Jag försöker…

… få grepp om hur jag tror att jag skulle vilja leva, i ett förhållande. För att försöka lista ut om jag egentligen vill leva i ett förhållande…

Jag sitter på min balkong och låter solen värma de bara benen, medan jag äter min frukost. Eftersom jag köpte ingefära igår och det blev en skalad bit över, kom jag på att det nog vore gott att riva i lite av den i yoghurtdrinken… ihop med de färska jordgubbarna, en nektarin, en banan och några frysta björnbär. Det blev det! 🙂

Och jag sitter där, med fåglarnas fortfarande ljuvliga kvitter, och min vän björken inom armslängds avstånd… och funderar över… om jag ryms i ‘mallen’ som ett förhållande förväntas finnas i.

Fram tills att det tog slut med exet, hade jag aldrig funderat över hur man gör om man vill bli ihop eller sambo. Man bara gör, helt enkelt. Även formerna för ihop-varandet, eller samboskapet, var inget som man (jag) behövde fundera över… man är, och så är det inte mer med det. Självklart.

Men när jag börjar tänka lite mer aktivt på… hur jag har förväntats, och förväntat mig själv, att jag ska bete mig när jag lever med en partner… så får jag bilden av mamma framför mig: mamma förmår inte befinna sig i samma område som andra, utan att kräva respons. När jag växte upp fanns det ingen självklart ‘fredad’ sfär – i synnerhet på toa, ville mamma gärna prata med en… 😉 Och jag upplevde det aldrig som något konstigt, men när hon nu är här på besök emellanåt, kan jag bli irriterad över att hon inte kan… vänta in sin omgivning. Har hon varit uppe en stund på morgonen och hunnit både äta, läsa tidningen, lyssna på radio och gå en promenad, då får man inte ens gå på toa i fred när man väl kliver upp… hon har ett enormt behov av att prata med en just då.

Och det är vad jag är van vid, har aldrig behövt ifrågasätta det trevliga eller normala med det – men nu när jag tänker på det, så inser jag att jag har tagit över en del av det beteendet från henne… och att andra faktiskt kan bli lite utmattade när jag ‘kräver’ att få prata om det som är viktigt för mig precis när det är viktigt. Jag kan verkligen ha svårt att byta fokus, när något tar upp mina känslor mycket…

Jag tycker inte att det är något jätteproblem. Det gör jag faktiskt inte. Inte när mamma gör så heller… jag mer noterar att det innebär att man… gör anspråk på en annan människas uppmärksamhet, utan att kolla om den andra är ‘redo’ eller ej.

Vad det handlar om, är väl förväntningar på samvaro.

Många människor, och kanske i synnerhet kvinnor, har nog det där i sig… att har man andra människor omkring sig, så ska alla umgås precis hela tiden. Är man oerhört trött kan det tänkas att man kan få tillåtelse att dra sig undan en stund för att vila… men den stunden får absolut inte vara mer än… en halvtimme, kanske.

Det är som om man inte… litar på varandra? Som om man tror att om de andra inte pratar med en hela tiden om vad de tänker på, så kanske de går och tänker ut något negativt om en själv… kan det vara så?

Jag tror att de flesta som har stort pratbehov, aldrig någonsin reflekterar över det. De tror att alla fungerar som de, vilket leder till att de kan bli väldigt osäkra när de har att göra med människor som inte vill prata hela tiden…

Jag minns söndagmorgnarna med exet. Vi vaknade, älskade kanske, oftast fixade han frukost på sängen åt oss och så satt vi i sängen länge, och läste tidningens alla delar… och ganska ofta fick jag ett behov av att diskutera något som det stod om i tidningen. Min mest inspirerade tid på dygnet, är morgnarna… det är då som alla nya, spännande idéer och tankar dyker upp i min skalle. Och väldigt ofta fick jag andra, nya associationer, utifrån artiklarna jag läste i tidningen… så mitt behov av att ventilera de tankarna med exet, tog liksom aldrig slut… Någon gång ibland kunde han, som också är en människa som vill att alla ska prata, sucka litegrann trött och be att få läsa sin del av tidningen, en stund… 😉

Ingen stor grej. Inget direkt problem, tyckte nog varken han eller jag, såvitt jag har kunnat förstå… men det får mig att fundera på… bilden av ‘hur det ska vara’ i ett förhållande.

