Tankarna…

… far hit och dit… Sov sju timmar i natt också, några åtta verkar det inte vara meningen att jag ska få, fast jag vet att det är vad jag behöver.

Gjorde ett sådant där rättså oseriöst och högst ovetenskapligt test om ”hur blir din sommar 2009?”… och bara för att jag svarade att jag faktiskt inte har några planer för min sommar, blev resultatet att jag skulle bli deprimerad. Hela testet utgick ifrån att bara de som ägnar sig åt ytliga aktiviteter med tonvis av kompisar, kommer att bli lyckliga denna sommar. Högst ovetenskaplligt, som sagt.

Men det fick mig ju ändå att fundera, tillsammans med uppmaningen i kosmosbeställningsboken om att man bör skaffa sig ett stort nätverk av vänner som man alltid känner sig hemma och trygg med, innan man kan hoppas på att hitta sin idealpartner…

Jag hade faktiskt en liten förhoppning om att hitta på något trevligt med den danske herren, i sommar. Kanske några dagar i Stockholm, kanske få se hur han bor i Danmark, och kanske t o m den där resan till Venedig som vi pratat om… Jag har inte heller haft särskilt mycket tid på mig att ställa om hela min mentala sommar-världskarta från att föreställa mig mer eller mindre markservice-tjänst kombinerat med gemensamma aktiviteter, med min dotter, till att tvingas försöka föreställa mig inte bara vad jag ska göra ensam av min sommar, utan även vad jag ska göra med mitt hem, och resten av all min vardag.

Och visst skulle jag väl kunna slänga mig iväg på någon spontan resa åt något håll, kortare eller längre. Men den skulle verkligen inte bli särskilt väl synkroniserad med resten av mitt liv, som det ser ut framöver… jag behöver faktiskt ta tag i mitt hem, när dottern flyttat. Inte bara rensa förrådet, utan också göra en ordentlig rensning, och försöka återta överblicken över, hela mitt boende och min ekonomi och allt som hör till…

Men det mesta i mitt liv tycks vara väldigt svårplanerat, för det är inte jag som bestämmer vad som ska förändras, och när… När nu dottern flyttar hemifrån är det väl meningen att jag ska ta tag i och börja styra mitt eget liv igen. Men för det första så har min jobbsituation, familjesituationen och allt som rör sig kring presumtiva partners, inte alls styrts av mig, de senaste åren – livet har sett ut så att det enda jag kunnat göra för att försöka klara av tillvaron, är att vara så flexibel och öppen för (andras) förändringar som möjligt. Jag har helt enkelt inte varit ett enda dugg gynnad av att försöka styra över tillvaron själv – hade jag försökt med det, så hade jag förmodligen suttit fast långt inne i väggen vid det här laget, för inget är så stressande som att hela tiden kämpa för att försöka ha kontroll över det som inte går att kontrollera.

Och för det andra så har jag alltså inte fått mycket till chans att ställa om mig mentalt från att vara superansvarig för allt som rör mig själv och min dotter, till att ”släppa taget” om henne, som alla som inte är i samma situation själva så lagom kritiskt och omedkännande uttrycker sig… 😉

När jag har föreställt mig, under det gångna året, hur min kommande sommar ska se ut, så har den bilden förändrats som i ett kaleidoskop, flera gånger i veckan. Förutsättningarna har förändrats hela tiden… och till slut står jag här helt utan någon eller något som kan vara till ett stöd eller en riktlinje för att göra åtminstone några planer. Jo, det finns en lös och väldigt obeslutad tanke om att kanske åka till stugan med mamma, direkt efter att jag fått semester… och så har mamma pratat lite om att hon kanske skulle ta med sig bilen och komma hit och hjälpa mig rensa.

Våren har varit galet arbetsintensiv, med tre olika jobb, stora beslut om nytt jobb och därefter ett nytt jobb som ingen haft förut och som jag alltså får skapa själv – och som dessutom krävt att jag verkligen jobbat som en tok… Den har dessutom bjudit på en operation som tog ur mig mer must än jag trodde var möjligt, och en katastrofrelation med GK som drog ut den allra sista orken. Ovanpå det har jag brottats med en trevlig men märkligt konstrande dansk herre… och inom loppet av ett par veckor gått från att planera att träffas, till att han inte svarar när han är inloggad på msn.

