Medan jag låg på min säng…

… och kollade ut genom fönstret, föll blicken på den ”citrus-och-kanelstångs-mobil” jag hade hängande just där. Det slog mig att det är lite dumt, på sätt och vis, att jag har trätt dem på en tråd, för då snurrar skivorna hela tiden och man kan inte se det vackra, färgade ljuset genom dem så som jag skulle vilja… och så kom jag på att jag har en burk full med oanvända, torkade skivor av olika citrusfrukter. Och att det kanske kunde bli snyggt att sätta ihop dem mer som ett litet draperi… så det satte jag igång med att göra, medan jag hörde Sommarprataren Sara Paborn (som definitivt var intressant att höra på). Ett himla pillergöra, var det… varför ska jag alltid dra igång projekt som kräver millimeterprecision och flinka fingrar… 😉 Dessutom höll inte alla knutarna, så när jag lyfte upp den för att kolla hur det såg ut var det flera av bitarna som föll isär igen. Suck… men men, har jag väl bestämt mig så ger jag inte upp i första taget (eller andra eller tredje heller, för den delen).

Och när jag fått ihop dem ringde dottern för att fråga om hon kunde få hämta en biocheck, av dem som vi fått av kära Lady S och inte utnyttjat ännu. Självklart fick hon det… hon skulle komma efter jobbet. Vi har inte haft någon kontakt alls på flera dagar nu, faktiskt… så jag hade tänkt ringa henne och kolla läget idag ändå.

Men medan jag pratade med henne (och upptäckte att jag var alldeles hes – jag har inte pratat med någon, mer än några ord till kassörskan på affären, på flera dagar… ;)), så kom jag plötsligt på att jag skulle göra en ram runt det där lilla draperiet. Så… jag gick igenom min verktygslåda… konstaterade att jag har en bultsax, en slagborr, ett par rätt okej sågar och en ganska bra kniv, men ingen yxa… vad är det för skräp, det måste jag ju göra något åt, även om det inte är så himla ofta som jag behöver hugga ved… 😉 Nå, jag packade ned det jag hade som var användbart, och tog med mig ut på promenad. Hittade ganska omgående ett ställe där det röjts sly, och där gick jag runt och knipsade lagom pinnar, med mycket vackra lavar på. Under tiden lyssnade jag på På spaning efter Europa i P1, en himla intressant programserie… och skrattade åt utrikesminister Bildt som berättade om när man slutade kriga på Balkan, ”och kom på att det fanns andra sätt att umgås”… 😉 Krönikören i programmet och chefen för vår Radioteater, Jasenko Selimovic, pratade perfekt svenska med bara en liten brytning, och därför reagerade jag verkligen när jag hörde honom säga ordet ”utskränkt”… blev tvungen att fundera en stund, tills jag insåg att han menade motsatsen till ”inskränkt” – dvs ”oinskränkt”… 😉 Jag älskar när folk använder språket lite fel, fast ändå rätt på något vis… det blir mer spännande och levande på det viset! 🙂

Jag har två kul historier som handlar om engelska och franska, som liknar hans felsägning. Ett par kompisar var på språkresa och bodde hos en lite finare familj, i England. Vid söndagsmiddagen fick ungdomarna Coca Cola till maten, och rätt som det var brast det ut en rejäl rap ur den ena tjejens mun… det blev pinsamt tyst, och för att försöka vara artig och släta över det skedda, sa tjejen… ”excuse me, I had to rape”… varpå det blev ännu mer pinsamt tyst… 😉 Den andra incidenten var när en kompis kusin var au pair i Frankrike, och letade som en tok efter ett rivjärn. När hon står på en stol, med huvudet långt instucket i ett överskåp, kommer husets herre in och frågar vad hon letar efter. Hon svarar att hon letar efter en ”rapeur”… och jag kan inte franska, och i mitt lilla ficklexikon heter ”våldta” ”viol” så det stämmer kanske inte, men enligt utsago ska ordet ”rapeur” betyda ”våldtäktsman”… tydligen var det ordet ”râper” som hon sökte efter. Men om det stämmer att ordet betyder ”våldtäktsman”, så hade man inte blivit förvånad om husets herre hade antagit att hon hade mer än en skruv lös, som inte bara letade aktivt och verkligen ville ha tag på ”våldtäktsmannen”, utan dessutom trodde att han skulle kunna återfinnas i ett överskåp, och skickat hem henne omgående… 😉 Hon lyckades tydligen förklara för den undrande ”pappan” vad det var hon ville göra med osten, för hon blev kvar tiden ut… 🙂

