Spel och hederlighet

Det är den där varma helgen för året, just nu… och både jag och dottern har suttit ute i solen en god del av dagen. Väl insmorda i solskyddsfaktor 10, förstås, men viss bränna lär jag säkert känna av mot kvällen, ändå… och det är det värt i så fall, det är en alldeles ljuvlig upplevelse att befinna sig i ljudet och känslan på huden, av den susande, perfekt ljumma vinden, och solen… alldeles ljuvlig.

Mensvärken väckte mig vid fyra i natt, efter bara några timmars sömn. När jag väl somnade om till slut, sov jag tills dotterns frukostskramlande i köket väckte mig – halv elva… hade det varit tyst hade jag säkert sovit till bortåt tolvsnåret. Nu delade jag frukostutrymmet i solen, på balkongen, med dottern, i stället… alldeles säkert en betydligt trevligare sysselsättning. Vi har det bra tillsammans, vi skojar och skrattar mycket med varandra, alltid… i en trygghet av att vi kan skoja både med oss själva och varandra utan att såra. Vi har en trevligare och tryggare relation med varandra än jag ser att de flesta människor har… och i synnerhet tonåringar och föräldrar emellan. Så är det faktiskt, vad illasinnade läsare än må tro om saken.

Nu har hon cyklat till pojkvännen för natten, och jag har suttit i solen på gränsen mellan ute och inne, i min hall, och ätit restgrönsakerna efter gårdagens taco-middag, med några skivor salami och ett par skivor Ryvita till. Varje gång jag köper eller äter Ryvita, tänker jag på damen som jag handlade åt, medan jag arbetade på servicehuset i Stockholm, som var så helt övertygad om att brödet heter ”Ryttvie” att det var vad hon skrev på handlingslappen… och hur det tog mig ett par handlingsförsök utan hembringande av hennes favoritbröd, innan hon upprört visade mig ett gammalt, tomt paket, så att jag sedan kunde handla Ryvita åt henne… 😉 Vissa vardagsfenomen fastnar i minnet, förknippat med en viss person eller situation, hur länge sedan det än var som situationen inträffade. Jag har fortfarande kvar en av de ljusblå och rosa små dukarna, som den oerhört rara mamman till en av våra akademiledamöter vävde horder av, i ”terapin”… sånt är fint. Jag har många fina minnen förknippade med de äldre, mer eller mindre åldersförsvagade människorna som jag har arbetat för, en gång i tiden… lärde mig en hel del av Stockholms historia under 1900-talet, av en gammal journalist, och har fina bilder av Malmös historia som en underbar dam förtäljde under våra små promenader… det var all hjälp som hon behövde – sällskap på sina små promenader… idag skulle den damen knappast ha fått hemtjänst. Ja jösses, så mycket man lär sig av att arbeta med äldre människor… på alla möjliga plan, lär man sig så mycket. Det är en enormt värdefull inskolning i vissa aspekter av vuxenlivet för en ung människa, att få arbeta inom hemtjänsten, som alla unga borde få uppleva…

Nå, efter mina Ryvita-skivor idag, åt jag en skål med melon, apelsin och färska tyska jordgubbar som jag köpte för en tia litern igår, av ”låalå-killen” i kassan på butiken som just har fått en så radikal ”ansiktslyftning” att det enda man hittar på samma ställe som innan, är mjölken… allt annat är flyttat och upphottat. Jag är glad för butikens räkning, denna ansiktslyftning är butikens absolut enda chans att kanske överleva, när den nybyggda billighets-matbutiken intill, slår upp sina portar mot hösten… ”Låalå-killen” är mitt och dotterns namn på den unga, framåt och med norrländska mått enormt pratsamma grabben i kassan, som alltid hälsar på kunderna med ”låalå”… det betyder alltså ”hallå hallå”. Numera varvar han det med ”tjenare!”, men han lär alltid få heta ”låalå-killen”, för mig och dottern… 😉

Nu lyssnar jag på Östblocket. Dottern hade kopplat sin iPod till stereon, och spelade Östblocket på väldigt hög volym när jag kom in från gräsmattan och hon höll på med städningen… och nu glömde hon sin iPod inkopplad, så jag har efter en del trixande fått den att spela musik. I min PC-baserade värld är iPoden fullständigt obegriplig, i sin funktion… men jag fick igång den. Det låter som om Timbuktu är med på en av låtarna också. Bra som attan är de i alla fall.

