Love, love, love…

K ringde. Min äldsta barndomsvän, och under många år min bästa, närmaste… och vi har en ‘historia’ som har gått igenom så många faser, att vi alltid kommer att vara ‘bästa systrar’. Det är skönt att ha sådana… en familj, som inte är med blodsband, utan ”de som vill, höra samman, finnas till, för varandra, stark och stor, här är vatten tjockt som blod”, som Eva Dahlgren sjunger…

Men nu lyssnar jag på Marie Fredriksson, ”Den ständiga resan”. Jag har haft olika låtar från den i skallen, mest hela dagen… och det beror både på att ”det regnar igen”, och på att en av mina gamla gigantiska passioner, för många år sedan, accepterade min vänförfrågan på det där communityt. När vi bröt… så kunde han inte umgås med mig… för jag påminde honom hela tiden om att han blev passionerat förälskad i mig, och därmed känslomässigt otrogen mot sin fästmö. Som han till slut berättade för, om mig… vi hade ingen tro på att vi skulle kunna få till ett förhållande, han och jag, han var förlovad och själv var jag precis på väg ut ur förhållandet med min dotters far… ja, vi hade gjort slut och höll på att flytta isär, så jag var inte otrogen… men han var det. Passionen. Känslomässigt. Vi kysstes två gånger, men inget mer. Men jag håller med honom om att det är otrohet. Och… trots att hans fästmö tyckte att två kyssar var förlåtligt… så tyckte han inte det själv. Så det slutade med att han bröt med henne… det är en man med dramatiskt sinne för… moral. Eller vad det var.

Han gjorde i alla fall mig till symbolen för hans svek. Så han stod inte ut med att se mig… i princip. Och det har hållit i sig, genom åren… senast vi sågs, var märkligt nog på järnvägsstationen i mammas hemstad… för många år sedan, men också flera år och en massa livshändelser efter vår ‘historia’… och jag såg i hans blick, fast han pratade öppet med mig, att… känslan fanns kvar. Det är alltid lättare att vara arg på någon annan… hur väl man än vet att det är man själv som gjort fel. Och fast man vet, som han gjorde, att det är sig själv man är arg på…

Det var passion. Vi passade absolut inte ihop… var i så många avseenden så olika… intressen, fokus, t o m värderingar… just då och just där, var det vår… väldigt känslomättade… kamp, som drog oss till varann. Det var innan jag hade lärt mig att de flesta män… inte menar allvar. Så jag tänkte inte ens tanken att han kanske skulle… inte vilja ha mig. Vilket ledde till att han ville ha mig… så väldigt mycket ville han det, men han fick inte ihop det med sin värdering att man faktiskt inte är otrogen. Inte blev det lättare av att jag höll med om den värderingen till 100%… och jag var ju inte det, och tog inte på mig ansvaret för hans val.

Så… när jag uttalar mig med skepsis om passion… så är det inte för att jag inte har provat. Jag vet, av egen och andras erfarenhet, att passion handlar om att… inte alls se den andra, inte alls ta med i bedömningen ifall man passar ihop eller ej… passion handlar om att bara låta känslorna styra. Och hur många riktigt stormande passioner landar i vanlig, vardaglig kärlek…?

Jag har mejlat honom. Medveten om att han kanske inte vill ha mer kontakt… han får välja själv, och det har jag skrivit till honom. Vill han inte, så är det helt okej.

När jag pratade med K om mina senaste dejtförsök… och beskrev vad jag förväntar mig av männen jag har kontakt med… så tyckte hon, förvånat, att ‘det är ju inga konstigheter – det handlar ju bara om sunt förnuft och vanligt normalt beteende…??’ Och jag skrattade lite, sa att… jodå, det är så som de flesta säger sig vara, och förväntar sig av sin omgivning, men när det kommer till kritan är det få som lever så… vi är lite sällsynta, du och jag och några till som vi känner…

‘Why can´t we give love
one more chance?
Why can´t we give love
just one more chance?
Why can´t we give love, give love, give love, give love…’

Ja, det var ju David Bowie och Queen.

För ungefär tusen år sedan spelade jag in ett radioprogram om U2, där Bono intervjuades av en amerikansk journalist. I programmet sa han det här:

”There´s nothing more radical, nothing more revolutionary, than two people loving each other… 1: because it´s so uncommon these days, and 2: because it´s so difficult to do”…

Kärlek är så många saker. Men i grunden… så är kärlek helt enkelt att verkligen vilja möta en annan människa… där den är, och där jag är.

De flesta män jag haft kontakt med genom åren, har å ena sidan varit djupt frustrerade över… att jag ser det som är, och talar om att jag ser det. Att jag sätter ord på att de tjusiga flosklerna som de säger sig tycka att man ska leva efter, och kräver handling. Handling som följer de värderingar man påstår sig ha… och jag är som en levande lögndetektor. Jag vill inte alltid att saker ska vara så som jag hör, känner och vet att de är… så jag kan blunda ett tag… men jag vet ofta innan den andra vet, hur det är…

Men de flesta av männen har också sagt… t o m de som har trott att jag har ‘vunnit’ över dem, mot deras vilja… att de har lärt sig, fått syn på saker som de inte visste fanns, av och genom mig… jag har hur många exempel som helst på män som har… skaffat sig rätsida på sina liv, efter att ha ‘träffat’ mig i någon form. Lärt sig saker som de har användning för, i sina liv… och de flesta har faktiskt sagt det. Lite motvilligt, ibland, men… de har sagt det. Spontant.

Och jag är glad att jag ändå har framhärdat i det som är min förmåga… trots att jag oftast inte har mötts av klang och jubelrop, sådär omedelbart… och trots att det sällan eller aldrig är jag som får ‘belöningen’ av att de här männen har lärt sig att bli… bättre människor att leva med.

Min roll i tillvaron… är kanske att vara ‘lärare’.

Men jag skulle vilja möta mannen som… vill dela arbetet med mig.

Gunilla, och andra också, tror att jag kommer att göra det. Att han finns… och att jag kommer att möta honom. Jag hoppas att de har rätt…

Annonser