Mobbing och kärlek

På en blogg hittar jag följande formulering, något redigerad av mig för att förtydliga budskapet. Det handlar om barn i lågstadieåldern.

”När jag var liten blev jag också mobbad. Jag trodde i min enfald att det var för att det var något fel på mig, att jag var annorlunda, ful, inte dög till. Och jag tror att många vuxna tror att det är bara är barn som är lite annorlunda som blir mobbade. Så är det inte enligt min erfarenhet. I [barnets] fall började allt när hon ställde upp för de mer utsatta tjejerna. Hon vände sig mot kollektivet och sa att hon inte tyckte det var okej. Slutligen var hon den enda som fanns kvar att ge sig på. Och gissa om det gjorde ont i hennes ömtåliga hjärta när de tjejer hon tidigare försvarat vände sig mot henne! En av de tjejerna var med hem häromdagen, de hade urkul och lekte hur bra som helst. Vid middagen säger tjejen spontant att hon inte vill vara med de andra, men hon törs inte låta bli för då kommer de att ge sig på henne.”

Så funkar det, oavsett ålder. Mobbing utförs av människor som har ett behov av att bete sig otrevligt mot andra – och som vet om att de vill göra så, och att det inte ses som ett okej beteende – men inte vill bli kritiserade för sitt otrevliga beteende, eller förändra sig till att i stället bete sig trevligt. Att det uppstår en ”grupp” av mobbare, beror på att det finns lite för många människor som inte vågar ta ställning och riskera att själva bli mobbade… Den som blir mobbad är många gånger den som visar att den är trygg i sin egen personlighet. För att en mobbare ska lyckas med sitt uppsåt – att söndra och härska – måste den börja med att försöka knäcka dem som verkar starkast i sig själva… Mobbare är ofta människor som vill ha mycket plats för sig själva, men inte är trygga nog för att våga ta den av egen kraft.

Men det är väldigt sällan något fel, annorlunda eller dåligt, med den som blir mobbad… den är ofta bara starkare än mobbaren, i sin självkänsla och i sitt inre. Det kan ni fundera på, som har skrivit i kommentarer till mig här om att jag borde förstå att om det är någon mer än just de själva som tycker att jag är hemsk, så har de kanske rätt… Nu verkar det som om det är en eller två ”mobbare” som vågar ge sig till känna, när det gäller mig och min blogg, men det kan hända att det finns en större grupp som inte vågar stå emot mobbaren, av rädsla för att själva bli mobbade. Jag vet åtminstone en person som uttryckt ungefär det som ovanstående flickas kompis sa – i hemlighet, i forum där mobbarna inte kan höra att den kanske inte håller med mobbarna…

Men tänk också på det, gott folk, särskilt en dag som denna då vi ska rösta till EU-parlamentet: majoriteten har inte alltid rätt. Skit är inte gott, bara för att miljarder flugor äter det… och Hitlers åsikter om ”den ariska rasen” alla andra ”raser”, gav inte honom eller ett helt jäkla folk rätten att döda en massa människor som inte hade gjort dem något ont. Den som skriker högst har inte alltid rätt, och majoriteten har inte heller alltid rätt. Däremot lever vi i en kultur som har bestämt att majoriteten ska få bestämma om hur våra länder ska styras – men att majoriteten bestämmer, betyder inte att den har rätt.

Håll isär begreppen, och kom ihåg att tänka själv med din egen hjärna.

Det blev få timmars sömn i natt också… nu börjar det kännas som om hjärnan håller på att ramla isär. Just idag känns det inte som en jättebra plan för mig, att lita på min egen hjärna… 😉 Men jag ska gå och rösta idag, och vet ungefär hur jag ska rösta.

