Satta ord

Här har satts ord. En hel massa sådana.

Jag har pratat i ganska många timmar med några av mina vänner. Om sakerna som hänt den senaste tiden, och om sakerna som jag fått syn på kring mig själv och vad jag kan tänkas behöva göra åt dem.

Jag kommer att formulera dem här också, så småningom.

Men just nu händer Livet så in i bänken igen, så det finns inte riktigt plats…

Jag jobbar som en iller. Och till jobbet hör… en massa… relationer.

Idag fick jag ett megaförtroende av en kollega efter att vi hade haft ett arbetsmöte. H*n befinner sig just nu i en av de mer helvetiska sorterna av situationer som man kan göra som förälder till minderåriga barn… jag blev väldig, väldigt berörd. Överraskad. Och lite chockad, tror jag faktiskt.

Det kommer att ta lite tid att… smälta. Och då är det inte ens jag som är drabbad.

Hur hanterbart det är för dessa föräldrar… kan jag föreställa mig, men ändå inte fullt ut veta.

Jag tänker att det jag kan göra är att verkligen förstå, känna med och försöka stötta kollegan på de sätt som jag kan.

En stund efter vårt samtal skickade kollegan ett mejl där h*n tackade varmt för att jag lyssnat och för att jag är en sådan fantastisk vän. Det gjorde nästan lite hjärteont det också… eftersom vi inte precis är vänner, som jag ser det. Jag tycker mycket om kollegan, men nära som vänner är vi inte riktigt.

Jag var inte riktigt i balans när jag hade nästa arbetsmöte direkt efter det… och hade väl inte riktigt tålamod med självcentrerade kollegor som krävde all min tid, uppmärksamhet och arbete.

Men eftersom det är mycket som ska bli klart innan semestrarna drar igång, och jag inte ville dela med mig av mina funderingar efter kollegans förtroende, så gjorde jag som jag brukar: höll tyst om vad jag behövde, fokuserade hundra på det som skulle bli gjort.

Folk har ryckt i mig från precis alla håll idag. Det har varit en sådan där dag då man pratar i telefon, skriver mejl, chattar och har möte med folk på rummet – samtidigt. Ingen riktig hit. Det blir ju en del fel då förstås. För ingen kan faktiskt ha fokus på så många saker samtidigt…

Jag sätter lite gränser nu. Jag är inte alla till lags. Jag gör mitt jobb och försöker hjälpa och bidra så gott jag kan – men jag tar inte hand om andras ansvar eller känslor. Folk får leva med att jag inte har det överdimensionerade tålamodet med alla andras behov och känslor som jag brukar ha. Jag har också rätt att ta plats, och gör det.

Jag har bestämt mig. För att jag är den där kvinnan som alla män vill ha. Så när någon som jag tycker är intressant dyker upp så ska jag plocka honom. Ungefär så.

Exet är ju faktiskt inte Jesus. Har aldrig varit. En bra man på många vis, men inte den enda, eller kanske ens bästa. Det får räcka nu. Jag tänker vara öppen för att möta mannen som faktiskt passar mig.

Och jag ska tamigtusan förändra en del saker i mig och mitt liv.

Förra veckans sociala möten har gett mig energi, och distans, till att kanske faktiskt orka göra det.

Peppar, peppar. Men nu protesterar jag i alla fall mot känslorna och tankarna som säger att jag är övergiven, att jag inte har något liv utan en partner eller vänner att umgås med så som jag skulle vilja. Nu kan jag faktiskt kämpa för att förändra… känslan av livet.

Jag är uppe ur gropen igen, helt enkelt. Och kanske på en lite högre energinivå än jag var innan jag ramlade ner där för några veckor sedan.

Här ska ändras tankemönster.

Igen!

Omvänd brittsommar

I år kom sommaren någonstans i början av maj.

Vi håller tummarna för att den inte tar slut igen lagom till midsommar.

Man vet ju inte längre vad man ska förvänta sig av vädret. Alls, egentligen.

Men nu är det högsommarvarmt i alla fall. Det är väl… de yttre ramarna.

—

Jag har haft några veckor av djupdipp.

Utlösande faktorer var flera. Svåra för mig att få syn på, då, när dippen kom. Men nu börjar jag greppa… sammanhangen.

Känslorna som drabbade mig handlade i alla fall om en djup känsla av att vara obegripligt ensam. Alienerad. På ett sätt som jag inte känner igen att jag riktigt upplevt tidigare…

Mitt gamla jag skulle ha ringt till någon vän och pratat om saken. Mitt nuvarande jag upplever sig inte ha några sådana vänner längre.

I´ve lost my mojo, helt enkelt.

Ska försöka samla ihop och beskriva nuläget.

—

Jobbet är kanon. På de allra flesta vis faktiskt, och inte minst för att det finns människor som jag arbetar med som… ser mig, mellan varven.

