Katter, hundar, marsvin…

… och kanske en och annan undulat, faller i horder utanför mina fönster… det regnar, helt enkelt. Mycket.

Bild 002komp

Inte ens tio grader varmt är det, och det blåser en del.

Vet inte rikigt vad som skulle kunna motivera mig att gå ut, idag…

I stället spelar jag det där spelet som heter lite olika saker, som innehåller ”brickor” med olika kinesiska mönster, staplade på varann, och man ska para ihop likadana brickor två och två. Det är betydligt svårare att få ut, än det ser ut… som ett slags patiens blir det ju. Man får arbeta hårt med sin spatiala och strategiska förmåga… och det innebär vila för andra delar av hjärnan. Ett slags meditation, kan man väl säga. Hittills har jag fått ut hela en gång på säkert 30… och kanske fem gånger har jag fått bort alla brickor utom två, när de sista två likadana har legat ovanpå varandra.

En gång var han in på dejtsajten igår, han jag pratat med under helgen. Han får heta Sl från och med nu… 😉 Jag skickade ett litet meddelande efter det, och det såg han alltså inte… När jag ringde, vid åttasnåret, visade det sig mycket riktigt att han inte hade fått mitt sms, det gick inte att skicka till det numret. Han lät… inte jätte-entusiastisk när jag ringde… inte alls otrevlig heller, bara lite mindre… angelägen att nå fram, än dagen innan. Jag bad honom ringa upp, och det gjorde han.

Och vi pratade om allt möjligt, igen. Timmavis. Det står ganska klart att han och jag knappast kommer att få slut på samtalsämnen… det är i alla fall inte ett problem som kommer att uppstå… 😉

Men det är något med det där… att det är spännande så länge som man skriver till varandra. Och det är spännande med det första samtalet… det brukar ofta bli väldigt dynamiskt, och båda ger massor till varandra… men sedan är det som om intresset… falnar. Det som jag kan känna lite konstigt för, är att medan man skriver verkar båda ”vara överens” om att man försöker hålla en viss kontinuitet. Men sedan man pratat i telefon, är det som om det plötsligt inte spelar någon roll om det tar en eller fyrtio dagar, innan man kommunicerar igen… eller alls, kanske. Jag tycker verkligen att det är jättekonstigt att ju mer ”verklig” kontakt man har med varandra, desto mindre angelägna verkar många bli om att upprätthålla… sin trovärdighet, eller vad det nu handlar om. Jag tycker att det borde fungera så att när man verkligen har fattat att den andra människan finns på riktigt, så borde man uppleva relationen som ännu mer ”socialt anpassad”, och därmed vilja ”leva upp till” en självbild av att man är en seriös och engagerad människa… men det som händer, verkar snarare vara att… ja, jag vet inte om det handlar om att man blir mer trygg, eller mindre intresserad. Det är som att ha sex första gången man träffas… det verkar ofta ta udden av intresset, för män… men det blir lite märkligt att ett telefonsamtal kan ha ungefär samma effekt…

Egentligen vet jag inte vad det är som händer, i killarna som jag pratat med. Jag mest noterar att det händer något, i det yttre… det som jag kan märka och se.

Igår lät han i alla fall som om han minst lika gärna hade tittat på sporten på TV, som att prata med mig. Men vi pratade, och så småningom kom vi till vår första ordentliga oenighet – eller konflikt – eller bråk, vi kunde inte riktigt enas om vilket uttryck som bäst beskrev situationen… 😉

