Betingade mönster

Det blev inte mycket sömn i natt heller. Jag sover dåligt, oroligt… och det är klart, det är en hel del att hantera, just precis nu. Så det är kanske inte så konstigt.

Inga möten idag, så jag har jobbat i 180 med alla saker som måste göras utanför denna mötestid… jag är trött. Otroligt trött… har varit trött ett bra tag, men nu funkar inte skallen riktigt längre… men jag tror att jag ska klara mig fram till semestern, ändå.

Tog fram en gammal bok igår, som handlar om att hantera besvärliga personer. Det känns att den inte är helt nyskriven, för en del av förslagen på hur man ska bemöta i synnerhet aggressiva människor, är… snarare konfrontativa, än lugnande och samförståndsskapande.

Men det jag inser när jag läser, är att jag verkligen behöver träna mig på att hävda mig själv på ett sätt som fungerar, med aggressiva människor. Jag blottar mina sårbarheter, genom att bli osäker och ta åt mig när aggressivt inriktade människor kritiserar mitt beteende… medan de själva inte tar åt sig alls när jag ifrågasätter det som de gör. Det finns ingen korrelation mellan att den som beter sig sämst är den som tar åt sig mest – snarare tvärtom, med de här aggressiva typerna… man vet nog att man har att göra med en människa som inte alls är ute efter samförstånd och samsyn, när den inte alls tar till sig ens synpunkter om att den behandlar en illa.

Och det är i de situationerna som jag behöver göra mig bättre på att… inte vara ärlig och uppriktig. Med en människa som har på agendan att försöka ta makten över en, så leder ens öppenhet bara till att den andra tror att den har ”vunnit” över en…

Jag har skickat några trevliga och glada meddelanden till herr dansk idag också. Han är inloggad, och svarar inte. Det gör mig inget – jag är ute efter att… provocera honom, med hans egen medicin. Jag kommer inte att säga ett ord om att det är konstigt och otrevligt att han inte svarar. Jag tänker fortsätta låtsas som om allt bara är frid och fröjd, mellan oss, precis som han gör när han vet att han har saker att svara för… och risken är nog stor att han till slut kommer att få ett mega-utbrott över mig. Men det gör mig inget – jag vet ju redan att han är extremt irriterad på mig… så om det händer, kan jag bara konstatera ”oj, du låter arg?”, och om han blir riktigt otrevlig kan jag säga ”är du stolt över dig själv?”…

Båda gångerna som vi har inlett en kontakt, han och jag, så har den börjat otroligt trevligt. Vi har pratat massor, om allt möjligt, och han har varit otroligt positiv till allt jag säger, och verkligen talat om hur givande det är för honom att prata med mig… och så, ganska plötsligt, har han dragit sig undan. Verkat tappa intresset. Och när jag frågat eller ifrågasatt hans intresse eller vad han håller på med, så har han svarat att han inte håller på med något. Hans mål… är inte att få till en bra kommunikation eller relation med mig. Hans syfte med att dra sig undan och visa ointresse… handlar bara om hans sätt att markera att han är irriterad på mig. Det är bara det att jag har inte fått några indikationer om vad det kan vara som han är irriterad på mig för… så jag fattar bara inte alls vad han håller på med, och blir bara mer och mer förvirrad, frustrerad och till slut irriterad, över att han inte säger som det är.

Vilket är just vad han vill åstadkomma.

Man kan ju fråga sig, som min sedan ca 30 år lyckligt gifta vän Gunilla gjort många gånger och så sent som idag, hur en människa är skapt, som väljer att ta kontakt med en presumtiv partner via en dejtsajt – enbart i syfte att få bete sig ointresserat och oförskämt. Det är en fullt rimlig fråga att ställa, både sig själv och till den som faktiskt beter sig så. Jag har provat att ställa den frågan till några av de männen som jag träffat via dejtsajter, och som betett sig ointresserat ganska omgående efter att de tagit den första kontakten. Det närmaste ett svar jag har fått, är M:s ”för att visa på sin befintlighet”…. dvs om man bara befinner sig på en dejtsajt, så kan man i alla fall inbilla sig att man ”finns på marknaden”. Även om man inte tar några kontakter, eller – trots att man beter sig ointresserat mot dem som man får kontakt med…

Jag tror för det första att de flesta män uppfattar kvinnor som något som man ska besegra. De flesta män fattar inte konceptet att man saboterar förtroendet och därmed relationen, genom att börja slå under bältet på kvinnan som man påstår sig försöka inleda (eller ha) ett förhållande med. De flesta män är skolade in i en kultur som innebär att det är normalt att försöka konkurrera med alla… därav den ofta bristande reaktionen hos män, när andra män beter sig som svin mot kvinnor. Kvinnor kan ofta bli rejält upprörda och tycka att man ska dumpa en man som beter sig illa… kvinnor tycker ofta att de aggressiva männen verkar sinnessjuka på något vis. När de ser dem på håll… för samma kvinnor kan mycket väl acceptera att deras egna män beter sig ungefär lika svinigt, eller värre.

Å ena sidan tycker jag att det är bra med kvinnor som reagerar och säger ifrån, när andra människor beter sig illa. Det tycker jag verkligen.