Jag tycker att det är väldigt viktigt att kunna prata om allt som… har betydelse, för båda. Kan man inte det så blir det fort väldigt fattigt i förhållandet… tycker jag, det funkar helt enkelt inte för mig, och får jättegärna funka jättebra för andra.

Men det jag funderar på… är om inte både han och jag hade en outtalad förväntan att man alltid ska se varandra. Jag tror att det var något av det som han försökte uttrycka emellanåt, att han kände det som om han aldrig kunde slappna av och vara bara han… ja, han klarade inte att slappna av i närvaro av några andra människor, någonsin, så just den delen berodde inte på just mig. Men ändå… Jag spenderar väldigt mycket tid ensam. Behöver det, med det intensiva jobbet jag har och med de senaste årens krav från min älskade dotter att jag ska se henne varenda sekund… hon fick ju inget sådant alls från sin pappa, utom när han var missnöjd med något som hon gjorde, så hennes behov har nog varit lite större än ‘de flestas’. Jag tycker inte att det är konstigt eller fel att vilja vara ensam så mycket som jag är.

Och ibland har jag öst ur mig mitt behov av att ‘prata’ om tankar som kommer efter tidningsläsandet, här på bloggen… eller andra tankar, som jag tidigare pratade ganska mycket med exet om. Jag har helt enkelt ett ganska stort behov av att ‘få ur mig’ tankar och känslor… och vet faktiskt inte hur jag skulle ha hanterat den saken om jag inte hade haft bloggen.

Men, åter till ‘förväntningar på ett förhållande’… Jag tror, för min del, att jag numera faktiskt inte vill ‘prata’ med någon annan än bloggen, om en del av mina tankar. Jag vill sätta dem på pränt, så att de kan få utgöra en ‘bas’ som jag kan jobba vidare med mina tankar och känslor, utifrån… och när jag berättar om en del av mina tankar för andra som jag har omkring mig, så märker jag att den vanligaste responsen jag får, är att folk vill ‘hjälpa’ – de flesta tror att jag pratar om saker för att jag själv inte vet hur jag ska hantera mig själv, mina känslor, en viss situation… och så är det ju inte. När jag pratar om det jag funderar på, så är det mer som… en del i en process. Jag behöver prata mig igenom det, så att jag kommer vidare… Jag menar inte att andras input inte kan vara till stor nytta, för det kan den, men det är inte alla gånger för att få input som jag pratar om saker… särskilt när det handlar om känslor.

I boken jag läser pratar författaren om att man inte ska försöka ersätta ‘onda’ känslor med ‘goda’, utan hellre lära sig att acceptera de känslor som kommer – inte agera på dem, men acceptera att de är det de är. Så tycker jag att det är i samtal med andra också – det som hjälper mig att komma vidare ur känslor som jag inte mår bra av eller inte vill ha, är att mötas av acceptans… inte av ‘men tänk/känn så här i stället’. Och jag vet att jag inte är ensam om att fungera på det här sättet – jag är bara ganska ensam om att kunna och våga sätta ord på att det fungerar så…

Okej, så om jag lever i ett förhållande… och jag pratar om mina känslor, med mannen jag lever med. Och han inte förstår mina känslor… blir orolig av att jag sätter ord på dem… hur blir det då? Jo… då blir det oftast… något som liknar en konflikt, till slut. Han blir stressad och irriterad över att jag berättar att jag känner något som han inte vågat tillstå för sig själv att han också kan känna, eller som helt enkelt bara skrämmer honom – och jag blir frustrerad över att inte få det utrymme jag behöver, för att ventilera de tankarna, just då…

Jag har förstått att de flesta människor lever i förhållanden där de inte ens skulle komma på tanken att ventilera det mesta av sina känslor och tankar, med den andra. Varför de tänker så eller vad de i så fall vill ha sina förhållanden till, vet jag inte… men jag förstår att det ändå är så. De flesta vill behålla… någon slags… ‘hemlighet’, emellan sig, inom paret… det är väl en stor anledning till att det inte är så ovanligt att den ena parten blir rätt upp och ner förvånad och bestört, när den andra plötsligt kommer och berättar att den vill skiljas… men men, hur andra gör bryr jag mig faktiskt inte om, ifall de känner att det fungerar för dem.

