Nämen nu

är jag ju sådär vansinnigt aktiv i bloggandet igen.

Inte.

Jag har inte så mycket att säga just nu… har varit ganska kraftlös ett tag, ont i kroppen och känt mig diffust sjuk. Och så har jag jobbat jättemycket. Så orken har mest bara räckt till att vila, på övrig tid.

Men jag har haft lite kontakt med ett par herrar via en dejtsajt. Den ena är en gammal bekant som dykt upp igen och som jag varit lite kurator för. Den andra är en ny bekantskap. Väldigt väldigt driven, intensiv, åt det speedade hållet, när han väl skriver. Svår att få grepp om, och jag vet inte egentligen om jag har så mycket lust att försöka heller.

Har i alla fall tagit steget till en kontakt med en människa som jag träffat en gång och blivit nyfiken på. Nu har vi (nästan i alla fall! ) lyckats boka in en tid för att ses. Jag tror att hen är lite fundersam på vad det är jag egentligen vill med kontakten… och det vet jag inte riktigt själv, så det får visa sig. Det är en intressant människa med ett liv som jag tror att jag kan bli inspirerad av. Men jag vill inte tränga mig på, så vi får se om det blir mer än en träff.

Det skulle vara skönt att få lite erfarenheter av att träffa människor som vill umgås med mig också, där det är på ungefär lika villkor och med liknande intresse. Det verkar vara så svårt att få till numera… det är så antingen-eller; antingen är jag mer intresserad, eller så är den andra mer intresserad.

Men det är som det är och det blir som det blir. Livet går en dag i taget. Vart det leder får visa sig.

Färdigcentrifugerad?

En människa, van vid en någorlunda förutsägbar och socialt stillsam lunk, söker sin ro…

En och en halv vecka av nästan oavbrutna besök. Varav ett av en alldeles ny bekantskap. Dessutom en väldig massa utåtriktade, aktiva aktiviteter. Och interfolierat av lagom omskakande samtal med dottern om oro över besöket av den nya bekantskapen…

Vi blir lätt överdimensionerat försiktiga och katastroftänkande av internet och dess utrymme för anonymitet. Vi lär oss att vidta försiktighetsåtgärder när vi ska träffa nya människor som vi bara känner via internet och kanske via mejl och telefon. Det är bra och behövligt med ”beteenderekommendationer” när det gäller kontakter via internet.

Men faktiskt, vi har lärt oss att akta oss i en utsträckning som många av oss inte överhuvudtaget tänkte på när vi träffade tidigare obekanta människor, innan internet fanns.

Möjligheten till (eller upplevelsen av) anonymitet på nätet har inneburit att vi får intrycket av att alla ”farliga” (eller bara skogstokiga) människor finns på nätet, men inte riktigt i den vanliga verkligheten.

Och jag tror att de mer och mindre skogstokiga fanns i samma utsträckning före internet som idag. De vågade bara inte, eller hade inte forumet för att, visa upp sig och uttrycka sina skogstokigheter på samma sätt då, när de blev tvungna att ta de direkta konsekvenserna av sina åsikter och beteenden.

Dejting har blivit ett mer utbrett fenomen i Sverige i och med att internet finns. Fler människor dejtar idag än tidigare, i den mer amerikanska varianten. Före internet träffade vi svenskar våra nya partners i fysiskt tillgängliga forum; i vän- eller grannkretsen, på krogen, i grupper kring hobbies eller intressen, på resor… ja, lite här och där där vi befann oss fysiskt. Och hur många av oss tänkte seriöst på möjliga risker med att följa med den där nya bekantingen hem? Förutom att vi tänkte på risken för att få aids? Vare sig vi hade sex med dem eller ej. Internet och dess utökade möjligheter att möta människor som vi annars aldrig skulle ha kommit i kontakt med har mer eller mindre tvingat oss till att bli medvetna om att:

Människor är farliga djur.

Och faktiskt, det var de även innan internet…

Det var den lilla utläggningen om den saken.

Jag har alltså haft en osannolikt socialt intensiv period. Sömnen har blivit kraftigt lidande. Och mitt fokus på jobbet har haltat betänkligt… men det har nog inte gjort så mycket, jag har ändå fått gjort de viktiga sakerna. Och även jag har rätt att emellanåt vara ofokuserad.

