Jaha…

… jag antar att han bestämde sig för att backa ur, ändå… den där P, som jag pratade i telefon med i några timmar i lördags kväll, och som skickade mig ett mejl igår på dagen för att säga att ”de” skulle ut med båten på kvällen, för att fira att han fyllde år… Jag hade redan konstaterat, via en av våra telefonnummersajter, att det var hans födelsedag igår. Så det förvånade mig inte alls att han kanske inte skulle kunna prata igår, fast han glömt det när vi pratade i lördags natt och fick avbryta för att han hade ett akut behov… 😉

I mejlet igår skrev han att det kanske blir för sent för att han skulle kunna ringa mig. Och jag kan ju inte ha en aning om hur sent det skulle kunna tänkas bli, så jag svarade bara med ”grattis”, att jag önskade att jag vetat innan så hade jag skickat blommor, och att han kunde prova att ringa och om jag var vaken så skulle jag svara.

Han ringde inte igår. Han har varit inne på dejtsajten idag, men inte svarat på mitt mejl… och jag tror att vi är rätt överens om att det är han som ska ringa – det var ju vad vi sa i lördags…

Jag kan tänka mig att han kände sig en aning… överväldigad av alla mina frågor, och tankar. Jag skulle tro att han uppfattar mig som för dominant… som de allra flesta män jag stött på sedan exet. Och själv känner jag mig fundersam på om han har en tendens att överdriva betydelsen av sina känslomässiga reaktioner, och är en aning för kategorisk för att passa ihop med mig…

I telefon berättade han att hans svåger (äldre systerns man) hade ”gjort bort sig så totalt att det var helt oförlåtligt”, i samband med en utlandsresa som familjen gjort rätt nyligen för att fira nämnda systers födelsedag. Det svågern hade gjort, var att först inte lyckas boka bord på restaurangen som de skulle äta på, och sedan bli toksur och tiga ihjäl hela sällskapet när det slutade med att de fick äta på en annan restaurang, eftersom den de skulle till var fullbokad när de väl kom dit… det var det hela. Svågern hade strulat till det med bokningen, och sedan hade han tigit och varit sur… och det tyckte P var ”totalt oförlåtligt”. P hade till slut fått ett utbrott på svågern, när en yngre syster hade börjat gråta för att hon var så stressad av att svågern teg ihjäl dem… och jag försökte verkligen förstå hur denna situation kunde vara så stark, för både P och den yngre systern, att det var motiverat med så extremt starka och kategoriska reaktioner från både honom och systern. Jag frågade om de hade någon som brukat bete sig så under deras uppväxt… men nej, där fanns en enormt elak släkting, men inte direkt någon som teg ihjäl sin omgivning. Jag berättade om min mammas beteende när hon var här förrförra julen – hon gjorde ju precis så, skämde faktiskt ut sig genom att tiga mot både dottern och hennes kompisar, men att mitt sätt att hantera mamma då, bara var att prata på och vägra anpassa minsta lilla bit av mitt beteende efter hennes surhet. Jag skulle aldrig beskriva det som att mamma hade ”skämt ut sig så fruktansvärt och förstört för alla andra, att det var oförlåtligt”…

P sa också att han absolut inte kunde med människor som beskrev sig själva på ett sätt som sedan visade sig inte stämma med verkligheten. Och visst, jag tycker också att det är besvärligt och stressande när jag blir direkt lidande av att folk fabulerar ihop saker om sig själva som absolut inte stämmer, men… jag skulle inte döma dem så hårt. Jag skulle förklara varför jag hade sådana problem med den andras beteende, och sedan ge den en andra chans… minst. Det känns helt enkelt som om denne P blir väldigt rädd för människor som han upplever som oberäkneliga – och då dömer han ut dem, helt och hållet och för alltid… det bekymrar mig lite, så klart. Ingen människa är ju perfekt – jag ser framför mig att jag direkt skulle trampa på någon av hans tår, som jag inte ens vet om att han har, och sedan skulle han stryka mig från sin vänlista… ja, det är väl förmodligen precis det han har gjort. Fast utan att ens ge mig en indikation om att något känns det allra minsta konstigt för honom… tvärtom så tackade han så mycket för samtalet, i mejlet, och tyckte att vi hade hittat en röd tråd.

Jaja. Om jag skickar ett sms och frågar, så får jag väl hoppas att han åtminstone svarar ärligt på det… det är ju, som bekant, rätt obehagligt att leva med ovisshet – visshet är alltid bättre, oavsett om vad.

Idag har jag tvättat alla mina stora mattor. Städat, torkat av några fönster igen som redan blivit fulla med pollen, och funderat på vad jag egentligen ska ta tag i… har tänkt att det bästa nog är om jag börjar med att rensa, slänga, sortera bort. Det behöver jag nog dotterns hjälp med… och när jag ringde henne vid tio låg hon och sov, och jag bad henne ringa när hon vaknat ordentligt, men det har hon inte gjort. Hon har nog ingen vidare lust att ta tag i sorterandet, hon heller… 😉

Annars har jag bokat tid hos frissan och optikern. Det blir senare i veckan… så då vet jag att jag inte kan resa iväg förrän tidigast på torsdag eftermiddag. Det vore bra om jag kunde använda tiden till dess, till att röja… men behöver som sagt dotterns hjälp, för att hon har ställt undan en massa saker som jag inte vet om de är hela eller trasiga, eller hon vill ha kvar eller ej.

Jag har legat ute och solat en stund, till Hasse Alfredssons Sommarprat. Och så har jag cyklat iväg och köpt snus, och mat… och lagat ugnsrostade grönsaker, med några skivor grillstekt kött till. Det känns som om jag inte är helt frisk, kanhända har jag ärvt dotterns sjuka… det visar sig. Jag mår lite illa och känner mig febrig… det kan i och för sig vara D-vitaminförgiftning också, som man kan få av mycket sol på huden…

Det har varit litegrann svalare idag. Kanske blir det lättare att sova en hel natt, i natt… om det inte är så varmt. Jag drömmer drömmar om gamla relationer som kommer tillbaka – i natt var det dotterns far som jag visst blivit ihop med igen, och han försökte indignerat förklara för mig att han hade tagit illa vid sig för något som jag hade glömt göra eller säga, och som jag bara inte kunde förstå varför det var ett problem… jag blandar väl nytt och gammalt, i drömmarna, antar jag. Det är mycket att bearbeta… jag märker att det är först nu, när dottern också flyttat härifrån, som det blir riktigt verkligt för mig att exet flyttat… för fem år sedan… 😉 Ibland är ju livet sådant att det inte ryms att man känner efter. Då kan bearbetningen komma flera år senare… delar av den, i alla fall.

Ja… jag ska väl skicka ett sms och fråga P, kanske få ett mer definitivt besked… och sedan blir det nog en tidig kväll i kväll. Köpte en ny pocket-deckare på affären, Unni Lindell den här gången. Den blir nog bra.

Annonser