Tanken slog mig…

… ja, jag har liksom alltid trott, eller tyckt, att om man inte var vuxen innan (vilket de flesta inte är), så blir man det i alla fall när man får barn. (Vilket alldeles för många inte heller blir – stackars deras barn…)

Men de senaste dagarna har jag börjat fundera på om det inte är så att man blir vuxen, när ens barn flyttar hemifrån.

Jag vet inte säkert, jag kan vara ute och cykla nu igen… men jag tänker så här… att först är man ung. Man har kanske något eller några år medan man inte lever i ett förhållande, och innan man får barn.

Sedan får man barn. Och pluggar, eller jobbar, gör karriär kanske, men ser i alla fall till att sköta sitt jobb så bra att man förhoppningsvis får behålla det… man jobbar och jobbar, i alla fall åtta timmar om dagen fem dagar i vecka, och resten av tiden gör man sitt bästa för att vara så närvarande och engagerad som man kan, i sina barn, medan man handlar och lagar mat och äter middagar, och städar, och köper hus eller husvagn eller vad tusan man nu hittar på som man tror att man vill tillsammans med den man lever med, som man knappt hinner eller orkar se, men kämpar allt man kan för att också orka engagera sig, på de fem minuterna om dagen som blir kvar, om man ska få sova mer än sex timmar per natt… de flesta lyckas inte få förhållandet att överleva, eftersom livet nuförtiden är sä enormt fullspäckat med saker som man vill och måste så förhållandet blir liksom satt på undantag. Förresten är de flesta inte ett dugg inställda på att jobba för att nå fram till varann och vårda förhållandet, eftersom de flesta tror att kärlek ska handla om passion, och passion liksom inte ryms i ett vanligt liv med barn och jobb och tvättstuga och… ja, jag behöver egentligen inte säga det, det är ju uppenbart för alla med minsta lilla logik eller matematisk förmåga, att förhållandet inte ryms.

Och så skiljer man sig, och sedan är man ensamstående med barn, vilket är ännu mer tids- och energikrävande (särskilt om exet gör vad h*n kan för att jävlas med en också, vilket är rätt vanligt).

Hur som helst så lever man i minst 20 år, något beroende på hur många barn man har och deras eventuella särskilda behov, i en tillvaro där det egentligen aldrig blir aktuellt att ens fundera över vem man är, eller vad man vill med sitt liv… och ingen ska inbilla sig att bara för att ungarna spenderar allt mer tid utanför hemmet efterhand, så innebär det att man kan kosta på sig att koppla bort sin föräldraroll… nej nej, skillnaden är bara att man har mindre möjligheter att hindra ungarna innan de gör hemska misstag som får mer eller mindre dramatiska konsekvenser för dem, eller hela familjen. Tonåringar ser ut som om de vore vuxna, men man bedrar sig gruvligt om man försöker intala sig att de förmår hantera sina liv som vuxna… man gör bäst i att inte ens hoppas på att de ska klara saker utan ens stöd, för annars blir man bara konstant frustrerad, besviken och det går en massa extra tid av den som man trodde att man kunde ha för sig själv, till att reda ut alla dumheter som ungarna åstadkommer. Ja, okej, här överdriver jag en aning… fast inte så mycket, ärligt talat.

Ja, och rätt som det är så flyttar ungarna ut. Har man tur, eller otur, beroende på hur man känner det, så har man fler än en unge, så man får chansen att vänja sig vid tanken på att snart vara helt utan barn i hemmet… annat än när de bumerangar tillbaka, en 5-10 år efter att de flyttat, för att vuxenlivet blev dem lite övermäktigt… och är man lite fiffig då, så passar man på att skaffa sig mer utrymme för sitt eget vuxenliv, efterhand som unge efter unge flyttar ut. Har man bara en unge så ges inte den övergångsfasen som möjlighet, utan det är direkt från ”dygnet-runt-standby-förälder” till ”ingen-unge-alls”-läge… Men rätt som det är så är man utan barn igen.

