Och just nu…

är det väldigt mycket… jag hinner inte med att skriva, jag skriver för mycket på annat håll, och gör annat dessutom… men det är härligt. Skönt att ‘tvingas’ använda hjärnan, både logiskt och känslomässigt…

När jag kom till affären igår, genom duggregnet, lyckades jag träffa på inte mindre än tre gamla kollegor, och en pappa till en av dotterns barndomskompisar… alla där oberoende av varandra. En av ex-kollegorna, som har fått många stärkande kramar och peppande ord av mig för några år sedan när h*n skilde sig, pratade jag mer med. H*n hade det bra… var i samma läge som jag, i år, behövde semestern något så obeskrivligt mycket… och h*n njöt av sin ledighet. Pratade lite med en av de andra också, en av mina närmaste kollegor under många år. Det… kändes, på något sätt, att ha träffat dem… inte minst för att de alla tidigare år när vi sprungit ihop under semestern, faktiskt varit kollegor, och nu inte längre är det…

Hämtade ut paketet från Gudrun Sjödén på vägen hem. Jag fick uppge två olika nummer, och visa ID-kort… ”ja, det är värre än Fort Knox här!”, sa killen i kassan… 😉 Klänningen jag beställt var finare än jag trott på mig, och kappan var också väldigt rätt – fast en storlek för stor… jag får kontakta dem på måndag och höra om jag kan byta den, det var ju slutrea så det kanske inte går…

När jag kom hem satte jag igång att laga fiskgrytan med saffran som jag snott ihop lite på en höft, sådär. Jag hade ytterdörren öppen för att få in lite svalare (men vattenmättad) luft, och rätt som det var sa någon ‘hallå’ i hallen… jag hörde inte när han kom, doktor N, som skulle ha kommit lite senare. Jag blev spontant glad av att se honom, gav honom en varm kram, som han besvarade men med viss… återhållsamhet.

Han satt med mig i köket medan jag gjorde klar middagen. Han tog upp… frågan om hur det känns, såhär efter den intensiva samvaron förra helgen… och jag bad honom börja berätta om sina tankar. Han inledde med att konstatera att det var otroligt onödigt av oss att dricka så mycket som vi i slutänden gjorde… och delade min bild av att vårt samtal och vår relation faktiskt inte alls behövde någon alkohol, för att förstärka något. Det finns sammanhang och relationer där alkoholen kan fungera som katalysator för att nå kontakt på en nivå som man annars inte kommer till (eller i alla fall inte på väldigt lång tid), men det här var inte ett sådant sammanhang… vi är tillräckligt trygga med ‘oss’ ändå. Helt onödigt var det, men nu är det gjort, och vi har alla rätt att göra misstag… 🙂

Han kändes lite låg. Sa att han kände sig så också, hade sovit dåligt de senaste nätterna och blev mer sänkt av regnet, blev påmind om lite sorgliga somrar när barnen var små… och jag kramade honom mjukt, och han… tog inte riktigt emot. Värjde sig inte heller, inte alls, men… ja, han höll tillbaka. Fullt förståeligt, kände jag… och jag känner mig inte orolig för… ja, något alls, med honom. Det är väl det som är haken, det som gör att han blir reserverad – han vet att han skulle kunna släppa garden och känslorna på en sekund, medan han också har förstått att jag inte gör det…

Han tittade på mig tvärs över fiskgrytan, och sa: ”jag vill inte förlora dig, jag behöver din vänskap”… och så sa han att han tyckte att vi ska hålla oss till att i första hand vara vänner… kanske kramas lite och hålla handen och så, men… ja, ta det väldigt försiktigt. Han är livrädd för att bli sårad… och säger det också, det tycker jag är fint eftersom jag, till skillnad från många andra, inte utnyttjar sådana ‘erkännanden’… Han sa att vi kanske inte ska vara mer än vänner… även om han egentligen känner annorlunda såklart, det sa han inte men det vet jag ju… Jag sa till honom att… jag har märkt att… när han ger mig kärleks- och uppskattningsord, så… i stället för att säga saker som jag inte vet om jag kan stå för, så tackar jag honom bara, och svarar inte på orden. Och jag har märkt att han noterar det… att jag inte ‘bollar tillbaka’. Det gör mig både ledsen att inte kunna ge honom den bekräftelse som han önskar, och glad att han märker min respons, och själv backar lite till följd av den… utan att för den skull bara vända och fly, vilket är en ganska vanlig reaktion.