Å andra sidan tittar jag på männen i min omgivning, och förundras och frustreras över att de sällan tycker att det är något att hetsa upp sig över, att en annan man behandlar mig (eller någon annan kvinna) som skit. Och av det får jag dra slutsatsen att… de flesta män vet precis vad ”skitstöveln” håller på med. De skulle göra likadant själva, om de vågade – och det vet de om. Så av det får jag konstatera att… när män beter sig så helt-utanför-anständighetens-gränser-illa, mot kvinnor… så kan det se ut som om de vore sinnessjuka. På sätt och vis är de det också – i det avseendet att en annan stor anledning till att de beter sig illa mot kvinnor, är att de har så svag jag-känsla att de upplever sin identitet hotad, av en kvinna som vet vem hon är, vad hon tycker och var hennes gränser går. De männen har inte separerat sig känslomässigt från sina mammor, där i åttamånadersåldern då barn är i det utvecklingsstadiet att de inser att de är en annan, egen person, skild från mamma. På sätt och vis kan man nog se det som psykiskt sjukt, att inte ha gjort den känslomässiga utvecklingen som man borde tills man blivit vuxen.

Men framför allt så… tycker ganska många män att det där med att bete sig civiliserat mot sin omgivning… det är inget som är särskilt viktigt. Inte heller att andra män beter sig ocivliserat… det ingår i ”mansrollen”, att ”tävla”, och i den ”tävlingen” är alla medel tillåtna. Dem man beter sig civiliserat mot, är dem som man verkligen fattar att man kan förlora en massa saker som man verkligen vill ha, om man inte spelar civiliserad… och till dem hör i allmänhet inte kvinnor. Om de inte råkar vara chefer, med makt att styra över både ens lön och ens karriärmöjligheter…

Den enda förklaring som jag kan hitta, till att herr dansk verkar irritera sig så mycket på mig samtidigt som han säger att han är så förtjust över hurdan han uppfattar mig… är densamma som för GK. När GK var här, och även efteråt på olika sätt, sa han, med en röst som lät äkta, att han beundrade mig så för att han uppfattade mig som så stark, trygg, klar över mig själv… naturligt stolt över mig själv, på ett sätt som han själv inte tyckte sig klara av att vara. Han jämförde sig med mig… medan jag pratade, så lyssnade han både på vad jag sa och hur jag sa det, och jämförde det med hur han tyckte att han själv var. Och… han tyckte att han kom till korta. Att han inte dög… han sa det rent ut vid ett tillfälle, efter att han krigat mot mig timmavis, att ”jag kan inte vara den mannen som du förtjänar, just nu”…

Jag tror att det är samma sak med herr dansk. Å ena sidan beundrar de mig och tycker att jag verkar vara fantastisk… och å andra sidan leder varje sådan tanke hos dem, till att de direkt tycker illa om sig själva. Ett konstruktivt sätt att hantera en sådan insikt, vore om de kavlade upp ärmarna och satte igång att jobba med sig själva – om de använde sin tävlingsinstinkt till att försöka bli lika ”bra” som jag, eller ännu bättre… men det är nog där någonstans som vår långvariga kulturella prägling, som handlar om att kvinnor är mindre värda än män, slår till. I kombination med att män vare sig lär sig, som barn, eller har det i sig ”naturligt” i och med de dominerande hormonsystemen, att livet blir bättre och vi blir lyckligare om vi försöker nå fram, förstå, bygga förtroende, lyssna på varandra… i stället för att kriga och rasera.

Så det paradoxala resultatet blir att män med dålig självkänsla kan beundra starka och kloka kvinnor hur mycket som helst – men de klarar inte att leva med dem, utan att försöka förstöra och rasera den starka och kloka kvinnan…

Det brukar sägas att det finns en korrelation mellan hur lätt man har för att lyfta fram och uttrycka uppskattning för andra, och ens självkänsla. Att dålig självkänsla automatiskt skapar ett beteende som innebär att man inte förmår värdesätta andra öppet. Utifrån den teorin trodde jag nog att både GK och herr dansk hade stark självkänsla (även om GK sa om sig själv att han tyckte att han hade dålig självkänsla)… så jag har inte förstått eller kunnat hantera deras stora växlingar mellan att uppskatta mig väldigt mycket, och att försöka ”vinna” en maktkamp över mig.

Det är tydligt att herr dansk irriterar sig på mig. Jag vet inte exakt för vad, och det vet han kanske inte själv heller – det handlar nog bara i största allmänhet om att jag är ”bra”. Men om han inte hade irriterat sig på mig, utan verkligen bara hade känt alla de där positiva känslorna som han sagt att han känner, så hade han inte haft någon anledning till att använda alla de här manipulativa undanmanövrerna, samtidigt som han påstår att han inte har dem…

Jag jämför också med mig själv. Konstaterar att eftersom jag har varit precis så intresserad av honom som han har påstått att han varit av mig, och ett ifrågasättande av mitt beteende från hans sida skulle ha lett direkt till att jag hade lyssnat och försökt förstå vad han reagerade på, och ändrat på mitt beteende för att inte göra honom osäker eller sårad, så förstår jag inte vad det är för känslor han har eftersom han inte gör så… Om han hade sagt, redan i början, att han upplevde mig som om jag prioriterade ned honom – så skulle jag inte ha svarat ”det gör jag inte alls det”, utan jag skulle ha försökt förstå vad i mitt beteende som fick honom att känna det så… och om jag kunde, så skulle jag ändra mitt beteende för att han skulle känna sig säker på att jag tycker om honom så mycket som jag gör.