Igår kväll kom ett kort litet mejl från M. Det är inte så ofta som han tar kontakten med mig… så jag blev glad, även om han mest bara undrade över hur det gått efter galloperationen, och berättade om sina egna erfarenheter av gallbesvär. Jag tycker verkligen så mycket om den mannen… vi tänker och fungerar ganska lika, han analyserar också sin omvärld och kommer upp med intressanta infallsvinklar på saker och ting… och så kan han vara ganska rolig emellanåt, men framför allt är han numera den enda av de män jag träffat sedan exet, som visar att han respekterar mig. Det finns egentligen bara ett, men tyvärr väldigt avgörande, ”fel” med honom… han tycker inte om närhet och kan inte uttrycka varma känslor för andra. Och jag har insett min begränsning, när det gäller att stå ut med att leva i ett förhållande utan närhet, ömhet och värme… jag har förstått att många lever så, ofta utan att ens tänka på att det skulle vara något märkligt med det… och jag kan inte leva så.

Häromdagen pratade några kollegor om det här med att visa sin kärlek offentligt. Ena kollegan har ganska nyligen varit i en stad där kollegan upplevde att det var ovanligt många homosexuella som visade upp sin kärlek offentligt… och så småningom enades kollegorna om att de överhuvudtaget tyckte att det var konstigt att folk ”behövde” hålla på och röra vid varandra när andra ser. För mig är det en så märklig inställning… att jag faktiskt inte vet vad jag ska säga, när folk uttrycker sådana åsikter. Jag förstår ju att de på något vis upplever sig pådyvlade något som de inte vill ha, när andra kramas och pussas offentligt… jag kan ju inte säga att de inte får känna det så. Men… själv har jag alltid varit väldigt ”fysisk”, med mina nära och kära och särskilt med mina partners, såklart… vill jag pussa honom så gör jag det (om han också vill, givetvis). Jag gör det inte för att andra ska se, och reagera… jag gör det för att mina känslor säger att de vill det. Om det finns folk omkring oss eller ej, bryr jag mig inte om i sammanhanget… men nu förstår jag att det visst finns de som tycker att det är anstötligt. Eller handlar det bara om den gamla Jantelagen, igen – att de som tar anstöt, tror att offentliga kärleksbetygelser bara görs för att få omgivningens uppmärksamhet, och då måste de missunna andra den uppmärksamheten?

Jag vet inte… jag vet bara att jag inte kan leva i en relation där känslorna bara ska kännas men inte visas. Jag får ont i kroppen av att behöva tvinga den att inte uttrycka känslorna…

Herr dansk var inte inloggad igår kväll, men nu i morse. Jag skickade ett ”god morgon”, och en kort berättelse om vår gårdag och om nuläget i studenten-förberedelserna. Inget svar, såklart. Och så hittade jag en liten text som handlade om att en stark kvinna kräver en stark man – alltså stark i sin personlighet, med en förmåga att använda en stor spännvidd i sig själv… och den skickade jag till honom, som ett citat. Och när han loggade ut… skickade han mig ett litet meddelande: ”:) Njut av dagen”… Jag tolkar det inte. Men det var trevligt med ett litet livstecken… 🙂

När min dotters far ägnade en hel del tid åt att sms:a, igår, kom jag att tänka på det dottern sagt – att hon tror att han har återupptagit den nära känslomässiga relationen med tjejen som han träffade på klassåterträffen för några år sedan, hon som han blev så förälskad i att han till slut bröt med lillasysters mamma… Jag frågade honom, eftersom barnen var utom hörhåll, hur det går för dem på hemmaplan. Jag menade honom och sambon… som alltså inte är kvinnan som han nog vänstrar lite med, nu… och han fattade vad jag menade, och markerade inte att han inte ville prata om det. Dottern har ju berättat för mig att de går i familjerådgivning, pappan och hans sambo… det sa han inget om till mig igår, men han sa att… det går väl sådär. Att de har evinnerliga diskussioner om hur de ska ha det i förhållandet… och att de nu har bestämt att de inte ska ”älta” mer, förrän studenten och allt kring det, är överståndet. Han använde ordet ”älta”… Jag frågade vad de ältade om. Han sa att det handlade mest om att sambon, som inte har några barn och är ganska mycket yngre än han, nu ville att de skulle skaffa barn ihop… och han kände sig inte redo för det, utifrån att först har hon ägnat flera år åt att vara osäker på om hon vill leva med honom, och gjort slut varenda gång som hon lagt tillräckligt många oförrätter på hög. Och så har hon tydligen bestämt sig under det senaste året, sedan hon flyttade ihop med honom och så småningom gjorde sig av med sin lägenhet som hon hyrt ut i andra hand… så nu vet hon att hon vill ha barn med honom. Men då vet inte han längre… och visst, jag kan förstå att det kan ta tid för honom att få tillit till att hon kommer att stå för sitt beslut, efter att hon visat att hon inte har gjort det under flera år, men… jag tycker att det låter mer som om han ger igen. Han behöver inte fler barn, han har redan två, med olika mammor… så han tycker inte att han har något att förlora på att inte skaffa barn med sin sambo. Hon har däremot inga… och det börjar vara hög tid, för hennes del, om det ska bli några barn.

