Någonting lär man sig

Härom dagen var det en yngre herre som hade besökt min dejtsida. När jag kollade hans sida tyckte jag att han skrivit en ganska rolig och lagom kaxig presentation, dock med en första ”punkt” som faktiskt var ologisk. Så mest på lite skoj, jag sökte inte honom och han sökte inte mig, skrev jag ett lättsamt meddelande där jag berömde hans presentation men påpekade den bristande logiken på den där punkten.

Han svarade relativt snabbt, och höll med mig om det ologiska. Och sedan fortsatte han med en cynism som… det tog mig ett tag att riktigt greppa.

Jag är så gott som aldrig redo för att fatta att män som är väldigt ”på” och dominanta, ska ha så totalt omöjligt svårt för att hantera motsvarande bemötande från en kvinna… eller hur djupt de här männens kvinnohat går.

Jag käftade inte emot honom, eftersom jag direkt insåg att här hade jag att göra med en ordentligt aggressiv man. Jag svarade utan att backa, men med lättsam attityd. Det blev snabbt tydligt att han hoppades kunna knäcka mig, få mig att hata mig själv lika mycket som han hatade kvinnor; alla kvinnor. Så jag talade om att män som hatar kvinnor inte biter på mig. Att jag ser igenom det där och inte tar på mig det kvinnohat som sådana som han vill att jag ska. Fast inte riktigt med de orden.

Jag blev lite överrumplad. Över den här killens starka reaktion. Över bristen på självinsikt, självironi, humor och självdistans. Helt ärligt, hans presentation gav faktiskt inga indikationer om att han skulle vara en sådan kille.

Och graden av hans cynism påverkade mig, hur jag tänker och känner. Han lyckades dra ner min tilltro till människor, åtminstone för stunden. Det var väl i kombination med snubben som var här och besökte mig, han som bor massor av mil ifrån där jag bor, som efteråt skrev ett så hjärndött robotartat mejl där han bland annat uttryckte sina sexuella krav på ”kvinnan som ska leva med honom”. Och med flera artiklar jag läste i förra helgens DN. Som också faktiskt handlade om mäns massiva hat mot kvinnor. Bland annat om Sydafrika; att det är mer statistiskt sannolikt att en sydafrikansk kvinna (oavsett färg) ska bli våldtagen än att hon ska få utbildning. Oerhört svårt är det att förstå de sydafrikanska männens våldsamma hat mot kvinnor.

Jag skrev till den här killen att jag faktiskt verkligen inte fattar poängen med mäns hat mot kvinnor. Och det är sant. Jag kan inte relatera vare sig känslomässigt eller logiskt till det behovet hos män. Och det är i sig lite besvärligt; jag brukar faktiskt kunna förstå det mesta av mänskliga känslor, och det hjälper mig att hantera människor. Men kvinnohatet som män bär på kan jag tyvärr inte alls förstå.

Den här killen skrev att män hatar kvinnor för att de (männen) vill ha sex med kvinnorna men får det inte alltid, kan inte kontrollera det till hundra procent så som de vill. Men jag tror att det är bullshit. Det finns ingen logik i det resonemanget. Ingen känslomässig logik heller.

Det verkar mer som om män (och då pratar jag, som vanligt, inte om ALLA) faktiskt är väldigt mycket mer robotlikt konstruerade än kvinnor. Som om män har ungefär fem känslolägen och drivkrafter. Totalt sett alltså, oavsett vad som händer dem under livet.

Jag hoppas djupt och hett att det inte är så… men jag blir allt mer tveksam. Till om det bara är naivt korkat av mig att tro att män är levande, komplexa, intelligenta varelser.

Efter denna korta kontakt var jag ute och fikade med en kvinnlig vän som faller för både män och kvinnor. Fast när jag lyssnar på vad hon säger skulle jag nog hävda att hon är ganska mycket mer lesbisk än bisexuell. Nåväl, nu berättade hon att hon varit på en dejt med en kvinna som… verkade lovande. De hade bokat in en ny dejt. Intresset verkar ömsesidigt. Och just det kan jag ju bara gratulera henne till; att intresset är ömsesidigt händer ju så gott som aldrig.

Min vän ville å ena sidan mena att… ja, ungefär att alla män är skitstövlar. Men å andra sidan ville hon inte riktigt höra hur inihelvete bränd jag är när det gäller skälen att lita på män. Det blev ett… lite konstigt samtal. Jag mådde inte jättebra (fysiskt) innan, och efteråt mådde jag riktigt uselt, både fysiskt och psykiskt. Drömmarna och natten efter blev… inte roligt.