Härom dagen skickade en kollega mig en bild på en röd ros som låg på en vacker grå trätrall, tillsammans med oerhört varma och uppskattande ord. För att jag engagerar mig och vill förbättra, göra bra saker, inom området som kollegan arbetar med. Och så fungerar jag ju när det gäller alla min arbetsplats områden. Även om just detta ligger en aning närmare hjärtat. För att det handlar om att underlätta för en kategori av människor som redan innan har ganska tuffa förutsättningar.

Och just den här kollegan är en… ovanligt vacker och levande människa, dessutom.

Jag skulle kunna skriva spaltmetervis om hur mycket jag tycker om mitt arbete, mina kollegor och arbetsplatsen i stort. Det finns hur mycket som helst, faktiskt. Men eftersom jag dels försöker göra mig och min omgivning lite lagom anonym för alla som inte redan vet vem jag är, och dels skulle slita ut musarmen om jag satte allt på pränt… Så nöjer jag mig så, just nu.

—

Jag har varit ute på lokal i dagarna tre nu. Först hade vi avslutningsmiddag med ett av mina körgäng. Ett absolut trevligt och lagom stort gäng, men lokalen vi var på var överfylld och akustiken sådan att samtal bara knappt medgavs. Jag var hes när jag kom hem. Men den största behållningen med den middagen var samtalet jag fick föra med en av tjejerna i kören när vi gjorde sällskap hem. En människa som det redan sedan tidigare har funnits potential till vänskap med, något som nu förstärktes på ett… potentiellt handgripligt, praktiskt sätt. Vi får se om jag nappar på det praktiska erbjudandet framöver eller inte. Jag borde absolut göra det, om jag vore lite klok. Vi får väl se om jag är det, eller inte.

Sedan var det en kollega som har dragit med mig på en annan veckoligt återkommande kulturell aktivitet. Och som föreslog att vi skulle gå ut och ta ett glas vin eller något, efter den här veckans aktivitet. Och eftersom sommaren är här så fanns orken hos mig, trots kopiöst mycket jobb… så jag följde med. Det blev till slut en after work med den kollegans arbetsgäng, ett gäng som jag… också står lite extra nära. De är helt fantastiskt bra på att inte bara tala om för mig hur mycket de värdesätter mig, utan även för deras nya arbetsplats. Så jag har fått telefonsamtal och slumpade möten på fritiden med chefer i den organisationen, och fått se och höra hur de tokhöjer min kompetens, arbetsförmåga och person, till skyarna… Och jag faller inte i någon farstu av att folk hajpar mig. Jag har klart för mig var min begåvning och kompetens befinner sig. Men jag blir glad av att folk visar att de respekterar och värdesätter mig, i jobbet.

Vi hade hur som helst en trevlig kväll, med en hel del mer personligt prat och lite jobbprat. Det var i huvudsak väldigt trevligt och jag kände mig både önskad och uppskattad. Men… ja. Jag återkommer till det.

Den tredje dagen var det en vän och kollega som undrade om jag ville hänga med ut på lokal på kvällen… och eftersom sällskapet var ett par människor som jag tycker om mycket, och det fortfarande var sommarvarmt, så… Vi gick till ett ställe som ingen av oss hade några sådär jättebra erfarenheter av. Men det var fullt precis överallt på stan, så vi stannade där. Och hade turen att ganska direkt träffa på folk som vi kände, från varsina olika håll. Vi hann kolla av läget med varandra på jobb- och privatlivsfronten innan det här andra gänget invaderade oss.

Bästa kollegan kände de flesta i gänget. Jag kände till flera av dem och kände någon, fast från annat håll än kollegan.

Det handlade om människor ”mitt i livet”. Strax över fyrtio, mitt i karriären, med relativt små barn, och varierande lyckliga relationer eller i uppbrottsfasen. Något yngre än mig, inte mycket, men… av någon anledning kände jag mig ändå… inte riktigt rätt, i sammanhanget. Alla var trevliga, även mot mig, och någonstans tror jag att min känsla av att inte riktigt höra till fanns mest i mig själv.

Men nuförtiden vet jag inte riktigt. Om det är jag, eller andra. Som ger mig känslan av att… inte räknas, inte höra till, inte passa in.

Min strategi är hur som helst i alla lägen att ignorera utanför-känslan, och kasta mig in istället.

Det var i alla fall ett sällskap som inte riktigt liknade de jag är van vid.

Exakt vad som var, eller kändes, annorlunda, är lite svårt att sätta fingret på.

De senaste åren har jag, via olika vägar som jag valt själv av personliga skäl, lärt känna ganska många människor som… ”är något”, där jag bor. Hör till etablissemanget, på endera viset. Jag har inte lärt känna dem för att de gör just det, utan på andra vägar. Det är inget aktivt val på det sättet. Jag har inte sökt mig till ”etablissemanget”, utan hamnat med de människorna av helt andra skäl.