Men det finns andra slags förväntningar i förhållanden också. Sl som jag pratade mycket med förra helgen, beskrev att anledningen till att han och frun skilde sig, ur hans synvinkel sett, var att de aldrig ‘gjorde något tillsammans’. Jag bad honom, flera gånger, att försöka defininera vad han menade med ‘göra saker tillsammans’, och det enda han kom upp med var ‘åka på romantiska weekends’… jag tror att han själv insåg att det kanske inte skulle skapa den varaktiga sammanhållningen som han tyckte att de hade förlorat, men han höll fast vid att det var vad han trodde var problemet i deras relation. Så småningom, när han beskrivit hur han tyckte att frun var lite trist eftersom hon inte ville haka på hans intressen, framgick det ganska tydligt att han hade sagt nej till att delta i alla hennes intressen också… jag pekade på det. Sa att ‘det låter som om du och hon nog skulle ge ungefär samma beskrivning av varför ni gled isär – fast med omvända ”syndabockar”?’ Jo… han funderade… jo, när vi nu pratade om det, så… kunde han nog förstå att… han hade varit lika ‘tjurig’ och ‘trist’ som frun, när det gällde att försöka dela den andras intresse…

Det finns ‘tänka-människor’, ‘känna/uppleva-människor’, ‘prata-människor’, och ‘göra-människor’… dvs man har olika tyngdpunkt på olika områden. ‘Göra-människor’ är ju oftast inte särskilt intresserade av att just tänka, så de kan ofta vara de som är mest… otåliga, eller oförstående, inför att alla inte vill göra allt det som de själva vill. Min dotters far beskrev att det som gav honom den varmaste och mest intensiva lyckokänslan, i samvaron med andra, var när man gör saker tillsammans… slår en äng, bygger en båt, lagar mat… och jag förstod aldrig hans upplevelse, riktigt. För mig har det aldrig varit viktigt att man gör saker när man umgås… jag kan sitta blick stilla (nästan) timme ut och timme in, bara fylla på temuggen och prata vidare… 😉 Jag har pratat i telefon ett halvt dygn en gång, från ca sju på kvällen till sju på morgonen… det var bara att äta lite frukost och bege sig till jobbet, när vi väl la på… 😉

Jag tror på balansen. Jag tror att vi har saker att lära av varandra. Jag tror att alla människor behöver röra på kroppen, att det frigör saker som annars kan stanna upp… men jag tror också på att prioritera och lägga sin koncentration på att verkligen försöka se och möta den man pratar med. Att dela med sig av tankar och känslor som uppkommer under dialogen… att sträva efter att vara så ärlig man kan, i mötet med den andra. Och ärligheten behöver omfatta både orden och handlingarna…

Kvinnan som skrivit boken jag läser nu, som handlar om attraktionslagen och den andliga aspekten, skriver så här:

”Tyvärr finns det alltför många människor vars tankar färgas av känslorna. Och de vet inte hur man hittar kontakten med själen, för deras känslor och önskningar är i sin tur färgade av egots behov och impulser. Hur löser man det problemet? (…) Det är viktigt att du förstår vad dina känslor vill förmedla till dig, så att du kan bli herre över dem i stället för tvärtom.”