Och då ska man börja etablera en vuxenroll med sina barn… och plötsligt är möjligheterna större för att leva så som man faktiskt vill… även när man är tillsammans med sina barn. Det är plötsligt ganska rimligt, vettigt och friskt, att ”tvinga” ungarna att acceptera att Även Föräldrar Är Människor… det utrymmet kan man försöka ta sig medan man har ungarna under sina vingar, men det funkar egentligen aldrig. Barnen behöver att man är konsekvent, förutsägbar, trygg och ”vanlig”… ja, relativt vanlig i alla fall, de behöver att man inte super skallen av sig eller är ute och flirtar med andra tonåringar… 😉 Inte för att jag tror att så många ca 40-åringar längtar efter just de sakerna. Jag hoppas i alla fall att ytterst få ca 40-åringar längtar efter sånt… 🙂 Man kan spela upp alla rollerna ur musikalen Fame medan man steker köttbullar i köket och använder stekspaden som mikrofon och glider fram över köksmattan, men där någonstans går gränsen för hur ”egen” man får vara utan att ungarna blir väldigt oroliga.

Så… ja, jag vet som sagt inte, men… det kan vara så att man blir vuxen på riktigt, först när barnen flyttar hemifrån. Det känns som om det skulle kunna vara så… jag får återkomma i frågan, när jag fått mer erfarenhet.

Jag hade en plan om att fira min egen midsommarritual, i natt. Det är ju trots allt i morgon som årets längsta dag är… och jag har ägnat det mesta av min dag åt att fixa med bilder, skriva på bloggen, göra yoga, slå några kompisars rekord i ett par av spelen/testerna på nätcommunityt… och äta citronbitare med kokt potatis, spenat, citronmajonnäs och en näve tomater. Jag är helt enkelt ganska trött, och inte sådär jätteinspirerad till en wicca-ritual… kanhända piggnar jag till framåt natten, men annars får det nog bli i morgon i stället. Och utan att vaka in soluppgången…

I stället tittar jag på When Harry met Sally, filmen som de flesta bara kommer ihåg som ”den där Meg Ryan fejkar en orgasm, sittande på en vanlig stol mitt emot Billy Crystal, på ett fik”… Jag störs enormt av Harrys/Billy Crystals genomgående cyniska och krassa inställning till förhållandet mellan könen – den är exakt sådan som jag bara hatar att ens behöva få höra att det finns män som tycker… hade jag inte redan haft kommentarsfunktionen avstängd, så lovar jag att jag hade hållit för öronen medan jag sjöng ”Vi gå över daggstänkta berg” så högt jag kunde, när kommentarerna från män som säger ”jamen sådär är det ju – män och kvinnor kan inte vara vänner”, drällde in… 😉 Jo, för fanken, män och kvinnor kan visst vara vänner. Jag har haft för många manliga vänner i mitt liv för att tro att varenda en av dem egentligen ville ha sex med mig… och skulle jag ha fel i det antagandet, så vill jag faktiskt inte veta det.

Det bästa med ”fejkad-orgasm-scenen”, är när Meg Ryan avslutar sin trovärdigt fejkade klimax med att, totalt närvarande i nuet, ta sig en sked av glassen medan hon tittar lurigt på en tämligen tagen Billy Crystal… 😉 ”V.S.B”, som min mattelärare på gymnasiet skulle ha sagt, om han varit Sally/Meg Ryan, i den situationen… dvs ”Vilket Skulle Bevisas”.

Annars slås jag plötsligt av att jag verkligen saknar en kompis, oavsett kön, att ligga i min soffa och titta på samma film på TV via telefon, med… eller vad det än gäller – den där vardagliga kontakten som är sådär… ganska kravlös, men ändå verkligen med kontakt.

Nåväl. Solen har inte gått ner än, men snart är den på väg upp igen. Inte omöjligt att jag håller mig vaken tills det vänder… den går ner om en halvtimme, och upp igen om ca 4 timmar. Ja, jag får se hur jag orkar… ha en fin årets-kortaste-natt, alla kära människor.

Annonser