Kärlek är temat för dagen

”Singelros” stod det på lappen på hinken med en-och-en-förpackade rosor. (På själva rosorna satt lappar som det stod ”Singel ros” på, bara för att vi särskrivningsallergiska skulle känna oss extra sedda denna dag av kärlek… )

Visst kunde man tolka ordet ”singelros” som att det handlade om just en enda ros. Men jag tyckte att det var mycket mer självklart att etiketten skulle tolkas som ”ros för singlar”… Så jag slog till. I en av mina fina vaser står nu en enda vacker röd ros och gläder mitt öga och hjärta. Det känns inte ens nästan sorgligt, faktiskt. Utan bara varmt, lekfullt och glatt.

Det är svårt att säkert veta vad som är orsaken, förstås. Om det är för att jag mediterat/affirmerat på promenaden till och från jobbet de senaste dagarna. Eller om det beror på att något djupt inne i mig hela tiden har vetat att K inte var den rätta för mig.

Eller om jag faktiskt äntligen på riktigt har lyckats befria mig från den avgrundsdjupa sorgen och hjälplösheten efter att det tog slut med exet för snart nio år sedan… eller om jag bara rätt upp och ner har blivit väldigt känslonykter.

Själv tror jag mest på det första. Fast allra helst på det tredje.

Någon gång ska väl även jag få befrias från det förflutnas spöken. Åtminstone med tanke på hur mycket jag har försökt och kämpat och jobbat med att försöka komma dit…

Jag läste en sak idag, som hörde ihop med musik och med människor som jag känner. En personlig, känslostark historia. En mans känslor förknippade med en väldigt personlig förlust. Den berörde mig på en nivå som jag sällan berörs numera. Och samtidigt konstaterade min nyktra, analytiska och samhällsmedvetna sida att det är förbaskat lätt för en man att skaffa sig sympatier. Han behöver egentligen bara bete sig lite mindre manligt en stund.

Anyhow och anywho.

Någon del av mig har just nu äntligen lyckats med att faktiskt tro på att Universum har något riktigt, riktigt gott på lager för min räkning. Det kan handla om kärlek och förälskelse, men det är inte alls säkert. Det kan lika gärna handla om en allmän känsla av att jag och mitt liv klarar oss helt okej i ensamstående-livet.

(Med det sagt och som en brasklapp, baserat på självkännedom: det kan lika gärna slå tillbaka vilken dag som helst… men jag hoppas att det ska hålla i sig.)

Bidragande till den känslan är garanterat det faktum att jag byggde isär mitt gamla skrivbord och ihop mitt nya, tekniskt betydligt mer avancerade, häromdagen. Det tog sin tid, jag bröt mig halvt fördärvad och det blev inte alldeles helt perfekt. Tungt som attan var det också. Och involverade både borrmaskin och hammare. Men jag fick till det, tillräckligt bra.

Det är ju inte som att jag inte vet att jag är både teknisk, uthållig och rättså händig. Men med en man som tar hand om sådana saker, eller med ingen man alls, så har jag lyckats intala mig att jag är en dum blondin med minst en hel drös tummar mitt i händerna… eller något åt det hållet.

Det är avigsidan, för mig, med att låta mig bli beroende av en man. Det försökte jag också förklara för K. Han har levt med en annan vuxen i trettiotalet år och har aldrig behövt reflektera över saken, så jag tror inte att han någonsin riktigt förstod vad jag menade. Vilket inte innebär att han inte hade full koll på hur man manipulerar människor så att de tror att de inte klarar sig utan honom.

En förmåga som jag aldrig ens kommit i närheten av att besitta… min styrka är ärlighet, att se och säga att kejsaren är naken när han är det, och den styrkan håller man inte kvar människor med. Däremot skrämmer man en och annan. Men manipulation är jag varken kunnig inom eller intresserad av. Fast det är den viktigaste förmågan man kan ha om man vill knyta människor till sig. Men jag tror på frivillighet… jag vill inte ha en människa nära eller i mitt liv för att jag har lyckats lura eller hota den till det.

Den enda kärleken som är värdefull är den som är frivillig.

Och den har jag inte ramlat på i så väldigt hög grad ännu, i mitt liv.

Men jag tror att Universum har den på lur åt mig…

Idag önskar jag kärlek åt alla människor. Vad de än håller på med, och varför.