Jag är förbaskat långsam med att fatta vilka människor jag ska hålla mig ifrån. De där som får mig att må dåligt. Vid det här laget har jag blivit något bättre när det gäller män, men när det gäller kvinnor är jag fortfarande seg som en förbaskad sengångare…

Och så stör det mig infernaliskt att kroppen, hormonerna och hjärnan lever så mycket egna liv att jag varken förstår eller kan styra över hur jag mår, alla gånger…

Förra veckan hade jag en dag då jag kände mig lycklig, faktiskt hela dagen. Orsakerna till det var en bra bit ifrån uppenbara. Liksom orsakerna till att jag mådde som skit dagen efter den här fikadejten… jag kan se samverkande faktorer, men ändå kan jag inte fullt ut hitta förklaringar till att jag mår som jag gör. Det stör mig.

En nära vän (äldre än jag) har nyligen förlorat sin mor. Hen är förkrossad. Jag läser hens ord, kan känna det hen känner, men ändå inte själv sätta mig in i hens situation; i min familj har mina far- och morföräldrar dött, men av ”naturliga” orsaker och i ”naturlig” ålder.

Så jag tänker att det förmodligen skulle vara, kommer att bli, inihelvete jobbigt när båda mina föräldrar dör.

Men om min egen död, så småningom, känner och tänker jag mest… gud så skönt det ska bli att slippa ifrån det här jobbiga jävla livet.

Jag fattar att allt mellan människor handlar om spel. Allt handlar om maktspel, vem som ska ha högre status än den andra.

Jag fattar att det är så.

Men tamigfan inte varför.

Jag fortsätter att leta, med allt ljus och alla lyktor jag kan uppbringa, efter de goda människorna. De som har både intelligens, medvetande om sig själva i världssammanhanget, och trygghet och självtillit nog att kunna älska andra människor.

Jag vet inte var de finns. Jag ser dem inte i mitt liv, vart jag än tittar. Men jag gör vad jag kan för att försöka fortsätta tro att de finns.

Någonstans.

Kontraster

Amaryllisen som jag köpte inför julen 2011 fick så fina blad sedan den blommat ut, så den fick fortsätta pryda hemmet även utan blommor. Framåt december tappade den dock precis alla bladen… och jag tänkte att ”nu har nog den här löken gjort sitt”. Men den fick stå kvar på fönsterbrädan. Och den fick en skvätt vatten då och då. Och nu, sedan amaryllisen för julen 2012 blommat livet ur sig och till slut fått gå till de sälla jaktmarkerna… så dyker det upp rara blad ur fjolårslöken.

Det gör mig glad. Liv, liksom.

Denna dag har varit kontrasternas. Oerhört intensiv, från början till slut.

Inledningsvis ett möte med högsta ledningen. Jag var nervös, eftersom jag aldrig träffat högsta ledningen i den här sortens sammanhang. Men det gick bra.

Lite responser från andra i ledningen, som jag häromdagen informerade om att media hade hört av sig och frågat om en del saker och vad jag svarat (ifall några av dem skulle ha oturen att också bli uppringda). Allt lugnt, än så länge. Med lite tur så lyckades jag få journalisten som ringde att tro att det som h*n frågade om helt saknade nyhetsvärde…

Och så möte med min egen ledningsgrupp. Mycket intressant information, chefen var på hugget (i både positiv och negativ mening, faktiskt), det fattades en del beslut och en hel del saker är sådant som jag ska göra.

Jag reflekterade igen över orden som kollegan sa härom dagen, som handlade om att den som sitter på informationen på ett sätt har makten…

Och så en träff med ett par andra kollegor. Ett utvecklingsprojekt där jag hade förberett ett antal saker, och visste vad jag ville med vissa saker men ville få deras input på andra. Jag kände mig faktiskt väldigt nöjd med hur fokuserat jag guidade kollegorna genom det som vi skulle prata om. Och när träffen var slut fick jag väldigt starka lovord från den ena kollegan… och när den andra ringde i ett annat ärende någon timme senare, sa h*n ungefär samma sak. Tackade. Det kändes väldigt bra.