Och så har min dotter gått ut skolan, och flyttar hemifrån på tisdag… och jag har inte direkt haft något att säga till om i den frågan heller. Inte direkt försökt heller, eftersom hon ska flytta hemifrån så småningom, och jag verkligen inte ska hindra henne från det…

Sedan operationen har jag inte känt någon livskraft överhuvudtaget. Jag har gjort det som ”alla” säger att man ska (inklusive jag själv): gjort vad jag kan för att få vila, för att ha roligt och för att vara snäll mot mig själv… och när man hela tiden går på energi som redan har tagit slut för länge sedan, verkar det som om den strategin inte räcker för att man ska återfå energin och orken.

De senaste månaderna har jag sprattlat och vevat och letat, som en förlist efter livbojen, med ”semestern” som mentalt mål… det enda jag har kunnat se som ska kunna rädda mig, är semester. Jag har presterat på topp, i ett sträck, sedan årsskiftet… för att jag inte har kunnat se att mitt liv sannolikt kommer att bli bättre om jag ger upp, struntar i åtaganden, inte visar mig från min allra bästa sida. Det har inte funnits några naturliga vilopunkter sedan årsskiftet, annat än helgerna då jag har yogat och vilat så mycket jag kunnat… och man blir såklart ganska trött av att prestera ”över standard”, oavbrutet, under så lång tid… Jag minns inte när jag kände mig riktigt pigg, utvilad och med både kraft och lust till att göra trevliga, roliga eller framåtsyftande saker, senast… faktiskt. Kanske kändes det så under förra semestern? Jag minns inte… minns inte ens vad jag gjorde förra sommaren.

Deprimerad? Nja, jag vet inte det precis… snarare ganska naturligt fullständigt uttröttad. Och än så länge absolut mentalt stressad, så att det räcker och blir över – det är två veckor kvar till semester, och jag har så jäkla mycket jobb som jag behöver göra innan dess så jag ser ganska klart att det inte kommer att hinnas med… och även att jag inte kommer att hinna allt jag behöver göra i augusti heller.

Jag letar efter den där gamla frågan om ”vad jag behöver mest”. Sova är ju en given start – men sedan då? En del av mig har varit metalt förberedd på… äventyr, kanske man kan säga, expanderande resor och relationer – till följd av hur min tillvaro har sett ut det senaste året. Jag har lärt mig att gilla när det händer en massa saker… men kanske har jag till slut blivit uttröttad av att inte kunna styra över nästan något av det som händer.

Om jag hade känt efter vad jag behöver, så hade jag givetvis inte ordnat en massa studentfirande för min dotter i veckan. Någon som tycker att det hade varit ens en teoretisk möjlighet att strunta i det? Nej, tänkte väl det… och inte jag, i alla fall. Livet är fullt av saker som man inte kan strunta i, nästan hur trött eller sjuk man än är… eftersom andra människor berörs, om man bestämmer sig för att följa sin inre röst i stället för att göra det som förväntas. På samma sätt som det finns en gräns för hur besviken jag kan bli på en människas beteende, och när den passerats så finns det ingen räddning för relationen, så är det givetvis så för andra också… jag hade såklart förlorat relationen med min dotter om jag sagt nej till att ordna studentfirande. Med de flesta övriga i min familj också, för den delen.

I torsdags och fredags, sedan jag fått veta att vi skulle ut med kollegan efter jobbet på fredagen, försökte jag avgöra om jag trodde att det jag mest behövde som energikälla, var att stanna hemma på fredag kväll och bara vara själv, eller att gå ut med kollegor som jag verkligen gillar och vet att jag mår bra av att umgås med. När man samtidigt arbetar i 180 hela dagarna, och försöker hinna bearbeta intrycken från två intensiva dagar med släkt och vänner och mat och fika och arbete hemma under femminuterspauserna på toa, så blir det ganska svårt att avgöra om man bäst behöver ensamtid eller trevligt umgänge… jag lyckades helt enkelt aldrig komma fram till vad som vore bäst för mig. Så när jag slitit mig fördärvad under fredagseftermiddagen och det såg ut som om jag skulle bli tvungen att jobba över igen, bestämde jag mig på ren frustration för att jag ville gå ut med kollegorna…

