Själens styrka

För några år sedan läste jag en av alla new age-influerade böcker som jag också tar till mig, ‘Kvinnosjälens kraft’, som handlade om en ung indiansk kvinna som blev naivt och erfarenhetslöst vidöppet förälskad i en ‘vit’ man…  som var totalt förälskad i henne också men som hade en ‘agenda’ som inte inkluderade henne. Boken handlar om hur hennes aningslöshet till slut får sig en rejäl smäll när hon med egna ögon får se att ‘hennes man’ lever med en annan, vit, kvinna… och efter det söker hon sig tillbaka till sina indianska rötter. Hon lever några år med ett par olika djupt naturrotade ‘schamaner’, och lär sig alla tekniker som hon behöver kunna för att som kvinna kunna kontrollera sig själv, sitt liv och sin man. Orsaken till att hon gör denna väldigt tuffa ‘resa’, är att hon vill få sin man tillbaka… ‘kvinnosjälen’ handlar om kärlek, tydligen… men på köpet lär hon sig saker som är till nytta för hela hennes liv. Hon lär sig att inte vara aningslöst öppen, och att behålla balansen inuti sig själv – hon ger inte längre bort sin sinnesro till mannen, genom att bli förtvivlad varje gång som han sviker henne igen.

När hon till slut kommer tillbaka till civilisationen och lyckas binda sin man till sig, är det tydligt att… hennes kärlek till honom är något helt annat än den var i början. Om man vill skulle man kunna se det som att hon har lärt sig att i första hand älska och lita till sig själv – men jag tycker inte riktigt det, faktiskt… för hon var stark och självständig innan också, både innan hon mötte honom och sedan de blivit ett par. Hon råkade bara bli kär i en man som inte förvaltade gåvan hon gav honom, på ett bra sätt… och jag tror att… hon skaffade sig fantastiska förmågor genom sin egen ‘resa’, men kärleken till mannen… blev något helt annat… hon tappade respekten för honom, och styrde honom till ett gemensamt väldigt gott liv, men det var inte på lika villkor för det var bara hon som var ‘klok’ och stark egentligen… och jag tycker nog att, trots den manliga författarens bild av henne och hennes piedestalplacerade kvinnliga urstyrka, hon landade på en tröttare nivå, med mindre tilltro till livets goda, och framför allt till andra människor…

I samband med att jag läste den boken, funderade jag mycket över ‘kvinnlig urkraft’. På något vis är jag ganska säker på att det finns en sådan… som hör ihop med kvinnors intuition, och… ja, det var just det som jag grunnade över. Vad är egentligen ‘kvinnlig urkraft’, om det finns sådan?

Det var i den vevan som en av mina läsare, en kvinna i min mammas ålder som bott i USA sedan kanske 20-talet år, började mejla mig. Hon tyckte att det var intressant att jag börjat fundera över ‘kvinnosjälen’ och dess kraft, och jag blev glad över att någon ville dela med sig av sina funderingar i frågan… Det visade sig dock ganska snabbt att hennes bild av manligt och kvinnligt hade betydligt mer konservativa undertoner än hur jag tänkte… hon öste ur sig osorterad och helt osakligt grundad avsky mot ‘feministerna’, som minsann hade förstört världen… och jag hade väl lite svårt att hålla med henne, i synnerhet som hon försökte övertyga med sakargument – fast inget av hennes argument stämde med verkligheten…

Men hennes bild av ‘kvinnlig urkraft’ handlade ganska mycket om… att använda sig av sin intuition, och sina ‘kvinnliga företräden’ samt kärleksfulla beteenden, för att manipulera männen till att ta på sig ‘mansrollen’, medan kvinnan fick det mesta så som hon ville. Hennes resonemang liknade det i boken, fast hon var mer krass och mindre intresserad av att odla ‘godhet’, än vad som signalerades i boken och än vad som kändes bra för mig.

Nu läser jag boken om yoga som jag lånade igår, och inser att trots att jag inte har lagt något fokus alls på att lära mig de filosofiska grunderna för yoga utan bara har ägnat mig åt det som ett sätt att må bra i kropp och själ, så lever jag ändå väldigt mycket enligt de yogiska grunderna… och det får mig att fundera över vad som är hönan och ägget. Yogafrälsta hävdar ju oftast lyriskt att man blir en lycklig människa av att ägna sig åt yoga… och jag tror helt klart att yogarörelserna åstadkommer saker i hjärnan som förändrar en lite som människa, men frågan är om man börjar med yoga för att man har kommit fram till att man vill leva mer i frid, eller om man blir mer fridfull när man har hållit på med yoga ett tag…?

Ja, jag vet inte… men jag ser i alla fall att filosofin bakom yoga är väldigt lik de buddhistiska principerna – försök att vara snäll med dig själv och med din omvärld (ickevåld), undvik överdrifter inom alla områden (inklusive känslolivet), var sann, stjäl inte, var inte girig, ge utan förväntan om att få tillbaka.