Varför kan det inte bara vara lätt…

Jag hade en oerhört socialt intensiv vecka förra veckan. På fredagen hann jag åka och träffa Mannen en liten stund innan T kom… och så for hon igen på lördag morgon.

Mannen och jag träffades ungefär mitt på dagen. Jag mellanlandade med honom i hans soffa för en massa gos, och sedan promenerade vi till stan och åt på ett ställe där jag är kompis med personalen. Vi gick hand i hand dit, och när vi kommit fram och beställt vår mat sa Mannen till mig att han hade noterat att människor som möter mig lyser upp… han trodde att det kunde vara för att jag ser så smittande glad ut. Det tyckte jag var en fin notering, och även fint av honom att säga det till mig…

Så for vi hem till mig. Låg i soffan och myste. Hans bror ringde, och han pratade på med brorsan utan att nämna var han var eller att han var lite upptagen… dessutom fick jag veta, av hans samtal med brodern, att han hade funderat på att resa till hemorten nästa helg. När han lagt på funderade jag lite på saken och nämnde sedan min observation för honom. Jag sa att jag nog är lite extra känslig för att bli tydligt bortprioriterad före andra, efter erfarenheten med J för snart två år sedan (då han pratade timmavis per dag med sitt barn i telefon, och jag inte kunde tycka något om det eftersom han inte hade berättat för barnet att han träffat en ny kvinna utan bara att han och barnets mor skulle skiljas…). Nu, med Mannen, känns en sådan situation plötsligt konstig, eftersom varken han eller jag har några yttre skäl att inte ”erkänna” varandra inför omvärlden.

Och det var inga problem att prata om saken. Det blev inte spänt eller konstigt på något vis, bara lugnt och bra.

Lite senare berättade jag för honom vilka sidor han har som gör honom annorlunda i positiv mening jämfört med de flesta (eller alla) mina tidigare pojkvänner. Han tackade lite förundrad, men kommenterade inte i övrigt. Så frågade jag honom om det fanns något med mig som var annorlunda på ett bra sätt med mig, jämfört med de få som han varit tillsammans med (eller kär i)… och han svarade att han till slut hade varit kär i dem.

Som vanligt – jag frågar om något positivt, han svarar med något som blir negativt för mig…

Och jag försökte fråga och förklara och fiska försiktigt… men till slut, när han försökte skämta bort hela frågan, blev jag less och sa ifrån. Att nu får du sluta skämta, det här är inte en rolig sak.  Och som vanligt, så fort han förstod att jag hade tagit lite illa vid mig så började han förklara att han ju tyckte så mycket om mig och att jag var fin osv… först kommer det negativa, och om jag reagerar på det så kommer det positiva ord från honom (som jag då får lite svårt att tro på eftersom de känns som ett försök att kompensera, ställa till rätta och undvika problem).

Han svarade inte på det jag frågade om, utan något annat. Sedan tyckte han att det här kändes ju så hopplöst eftersom vad han än säger så blir det ju fel, han försöker allt han kan att säga rätt men kan tydligen inte det så det är kanske lika bra att vi lägger ner det här…

Jag reflekterade över hans återkommande mönster i frågan. Och konstaterade att det var svårt att förstå hur han kunde mena att han ”gjorde sitt bästa” när han inte ens svarade på det som jag frågade om… Jag sa att om det är så att det inte finns något med mig som är annorlunda i någon positiv mening, jämfört med dem han valt att försöka vara ihop med tidigare, så vore det bra för mig att få veta det också.

Och då sa han att han tyckte att jag var finare än alla han varit tillsammans med. Både utseendemässigt och som människa.

Vilket förstås gjorde mig glad, men… varför kunde han inte säga det när jag frågade? I stället för att säga något som blir negativt för mig? Det visste han inte. Han trodde inte att han känner sig själv tillräckligt väl för att förstå den sortens konstigheter som han återkommande ägnar sig åt…

Jag förklarade, igen, att jag ju inte kan stänga öronen för att slippa höra de saker han säger men som han sedan tycker att han inte menat. Jag hör ju det han säger. Och om jag lät bli att snappa upp det han säger så skulle det med väldigt stor sannolikhet leda till att han förr eller senare tappar intresset för mig – medan jag då inte alls har fattat att det lutat åt det hållet…

Men vi släppte saken. Och han blev ledsen för att han hade ställt till det, eller vad det nu var som fick honom att börja gråta igen och tänka på allt möjligt ledsamt som hänt honom under livet… så jag kramade och pratade och sa att det nog är bra om han sätter ord på tankarna som gör honom ledsen, eftersom han tydligtvis har lagrat på sig massor av ledsna känslor under åren medan han har försökt förtränga dem i stället för att bearbeta dem.