Vi pratade om hur man hanterar oenigheter. Han sa: ”men man MÅSTE ta konflikter”… och jag svarade, utifrån egen erfarenhet, att njae, MÅSTE måste man inte, det vimlar av människor som helt enkelt inte GÖR det… och vi kom till nästa område: huruvida det är möjligt att verkligen känna som någon annan beskriver att den känner, utan att själv ha varit med om samma sak. Jag menade att det delvis kan vara en fråga om intelligens… och han slängde ur sig, sådär som man gör, att ”det finns ju saker som man inte kan veta hur det känns, förrän man provat själv – sex, t ex”. Och jag svarade, direkt: ”hur vet du det? Noterade du någonstans, innan du provade att ha sex för första gången, hur du trodde att det kändes att ha varit med om det?” Och sedan fortsatte jag med att säga att jag tycker, generellt, att människor som säger ”jag kan inte veta hur du känner det eftersom jag inte har varit med om det du varit med om”, ofta egentligen menar att de inte är intresserade av att förstå den andras situation och känsla. Som ett exempel tog jag Ma:s sätt att bemöta mina berättelser om saker jag varit med om och hur det kändes för mig: genom att ifrågasätta både min berättelse och min känsla, eller att inte ge någon respons alls. Det gjorde han med motiveringen att han inte kunde veta att det jag sa var sant, eftersom han själv inte hade upplevt det hela… Som ett annat exempel tog jag det faktum att ganska många män, och i synnerhet de som har mindre schyssta beteenden för sig (särskilt mot kvinnor), påstår tvärsäkert att om en annan man som jag berättar om beter sig på det ena eller andra sättet, så är det för att han vill/menar/tänker/känner så här… dvs de påstår att de vet hur andra män fungerar, ofta utan att ens ha träffat mannen som jag berättar om. Samma män använder ganska ofta uttrycket ”ja kvinnor förstår man sig ju inte på”… de är helt enkelt väldigt könsrollsorienterade, och väljer aktivt att tro sig förstå bevekelsegrunderna hos en man som gjort på något sätt, och att inte förstå om det är fråga om en kvinna.

Sl gick igång på ganska många cylindrar, över att jag menade att man kan ha en särskild ‘agenda’ som bakgrund för att välja att inte tycka sig förstå andras känslor… i hans självbild är tydligen ”empatisk” en väldigt viktig del att upprätthålla, och kanske ”rättvis” också. Som jag förstår det, så blev han irriterad för att han tyckte att jag sa att han inte är så smart och dessutom inte vill förstå andra (dem som han inte tycker sig gynnad av att vara till lags), och för att han kände det som om jag kritiserade hans språkbruk. Jag gjorde massor av försök att få honom att förstå att han väldigt gärna får säga precis alla de orden som han sa – men att han gärna får fylla på med orden ”jag tycker att”… om han ville att det skulle bli uppenbart för mig och andra att hans tvärbestämda påståenden om vad man ”kan”, ”får” och ”måste”, inte betyder att han tror att alla gör som han säger… Han förstod inte varför det hade betydelse för mig om han sa ATT något är på ett visst sätt, eller om han sa att han TYCKER på det sättet… och jag konstaterade att han uttrycker sig likadant när han berättar något som är ”sant”; exempelvis ”man MÅSTE skruva åt den där muttern i motorn för att den ska starta”. Och att mina personliga erfarenheter, när det gäller många av de värderingar som man lätt slänger ur sig utan att tänka så mycket, i samtal med andra… mina erfarenheter är att folk verkligen gör allt det där som ”man” inte ”kan” och ”får”, och verkligen inte följer några av de ”måsten” som vi gärna säger att man ska…

Och när det kommer till kritan, så får både jag och andra förhålla oss till att en hel del människor inte alls följer ”vedertagna förväntningar” i sina beteenden. När det kommer till verkligheten så är jag helt enkelt tvungen att hitta sätt att hantera det faktum att t ex P inte på något vis ”måste” hantera konflikter… och det hjälper inte mig ett dugg att människor omkring mig talar om hur de tycker att folk borde bete sig. Ännu mindre när de uttrycker det som ”sanningar”… Jag försökte förklara med ett exempel: ”om du sitter och pratar med en människa som berättar att h*n utsattes för övergrepp som barn, och du säger till den personen: ‘man får inte förgripa sig på barn’… så vet ju den du pratar med att den har utsatts för övergrepp, vare sig ”man får” göra sånt eller inte… och risken är faktiskt att den som berättar om övergreppen, snarare känner det som om du ifrågasätter att den har utsatts, genom ditt sätt att uttrycka dig: ‘man får inte'”…

Att stoppa in orden ‘jag tycker’ eller ‘jag tycker inte’, när man presenterar sina starka åsikter om något, är inte alls bara en semantisk fråga… det är en fråga om psykologi, och om att antingen verkligen möta en annan människa, eller inte.