Jobbade undan flera akut viktiga ärenden. Skickade dem vidare till dem som skulle ta ställning eller ta vid. Lite halvsent innan jag kom mig hem från jobbet, men ändå inte så farligt…

Pratade med en vän som nyss separerat. Det finns små barn inblandade. H*n har varit väldigt ledsen och skör… men där har också funnits en person i vännens närhet, som vännen haft ganska starka känslor för ganska länge. Absolut inget har hänt mellan dem, och vännen har väl bestämt sig för att tro att den andra inte är intresserad… men när jag frågade hur det gick, fick jag ganska klart för mig att det nog inte alls är omöjligt att det kan bli något mellan dem så småningom. Om min vän bara vågar…

Och det berörde mitt hjärta att höra en människa prata om en förälskelse som… liksom är på riktigt. Jag blir både glad, för vännens skull, och lite ledsen för min egen skull… för i min värld har det inte funnits några riktigt hederliga potentiella partners på så många år att jag faktiskt har tappat känslan för hur det kan vara. Att känna den där förälskelsen…

Den 12 år yngre herren som jag skrivit lite med den senaste veckan, fick i helgen ett riktigt psykopatutbrott mot mig när vi chattade. Jag blev så överraskad av hans grova påhopp att jag faktiskt inte förmådde svara honom på något vettigt sätt… men efter att han öst ur sig en salig blandning av ursäkter och fler kränkningar och sedan loggat ut, pratade jag med min dotter om saken. Hon tyckte att han verkade ”sjukt omogen”… Och hon tyckte att jag borde skriva just det till honom. Platta till honom tillbaka, liksom. Och jag värjde mig; det känns så otroligt onaturligt för mig att bara vara otrevlig, rätt upp och ner… jag vill alltid förklara, jag vill nå fram till den ”riktiga” människan som jag tyckte fanns i den andra tills han gjorde sig till en psykopat. Och trots att jag vet minst lika väl som min dotter att det killen håller på med endast och enbart handlar om en maktkamp, att det inte finns något att förstå eller förlåta i hans beteende, så har jag så oerhört svårt för att bete mig lika illa tillbaka…

Men nu gjorde jag nästan som min dotter tyckte. Jag skrev till honom och sa att jag ville avsluta kontakten för att han betedde sig respektlöst och nog var för omogen för mig… trots att det kändes så långt under vad jag förväntar mig av mig själv att säga till någon annan.

Sedan loggade jag ut och gick och la mig.

Dagen efter såg jag att han hade skrivit. Han tyckte ändå att vi borde ses… och det var väldigt tydligt att han hade blivit oerhört störd över att jag kallat honom omogen.

Men inte förrän idag har jag haft tid eller ork att skriva ett svar för att ändå förklara varför det inte finns på kartan att jag skulle vilja träffa honom. Jag skrev sakligt, svalt men korrekt. Känner att oavsett hur han reagerar på detta så kan jag stå för det. Och jag vill verkligen, verkligen inte ens vara vän med någon som tar sig rätten att kränka mig så alldeles utan hämningar. Så det spelar mig faktiskt ingen roll hur han reagerar. Han är inte frisk i huvudet och det är inget som jag ska behöva hantera. Som jag vill hantera. Jag har gjort min beskärda del på den fronten…

Men kontrasten mellan min väns känsla och upplevelse av den som h*n har känslor för, och mina erfarenheter av männen som jag dejtat eller försökt dejta det senaste året, är så radikal att det faktiskt blir svårt att överblicka…

Så blev det kväll. Jag äter en ganska medioker middag, dricker ett par glas vin och äter nästan en hel ask fransk nougat till det. Inte särskilt nyttigt. Men just idag känner jag att jag har flera skäl att fira mig själv, att ge mig en klapp på axeln och känna mig nöjd med mig själv…

Jag jobbar på det. Att ta mig ur hjälplöshetskänslorna. Att ta mig för med saker som kan få mig att växa, att våga mer, att ta för mig av det som är friskt och glädjeskapande. Det går inte fort. Men det går åt rätt håll.

Klappar mig på axeln. ”Bra jobbat, Leva. Du gör det bra. Det gör du verkligen. Var nöjd med dig själv nu. Idag kan du vara det. Passa på.”

Så jag gör det.

Tankar på olika nivåer

Ibland när jag skriver här så handlar det om tankar och reflektioner som är på den nivån som när jag pratar med människorna i min köttvärld (alltså irl, för den som ännu inte snappat upp nyordet ”köttvärld!” ). Det är tankar som ligger närmare ytan och som är mer kommunicerande, mer dialogiska. Då skriver jag nog på ett sätt som kan uppfattas som om jag är medveten om att du som läser finns där, och jag tar i någon mån ansvar för hur du kan tänkas uppfatta eller ta emot mina ord.

Jag kan vara upprörd över något samhällsfenomen och uttrycka mig förenklat och ibland kategoriskt, jag kan ibland vilja påverka dig som läser till att också reflektera över de frågorna som jag gör. Det betyder inte nödvändigtvis att jag söker en dialog med dig som läser, men det betyder att jag hoppas att även du ska fundera och kanske prata med dina köttmänniskor om saken. Och det handlar inte alltid om att jag skriver om saker som är negativa. Jag kan även vilja (orka försöka) väcka mjuka, glada, kreativa idéer som kan hjälpa både mig och dig att bidra till att både vi och resten av världen ska må bättre.