I kombination med de senaste dagarnas händelser och samtal, och mot bakgrund av mina erfarenheter av de här männen som har backat ur och dragit sig undan när jag har sagt att jag ser saker hos dem som de tycker är dåliga och inte vill stå för… så funderar jag, igen på det här med själens styrka. Och kvinnosjälens kraft… och vad i så fall manssjälen står för och innehåller. Jag tänker på yin och yang, och liknande filosofiska ansatser till att förstärka skillnaderna mellan könen, snarare än att se på likheterna. Jag tänker också på att samma slags IQ-test, använt vart tionde år under hela 1900-talet med samma åldersmässiga spridning i undersökningsgrupperna (främst män – militärer), har gett bättre resultat för varje årtionde… att något uppenbarligen förändras successivt med människans hjärna, och vad det kan säga om mänsklighetens utveckling.

Jag tänker på… att jag skrämmer män, som ser sig som rättså intelligenta och är sugna på att ta sig an det motstånd som de anar att de kan få med mig, men som om igen faller på sina egna grepp – de vet att jag ser vad de gör, och ändå blottar de sina brister för mig… förmodligen inte helt medvetet, men resultatet blir att jag pekar på det jag ser (utan att döma – dömandet gör de själva), och så får jag en defensiv och oftast ganska virrig reaktion från dem, som kan innehålla mer eller mindre personangrepp, och/eller så drar de sig undan och försvinner… en del av dem har kommit tillbaka, som herr dansk som hävdade att han hade lärt sig något från förra gången, men sedan ändå gjorde exakt samma misstag en gång till… eller som doktor N, som kom tillbaka med öppna händer och lugnt beskrev att hela hans defensiva utbrott i fjol, berodde på att jag hade rätt. Rakt upp och ner.

Jag tänker på att mansrollen, som de flesta män har fostrats in i, innehåller en stor portion ‘rätt’ att vara självisk i sina val. Tydligen ryms det samtidigt en medvetenhet, i de här männen, om att denna själviskhet, hur mycket de än håller fast vid den, inte är moraliskt försvarbar… eftersom de här männen reagerar orimligt starkt när de försvarar sig mot mina konstateranden och frågor, inte fördömanden… de vill se sig själva som goda och rättlevande, samtidigt som de vill behålla sin själviskhet när det passar dem. Det här finns hos kvinnor också, men det är mer tydligt hos män eftersom kvinnor i högre utsträckning fostras redan från början till att ‘bete sig gott mot andra’, medan män fostras till att ‘det är okej att smita bredvid reglerna när det passar en själv’. Det finns en tillåtande attityd mot pojkar som fuskar för att få det de vill, som verkar handla om att ‘de har ju sin naturliga tävlingsinstinkt, så de måste få falla lite utanför reglerna; de kan inte hjälpa att de inte kan hålla sig till de gemensamma spelreglerna, för pojkar är ju naturligt mer aggressiva och konkurrensinriktade’… Det är såklart också den här dolda agendan som pojkar fostras in i, som gör att man inte får prata om att män beter sig sämre än kvinnor i vissa sammanhang. Samma dolda agenda komplicerar till diskussionen om vems ansvaret är, när en man våldtar en kvinna…

Och jag går tillbaka till den där boken, ‘Kvinnosjälens kraft’, och till diskussionen jag hade via mejl med den där kvinnan (ja, det var mest hon som diskuterade väldigt argsint, jag sa inte så mycket utan lyssnade mest), och kopplar också ihop det med yogans grundfilosofier… för jag tror att det finns någon… kanske inte urkvinnlig, men i alla fall urmänsklig kraft, som människor kan besitta om de vill… för jag tror att den handlar om att arbeta med sig själv, hitta sin bas och sin balans, jag tror inte att man erhåller den om man inte gör sig medveten. Jag tror att alla människor kan göra det här med sig själva om de vill, men eftersom vårt samhälle är baserat på att göra åtskillnad mellan manligt och kvinnligt, så orsakar det sådana intressanta fenomen som jag har fått erfara ett antal av, nu… med män som attraheras av mig för min styrka, mentala rörlighet och intelligens, men som sedan inte förmår acceptera att jag är starkare än de. Vissa, som min dotters far, hanterar frustrationen över sin upplevda underlägsenhet, genom att försöka göra illa mig och sabotera för mig. Andra får bara självrättfärdigande utbrott, och går sedan och surar ett tag tills de kommer tillbaka, och i värsta fall börjar om från början igen… 😉 En del blir bara skrämda och inser att de sannolikt kommer att få alla sina mindre tjusiga sidor genomlysta om de fortsätter umgås med mig, så de drar sig bara undan. Och så finns det de som… faktiskt tappar intresset för mig, som kvinna, för att hela deras attraktion har handlat om att, helst med lagom motstånd, behålla makten över mig… och den här senaste varianten gör mig nog mest beklämd, eftersom det är där som det blir mest tydligt hur… det inte finns någon sund mansroll att förhålla sig till, idag.