Nå, jag hade i alla fall en del roligt åt dagens radioprogram, som överhuvudtaget är så spännande för att det både handlar om olika länder i Europa, och också försöker, med hjälp av att de intervjuar olika ”europakännare”, att identifiera den eventuellt existerande ”europeiska identiteten”. Carl Bildt menade att han kände sig som ”europé” när han reser utanför Europa, som svensk inom Europa, och som hallänning inom Sverige… och det är väl så det fungerar med sorteringen av tillhörigheter.

Sedan satt, och låg, jag i… säkert en timme, på en flytbrygga, och bara njöt av de små, mjuka vågorna, och vindens prassel i asparna… tog ett självporträtt, speglad över kanten på bryggan… 🙂 En båt kom roendes med två män, en kvinna och två små barn i. Kvinnan verkade fullkomligt skräckslagen av att vara i en båt, hon satt stel som en pinne och tittade ner och sa inte ett ord medan hon försökte hålla sig i relingen… och det såg ut som om ungarna blev skrämda av hennes rädsla… men lite senare såg jag sällskapet på land, och insåg att både kvinnan och en av männen, var blinda. Kanske inte konstigt om det känns väl spännande att sitta i en liten roddbåt när man inte ser… fast den blinda mannen hade verkat helt tillfreds i båten, han t o m rodde en stund, och det blev ett antal extravarv när han skulle vända båten och de skulle ro tillbaka – han hade ju ingen aning om när det räckte med runtsnurrandet… 😉

Men annars var där inte en människa. Otroligt skönt… det är fördelen med att vara ute när det inte är jättefint väder, man får verkligen komma till ro med tystnaden och naturen… ljuvligt.

Till slut drog jag mig hemåt. Tog en annan stig genom skogen, som jag inte gått förut och inte visste säkert var den skulle komma ut på vägen… så det kändes lite kul. Och på vägen mötte jag såklart den obligatoriska kadern av joggande män i spandexshorts… 😉

Väl hemma tog jag tag i att göra ramen på en gång. Det blev… jäkligt bra, faktiskt. När dottern och hennes kompis kom en stund senare, och jag visade dem min nya skapelse, blev de väldigt imponerade… och dottern gjorde en high five med mig… 😉

De stannade inte länge. När de gått åt jag dagens middag som jag lagat under tiden, ugnsfalu med äppelbitar, och kokt färskpotatis. Och så har jag tittat en god stund på Cesar och hans hundkunskaper… det är faktiskt en härlig sak med vissa av de amerikanska programmen, att folk uttrycker sin tacksamhet på ett så öppet sätt. Där har vi en del att lära, vi snåla svenskar… 😉

Nu är det måndag. Jag har just kommit in i det behagliga såsar-stadiet… och jag hade ju eventuellt tänkt åka till mamma den här veckan… eller egentligen skulle jag behöva åka och hjälpa en kompis, tror jag, måste kolla hur det blev med det… men just nu känns det som om jag mest skulle behöva gå och såsa några dagar till, så att energin verkligen kan få komma tillbaka. Jag har haft några korta stunder de senaste dagarna då jag har känt mig pigg igen, sådär som jag egentligen borde göra mest jämt men inte har känt på så lång tid att jag inte minns när det hände sist… förhoppningsvis någon gång under förra sommarens semester, men jag är inte säker, faktiskt… nå, jag fattar inga beslut idag. Jag får se…

Annonser