Jag känner mig kluven i min inställning till sociala aktiviteter. Jag räknar egentligen allt umgänge med andra människor som ”sociala aktiviteter” – inklusive att träffa C eller mamma, som trots allt är ”familj”… Å ena sidan tycker jag mycket om att prata med trevliga människor om intressanta eller angelägna saker, eller göra roliga aktiviteter tillsammans. Å andra sidan… blir jag också mentalt trött av det… åtminstone när jag inte har någon direkt buffert att ta av. Jag trivs med att vara ensam, få tänka i fred, läsa, blogga, vara ute i naturen… har alltid trivts i mitt eget sällskap också. Men just nu känns det som om jag kör med full gas på högsta växeln – med handbromsen i… jag vill allt det roliga, aktiva, trevliga och sociala, och jag vill vilan… och tror att jag behöver både – och, dessutom. Inte ett jätteenkelt dilemma att lösa, utan att det uppstår en massa inre friktion…

En kollega kom med den bästa kommentaren jag fått hittills, kring det här med att dottern flyttar hemifrån på tisdag: ”jaha, så nu börjar ‘bumerang-tiden’ för dig, alltså…” Det är nog faktiskt den första människan som inte bara kommit med käcka utrop om att ”så skönt det blir för dig att bli fri nu när dottern flyttar, och så härligt för dottern att få flytta till sitt första egna boende!”, ofta med en underton av att ”du tänker väl inte missunna ditt barn att få flytta – nu får du faktiskt lov att släppa ditt krampaktiga grepp om ditt barn”… Den attityden har framför allt kommit från dem som knappt känner mig och definitivt inte känner min dotter.

Man skulle kunna tro att så gott som inga människor vare sig haft barn som flyttat hemifrån, eller flyttat hemifrån själva… för alla verkar ha någon skev, skygglappsinställning som framför allt handlar om att de inte har en aning om att separationen när barn blir vuxna och flyttar hemifrån, givetvis är en av de fullt naturliga ”kriserna” som hör till livet. Man får för det mesta ”tillåtelse” att sörja sina döda föräldrar, och har man barn som dött så är det tillåtet att tycka att det är en kris – fast annars verkar det mest som om den enda krisen som människor tillåts tappa fotfästet av, just nu, är om de blir uppsagda från sina jobb… och inte ens det kan alla acceptera att man känner saker kring.

Det är väl helt enkelt så att de flesta människor både är dåliga på att sätta sig in i andras situation, och känner sig hotade om uppmärksamheten när någon annan än de själva har något som upptar energi och fokus. Tröttsamt är det i alla fall, att så sällan få mötas med ”jag förstår din känsla”, när man berättar att man känner vad man än känner…

Men det är lite märkligt att upptäcka att det visst är lika fritt fram att pracka på andra sina fördomar och egna mönster, när det handlar om att barnen flyttar, som när det handlar om att få barn för första gången. Det trodde jag faktiskt inte…

På frågan från en av mina fd kollegor om hur det kändes att ha tagit studenten, svarade min dotter igår, från hjärtat: ”det är hur skönt som helstäntligen får jag slippa anpassa mig efter människor som jag inte trivs ett enda dugg med, och får vara mig själv med de människor som jag själv väljer och mår bra med!!”

Och det där är något som jag också har tänkt på idag… hur många människor, genom livet, som jag har umgåtts med, men som egentligen inte alls har varit sådana som jag mår som bäst med. Främst klasskompisar och kollegor såklart, dem kan man ju inte välja själv… men sedan är det också så att eftersom jag har en lyssnande och tillåtande attityd mot alla, dvs även dem som beter sig mer eller mindre socialt besvärligt, så har jag ofta till slut hamnat med dem som inga andra vill vara med… jag har inte riktigt valt själv. Inte ens tänkt att jag skulle kunna välja… det är först de allra senaste åren som jag har börjat dra mig undan dem som tar mer energi än de ger.