Det som är lite sorgligt är att jag blir så sliten av detta intensiva socialiserande att jag inte hinner med att njuta av de positiva bitarna…

Nu har jag mött en man som kanske och kanske inte ska bli en framtida partner. Med honom, såväl som med de andra övernattande kära människorna, har majoriteten av umgänget varit positivt. Men eftersom jag är så vansinnigt öppen och mottagande av alla slags signaler som den andra ger, så blir känslan mest bara överansträngning och att vara helt slut…

Redan på vägen hem efter att ha kramat av den nya bekantingen föll jobbtankar över mig. Jag ska på väldigt kort tid genomföra en arbetsuppgift som jag aldrig gjort förut och inte helt vet hur den förväntas göras. Så den första ”note to self”-tanken som landade ordentligt handlade om att genast i morgon bitti kontakta den ansvariga för detta och försöka få veta vad som förväntas.

Jag gillar att veta ungefär vilka känslor och handlingar som jag förväntas prestera. Då känns tillvaron ren, klar och trevlig. Utvecklande, rolig.

Med ganska lite tidsutrymme behöver jag nu arbeta väldigt fokuserat och effektivt i några dagar innan det blir påskledigt. Och träna. Och prata med min dotter. Och bestämma om jag ska besöka den nya bekantingen över påsk, eller om han ska besöka mig, eller om vi alls ska ses igen…

Jag tycker att livet kunde ge mig lite jämnare portioner av intensitet.

Och under tiden, också en ordentlig dos av tillförlitlighet.

Men livet gör inte som jag vill. Ibland är det väldigt arbetsamt, ibland är det alldeles rätt.

Sådant är det.

Livet.

I väntan på avresa

Knappt fyra timmars sömn blev det i natt. Väldigt självförvållat; varken jag eller Mannen ville skiljas åt… Vi pratade, skojade, bråkade lite och kramades en massa.

Bråken handlar mest om hans enorma rädsla för obehagliga känslor och hans självbild som innebär att han verkligen tror att det blir bråk mellan oss på grund av mig. Varvat med att han tycker att jag bara säger att allt är fel med honom… och till slut sa jag att förutom att det är problematiskt för framtiden i vårt förhållande att han tror att det är jag som ”bråkar”, att han inte alls ser någon egen del i det som händer, så är det faktiskt jag som har sagt en hel massa saker som jag tycker om med honom. Medan han har varit oerhört återhållsam med att säga något positivt om mig överhuvudtaget, och när han väl har gjort det så har det varit i så svepande ordalag så att jag faktiskt inte alls vet vad det är som han tycker om hos mig. Så balansen blir att han får både plus och minus från mig, medan jag får mycket mer minus än plus från honom…

Han är helt ovan vid att hamna i diskussioner med andra. Han har inte pratat om så ”nära” saker med… ja, egentligen någon, verkar det som. Inte ens i hans få tidigare förhållanden har de varit så öppna och nära som vi är. Och han fattar inte riktigt att om man ska kunna komma nära med en människa som man har starka känslor för och som man dessutom inte egentligen känner innan man blivit ihop, så är det faktiskt helt normalt att det blir en hel del besvärliga diskussioner.

Men han ger ändå inte upp. Han slänger inte in handduken längre, han pratar om att det känns som om något kanske inte är som det ska när man hamnar i diskussioner i stort sett varje gång man träffas, men han pratar inte längre om att avsluta relationen. När jag förklarade att jag nog inte i längden har orken att tyst bära på hans projicering på mig av hans egna negativa känslor eller sidor, att det i kombination med att han inte är så tydlig med varför han tycker om mig (om han innerst inne gör det) riskerar att leda till att jag får lov att stänga av och dra mig tillbaka för att orka leva bra, så blinkade han som om jag hade viftat med näven framför ansiktet på honom… han har uppenbarligen ungefär lika svårt som min dotter, för separationer. Håller hellre fast i stället för att bryta om relationen blir för dålig eller inte ger något, för att det gör för ont i honom att skiljas… och å ena sidan tycker jag att det är en bra egenskap eftersom det gör att jag känner mig mer säker på att han finns kvar även när det blåser, men å andra sidan gör det mig lite osäker på om han verkligen vill vara med mig för att han verkligen tycker om mig.