Vad ska en man med sitt testosteron, och därmed följande varierande grad av aggressivitet/konkurrenslusta, till, när han möter en kvinna som… lugnt står kvar och säger ‘jag ser det jag ser, och jag märker att du ser det också, på din reaktion – men jag är inte del i din reaktion’…? Hur ska en man hantera en kvinna som står så stadigt i sig själv att han inte kan manipulera hennes känslor och därmed känna sig som om han har makt över henne och relationen? Vad finns det för… behov av ‘manlighet’ i en relation som inte bygger på… tävling, jakt, konkurrens…? Vad i mansrollen kan en man använda sig av i stället för testosteroneffekterna, med en kvinna som inte låter sig manipuleras…? Jag förstår deras förvirring och vilsenhet, jag förstår att deras känslor kommer av sig… det gör jag verkligen.

Och jag kan inte komma på något som jag skulle kunna… ge dem, bidra med, tipsa om, för att de ska acceptera att de inte kan styra över mig, samtidigt som de gärna får älska mig… Den här numera amerikanska kvinnan som jag mejlade med, hade löst sin styrkesituation genom att låtsas att de saker som hennes man stod för och gjorde, var jätteviktiga. Jag har förstått att det finns en hel del kvinnor som gör så… och det fungerar kanske, om man själv inte lider av att göra våld på sin självärlighet, och om man har en man som inte är tillräckligt smart för att märka att han blir manipulerad (eller som har tillräckligt stort bekräftelsebehov för att bli nöjd med ‘you Tarzan’ trots att han vet att det handlar om manipulation). Men… jag vill inte ha en man som varken är så osmart eller lättsmickrad… och jag kommer tillbaka till mina grundtankar om varför man ska leva i en relation – det har blivit allt mer uppenbart för mig, efterhand som jag har sett mig omkring på andras relationer, att den enda sortens förhållande som jag är intresserad av att delta i, är ett som bygger på äkta respekt och kärlek. Jag vill leva med den bästa vän som jag kan hitta, här i världen…

Jag tycker inte att ‘kvinnosjälens kraft’ inkluderar manipulation, eller aggressiv kamp mot alla som hävdar människors lika värde. Jag tycker att kvinnosjälens kraft handlar om det som yogan står för… att lära sig lita på sin egen styrka, och att inte använda den aggressivt mot vare sig sig själv eller andra… och här känner jag att principen bakom japanska kampsporter kommer in också: om jag neutralt konstaterar att ‘det här är vad jag ser’, och det leder till en defensiv reaktion hos den andra så att den försöker kasta sig över mig på ett eller annat sätt, så kan jag använda min styrka till att låta människan falla på sitt eget grepp… inte alls för att vara dum med den, utan för att min roll ändå bara har varit som ‘katalysator’… jag har aldrig ingått som part i spelet som den andra har spelat.

Men här hamnar jag i ett litet vacuum… för någonstans så bygger ju alla mänskliga relationer på att vi lyckas dra igång känslor hos varandra. Vi har varandra bara till att få responser ifrån, bekräftelse i någon mån, eller hjälp med andra behov – men själva kärleken skapar vi bara i oss själva om vi lyckas känna det som om vi har dragit igång känslor i någon annan… så om jag neutralt låter mannen falla på sitt eget grepp, så sitter han där ganska ensam med känslor av… misslyckande, underlägsenhet, kanske kampvilja. Om jag inte deltar i hans kamp, så kommer hans känslor för mig, av sig… för vad ska han göra med en kvinna vars känslor han inte kan styra som han vill? Hur ska han till hennes känslor, om det är hon som bestämmer vad hon ska reagera på och inte? Det är här som jag tror att dagens mansroll inte erbjuder några alternativ… och det är också här som jag, utifrån boken jag nämnt, undrar om det finns några människor, män eller kvinnor, som anser att det finns en motsvarande god manlig själskraft…

Sedan får jag väl konstatera, som några har gjort före mig, att min självinsikt i kombination med min generella människokärlek (jag och andra) och min förmåga att vara känslomässigt engagerad och rationell samtidigt, nog innebär att… jag kanske inte kan hitta en man som… kan ha ett kärleksförhållande med mig.

Jag är som solen, skrev en vän häromdagen, solen belyser allt och den är dessutom katalysator för saker som människorna utan solskyddsfaktor eller vattenflaska inte vill ta i eller se… och jag försöker att tunna ut mina strålar så att människorna inte ska ta så mycket skada av mina strålar. Jag försöker också varna dem så att de ska skydda sig, om de tror att de inte klarar av mina starka strålar… jag vill inget illa, men jag är för stark och skapar för mycket tydlighet jämfört med vad de flesta människor klarar av… en del upplever mig nog som en röntgenapparat, som skoningslöst visar saker i människor som de inte vill se eller ta ansvar för…

Det är bara de som är modiga nog att våga stå för de saker de har som jag visar på, trots att de kanske inte riktigt visste om att de hade det själva innan jag sa det… det är bara de som rakt upp och ner accepterar att jag är och kan det jag är, som vågar fortsätta försöka älska mig.

På samma sätt som jag bara accepterar att det är så.

Annonser