Jag tänkte t ex på M… att jag skulle kunna åka och hälsa på honom i sommar. Och så tänkte jag på att det nog vore trevligt med en liten fjälltur, och gärna en sväng till huvudstaden också – och vem skulle jag kunna göra sånt med, som inte har som första reaktion att säga ”nej, det är inget som passar mig”…? Inte M i alla fall, han är rädd för att resa och vill inte lämna hemmet, han vill befinna sig i sammanhang där han känner att han har full kontroll. Och när jag tänker efter så har jag nog alltid haft ganska många i vänskapskretsen som är sådär ryggmärgsreagerande… de säger inte ens: ”ja, det kanske vore något?”, som en inledande tanke. Jag har själv backat ur ganska många saker också, men jag är åtminstone beredd att testa tanken, resonera som saken, innan jag säger nej… jag har inte det där enorma behovet av att agera i enlighet med den personlighet som jag har bestämt att jag ska ha.

Förra sommaren var vi nog hemma mest, om jag minns rätt. Men vi gjorde en enveckas turné genom landet, och träffade två bloggkompisar, min bror och mor, en dejt, och fick en heldag i Stockholm… vi fick enormt mycket gjort på den lilla veckan.

Och i år… skulle jag gärna gå en sväng i fjällen, med någon som varken ser det mesta som väldigt besvärligt, eller har ett behov av att vara ”fjällvandrings-macho-expert”… Jag skulle också gärna besöka Köpenhamn och se hur herr dansk bor. Väldigt gärna några dagar i Stockholm också – som jag känner det nu så har jag helt enkelt mer lust att få uppleva miljöer och människor, tillsammans med en väldigt öppensinnad och avslappnad människa, än att stanna hemma och rensa och samla energi genom stilla liv… Och jag är ganska säker på att herr dansk skulle vara en perfekt sådan person. Fast just nu straffar han ju ut sig så att det stänker om det, för hela slanten… jag orkar inte kämpa mer med hans märkliga beteende. Det finns några olika möjliga förklaringar till att han så konsekvent undviker att berätta vad han heter, för mig – och ingen av dem känns helt och hållet ”sund” eller rimlig…

I natt drömde jag att jag fick ett msn-meddelande från honom, out of the blue sådär, där han skrev att anledningen till att han inte kan träffa mig eller bygga något mer riktigt med mig, var att hans äktenskap stod i vägen… 😉 Jag tror egentligen inte alls att han är gift, att det är orsaken till att han inte vill att jag ska veta vad han heter – gifta män som jagar tillfälliga förbindelser verkar oftast ha ett mycket mer frenetiskt, intensivt och desperat behov av att träffas så fort som möjligt så att de får det där sexet som de jagat efter,och kan gå vidare lite lugnare med sina äktenskap och familjer. Herr dansk verkar ju mest försöka undvika att behöva träffa mig, eller lära känna mig mer – eller, han verkar vilja undvika att jag ska lära känna honom… och det är trots allt lite konstigt, för en som är så intresserad som han hävdat med ord att han är.

Han verkar helt enkelt ha ett beteendemönster, på flera olika områden, när det gäller relationer till kvinnor, som skiljer sig ganska markant från hur han beskriver att han fungerar… och jag får ju lov att förhålla mig till hur han beter sig… oavsett hur han beskriver sig. Det tycks han varken förstå eller vilja förhålla sig till, själv… så vad mer kan jag göra.

Konstaterar i alla fall att danska män beskriver sig själva, på dejtsajten, med betydligt större ödmjukhet inför vad kvinnor kan tänkas vilja ha, än svenska män… och att jag håller mig undan från män som skriver ”kvinnor” med q, eftersom det tyder på en romantiserad hora-madonna-bild av kvinnor, som jag varken vill eller kan pressa in mig i.

Nå. Nog för nu. Dottern och pojkvännen är väl snart på väg upp… dottern ska packa mer idag. Och jag vill gärna vara med på något litet hörn, och se vad hon tar med sig och inte… Jag lyssnar på Ulf Lundells ”Så mycket äldre”, från Längre inåt landet-skivan, som är en riktig sommarnatts-låt. ”Och solen slår in som en brand på tapeten – ah det måste finnas nått sätt å bli vän med den här planeten”…

Ha en fin söndag, med eller utan regnväder.

Annonser