Och så, till slut, efter en massa kramande och gosande, så bestämde vi oss för att det nog var läge att vi hade sex nu… så vi gick och la oss i sängen och gjorde det. Det kändes… helt okej, men jag slappnade inte av helt, kände mig inte så trygg med honom just då. Det funkade som tänkt, men med större trygghet hade det kunnat innebära en större njutning.

Sedan försökte vi sova tillsammans. Det fungerade faktiskt, några timmars sömn blev det. Och när jag vaknade låg han och höll om mig och tittade varmt på mig…

Vi pratade, älskade, åt frukost i sängen och läste tidningen. Och pratade mer. Någon gång mitt på dagen pallrade vi oss upp, duschade och vilade sedan en stund i soffan. Jag frågade honom hur långt ifrån ”ett förhållande” han tyckte att vi var nu, och han svarade att ”så mycket närmare än så här kan man nog inte komma”, vilket jag tolkade (kanske felaktigt) som att han menade att han tycker att vi har ett förhållande nu.

Vi slumrade till en stund, tätt omslingrade. Just när han somnat till vaknade han och berättade att han hade drömt om honom och mig, att vi var tillsammans och att han skulle skriva det på en tavla men i stället för mitt namn skrev ett annat, helt obegripligt ord…

Allt var frid och fröjd. Allt var gott, såvitt jag kunde förstå. Så klädde vi på oss och gick mot affären där jag skulle handla mat till min och dotterns middag en stund senare, medan han skulle gå vidare hem. Solen strålade, vi konstaterade båda hur vackert det var och promenerade hand i hand mot affären.

Jag sa till honom att jag lite då och då kan känna förälskelse för honom. Inte hela tiden, men korta stunder ibland. Jag sa att just det där med att ”visa upp sig” tillsammans, visa att man hör ihop med någon, brukar vara en sådan situation då jag känner om det finns potential för att bli ett förhållande eller inte – känns det väldigt obekvämt så är det något som är för fel. ”Och med dig känner jag inte att det är några uppenbara hinder som står i vägen för mina känslor – bara så att du vet hur jag känner det”, sa jag.

Då sa han att för hans del så fanns det osäkerhet. Att han inte riktigt kunde förstå vad den handlade om eftersom han tycker så mycket om mig, tycker att jag ser bra ut, det är mysigt att vara med mig, vi har gemensamma intressen… inget uppenbart som han kunde sätta fingret på kändes fel. Men ändå kände han ibland att han blev osäker på om han kände rätt för mig…

Och jag blev som bedövad. Jag försökte fråga mig fram till att förstå vad han menade, vad det kunde handla om, för att försöka förstå hur allvarligt jag skulle ta på den osäkerheten… och han sa bara att han själv inte visste. Att det var jättefrustrerande när den där osäkerheten kom. Och att han ju så himla gärna ville vara med mig, umgås med mig mer…

Till slut kände jag att jag faktiskt blev ledsen. Jag såg det faktiskt inte komma, jag märkte inte på honom att han kände någon sådan osäkerhet och kunde inte se något som hade hänt som skulle kunna förklara hans tveksamhet. Så jag sa att jag blev ledsen. Och att vi nog måste hantera detta på något vis… att om vi fortsätter tillsammans som om han inte hade den där osäkerheten eller inte hade sagt något om den till mig, så skulle det innebära att jag går med på att ha ett förhållande med honom där han ganska troligt rätt som det är säger att han kommit fram till att han inte känner rätt för mig. Vilket i sin tur skulle innebära att jag inte bara skulle bli ledsen och må dåligt, utan att jag dessutom bara hade mig själv att skylla…

Jag sa att vi nog borde ta en paus. Och så får han fundera ut vad den där osäkerheten handlar om, och sedan berätta det för mig. Och så får vi se hur vi går vidare efter det… men att jag nog inte orkar med att ha det som det är nu.