För jag vet ju att jag inte har något att förlora på att han ska känna sig trygg med mig. Tvärtom, jag har allt att vinna på att han ska lita på mig… om jag vill försöka bygga ett förhållande med honom.

Men jag tror att han dels har ett ”medfött” (inlärt i späd ålder) beteendemönster, när det gäller relationen mellan man och kvinna, som handlar om att mannen ska vara ”fri”, medan kvinnan ska finnas tillgänglig i hemmet om han skulle vilja ha tillgång till henne. Jag börjar ana mig till maktbalansen mellan hans föräldrar… och att hans mamma nog har gett intrycket av att vara nöjd och trivas med att ”sköta markservicen”, medan hennes man ”bestämmer” över allt som andra kan se. Herr dansk vill helt enkelt ha en hederlig gammaldags 50-talsfru… precis som GK i stort sett sa själv att han ville ha. En kvinna som får honom att känna sig stark och kompetent, genom att själv sätta sig i skymundan… och jag tror säkert att de beundrar mig och tycker att jag är fantastisk, men mitt sätt att vara går inte ihop med deras behov av ”kvinnlighet”…

Dessutom är herr dansk envisare än synden. Han är så envis att det slår tillbaka på honom själv… så att han fattar beslut på trots, och inte för sakers positiva utveckling – ens för honom själv… litegrann synd är det faktiskt om honom, på det viset. Precis som Ma sa i höstas: ”jag har något korkat självdestruktivt drag – jag vet att jag förstör det som jag egentligen verkligen vill ha…”

Och så är det det där med att han retar sig på min ”braighet”, i stället för att bygga upp sig själv

Jag tror verkligen att jag rör om i hans trygga lilla fiskdamm på ett sätt som får honom att tappa fotfästet en aning… han har sagt att han tycker att det är bra att prata med mig, för att jag får honom att ifrågasätta en del av hans invanda ”sanningar”. Men jag tror att det blir en bra bit mer än han klarar att hantera… med mig beter han sig ju faktiskt i de flesta avseenden precis tvärtom mot hur han beskriver sig själv, och förmodligen också mot hur han faktiskt beter sig mot alla dem som han har på lagom avstånd… och dit hör nog barnen också, tror jag. Barnen har så fullt upp med att försöka dra pappas (och resten av världens) fokus till dem själva, så de har ingen anledning att ens lägga märke till om pappa är sådan som han påstår eller ej… han får vara ifred med sina känslor, har möjligheten att dölja dem för omvärlden. Fast inte med mig, då… eftersom kontrasten mellan hur han beskriver sig och hur han gör, mot mig, är så stor, så kan jag faktiskt inte bara låta det passera obemärkt. Det blir ju jag som får betala för att han inte är sådan som han säger

Så jag skulle tro att det har blivit ganska uppenbart för honom själv att han inte beter sig så som han beskriver sig. Och han har ju beskrivit sig själv så under största delen av livet, skulle jag tro… så det blir nog rejält snurrigt i hans tillvaro, när han inte längre vet riktigt hurdan han är.

Men om vi ska ha något mer med varandra att göra, framöver… så behöver jag att han ”rasar igenom”, att han beter sig såpass ”fel” i jämförelse med sin självbeskrivning, att det inte finns någon annan möjlighet för honom än att börja jobba med sig själv… så jag fortsätter att vara tillgänglig, ta kontakt utan att be om lov, på ett glatt och vänligt sätt, och utan att bry mig det minsta om att han inte svarar… så att jag saboterar hans kontrollbehov lite mer… och så att han får se vilken grad av avslappnad självklarhet jag tycker att vi ska ha i vår kontakt. Jag låter inte honom styra ”spelet”, helt enkelt… jo, på det viset att han kan låta bli att svara, eller hålla sig undan. Men han kan inte bestämma att jag ska hålla mig undan, eller att jag ska bli osäker och sårad när han inte svarar…

Jag fortsätter så här, så länge som det känns bra för mig. Och det känns bra – som om jag släpper in lite luft i hans kontrollerade och romantiska krav på hur vår kommunikation ska se ut… sannolikt bryter jag ännu mer mot hans krävda kvinnobild, genom att inte be om lov att få vara glad och ta kontakt (dvs tar plats). Det kan hända att han förlorar respekten för mig – eftersom jag gör sådär som han inte tillåter sig själv att göra… vara spontan och rakt på. Men jag har å andra sidan inget att förlora på att han förlorar respekten för mig – enligt mitt sätt att se på saken, så har han ändå inte respekt för mig, genom att han behandlar mig så som han gjort…

Det om det, just nu. Sovdags.

Annonser