Det verkar som om alla städer i landet med minsta lilla wannabe-ambitioner, har ”karnevaler” eller ”yror” i helgen. Här har det råkat falla sig så att två ”karnevaler” sammanfaller… och i kväll, såväl som igår kväll, spelas det konserter mitt i stan på så hög volym att det basdunkar hos mig, en halvmil därifrån, eller så… 🙂 Jag hade egentligen gärna hört ett av banden som spelar i kväll, som jag sett på Johanneshovs isstadion en gång i tiden då de var riktigt stora, men biljetterna är för dyra, tycker jag. Så det blir hemmakväll för mig… jag märker att helgerna under våren har varit sådana att all min ork att vara effektiv och göra ärenden och delta i sociala sammanhang, är totalt slut… jag har t o m sovit en stund under dagarna, de flesta helgerna, och är jag trött

Drömmarna som jag minns från veckan, har handlat om alla de saker som rör sig i min vardag just nu – fast i helt överdimensionerat katastrofala former… i natt drömde jag detaljerat om att jag skulle in för en ny operation, eftersom det blivit fel under den förra. Och jag hade glömt att jag inte fick äta, och det var det ena med det andra som var fruktansvärt hemskt med denna nya operation… jag fick inte den information jag behövde, jag var panikslagen och rädd och väldigt ledsen, men också sådär tapper, som barn kan vara när de försöker förstå och förhålla sig till en hemsk verklighet… en enorm sorg genomsyrade drömmen, kombinerat med känslan av ”ingen återvändo” – jag hade inget alternativ, utan var tvungen att göra denna nya operation… jag kände verkligen att livet transporterade mig framåt, jag styrde inte ett enda dugg utan måste bara följa med. Och så upplever jag väl den vakna tillvaron också, just nu… det är så mycket oundvikligt som jag måste ta del av, det finns inget utrymme för mig att vare sig välja eller slippa ifrån. Jag få bara försöka göra alla de saker som jag måste, så bra jag orkar… och vänta på att det ska vara över.

Maktlöshet och sorg. Det är de dominerande känslorna, just nu. Och jag… ja, jag accepterar dem. Finns det egentligen någon annan väg? De försvinner ju inte för att man kämpar emot dem, eller försöker springa ifrån dem…

Igår kväll, när herr dansk loggat in och skickat ”kvällsmeddelandet” och inte loggade ut igen direkt efter (som han gjort under veckan, när han sett att jag inte varit inloggad), så tänkte jag att… nu kan jag kanske inte hålla mig undan, längre… i alla fall inte om jag inte är ute efter att kapa med honom för gott. Och det är ett beslut som jag inte har tagit, än… Så jag loggade in. Och skrev inget, på en kvart, kanske… sedan skrev jag ”hej, hur är läget?”… och efter en stund utan något svar, övergick hans ”status” till inaktiv, så jag förstod att han nog inte var vid datorn. Efter ungefär en halvtimme kom där ett svar – han skrev att han gått en sväng runt kvarteret, i mörkret, och jag svarade med ”oj, har ni mörkt, här är det så gott som dagsljust”… och så skrev vi, sakta, trevande, om den skandinaviska sommaren, och om midsommar… verkligen kallprat. Opersonligt. Och jag kände att jag inte alls hade någon lust att… ta upp någon mer personlig tråd… fast jag märkte, på hans morgonmeddelande igår morse som bara var ”ha en fin dag”, efter att jag bara passat helt på hans ”saknar att prata med dig” från kvällen innan, att han är fundersam på vad som händer med mig… men han frågar inte. Och jag säger inget. Jag har faktiskt nått min gräns… så är det. Gränsen för hur långt min ork att förklara samma viktiga saker igen, sträcker sig…

