Jodå…

… jag har hunnit både städa, göra yoga, gå på konstutställning tillsammans med dottern, handla och laga middag, surra med tonåringarna som sedan gav sig ut i det småregniga vädret för att grilla med kompisar, och titta lite på TV.

Lite trött är jag. Men inte fullt så trött som jag kunde ha väntat mig… och väldigt glad och nöjd i största allmänhet.

På vernissagen fick jag en kram av kollegan som bjudit in mig. En liten förevisning av både konsten och hennes fantastiska stora, mysiga hus, prata med kollegor från både nu och tidigare och skaka hand med den lokala TV-chefen. Samt träffa fyra av de fem barnen i hushållet… trevliga ungar, allihop. Och med så trevliga föräldrar är det väl inte så konstigt.

Insåg när vi gick därifrån, jag och dottern, att jag fått delta i ett socialt sammanhang med stora delar av stadens… ”inre krets”, eller vad man ska kalla det. Intressant… jag börjar nog vara en ”äkta” invånare här, nu…

När jag yogade fick jag plötsligt en slags bild av… det komplicerade, som handlar om att jag så sällan ”markerar” mot andra och därför emellanåt blir respektlöst behandlad… så här:

Det är inte mycket som jag tycker är värt att reta sig på här i världen. Det jag retar mig på handlar så gott som alltid om att människor beter sig illa eller otrevligt, mot mig eller andra. Och jag har nog ganska hög toleranströskel, även där…

Och så är jag inte särskilt bekräftelseberoende. Jag blir glad när andra säger trevliga och vänliga saker till mig – men det är sällan så att jag låter andras ord om mig, avgöra vad jag tycker om mig själv… jag vet mitt värde, vad andra än säger och gör. I princip – självklart påverks även jag av om ”miljön” omkring mig är mer vänlig eller mer ovänlig… och jag har fått befinna mig i en del ganska ordentligt ovänliga miljöer, de senaste ca tio åren. Visst påverkar det min allmänna känsla för människor, och livsglädjen. Men det är inte ofta som andras ord om mig, och därmed även andras behandling av mig, är något som jag tolkar som ”sant” eller tar på mig… det är ju deras åsikter, och de säger oftast mer om den andra än om mig. Så är det förresten med alla omdömen som människor gör av andra – de säger mer om de filter och inre mönster som den som fäller omdömet har, än om den som det tycks om.

När jag pratade med en kollega om herr dansk häromdagen, sa kollegan: ”jag tycker bara att du är värd bättre”… och de orden har jag såklart funderat en del på. Vad är det som gör att inte jag tänker precis som kollegan, när det gäller herr dansks beteende mot mig?

Och nu undrar jag om det inte kan vara så att… jag ser herr dansks märkliga och bitvis både respektlösa och otrevliga beteende mot mig, som något som är hans problem. Det handlar bara om honom… inte alls om mig, om mitt värde eller om vem jag är, eller ens vad jag gör

Ganska ofta kan jag komma på mig själv med att inse att jag har låtit människor bete sig för respektlöst mot mig, utan att jag reagerat. Jag kan tycka, i backspegeln, att jag kanske borde ha markerat hårdare mot den som betett sig otrevligt… men samtidigt tycker jag ofta att det enklaste sättet att få det trevligt i livet, är om man inte reagerar och sätter gränser titt som tätt… för gränssättandet leder ju nästan alltid till konflikter och jobbiga känslor hos alla inblandade.

Å ena sidan är jag dyngless på stämpeln som mina föräldrar och morföräldrar brände in i min panna, som barn: ”BESVÄRLIG”… och det leder till att jag bestämmer mig för att inte markera. Å andra sidan… kan jag tycka att jag är för snäll med en del människor, när de beter sig respektlöst eller illa… jag är för dålig på att snabbt välja bort dem. Eller har varit, i alla fall.

När det gäller herr dansk… så har han visat upp en del så trevliga sidor, att jag gärna vill tro att det är sådan som han är mest. Jag vill inte dra en massa negativa slutsatser om saker som jag inte vet helt säkert vad de handlar om. Jag vill ge honom chansen att visa sig som den bra mannen han har gett intryck av att vara… och samtidigt, när jag tänker efter och jämför mig med en del andra människor, så inser jag att de flesta nog skulle ha förkastat honom direkt när han vägrar berätta vad han heter – och gör det genom ett antal märkliga undanmanövrer… jag inser att han mycket väl kan ha rejält oseriösa och rentav farliga avsikter med mig. Det finns faktiskt sådana människor… folk råkar ut för allt galnare våldsamma beteenden från andra människor.

Jag inser att jag ofta stannar kvar och ”brottas” med ganska otrevliga beteenden från människor, när många andra skulle ha bestämt sig för att ”det är en skitstövel”, stängt sin dörr och gått vidare…

Att jag inte reagerar väldigt starkt och avvisande när en människa beter sig illa, är för att jag sällan tror att deras beteende handlar om mig – jag tar helt enkelt inte åt mig… utan snarare känner jag med dem, eftersom jag förstår att de förmodligen känner sig osäkra eller hotade på något plan. När en människa beter sig otrevligt, lyfter jag, som Jonathan Livingston Seagull, och tittar på situationen och personen ovanifrån. Ser en större bild än bara den otrevliga situationen som just inträffat… och så försöker jag lotsa människan, som jag faktiskt inte tror är bara ond, tillbaka till ett stämningsläge där den kan sluta försvara och bete sig aggressivt. Min instinktiva reaktion är att tro den andra om en grundläggande ”god” personlighet… och så får jag ibland till slut inse att det inte finns några ”goda” bakomliggande förklaringar till den människans otrevlighet.