Men så kom vi in på, igen, som vi pratade om när han var här och vi planerade för studenten, att… han trodde allt mer att man ska välja partner utifrån om man passar ihop. Att man ska tänka igenom vem man själv är, vilka egenskaper, behov och egenheter man har, och vilka den andra har, och tänka efter om man tror att man verkligen kan få det bra ihop utifrån det… Jag frågade om han tyckte att han och sambon passar ihop. Och han sa att han börjat inse att… det gör de nog inte. Jag frågade om han tyckte att han hade passat bättre ihop med lillasysters mamma, som han trots allt har försvarat alltid, även när han valde bort henne… och han sa att en sak som han gillade med lillasysters mamma, var hennes obrydda inställning till förhållandet. Hon analyserade inte, var aldrig osäker på om de skulle vara tillsammans eller inte… det var bara självklart, fast hon inte prioriterade förhållandet ett enda dugg, under alla år innan lillasyster kom… då var det han som var osäker på hur mycket han betydde för henne, av begripliga skäl eftersom hon planerade sitt liv och karriär som om hon vore singel. Hon flyttade till ett jobb långt söderut och bodde där i några av deras gemensamma år… och vad han tyckte om saken, fanns inte med på hennes lista av saker som spelade roll.

Jag upplever min dotters far som en väldigt reaktiv människa. Han styr inte så mycket själv, utan reagerar i relation till hur han uppfattar att betydelsefulla människor omkring honom, beter sig… och så fort som han upplever att han har lite kontroll över situationen, så reagerar han destruktivt. Hämnas, eller är taskig, bara för att han kan… jag är väldigt glad att jag inte lever med honom.

Men jag sa att… jag tror att det finns två sätt att hantera att man inte har det bra i ett förhållande – antingen analyserar och ältar man allt hela tiden, eller så lägger man inget fokus på att prata om relationen, så att missnöjet kommer ut i form av att man tjafsar och tjatar på varann, i stället… och ingendera extremerna är väl särskilt lyckade för förhållandets överlevnad. Jag tror mer på att… ja, man behöver ”stämma” med varann, som utgångspunkt. Att bygga ett förhållande på passion, som i sin tur uppstår pga att man upplever varandra som väldigt annorlunda, tror jag ger väldigt dåliga odds för att man ska få det bra tillsammans i längden. Man behöver nog verkligen ha ganska lika förväntningar, värderingar och vanor, på det mer vardagliga planet, som en utgångspunkt. Men sedan tror jag också att det handlar om att bestämma sig… och det sa jag till min dotters far, och det svarade han inte på. Han är en sådan som låter sina känslor för stunden avgöra vad som är ”rätt” och inte… och jag undrar om inte hans uppfattning om att ”leva lyckligt”, handlar om att aldrig känna sig säker. Han behöver nog den där oron i att inte vara säker på sitt förhållande, för att tro att han lever ”på riktigt”…

Nå, hans förhållanden är inte mitt problem, och det är jag glad för. Men jag tänker vidare i frågan… Jag hör ibland människor som säger ”går det lätt, så är det rätt”, om förälskelser och förhållanden. Och jag reagerar mot det, eftersom jag vet att livet inte alltid är lätt… och med en sådan inställning skulle man ju välja bort alla människor och situationer, så fort som det inte går enkelt längre. Det innebär att den som lever med en sådan människa, aldrig får hamna i kris av något slag… det får inte inträffa några sjukdomar, dödsfall, arbetslöshet eller andra kriser, i deras liv, för då drar den som tror att ”om det är svårt så är det fel”… Samtidigt tror jag också att det ligger något i en sådan inställning, under förutsättning att man inte menar att man tänker vara en vindflöjel. Blir det väldigt mycket trassel, missförstånd, konflikter kring olika vanor, ovanor och värderingar, redan tidigt i en relation… då är det nog faktiskt inte värt mödan att fortsätta trassla tillsammans.