Och Sl tyckte att eftersom han nu hade förklarat för mig att det han menade, var att ‘han tycker’, så kunde jag kanske lära mig att framöver förstå att det alltid är det han menar när han uttrycker sig så… och jag sa att ‘jag har förstått att du menade att det var din åsikt i den här frågan som vi just diskuterat, men eftersom du uttrycker dig med påståenden både när du tycker något och när det du säger är en ‘sanning’, så kommer jag förmodligen att tvingas nyansera dina påståenden även i fortsättningen, för att säkert veta vilket du menar’…

Hans utgångspunkt var både att jag kritiserade honom genom att ‘märka ord’, som han såg det, och, när han väl förstått vad jag menade, att det var jag som skulle lära mig att höra ord som han inte säger – inte han som skulle lära sig att säga orden… och jag sa att jag tycker inte att det är en bra utgångspunkt i en relation eller kommunikation, att inte i första hand göra vad man själv kan för att kunna nå fram till den andra, utan att i stället kräva att den andra ska ändra på sin hörsel eller perception…

Jag förklarade att… det kan hända att det är en förutsättning för att ett förhållande ska överleva, att man klarar av att hantera konflikter. Men jag är inte säker på att det är så – och framför allt tror jag att det som de flesta kommunikationsförsök stupar på – är när en eller båda parter inte bemödar sig om att nå fram till den andra… inte anpassar sina uttryckssätt efter den andras förutsättningar för att ta till sig det man säger. En inställning som handlar om att ‘jag ska kunna uttrycka mig som jag vill och du ska fatta vad jag egentligen menar’, innebär att man egentligen inte har ett äkta intresse för att verkligen nå den andra…

Och till slut, efter en lång stunds diskussion, sa han att han förstod vad jag menade. Att han höll med mig… tyckte att det jag sa, var rätt… så att det hördes att han faktiskt menade det. Han undrade om jag förstod hur han menade, och jag beskrev vad jag hade uppfattat att han reagerade på och tyckte, tills han fått rätta till det och jag förmodligen hade förstått honom rätt. Och sedan… var vi faktiskt nöjda, båda två.

Ganska fantastiskt. Det är otroligt sällan som oenigheter eller konflikter eller bråk, slutar med att båda faktiskt känner sig både sedda och respekterade…

Och Sl tyckte att sådana diskussioner som vi just haft, innebär ett sätt att lära känna varandra. Att man visar vem man är, för varandra… och jag tyckte att det var en skön inställning, och höll med. Det är betydligt mer tryggt att ”bråka” med en människa som inte slår sönder hela grundvalen för relationen, för att man blivit oense och sagt saker med lite hårda ord eller röster, till varann… och det är enormt sällsynt med människor som klarar av det, så som han faktiskt verkar ha gjort…

Men vi pratade lite om vad vi tror om ‘oss’ som ett par, i framtiden… och han hade mycket fokus på det stora avståndet mellan oss. Vi pratade om huruvida vi kan tänka oss att flytta, och jag beskrev att jag numera kan flytta, sedan dottern flyttat hemifrån, men att jag trivs väldigt bra i min stad och framför allt med mitt jobb… men omöjligt är det verkligen inte. Han sa väl ungefär samma sak… men verkar mindre öppen för att flytta på sig. Han pratade om hur jobbigt det skulle vara om vi sågs, och blev förälskade, och måste ha ett distansförhållande där vi ses ett par gånger i månaden… fast sedan konstaterade han ändå att även om vi hade bott närmare varann, så vore det inte särskilt troligt att vi skulle ha flyttat ihop direkt, om vi föll för varann.

Han sa att han har en öppen dörr för att det skulle kunna bli ett förhållande mellan oss… men jag känner det som om han egentligen bromsar sig redan nu, för att han inte vill ha ett distansförhållande.

Jag vet inte heller hur vår diskussion egentligen påverkat hans lust att prova med mig. Jag är inte säker på att han ser den som ett positivt inslag i vårt lära-kännande… och är inte säker på om han verkligen är intresserad av något annat än att prata, med mig. Jag skulle inte vilja påstå att han är ‘på hugget’ för att träffas, i alla fall… och nu kommer ett par av hans barn till honom i morgon och stannar en vecka, och några dagar senare kommer det tredje barnet dit ett par dagar. Så… den närmaste 1½ veckan, kommer han inte att vara särskilt tillgänglig. Och jag tror att jag ska hålla en låg profil, nu… låta honom ta kontakten, om han vill. Så får vi se sedan om det finns någon ömsesidig lust kvar att träffas… men det kändes nog, efter samtalet igår, som om han inte tänker sig mer kontakt än den vi haft.

Jag hittade ett par andra bilder på honom på nätet, och på dem såg han både yngre och snyggare ut… 🙂 Jag är mindre skeptisk till att attraktionen kan uppstå, nu. Men, som sagt… jag är väldigt osäker på om han egentligen vill prova, på riktigt.

Återigen förvånar det mig… att folk anmäler sig på dejtsajter, utan att egentligen vara intresserade på riktigt av att försöka träffa någon.

Men men. Det om det, idag.

Annonser