Doktor N är en kick-människa, och sådana brukar få rätt mycket ångest av att behöva befinna sig i osäkerhet… så jag är glad att han väljer att stanna kvar… att han litar såpass mycket på mig och den kärlek jag har, att han vågar stanna. Det känns… mänskligt friskt, på något vis.

Han vet att jag ser igenom honom. Det är jätteläskigt, för en människa som försöker dölja en massa saker som han tycker är skämmiga… men han kapitulerar för det, och ger mig fler förtroenden i stället för att dra på sig en hård mask. Han accepterar att… även sånt han inte säger, vet jag redan… kanske inte vad det handlar om i detalj, men den övergripande frågan. Och jag känner… ödmjuk tacksamhet, för att han väljer att våga stanna i det, trots att jag förstår att det är otroligt obehagligt för honom… Han kämpar med att inte blotta sig för mycket, samtidigt som han har ett nästan tvångsmässigt behov av att berätta sina allra djupaste hemligheter för mig.

Han håller själv i viljan att i första hand se vår relation som vänskap. Visst, han spinner iväg emellanåt och blir lite mer passionerad än han tänkt sig, men han konstaterar då också själv att det är det han gör… och så fort han själv sagt att han irrat iväg, klarar han att ta sig tillbaka själv. Det känns… helt okej. Han vet att jag inte tänker säga ord som jag inte står för, och… jag tror faktiskt att även om det kanske inte är vad han önskar sig mest just då, så känner han en trygghet i att veta att det han får från mig, är ärligt.

Jag tycker om honom. Känner värme och ömhet, och tycker att han kan vara otroligt kul… får skratta mycket. Och det är gott så. Känns… lugnt. Faktiskt.

Han for hem vid åttasnåret, för att städa innan hans mamma skulle komma över helgen. Vi sms:ade lite, sedan var det bra med det. Eventuellt ska vi ses på söndag kväll, jag kom på efteråt att jag lovat gå på bio med dottern förmodligen på söndag kväll… så vi få se, kanske vill doktor N också se Harry Potter… 🙂

Sedan… har jag haft intensivt ordutbyte via mejl, om… allt mänskligt och sånt som hör till livet. Väldigt givande… jag älskar när jag får möjlighet att utvidga tankarna, prova nya perspektiv, med en människa som… är på samma våglängd, typ… 🙂

Kom i säng sent i natt och somnade om efter frukost i morse. Sedan skrev jag lite mer mejl, och så tog jag cykeln till stan och gick på biblioteket och letade rätt på en bok om yoga och en bok av Torkel Klingberg, ”Den översvämmade hjärnan”, som jag nu inser egentligen handlar om precis samma saker som ‘Märk världen’, fast med mindre vetenskaplig och historisk bakgrund… en mer lättillgänglig bok, helt enkelt. Klingberg menar att det är kvarhållandet av information i hjärnan som kostar energi, medan Nörretranders menar att det är bortsorterandet av onödig information, som kostar… det är väl en skillnad. Och jag tror mer på Nörretranders i det fallet – det måste vara mer energikrävande att sortera bort miljarders intryck, än att hålla fem saker kvar i skallen…

På stan var en hel del folk, det regnade inte och jag gick och handlade mig sushi till middag och sedan besökte jag den trötta dottern som lyste upp lika varmt när hon såg mig, den här gången… älskade lilla unge. Tog en sväng till apoteket, och sedan for jag hem igen och åt min sushi. Insåg då att jag köpt den vegetariska varianten… men det gjorde inget, den var jättegod den också.

Pratar med en vän via msn, och kanske blir det lite telefonprat senare. Livet känns… stimulerande, och lugnt… skönt.

Annonser