Men de här människorna som vi hamnade med denna afton hör också till den sorten.

Sådär supersocialt bekväma människor. Trevliga, personliga. Faktiskt den sort som jag skulle behöva fler av.

Men eftersom min självbild och självkänsla just nu säger mig att jag inte duger, inte är intressant för någon… så skavde situationen i mig.

Jag vet helt enkelt inte vem jag är i sammanhanget. Kan inte riktigt hitta en bekväm eller självklar roll.

Men jag höll god min. Vad annars kunde jag göra?

Vi hamnade i samspråk med en kille som kära kollegan är bekant med genom jobbet. Han hoppade ganska rakt in i samtal om relationer och om sex. Trots att samtalet kretsade mest kring att han är frustrerad över att hans sambo är betydligt mindre intresserad av sex än han är, så blev det faktiskt ett intressant och givande samtal. Han var tydligtvis intelligent, tillräckligt nykter, har verkligen funderat kring det mesta som handlar om relationer, och har både självinsikt och humor. Huvuddelen av kvällen fick han faktiskt ett ”hov” av några av oss damer som gärna ville prata om de här sakerna.

Han och käraste kollegan flirtade ganska hämningslöst med varann, men trots det så var han både engagerad på riktigt i frågan och intresserad av att höra vad vi alla hade att säga om saken. Den tredje kollegan har ett väldigt kategoriskt och ytligt förhållningssätt till det mesta som handlar om människor, och faktiskt så kändes det som om hennes inpass mer störde än bidrog till samtalet… men den här killen var proffs på att ta hand om damer, helt klart, för han förmådde fördela gracerna mellan oss tillräckligt väl för att ingen av oss skulle tappa tråden.

Det blev en ganska uttömmande redovisning av käraste kollegans situation. Men sedan ville han faktiskt veta hur min situation såg ut… och jag hade ärligt talat hoppats på att han skulle ha tappa tråden innan han kom till mig… Eftersom min känsla för relationer med män just nu är… i dalande. Jag kände att jag inte hade något spännande eller upplyftande att bidra med. Men när jag kort beskrev för honom hur mina erfarenheter sett ut de senaste ca tio åren, så lyssnade han verkligen. Och var förundrad över männen jag träffat på. Var tyst en stund när jag berättat klart. Och tittade sedan på mig och sa, med medkännande och uppriktig uppsyn: ”jag tycker att det låter som om du har haft en jäkla otur! Och jag är ledsen för din skull, för det.”

Den här killen var inte alls min typ, på flera sätt. Men en intelligent man som är snabb i skallen och har humor – och som dessutom på riktigt verkligen vill prata om sånt som handlar om att vara människa… ja, det är ju min typ.

Fast den typen faller ju inte för mig.

Av någon anledning som jag inte förstår.

Nåväl. När jag var på väg från baren en gång under kvällen så sprang jag på T, som jag var tillsammans med för ett år sedan, och som faktiskt var den som jag senast var på samma etablissemang med. Han blev väldigt glad att se mig, och själv blir jag ju alltid glad så att det märks när jag träffar människor jag känner, så det var trevligt. Det första han sa efter ”hej”, var ”får jag ge dig en kram?” Och jag sa förstås javisst. När vi kramade om varann sa jag: ”är du här? Här är man ju sällan… sist jag var här var när du och jag var här för ett år sedan…”

Jag tror att han hade velat prata mer med mig. Och jag skulle gärna vilja prata med honom också. Men då och där ville jag mer gå tillbaka till ”mitt” sällskap med ölglasen, och prata vidare med dem…

Det är inte ett ställe som jag går till, som sagt. Men trots det träffade jag ganska många jag känner där… bland annat fina kollegan som skickade mig rosen med mejl. När vi sågs utanför toan kramade vi om varandra varmt, och hon sa: ”min favoritkvinna”… Sånt värmer mitt hjärta, ändå. Den sortens värme och generositet. Sånt bygger på mitt skrala hopp om människorna. Jag behöver mer av sånt.

För jag får lite för mycket av motsatsen.

I morse ringde jag C, för att jag behövde bolla lite nya tankar med henne. Bland annat hade jag råkat upptäcka att K, som var så jäkla kär i mig även när vi gjorde slut i början av februari och som sa att nu skulle han nog leva ensam i livet, hade annonserat på Facebook att han var ”i ett förhållande” med en för mig alldeles obekant kvinna, bara tre veckor efter att han skickade mig blommor och varma sms när jag fyllde år. Det gjorde mig… förvirrad. Jag vet inte hur jag ska tänka. Vad jag ska tro om den han var medan vi var tillsammans; vad som var äkta, och i vilken utsträckning han lurade mig totalt. Det här behöver jag fundera mer på.