Han ville inte att vi skulle sluta träffas. Men han ville inte heller att jag skulle bli ledsen, och det förstod han ju att jag blev om det fortsätter som nu. Han blev sådär väldigt intensivt ”medkännande”, nära och engagerad mot mig sedan jag sagt att jag blev ledsen… och i efterhand kändes det som om det kanske handlar om att han drar fram den där osäkerheten när han känner det som om han hamnar i för mycket underläge gentemot mig. Att han försöker återställa någon sådan balans genom att försöka beröra mig, göra mig ledsen, så att han får se att jag verkligen känner för honom… men jag vet inte säkert. Kanske är det inte så. Men det kändes lite så… och det känns inte som ett sunt förhållningssätt.

När jag sa att jag nog ville ta en paus så sa han: ”Ja… jag hoppas ju bara, att om vi tar en paus och jag skulle komma fram till att jag inte vill fortsätta, att du inte kommer att känna det som om jag har utnyttjat dig…”

En tanke som överhuvudtaget inte hade slagit mig. Vilket gjorde det ännu mer uppenbart att tänka (och säga): ”varifrån i dig kom den tanken? Vad är det som finns i dig som får dig att tro att jag skulle känna att du utnyttjat mig?” Och som vanligt ville han inte tillstå att hans val av ord sa någonting om hur han själv faktiskt tänker…

Inte nog med att han på en sekund lyckas framskriva att han förmodligen kommer att tacka nej till att fortsätta med mig. Dessutom finns det tydligen något inslag i honom som får honom att tänka i banor om att jag skulle ha skäl att känna mig utnyttjad… det lät verkligen inte alls bra, på något vis. Men han hävdade, lika bestämt som tidigare när han pratat om hur rädd han är att göra mig ledsen så att vi inte ska kunna hälsa på varann eller vara vänner om det skulle gå åt skogen med förhållandet, att hans ord inte alls speglade vad han egentligen tänker och känner… och jag försöker verkligen lyssna mellan alla hans motsägelsefulla ord, och tro på honom. Kanske är jag en idiot som försöker, men om jag inte försöker tro så finns det ingen chans att jag någonsin ska kunna hitta en man att leva med…

Jag var sen hem till middagen med dottern, och det var kallt. Jag var supertrött efter en hel helg med intensivt umgänge, knappt någon sömn och väldigt lite mat… jag varken hade tid eller orkade prata mer om den här saken nu. Så jag sa att jag nog vill att vi pausar nu, och han tar reda på vad han vill egentligen. Han accepterade det… men fortsatte sedan med att han ju ville träffa mig, prata med mig… ”får jag ringa dig i kväll?”, sa han medan jag drog mig undan och ville gå hem. Javisst, sa jag. Lite med en axelryckning, som om det ändå inte gjorde någon skillnad…

Och så gick jag hem. Förstelnad i själ och kropp. Ledsen. Ont i själen.

Kom hem, satte igång med maten, och så kom dottern. Och jag berättade för henne. Hon kom med väldigt kloka tankar som utgick ifrån hennes och pojkvännens förhållande… och jag kände att hon tänkte väldigt rätt, men att det kanske inte riktigt går att jämföra processerna i deras fleråriga förhållande med detta alldeles nya förhållande med Mannen. Så här besvärligt ska det inte vara så här tidigt i ett förhållande, inte på det här sättet i alla fall…

Jag kände att jag nog ändå måste säga till honom att jag vill att vi pausar. Att han inte hör av sig förrän han vet vad han känner och vill. Och då får vi se vart vi tar vägen…

Jag var helt slut. Yr i huvudet, orkade inte ens sitta upp… Jag bytte ämne och frågade om dotterns fest dagen innan, och så pratade vi om det i stället. Till slut sa jag att jag måste sova, och vi kramades och hon gick hem. När jag gjort mig klar för natten och Mannen fortfarande inte ringt skickade jag honom ett sms och sa att jag tänkte sova nu – ”hörs vi kort idag eller tar vi det i morgon?”. Han ringde direkt.