Ibland använder jag bloggen som ren dagbok. Då dokumenterar jag ganska detaljrikt (och mer eller mindre förändrat, för att minska igenkänningen om någon av mina köttmänniskor skulle läsa det jag skrivit) vad som har hänt i mitt liv. Jag vet att det finns de som tycker att jag då skriver för mycket, att det blir för detaljrikt. Många har svårt för att ta in mängder av skriven text, och ganska många har svårt för att ta in mängder av information överhuvudtaget. Några skulle önska att jag skrev en inledande sammanfattning så att de slapp läsa alla detaljerna för att få veta hur ”historien” slutar…

Men de gångerna skriver jag inte för att underhålla en tänkt läsare. Då skriver jag för att dokumentera, och för att bearbeta saker själv. Jag skriver också för de läsare som liknar mig i avseendet att de har ett naturligt analyserande förhållningssätt, som vill lära sig saker av livet (och av andra människors erfarenheter) och som inte lider av stora textmängder.

Och så finns tillfällena då mitt skrivande handlar om att djupdyka i mig själv. Då skriver jag mina känslor, analyserar mig själv, försöker sätta ord på det som händer inuti mig som följd av hur mitt liv ser ut i övrigt just då. Det kan handla om barndomsminnen och hur jag plötsligt kommer på ett nytt sätt att se på dessa eller inser att saker som hänt mig har präglat mig till hur jag fungerar idag. Jag kan behöva sätta ord på det som händer i min självanalyserande process, för att förhoppningsvis med tiden förstå mig själv bättre och – inte minst – kunna komma på vad jag kan göra för att se till att styra mitt liv till att bli mer så som jag önskar. I det skrivarläget är jag extra känslig för att få andras åsikter om mig eller det jag skrivit.

Men på det hela taget handlar mitt bloggskrivande väldigt lite om att söka dialog med dig som läser. Jag skriver inte blogginlägg för att få mina texter recenserade, eller för att jag önskar råd, eller för att få bekräftelse. Jag vet att jag på det viset är en väldigt annorlunda aktör på nätet idag. Och jag förstår att du som läser kan ha svårt att förstå att en människa kan välja att uttrycka sig på nätet, för alla att se, om h*n inte söker dialog eller bekräftelse… att de flesta ser självvald närvaro på nätet som en önskan om social interaktion. Det gör även jag i vissa avseenden, men då väljer jag andra medier än den här bloggen.

Jag tar gärna emot kommentarer eller mejl som ungefär säger ”jag har läst och tror mig ha förstått”, eller ”jag känner med dig”. Jag tar även gärna emot dina berättelser ur ditt liv, som du kommit att tänka på av att läsa på min blogg. Men jag vill varken ha ”vilken fantastisk människa du är” eller listor över de fel du tycker dig hitta hos mig. Jag önskar att du ska förstå att det du ser av ”mig” här, är små nedslag i mitt liv eller några få delar av den jag är. De saker som upptar majoriteten av min tid och mina tankar, hamnar inte här, och de saker jag kommunicerar med mina köttmänniskor om är nästan aldrig de saker jag skriver om här.

Bloggandet är ett komplement i min tillvaro, inte en självbiografisk beskrivning av vem jag är och vad som hänt och händer i mitt liv. De flesta av mina köttmänniskor skulle inte överhuvudtaget känna igen att det är just jag som skriver den här bloggen om de råkade snubbla på den, ett faktum som också visat sig genom att det faktiskt bara är en person ur mitt köttliv, under mina snart åtta år av bloggande, som har råkat hitta bloggen och känt igen mig.

Det betyder inte att jag visar upp en falsk bild av mig vare sig här eller mot mina köttmänniskor. Det betyder bara att det finns tillfällen och sammanhang där det känns rätt att visa upp vissa sidor av sig själv, och andra där det inte gör det. De flesta föräldrar berättar t ex inte detaljer om sitt sexliv för sina barn, för att göra en jämförelse som jag tror att de flesta kan känna igen sig i.

Precis just nu handlar mycket av mina tankar om förhållandet som jag haft det senaste halvåret och om hur jag nu ska bli ”en egen människa” igen. En del av de tankarna kommer nog att hamna här på bloggen. Jag hoppas att du som läser här ska kunna känna och visa respekt för det. Och att du kanske ska känna igen dig i delar, eller få hjälp att lättare förstå dina köttmänniskor som kanske har likheter med mig.