Och så tror jag sällan att andra beter sig illa pga mig, eller att den andras otrevlighet säger något om mitt värde – inte ens om mitt värde för den andra

Jag tror att det kan vara där det blir en krock, som gör att jag kanske lite för ofta hamnar i situationer med människor som beter sig osannolikt hemskt…

Herr dansk har jag inte ”pratat” med sedan jag berättade för honom att jag inte skulle ha tid att prata förrän tidigast den gångna torsdagen, igen. Jag satt inte mycket tid framför datorn i torsdags och inte alls igår, och i morse vaknade jag en god stund efter att han brukar ha loggat ut igen… När jag skrev till honom att jag kunde prata tidigast på torsdag, svarade han ”ja, vi kan prata då, eller någon annan gång då det passar”… han är inte alltför angelägen om att prata med mig. Idag loggade jag in när jag såg att han var inloggad, men hade egentligen ingen större lust att prata med honom – och tyckte att om han ville prata, så fick han ta första kontakten. Det gjorde han inte. Han loggade ut efter kanske en halvtimme.

I torsdags kväll dök plötsligt S upp på msn, som inloggad. Honom har jag inte sett till där sedan han ställde en massa krav på mig om att jag skulle säga rent ut om jag inte ville vara tillsammans med honom, för i så fall ville han inte ha kontakt med mig alls. En god stund var han inloggad, men eftersom jag var ganska upptagen den stunden då jag satt vid datorn, tog jag ingen kontakt. Det gjorde inte han heller – och jag kan ge mig tusan på att både S och herr dansk lyckas få för sig att jag inte vill prata med dem, bara för att jag inte tar kontakten… jag tror inte att någon av dem kommer på tanken att de helt enkelt skulle kunna säga ”hej” och se om jag svarar, innan de drar slutsatsen att jag inte vill prata med dem. Det tycks som om de tycker att det är jag som ska ta första steget… och ett sådant sätt att fungera är ju bara hur drygt som helst. Jag förväntar mig att alla som vill prata med mig, bara gör det… och gör de det inte, så är det helt och hållet deras eget val och inget som har med mig att göra. Det är ju så jag gör själv… jag tar i princip aldrig illa upp av att människor inte slår knut på sig för att få mig att känna mig ”välkommen”. Det visar sig oftast ganska snabbt om folk inte vill ha med mig att göra – och jag drar mig tillbaka när jag i så fall har fått en tydlig indikation om att jag inte är välkommen. Men jag tror som sagt oerhört sällan att människor beter sig som de gör, pga mig… de allra flesta människor har så fullt upp med att oroa sig för hur andra uppfattar dem, att de sällan beter sig alls med fokus på någon annan.

Men jag känner mig allt mer tveksam till om jag verkligen vill och orkar ”fiska” efter herr dansks goda vilja, och sidor… och medan jag inte vet, gör jag inget alls.

Jag pratade med mamma när hon var här, om att jag nuförtiden väldigt ofta tittar på människor och situationer så mycket utifrån att jag helt kopplar bort mina egna värderingar och filter. Jag försöker förstå hur andras drivkrafter och bevekelsegrunder ser ut – och för att kunna göra det, måste jag förhålla mig så neutral jag kan till dem. Ju mer jag tolkar andra utifrån mina egna erfarenheter – särskilt när det handlar om andras val och beteenden som jag inte förstår – desto mindre är sannolikheten att jag faktiskt har en chans att förstå dem… Mamma försökte få det att låta som om hon själv alltid kopplar bort sina egna filter, men när vi pratade vidare förstod jag att hon inte ens förstod vad jag menade – det finns inte som ett valbart alternativ för henne, att inte ha sig själv som referensram när hon bedömer andra… hon har inga fler möjliga tolkningsramar än sina egna. När jag konstaterade att de flesta par som lever tillsammans, inte alls verkar må bra av det, och strider eller har ingen kontakt alls med varann, och sa att jag försöker förstå varför människor väljer att leva tillsammans… så räknade mamma upp de skäl som hon kom på: ”sociala skäl, dvs vad andra ska tro och säga, och pengar”… och det gav mig både en bild av hur hon själv fungerar, och att det kan finnas fler än jag tänkt mig som faktiskt stannar kvar i förhållanden för att det ger dem ekonomiska fördelar. Själv så varken är jag eller har någonsin varit i en situation där det har kunnat finnas några ekonomiska skäl för mig att stanna kvar… däremot har det kanske hänt att män har stannat kvar med mig för att de har velat fortsätta att åka snålskjuts på min ekonomi. Jag vet faktiskt inte om det varit så – för jag ser ju inte det som en möjlig orsak till att stanna kvar…

Jag tänker i alla fall att… jag behöver lära mig att bättre förstå andras bevekelsegrunder, fristående från mina egna värderingar och prioriteringar. Det är ju när jag och den jag möter har helt olika agendor, som det vanligtvis blir väldigt fel… Jag förstår också allt mer att människor nog väljer partners, och även vänner, mer för att de räknar med fördelar för dem själva, än pga det som kallas ”kärlek” i vår västerländska kultur… och ju mer man tror att den man umgås med vill vara med en för att den verkligen uppskattar och värdesätter en som person, när det inte är så, desto mer besviken blir man. Det är alltid bättre att veta hur det faktiskt är, än att gå omkring och drömma… det är alltid lättare att hantera även otrevliga ”sanningar”, än att förr eller senare bli lidande av den lögn som människor serverar en medan de fortfarande vill ha något av en… Jag skulle tro att människor väljer vänner och partners, till 90-100% för att de hoppas få sina egna behov tillgodosedda. Jag tror faktiskt att det som vi kallar ”kärlek” och som vi indoktrinerats av filmer, böcker och annan kultur att vi ska tro på och söka efter, är oerhört sällsynt…

Det om det, för idag. Sängdags.

Annonser