Han är som min far, i det avseendet att han har en självbild som handlar om att han alltid är snäll, lättsam, trevlig och aldrig skapar eller bidrar i konflikter. Den självbilden blir ett hinder för oss, tillsammans… och det pratade vi om även igår. Jag tror att han förstår vad jag menar.

Han kan kläcka ur sig väldigt socialt ”felaktiga” saker. Och när jag reagerar och talar om hur det han sagt låter och känns, så tar han inte en gnutta ansvar för sin del i situationen utan ryggmärgsreagerar med ”det var inte mitt fel”. Så kan det inte fortsätta. Det har jag också sagt. Och han förstår. Jag tror det, faktiskt.

Och när vi varit arga klart på varann, och den känslan ebbat undan lite… så kramas vi. Är nära. Och det är ofantligt skönt att vara nära… jag märker att min kropp börjar våga komma ihåg hur mycket den behöver och har saknat den där varma, trygga närheten. Det går inte fort, och det är nog bra att det inte gör det.

Det är nog faktiskt någon slags mening med att vi båda har varit så upptagna även på fritiden under den här tiden tillsammans. Hade vi inte haft något som begränsat, så hade vi förmodligen träffats varje dag – och slitit ut varann, lite… nu hinner man få sakna. Börja längta lite. Och bearbeta det som händer, åtminstone litegrann (med tanke på att det knappt blir någon sömn alls)…

Nu längtar jag massor efter att få komma hem igen, på måndag förmiddag. Och städa, fixa hemma, träna… bara vara jag en stund. Och så få träffa honom på kvällen, kanske blir det gemensam grillmiddag även med dottern och hennes pojkvän eller kompisar, och en sväng till en brasa. Och så få sova tillsammans… det tar tid att lära sig, så det är det inte ens lönt att försöka med när det är veckodag dagen efter. Jag hoppas att vi kommer att kunna vara tillsammans och inte ha något planerat, hela tisdag…

Fast det ska bli väldigt mysigt att resa iväg med dottern och träffa mamma och brorsan i helgen också. Jag är trött ända in i dimman, men just nu känns det faktiskt riktigt roligt att åka iväg… det är skönt att det känns så. Det är inte givet att det ska kännas så…

Och på jobbet har det varit… turbulent. En kollega blev pensionär igår, en annan har just meddelat att h*n kommer att byta jobb. Det kommer att ändra en hel del dynamik på jobbet. Och så har jag fått brottas med en kollega som rivit upp himmel och jord lite, över ett arbete jag gjort… det är det där igen, med att några jag jobbar med uppenbarligen inte har förtroende för min kompetens. De kan dessutom inte hantera sina känslor på något konstruktivt sätt… så det blir bara otroligt jobbigt. Men till slut pratade jag och kollegan igenom det hela, och jag förklarade hur jag upplever det när kollegor agerar så som denna gjorde. Jag förstår att jag på något vis upplevs som ett hot eller någon som de inte litar på, men jag förstår faktiskt inte varför… och de kan inte själva sätta ord på det heller. Antagligen handlar det åtminstone en del om att jag fortfarande betraktas som ”ny” hos vissa, som behöver att man har arbetat ihop i minst 10 år innan man kan tro att den ”nya” kan eller vet något. Det handlar nog också om att det finns en ganska osund kultur i ett par av arbetsgrupperna, en kultur som fler än jag far illa av.

Men vi redde ut det så gott det gick idag. Good enough. Och enades om att det kostar alldeles för mycket energi och tid att gå igenom sådana här draman varje gång jag har skapat något som det är mitt jobb att göra… med lite tur finns den uppfattningen kvar hos kollegan även nästa gång en liknande situation uppstår. Men just den här gången kände jag att all sömnbrist och sociala och känslomässiga påverkan i mitt liv gjorde att jag orkade mindre än vanligt med den här destruktiva situationen… nåja, det blir bättre. Det är inte katastrof. Och samtalen leder framåt. Både de mer privata och de jobbmässiga.

Gott så, så länge.