Och pratade om ytliga saker. Skämtade och försökte låtsas som om det som varit inte fanns. Det kändes… helt absurt, faktiskt. Så jag avbröt honom och sa att jag känner att jag behöver en paus. Och han försökte, som vanligt, säga att han tycker så mycket om mig och vill träffa mig osv… men att han inte ville göra mig ledsen, så det kanske var lika bra att vi bröt.

Jag blev faktiskt arg. Jag upprepade det han sagt och frågade om han förstod hur det kändes att höra det. Han ville inte riktigt kliva in i min sits utan la fokus på att han tydligen inte lyckas uttrycka sig så att jag inte tolkar honom fel… vilket gjorde mig ännu mer arg: ”nu har du sagt det här, och hur menar du att min reaktion handlar om att jag tolkar något?? Vilka andra sätt finns det att tolka orden du säger?”

Jag sa att om han verkligen inte ville såra eller göra mig osäker så vore det enda vettiga att göra för honom, att låta bli att säga till mig hur han tänker. Medan han funderar ut vad han känner, och sedan håller sig till vilket val det än blir. ”Ja, men det kändes som om vi var så öppna mot varandra, som om jag kunde säga vad som helst till dig och du skulle förstå…” Jag sa: ”Men menar du verkligen att du förväntade dig att jag inte skulle reagera när du säger saker till mig som innebär att du inte tycker om mig på rätt sätt, att du inte tycker att jag är särskilt bra på något sätt, att du räknar med att det kommer att ta slut och jag kommer att bli ledsen osv…?”

Ja. Tydligen hade han räknat med att jag inte skulle reagera.

Jag sa att det du säger till mig är sådant som handlar om mig. Och då borde du själv kunna räkna ut att det du säger kommer att beröra mig.

Till slut sa jag att det kanske har varit dumt av mig att vara så öppen och ärlig med allt positivt jag känt för honom. Att det där med att han har slappnat av och verkligen litat på mig, känt sig helt trygg med att bli accepterad och omhändertagen av mig i sin sårbarhet, kanske inte bara är något bra. Och han sa att det kanske var så – att det kanske har gjort att han har tagit mig lite för mycket för given… vilket förstås inte gjorde mig mindre arg.

”Jaha”, sa jag. ”Det är ju tråkigt att du inte alls värdesätter att jag talar om att, vad och hur jag tycker om dig. Att det har fått dig att inte värdesätta mig.”

Men så ville han tydligen inte mena, för då suckade han bara upprört och sa att det är nog lika bra att vi lägger ner det här för nu känns det som om vi inte kan kommunicera, jag kan tydligen inte säga rätt saker…

Inledningsvis hade han samma förstående, överbeskyddande ”stackars-lilla-du”-attityd som han hade innan vi skildes åt. Kletigt, kändes det. Verkligen som om han hade dragit igång det här dramat för att skaffa sig ett övertag… men i takt med att han märkte att jag visserligen var rak med att jag blev ledsen, men inte för den skull bröt ihop och blev knäckt, så blev han mer och mer upprörd. Tappade övertaget…

Till slut kom vi fram till att vi tar en paus. Då han får tänka ut vad han vill. ”Men vi kanske kan höras ändå under tiden, jag kanske ringer om jag behöver prata, och du får gärna ringa om du behöver prata, eller komma förbi hos mig…” Jag svarade att han får höra av sig när han vet vad han vill, inte förr. Han ville uppenbarligen bara fortsätta som om inget hade hänt, och med sin osäkerhet intakt, som ett användbart vapen när han vill få mig ur balans… och jag vet inte om han tog in att jag inte vill ha det så. Om han ändå kommer att höra av sig innan han kommit fram till vad han vill. Men då får jag väl vara tydlig med att han är välkommen när han har ett svar, och inte förr.

Ju mer jag tänker på det desto tydligare ser det ut som om… det är det här som är hans anknytningsmönster. Inte släppa in riktigt, fast ändå göra sig beroende, och sedan börja dribbla med maktspel för att få ett övertag och få dramatik i relationen… Jag undrar om det egentligen är möjligt att ha ett förhållande med honom. För någon kvinna. Och så är jag förstås en gnutta nyfiken på hur han har kunnat skaffa sig ett så genombesvärligt anknytningsmönster när han nu verkar ha så enormt nära, trygga och kärleksfulla relationer med sin familj… men inte mer nyfiken än att jag kan leva med att inte få veta, om han inte förändrar det omgående.