Jag behöver sätta ord på en hel massa saker som har kommit till min medvetenhet idag. De handlar ganska mycket om att jag har åkt på lite väl många riktigt hårda råsopar av människor, och av män i synnerhet. Att jag har rätt att ta plats och kräva intresse och uppmärksamhet när jag pratar med människor om de väldigt hårda saker jag varit med om. Men jag får ta de orden och funderingarna en annan dag, för nu är orken slut för idag.

… rullar vidare…

Middag med delar av familjen. Trevligt, mysigt, gott. På krogen med en kär vän och hans vän, lär känna en ny trevlig människa på det viset och får ett fint, djupt, varmt samtal med kära vännen. Värme. Träffar bekanta, dansar, dricker lite lagom, har kul.

Tränar, fixar trasiga hemmasaker, handlar och lagar god mat. Vädret är mest härligt somrigt.

Har själv aktivt tagit kontakt med ett par herrar som verkat möjliga som framtida partner. Kommit överens med dejten i förra veckan om att vi gör oss bäst som vänner, ska verkligen försöka hålla liv i den vänskapen för det verkar vara en riktigt intressant människa. Har övergått till mejlstadiet med en av dem jag tagit kontakt med. Vi har många likheter, kanske kan det vara en kontakt som skulle kunna passa mig. En seriös, intelligent, intressant man med humor.

Fick kontakt från en yngre man bara häromdagen. 15 år yngre än jag, tveklöst snygg, finns i stan och skrev ”det var väl det jag trodde, en vacker kvinna!” om mina bilder… och jag undrar förstås vad det kan vara som han vill med mig. Har aldrig dejtat någon så mycket yngre… och även om killen verkar mogen både i sin presentation och sitt skrivande med mig, så misstänker jag ändå starkt att hans intresse handlar om vad han tänker är lättillgängligt sex med utsvulten/desperat äldre kvinna… och kanske har jag verkligen bara fördomar. Så jag dissar honom inte direkt. Men när jag inte kan ses samma kväll… och han vagt säger ”vi kan ses under veckan om du vill”… och sedan inte kommer med några förslag eller svarar på mina utan föreslår att vi ska ses hemma hos mig… då känns det ändå tokigt. Svårt att tro att det är något annat än sex han söker, med mig… Jag skriver och säger hur jag uppfattar saken, men som en fråga som han är fri att säga emot. Är tydlig med att tillfälligt sex inte kommer att vara ett alternativ, lika lite som att ses hemma hos honom eller mig.

Det tar en god stund innan han svarar. Med att han inte vet vad han söker, men att det verkar som om vi har svårt att få till en träff, så vi kanske ska låta det stanna vid en god tanke… jag misstänker att han egentligen vet att det var mest sex, eller spänningen som hänger ihop med sexuella vibbar, som han var ute efter.

Men för all del, det var smickrande att få positiv respons både på min presentation och mina bilder, från en såpass snygg och yngre kille. Kanske väger det upp litegrann de dissanden av mitt utseende på bild som jag fick en vecka innan… förvirrad är jag dock fortfarande. Vet inte vad jag ska tro, hur folk uppfattar min attraktivitet… och kära vännen som jag är på krogen med säger: ”du är en snygg kvinna, du har en fantastisk kropp för att vara i din ålder – hur gör du?? – och när du kommer in i ett rum så strålar det om dig…”

Och även om jag vet att han till stora delar mest vill vara snäll, så är han faktiskt inte den första som säger just det: att jag har ett fantastiskt leende och att det strålar om mig, att folk lägger märke till mig. Bl a Mannen sa samma sak flera gånger, medan vi var tillsammans. Så helt fel är det nog inte. Och det kan jag ju bli glad för…

Det känns konstigt att plötsligt behöva förhålla mig till hur andra tycker att jag ser ut. Jag har inte brytt mig om den saken under hela mitt liv… och det känns förstås en aning ytligt, samtidigt som jag har tvingats inse att för många andra är utseendet hela ”nyckeln” till om en kontakt överhuvudtaget är intressant eller inte.

Livet går vidare. Jag har etablerat ett större antal kontakter med människor under sommaren som skulle kunna innebära att jag får ett större vänskaps-kontaktnät. Kanske var det helt rätt av mig, på de flesta vis, att inte resa iväg denna sommar… för ”fler vänner”, med betoning på nära sådana, är absolut en av mina viktigaste prioriteringar just nu i livet. Och jag tänkte nyss på att jag faktiskt kan komma på en hel hög med människor som jag skulle kunna bjuda hem på kräftskiva nu, utan att det skulle kännas krystat.

Kanske har mina ansträngningar ändå varit värda något… kanske, kanske har stenen inte bara rullat längre ner, denna sommar. Kanske har jag skäl att känna mig nöjd med vad jag åstadkommit…