Förhållandefunderingar

Idag har jag inte tänkt så mycket. Mer noterat saker… som att män nog ofta tycker att jag ser hyfsat bra ut, för många tittar… lite extra. Och att jag tydligen utstrålar något som… gör att de inte tar steget fram… nu tänkte jag inte precis på stan, sådär, utan i största allmänhet. Kanske signalerar jag… att jag inte precis behöver en man, och att jag inte gör mig till för män. Jag tror att jag oftare ger intrycket av att vara en rätt stark kvinna… inte en som man vare sig jagar eller duperar. Jag har, och har alltid haft, lätt för att bli kompis med män… det uppstår vanligtvis ömsesidig respekt. Och jag tror att… de flesta män blir inte intresserade av en kvinna som de respekterar, alltså intresserade av henne som kvinna. Jag… följer inte kvinnorollerna särskilt väl, jag är mer en människa, även om jag ser kvinnlig ut. Och jag behöver nog också en man som kan bli attraherad av en människa… inte bara av ett utseende eller en välspelad roll. Den jag har blivit, sedan exet… finns det kanske inga män som blir intresserade av, som kvinna

Jag tittar på par jag ser, på stan eller där jag befinner mig… och försöker känna efter vad det är som drar dem till varann, och får dem att hålla ihop. Och jag får känslan av att det oftast handlar väldigt mycket om… könsrollerna. Som jag inte inordnar mig särskilt väl i… jag har aldrig varit tjejen som sitter och pratar ‘kvinnosaker’, i kvinnogruppen, på middagar eller tillställningar… jag både hotar och förvirrar nog, för både kvinnorna och männen, genom att ofta tycka att det som killarna pratar om är mer intressant, och att inte bry mig om könet utan samtalsämnet, när jag väljer vilka jag pratar med. Men jag går inte in i mansgruppen för att få min kvinnlighet bekräftad – utan för att prata, umgås, som likar… En kompis till en tidigare ex, i ett kompisgäng där jag vanligtvis var den enda kvinnan, brukade ganska ofta klaga över ‘varför beter sig kvinnor si och så??’, och jag kunde inte svara ännat än… jag vet inte, för jag gör inte så… och då och då svarade han ”nej du nej, men du är ju ingen riktig kvinna…” 😉 Jag kunde såklart ha tagit det som en förolämpning, men eftersom jag visste att han tyckte att jag var attraktiv och vi kände varann rätt väl, så visste jag att det inte var så han menade.

Men jag tror att… en kvinna i min ålder som dessutom är smart och kanske starkare än männen… vågar de inte försöka med. Man får vara smart så länge som man är ung, för då har killarna ett rent maktmässigt övertag… eller så får man vara mer eller mindre gammal, om man är bra på att signalera att man tycker att man är underlägsen. Så tror jag faktiskt att det är… det finns fler förklaringar också, som jag kanske rotar runt i en annan dag.

En kvinna i min mammas ålder, med rättså rejält konservativa värderingar, som jag mejlade med för några år sedan, skrev en gång att ”se till att locka till dig en karl snabbt, medan du fortfarande är relativt ung och snygg”… 😉 Det lustiga var att samma kvinna var extrem antifeminist, och tyckte att allt kritiskt som man någonsin sa om män, var fruktansvärt hemskt… det var lite svårt att få ihop det med hennes uppenbara uppfattning att män bara är intresserade av kvinnor som sexobjekt. Men min erfarenhet av människor med väldigt konservativa värderingar, är att logik och att värderingarna ska gå åt samma håll, inte ligger särskilt högt på deras prioriteringslista… 😉 Abortmotståndare som mördar abortläkare för att ‘bevisa’ att de tycker att ‘liv är heligt’, är ett bra exempel. Jag vet inte om det kanske finns en direkt korrelation mellan konservativa värderingar, och bristande intelligens…?

Nå, jag tycker i vilket fall inte att det verkar som om det finns någon direkt korrelation mellan vare sig ålder eller utseende, när det gäller att kunna hitta kärleken, som kvinna. Visserligen är män, enligt undersökningar, mer visuellt orienterade när det gäller attraktion, än kvinnor, men jag tycker att det verkar finnas ungefär lika många i min ålder som bland dem som är betydligt äldre, som hittar kärlek. Det har jag däremot inga som helst vetenskapliga belägg för… det är bara en känsla. Som säger mig att det är en massa andra signaler och värderingar som avgör om man uppfattas som attraktiv som kvinna, eller inte, i den här åldern och äldre…

Jag tror att det kan vara så… jag har ju egentligen inte kommit så långt som till att verkligen prova… jo, med ett par stycken, de senaste åren, men jag har inte känt det som om jag verkligen har hunnit prova på riktigt… och det kan nog vara så att jag egentligen inte är mottaglig för att verkligen prova. Inte redo… på något vis. Någon del av mig har fortfarande inte kommit vidare, ur känslan av att ‘exet var den jag skulle leva med resten av livet’… när det tog slut mellan oss, kunde jag inte i min allra vildaste fantasi föreställa mig eller tycka att det fanns andra män som jag skulle kunna tänka mig att ha ett riktigt förhållande med. Nu skulle jag inte vilja ha exet tillbaka, den känslan är död och borta, men jag tror att… något som gick sönder då, har inte blivit helt igen… och jag vet inte hur jag ska göra för att laga det. Jag är inte säker på att det går, alla gånger… jag tror att… vissa förluster, eller kriser… slår sönder något för alltid… att det blir som ett slags utbrändhet. Det man sysslade med innan man blev utbränd, kan man ofta inte gå tillbaka till, igen… och jag tror att det kan uppstå samma slags… fullständiga mönsterförändringar i hjärnan och nervsystemet, vid vissa kriser eller förluster. Det går att hitta… kompensatoriska nervbanor, som gör att man kan… återskapa funktioner, någorlunda… men inte samma som innan krisen.

Jag har i alla fall lite den känslan, när jag lär känna nya män som skulle kunna bli partners… att jag får prova andra känslor, för att se om det går att komma runt dem som har gått sönder. Och hittills har jag inte kommit så långt i provandet, att jag vet om det går att kompensera tillräckligt bra för det som har gått sönder för alltid.

Jag vet inte om det är ett problem, eller inte… ena stunden kan jag känna en… riktig tomhet, efter en människa att dela vardagen, kärleken, upplevelser, livet, med… och nästa stund kan jag verkligen inte föreställa mig att jag skulle vilja leva med en man igen, så som jag levde med exet. På något vis känns det som om jag både har fått ett väldigt ytligt och obrytt förhållningssätt till de här männen som jag har haft kontakt med… de är inte viktiga, så det spelar ingen roll att de trillar ifrån efterhand, för att han eller jag tappar lusten att försöka… och samtidigt känner jag både en stor lust och seriös önskan om att… fördjupa en relation… jag saknar det kontinuerliga, seriösa, mänskliga, pålitliga.

Ja, det var väl funderingarna för stunden. Nu ska jag ta fram min trumma, och prova att trumma lite… och så får jag väl höra av mig till doktor N, och bestämma något om i morgon.

Annonser