Jag är en väldigt öppen människa. Jag kan prata i stort sett med vem som helst, om vad som helst, jag döljer inte mina känslor utan pratar gärna öppet om det som känns – även när det handlar om ”jobbiga” saker… jag är rak, ärlig, uppriktig… och genom livet har jag varit den som… liksom inte ger upp. Jag förklarar och resonerar och diskuterar och bråkar, ibland… allt för att försöka få den andra att se vad det är som händer, och att förstå hur det känns för mig (och helst att berätta hur det känns för den också, men det inträffar tyvärr mer sällan). Och för varje argument som den andra kommer med, som visar mig att dens enda intresse är att slippa se, slippa ta ansvar och slippa gå till mötes för att nå fram, och lösa situationen… så tappar jag allt mer kraft.

När jag var yngre hade jag dock hur mycket ork som helst. Jag gav verkligen inte upp, jag kom så gott som aldrig till ett läge där jag accepterade att ”den här människan vill inte ha ett möte – vad den än försöker påstå själv, så vill den inte…” Men numera gör jag det. Ger upp.

Behovet av att få uppleva att den andra också sträcker ut en hand, mot mig… det behovet har alltid funnits hos mig. Besvikelsen över att den så gott som aldrig gör det, hur mycket jag än försöker… den har också funnits där. Jag har blivit sårad, besviken, ledsen, och trött… men jag har ändå orkat. På något vis. Så gott som alltid… men nu gör jag inte det längre. Nu står jag kvar där jag stannade, vid mitt sista försök… och om den andra inte tar steget fram och går mig till mötes, så… rinner relationen ut i sanden.

Och väldigt få människor gör som jag. Väldigt få människor har vare sig förmågan, kraften eller viljan, att bemöda sig för att gå en annan till mötes…

Jag förstår att sannolikheten för att herr dansk kommer att göra för mig det som jag behöver… den är så gott som noll. Med tanke på hur mycket, och teatraliskt, han har kämpat för att slippa prata om de saker som jag tar upp (dvs en beskrivning av vad som hänt och händer i vår verkliga situation), genom att i stället lägga sitt fokus på att bli förfärad över att jag konstaterar att han inte är mot mig sådan som han beskriver sig själv… så förstår jag ju att han saknar både förmåga och intresse för att släppa sin position, och gå mig till mötes.

Men jag behöver närstående människor som är beredda att kämpa för mig. Jag har kämpat för andra, hela mitt liv… jag orkar inte längre. Jag blir bara alldeles utmattad, och enormt ledsen… och jag förstår att sannolikheten för att just jag kommer att träffa en människa som är beredd att kämpa för mig, den är så gott som obefintlig.

Människor gör inte det, i allmänhet… och det verkar som om de som gör det, gör det för… ”status-människor”, dvs de som är… ”coola”. I betydelsen… känslokalla, faktiskt. Eller i alla fall väldigt själviska. Människor vill ha dem som verkar ouppnåeliga. Och jag är inte en sådan sort… jag är ju ärlig. Öppen. Man måste verka… mystisk, för att människor ska tycka att man är värd att kämpa för. Eller ännu hellre just onåbar. Man får absolut inte verka… tillgänglig. Att vara vänlig, trevlig, tillmötesgående… det är inget som gör att folk vill kämpa för en.

Jag kan inte vara någon annan än den jag är. Så jag får leva med att inte bli kämpad för. Men jag orkar inte längre vara den som kämpar… så det lär bli färre möten, under mitt fortsatta liv.

