Balansen…

Å ena sidan gillar jag det som är någorlunda förutsägbart och konsekvent. Å andra sidan… vill jag ha kontakt med både andra människor, och livet… Jag är rättså förnuftig av mig. Gillar verkligheten sådan som den är, och har lite svårt för människor som, av vilken anledning det än må vara, har ett behov av att försköna eller skarva utöver det som är… och samtidigt ‘läser’ jag människor, omedvetet, inte alltid och inte alla, men jag har ett slags ‘radar’ som gör att jag ofta ser saker som ligger långt under ytan, sådant som människan varken sagt eller gjort… och det är bara ibland som det slår mig att det är något lite extraordinärt, att ha den förmågan. Den funkar inte riktigt lika bra på nätet eller i skriven text som i verkliga livet, men ganska bra ändå…

Pratade med M igår, i några timmar. Han lät mer glad, orädd och ‘vanlig’ än jag någonsin hört honom tidigare… så jag sa det till honom. Att han hade ett mer optimistiskt och lättsamt förhållningssätt nu, till saker som tidigare utgjort ganska tunga bekymmer hos honom… och att det gjorde mig glad att höra honom så… tillfreds.

Det är så väldigt mycket med M som… passar, med mig. Han analyserar saker ännu mer än jag, blir aldrig stressad av att jag gräver djupare och bredare i frågeställningar än han själv gjort, utan tycker tvärtom att det bara är stimulerande med fler perspektiv… Han är en vänlig människa, jag känner mig trygg med honom på ett sätt – men han vill fortfarande inte säga rent ut att han värdesätter mig, varken på det ena eller andra sättet… Jag förstår att han har kommit en god bit i sin läkningsprocess. Det är väldigt fint att höra… men han håller mig ifrån sig. När vi pratar minns han precis allt som jag sagt, han har emellanåt funderat på saker som jag pratat om för länge sedan och har nya tankar kring det, och på det sättet visar han att han bryr sig om mig… men samtidigt förstår jag att om han kommer dithän att han kan tänka sig att leva i ett förhållande igen, så… har jag hamnat i ett slags… totalt-ointressant-vän-fack. Jag tror att jag är den människan i hans liv som det ger honom mest att prata med, men han kan ändå inte låta mig vara viktig för honom… och det gör mig lite ledsen. Det får mig att känna mig som den trista fastern från landet, med honom… trots att jag förstår att han nog… verkligen både respekterar och nästan ser upp till mig, lite.

Jag är ganska säker på att… om han kunde släppa sitt enda förhållningssätt till ‘förälskelse’, som är detsamma som för alla män som tycker att de själva är något alls att ha, dvs att ett förhållande ska baseras på det mystiska i att man inte alls förstår eller passar ihop med den andra… så skulle vi passa väldigt bra ihop. Jag vet att vi passar bra ihop, men eftersom han håller fast vid sin ovilja eller oförmåga att låta någon annan än han själv och sonen vara viktiga, så… nej, jag känner mig ouppskattad med honom. Det funkar inte. Jag vet att han egentligen värdesätter mig, men han är för van vid att inte betrakta kvinnor som människor, och ser dessutom sig själv som alldeles för annorlunda, för att jag i längden ska orka älska honom… det blir ju för ensidigt. Jag vet att han värdesätter mig mer än han erkänner ens för sig själv… och igår pratade han mycket om att han blir allt mer negativ till förhållanden, eftersom han ser att människor inte lever tillsammans för att de älskar varandra eller mår bra tillsammans. Jag delar hans uppfattning till fullo – de par som lever ihop för att de verkligen blir 1+1=3, är så sällsynta att ingen av oss egentligen har några riktigt bra, närliggande förebilder som vi kan använda oss av för att motivera oss till att vilja försöka… men jag försöker ändå. Jag vet att jag vill leva med en man som gör mig mer lycklig än att leva ensam… och M tror inte alls på möjligheten, så han blir allt mer bestämd om att inte vilja försöka.

Det ger mig alltid mycket, att prata med honom… men igår kände jag att min ork för att sträcka ut handen för att nå honom, tog slut, när han snarare gjorde vad han kunde för att backa undan. Jag vet att vi båda är tillräckligt udda, och på tillräckligt lika sätt, för att faktiskt ha förutsättningarna för att få det riktigt bra tillsammans… men igår fick han mig att känna mig som en gammal trist träbit, och det orkar jag inte med i längden… Även om jag inte är bekräftelseberoende, så har det såklart betydelse för mig vad mina medmänniskor känner eller tycker om mig – och framför allt vad de är beredda att visa mig… ge mig. Det har såklart betydelse för mig att de människor som jag verkligen bryr mig om, visar att de bryr sig om mig tillbaka… jag behöver känna att jag verkligen blir uppskattad av dem som jag verkligen uppskattar. Kanhända har jag puttat honom ifrån mig, mer än han klarar att hantera… det är inte omöjligt att det är delvis mitt eget fel att han är sådär… avståndstagande, nu.

Nå, så är det. I övrigt har jag mejlat lite med en man som bor i samma stad som min mamma, och så har jag varit till jobbet och vattnat blommorna, och sedan suttit en god stund på ett fik på stan… intill en grupp afrikanska män som smattrade och skrattade, på sitt språk, och en indisk familj (som jag är lite bekant med). Väldigt trevligt… jag läste min bok, och kikade en del på människor som passerade. Och så har jag köpt mönsterpapper och börjat rita av min kappa för att sy ett nytt yttertyg, och gjorde en lov till teknikbutiken och köpte nästan en slipmaskin, men kom fram till att jag ska kolla om den gamla är hel eller inte, först.

Förkylningen är inte över… men det börjar kännas som om jag kan befinna mig mer i nuet. Gott nog så.

Annonser