Och… de flesta av de män som jag har haft kontakt med, eller bara läst presentationerna för, beskriver att de tror på ‘kemin’. Flera uttrycker att om bara ‘kemin’ stämmer, så kan man flytta ihop på en gång… andra pratar om ‘magkänsla’, men menar med det inte att de har tagit in så många signaler som bara är möjligt, och utifrån det gjort en mer eller mindre medveten avvägning och bedömning av hur väl jag tror att den här människan passar mig… utan de menar att ‘just NU känns det BRA/DÅLIGT, och därför tror jag att den känslan talar sanning och agerar utifrån den känslan’. Det för med sig att de rycker sig själva in och ut ur andras liv… de kan hoppa av planerade släktmiddagar eller jorden-runt-resor, för att ‘magkänslan’ plötsligt har sagt dem att det inte känns bra. Personligen skulle jag kalla ett sådant förhållningssätt till andra för ‘ansvarslöst’… men man får väl anta att de själva tycker att det känns bra när deras omgivning hoppar in och ut ur deras planer och liv, utan förvarning.

Nej… jag kan inte leva med en människa som tror på ‘kemin’ och ‘magkänslan’. Jag kan bara leva med en människa som är herre över sina egna känslor… som bestämmer med sin rationella sida, sedan han lyssnat på vad känslorna har att anföra.

Jag kan inte heller låta bli att reflektera över om det är en slump att ‘kemi’- och ‘magkänsle’-män, verkar vara överrepresenterade på dejtsajterna… kanhända har det visat sig, i deras liv, att det inte har gått så bra att vidmakthålla en längre relation, med ‘kemi’ och ‘magkänsla’ som beslutsunderlag.

Men jag antar också att människor som lever efter sina känslor för stunden på det viset, inte tycker att det är något direkt problem med att deras relationer inte håller… de fäster kanske inte så djup vikt vid relationers värde.

Själv är jag otålig för att komma förbi den där första förtjusningsfasen… så att man kan börja lära känna varandra på riktigt. Jag tycker nog mer om människor på riktigt, än ‘kemi’-människor gör… tror jag faktiskt. Jag gillar.. det komplexa. Det som man kan lära sig något av… det som bygger ihop en på områden som ingendera parten ens visste att de bar på. Inte bara den tjusiga ytan…

Jag har tänkt på det som Gunilla sagt mig, ett antal gånger. Att jag borde söka ‘min’ man utanför den svenska befolkningen… och det jag har tänkt på, är att relationer med svenska män ganska snabbt träder in i någon variant av könsrollsfas. För att vi ska förstå varandra och uppleva varandra som ‘hanterbara’, inom ramen för det som vi samtidigt tydligen inte vill kunna kontrollera, så intar vi eller försöker pracka på varandra könsroller. Redan när spädbarn föds börjar vi behandla dem utifrån det kön som vi har fått veta att de har… vi har ett enormt behov av att snabbt ‘klassa’ människors status.

Och jag tänker att… könsroller finns i alla kulturer, men de ser inte exakt likadana ut i alla kulturer. Och kanske vore det lättare att verkligen få till en äkta relation, med en man som har andra könsrollsmönster med sig, än det som jag själv är fostrad i…?

För jag funderar också på… vad det är som jag önskar mig, när jag vill ha en man att leva med. Vad det är som jag behöver…? Jag går igenom: ömhet, närhet, sex, kommunikation, utveckling, praktisk händighet, samtal, kulturella upplevelser, resor… eller bara att det finns någon som kommer hem om dagarna, dvs kontinuitet och någorlunda förutsägbarhet… jag vet inte säkert.

Det enda jag vet att jag inte söker, är det där… spännande, passionerade, totalt oförutsägbara, verklighetsflykten, hemlighetsmakeriet… jag vill inte ha en man som har ett behov av att dölja saker för mig. Helt enkelt eftersom jag inte är sådan själv. Det funkar kanske om man är likadana… jag vet inte. Men jag blir bara trött och irriterad på människor som envisas med att påstå sig vara något som de sedan visar, i handling, att de inte är… och som inte står för sina känslor, tankar, handlingar och val. Det tar bara en oherrans massa energi från mig att behöva hantera människor som… konstrar, för att slippa se sig själva som de är. Det är motsatsen till ‘spännande och intressant’, för mig…

Nu ska jag gå ut i solen. Ha en fin söndag.

Annonser