Herr dansk ger ett väldigt vänligt intryck. Han är ingen ”cool” typ… han ger intryck av att vara… så tillgänglig som han kan. Men jag har ju fått märka att… något är det som inte stämmer. Jag förstår inte vad som är hans hang-up, men något är det som inte stämmer. Han vill inte att jag ska bli verklig… jag förstår faktiskt inte överhuvudtaget vad det är han vill med mig. Varför han inte bara släpper taget, när han nu inte är intresserad på riktigt

Och innan jag har fattat vad som är hans grej, så har jag väl svårt att släppa honom helt. Däremot… så sträcker jag inte ut fler händer mot honom. Han får inget gratis av mig, mer… jag vill inte berätta för honom om mitt liv eller vad jag tänker, tycker, gillar… och han frågar inte. Jag frågade honom igår hur det var med honom, och han svarade att det var bra, och frågade inte tillbaka… det är en liten sak, men det är faktiskt också ett genomgående mönster. Jag frågar honom, han försöker svara, men frågar inte tillbaka… eller om något annat heller. Kanske är min ”funktion” för honom, att vara den där enda människan som är nyfiken på och vill veta mer om honom… och samtidigt blir han ju stressad och vill inte berätta vem han är för mig. Men förmodligen är det ändå det som är orsaken till att han inte släpper mig… att jag får honom att känna sig som någon som spelar roll. Jag tror inte att han ägnar en tanke åt hur mitt liv ser ut, vem jag är, hur jag rör mig eller hur min balkong ser ut… jag tror att när han tänker på mig, så är det för att han blir glad av att veta att jag vill veta de saker han vill berätta.

Han vill ha sitt liv exakt sådant som det är – men så vill han att det ska finnas någon som tänker på honom… som han kan prata med när det passar honom. Så tror jag att det är. Jag betyder inget för honom, mer än att jag ska finnas där när det passar honom… i övrigt ska han inte behöva tänka på mig. Att han skulle sträcka ut minsta lilla lillfinger för min skull – det finns tydligen inte med på kartan… och jag är ju så jäkla plikttrogen, ansvarstagande… jag har inte samvete att inte svara när någon pratar med mig. Så jag blir utnyttjad… och det kan jag inte göra något åt. För jag vill inte bli en sådan som sätter gränser, konstrar, spelar spel, bara för att… jag vill inte vara en sådan människa. Jag söker mig till dem som inte heller spelar spel, och försöker undvika de coola… men lyckas ju inte alltid, såklart. Jag är tillräckligt intelligent för att både förstå och kunna förhålla mig till maktkämpande människor – men tillräckligt ”hederlig” för att inte vara intresserad av att delta i spelen mer än absolut nödvändigt…

Den man jag ska leva med, måste också vara en som respekterar andra bara för att de är människor.

Och jag vill inte bli en annan sorts människa. Jag vill inte bli en sådan som jag själv tycker beter sig illa mot andra… bara för att lyckas ”fånga” en man som spelar spel. Vare sig jag förstår vad spelet handlar om, eller ej… men jag vill inte berätta mer för herr dansk vad jag tänker eller känner. Lika lite som för GK. Att vara ärlig, öppen, berätta vad jag ser och tänker och känner, för människor som vill vinna kamper men inte förstå eller möta mig, det kostar mig en massa kraft… den bara rinner ur mig.

Jag har kämpat färdigt för det här livet, för människor som inte vill kämpa med mig, utan mot mig… oavsett varför.

Herr Morris skriver om saker som jag ibland förstår och känner igen mig i. Det här inlägget kan jag relatera till, och skulle själv sammanfatta som… ”action speaks louder than words”. Måhända missförstår jag honom, men det är min tolkning. Och jag har samma slags behov av att människor är genuina… helgjutna, har sin egen moral som de står för oavsett sammanhang. Sådana människor är oerhört sällsynta… och jag tänker leta vidare efter dem, medan jag fortsätter att försöka undvika dem med flexibelt samvete.

Annonser

One thought on “Spel och hederlighet

  1. Ping: regndroppar » Blog Archive » Leva livet

Kommentarer inaktiverade.