Jag tror att det är värt mödan att ta sig en ordentlig uppifrån-överblick, över sig själv och sin partner (eller presumtiva partner), innan man slår sig ihop mer permanent. Det bör nog vara så att relationen skapar fler positiva känslor i båda, inledningsvis, än jobbiga, oroliga, negativa… man behöver nog de där positiva gemensamma upplevelserna att grunda sin relation på, för att den ska hålla senare när de verkliga svårigheterna förr eller senare inträffar… Men det är få människor som väljer sina partners utifrån ett sådant synsätt. Eftersom de flesta människor trots allt lider av någon variant av anknytningssvårigheter som de fått med sig från barndomen, så tror de flesta att ”oroskänslor” = ”förälskelse” = ”äkta kärlek, värd att jobba för”…

Att jag absolut inte ska försöka ens vara kompis med GK, är uppenbart. Jag mår inte bra av att umgås med honom. Enkelt val, oavsett eventuella tidigare förälskelsekänslor. När det gäller herr dansk… är det inte fullt så uppenbart. Våra inledande kommunikationer har gått otroligt enkelt och varit väldigt trevliga – vi har kunnat prata i timmar utan att minsta molntuss svävar förbi, ens vid horisonten. När vi väl har pratat har det så gott som hela tiden varit… trevligt. Jag har en känsla av att det skulle kunna vara trevligt att vara tillsammans med honom… men så har vi hans lite märkliga tillbakadraganden, som han dessutom förnekar. Jag förstår inte varför han ”försvinner” efter ett tag, och får inga svar från honom som förklarar det – tvärtom så bedyrar han bara ännu mer hur enormt intresserad han är av mig, ju mer han drar sig undan… och så länge som vi inte har träffats, kan jag inte riktigt avgöra vad hans märkliga backande handlar om. Så det är inte lika uppenbart att han och jag inte passar ihop… men det är klart att eftersom han bor i Danmark, ett par hundra mil bort eller så, och vi sannolikt skulle få fortsätta ha ett distansförhållande ett bra tag framöver med bara msn, telefon och mejl som kommunikationskanaler… så ser väl inte oddsen för att vi skulle klara av ett förhållande så bra ut, även om vi skulle träffas och allt kändes kanonbra. Men det är inte uppenbart att vi inte passar ihop.

Med M… ja, där går ju kommunikationen väldigt lätt. Vi förstår varann, och har liknande förmåga att hålla kommunikationen på en sansad nivå även när vi är väldigt oense i sak. Vi visar varandra respekt på liknande sätt… det är mycket som stämmer. Men det som inte stämmer, är ju det som gör en relation till ett kärleksförhållande – ömheten, värmen, närheten… och det kan hända att jag kommer fram till att jag kan leva med honom som en ”bästa vän”, som vill ha sex med mig men i övrigt inte visar mig någon värme. Det kan hända… men det verkar inte särskilt troligt… det är tärande för självkänslan i längden, att leva med någon som inte besvarar ens varma känslouttryck.

Nå. Det är så här jag tänker, i alla fall… jag tänker att ett förhållande som jag ska gå in i, ska ha potentialen för att hålla länge. Helst resten av livet… och då tycker jag faktiskt att det verkar mer framgångsrikt att analysera och summera intrycken, med en presumtiv partner, än att låta passionen styra. Det ena måste inte helt utesluta det andra, såklart – men om man tror att gigantisk passion är liktydigt med ”lovande för ett långvarigt förhållande”, så… tror jag att man tänker fel.

Och nu ska jag sätta igång med allt som ska göras denna söndag. Ha en fin dag – och glöm inte att rösta! 🙂

Annonser

One thought on “Mobbing och kärlek

  1. Ping: regndroppar » Blog Archive » Bloggar och mobbing

Kommentarer inaktiverade.