Söndag

Summertime
and the livin’ is easy
fish are jumping…

Jag drar på mig de lappade shortsen som har rejäla hål under vardera skinkan. Viftar undan de nykläckta myggorna från morgonens regn, på vägen genom skogen till bryggan. I det dittransporterade gruset längs vägen växer backnejlika, rödklint, krustistel, prästkrage och mjölkört.

Sätter mig på bryggkanten och stoppar fötterna i vattnet, som sakta känns varmare. Luften är fuktig, ljum och stilla, och vattenytan ligger blank. Efter en stund ser jag en ryggfena och små plopp, när en öring plockar insekter från ytan. Rätt som det är tar den ett skutt en halvmeter ovan ytan… och splashar tillbaka.

Andfåglar knorrar tyst när de flyger förbi strax över ytan. Lomparet som häckar i sjön varje sommar har fått en kull på sex ungar, upptäcker jag när jag hör en kör av lomsång.

Jag lägger mig på magen och ser myggor krypa upp ur sina larvskal, för att strax flyga iväg, ett par decimeter framför min näsa. Vinden ökar lite, och skapar mjuka tvättbrädemönster på vattenytan som reflekterar den gråvita himlen.

Jag vänder mig på rygg en stund. Himlen är för vit för att jag ska kunna titta… så jag ligger bara blundande och hör det svaga suset från bilarna i stan, genom den annars nästan kompakta tystnaden. Jag får vara alldeles ensam under en timme på bryggan.

Går genom skogen tillbaka hemåt. Möter en och annan stavvandrare och barnvagnsförare, och vi hejar på varann. Vid en parkering kliver en familj med två små pojkar ur en bil, och mamman frågar mig om jag sett om cafét en bit bort var öppet. Medan jag svarar henne pekar en av killarna med hela armen mot mig och säger: ”Vad heter du?” Jag svarar med mitt namn, och frågar vad han heter. ”Tobias, och det där är Anton, och han är lite konstig i huvudet!”, säger killen, och båda pojkarna studsar skrattande bort längs samma väg som jag fortsätter på, medan föräldrarna tillrättavisar Tobias… 🙂 Jag passerar dem igen en bit längre fram, när de står blickstilla hand i hand en bit ut på vägkanten och säger: ”Akta, en cykel!” till mig. Jag svarar att det är bra att de står stilla, och går vidare  längs min kant.

När jag svänger in på min gård, möts jag av det kvillrande skrattet från ett barn i tvåårsåldern som gungas av sin mamma. Jag stannar till och blir glad av krasseblomprakten utanför min dörr, och sedan är jag hemma igen.

Pausen fortsätter.

Annonser