Men idag bär jag på en sorg. Över att det som såg så väldigt bra ut nog visar sig vara omöjligt. Att jag inlett något igen, och det skiter sig igen… att jag alls provade med honom. Att jag inte höll fast vid att det är bättre att leva utan ett förhållande med en man… sorg över att min frisknande, goda tanke om att vilja försöka öppna upp igen och släppa in någon, slog tillbaka.

Igen.

Sha la la la la… la ti da

Ja, jag lyssnar på Brown eyed girl med Van Morrison.

En inledning så god som någon. Det är vanligtvis inte alls särskilt lätt att veta från början vad ett inlägg ska heta. Man vet helt enkelt inte vad som kommer att få mest fokus i inlägget, när man börjar. Även om det är en större tanke som tagit upp ens hjärna ett tag och man vill sätta ord på den, så kan inlägget mycket väl spåra iväg och mest handla om något annat.

Som t ex ”Hippare hoppare” med Dogge Doggelito, som är en strålande härlig låt som nu fått ersätta herr Morrison. ”Spela balkan reggaeton”. Och så lite ”Hard rock Halleluja” på det.

Nåja, sånt är livet när man försöker sätta på pränt vad man känner, tänker och vad som händer.

Jag tycker att det för det mesta är rätt svårt att komma på vad som är poängen med att fortsätta leva. Det är lite svårt att prata med andra om. Antingen för att de bryr sig så lite att de inte vill höra så ”djupa” tankar av den anledningen, eller för att de (ytterst få) bryr sig så mycket att den sortens tankar från mig ger dem ångest. Så frågan är var och till vem man ska få vara ärlig och säga att det faktiskt är så det är. Kanske till en vägg, ett träd, en total främling (fast främlingar som sitter kvar i mer än en halv minut efter ett sådant ”avslöjande” finns tyvärr inte längre. De fanns till fram till för kanske 15 år sedan. Men numera står ingen människa ut  med att höra en annans djupa och personliga tankar om de inte bara handlar om hur man funnit lyckan och vill undervisa alla andra i hur det går till.) – eller kanske till en blogg? Ni som läser här, gör det ju alldeles frivilligt. Jag har inte på något enda vis tvingat eller på andra sätt försökt påverka er till att konsumera mina tankar.

… ”All you wanna do is ride around Sally – ride, Sally, ride”… nu har vi hamnat i Mustang Sally, i den tunga och sanslöst bra versionen med the Commitments.

Men så är det i alla fall. Och i de nattliga, oskyddade och ocensurerade tankarna, när hjärtat slår som en stånghammare och det kniper till i hjärttrakten emellanåt av okända orsaker, så fattar hjärnan ändå att

min dotter

väldigt troligt skulle uppleva det som om hon förlorade hela sitt ankare till livet, om jag dog just nu.

Och det är min förbannade jävla skyldighet att göra vad jag kan för att finnas i den fysiskt påtagliga världen så länge som min dotter inte har hittat sig ett alldeles eget ankare som håller henne kvar på jorden.

För det är jag som har bestämt att hon ska finnas.

Hon finns inte sådär väldigt mycket i min fysiska verklighet. Både hon och jag jobbar väldigt mycket, och dessutom kämpar hon på så gott hon kan för att försöka skapa sig en alldeles egen plattform i sitt liv som inte är beroende av hennes mamma. Jag applåderar hennes strävan från det djupaste av min själ, eftersom det hon försöker göra är så genomfriskt som det kan bli.

Men när jag för en mikrosekund tittar på hela situationen från mitt håll så blir det nästan skrattretande uppenbart att hennes strävan och behov inte befinner sig i samma galax som mina.

Det finns inget fel i varken det ena eller andra. Det är bara olika. Och såsom varande förälder kan jag inte se det på något annat sätt än att mitt barns behov måste få företräde före mina. För hon har inte valt att bli född till det liv hon fått. Det har däremot jag och hennes far gjort. Att hennes far skulle kunna läsa eller höra dessa ord miljarder gånger utan att i vare sig känsla eller logik begripa ens mellanslagen är en annan sak. Jag är ansvarig ändå. För jag fattar.

Och det man fattar är man skyldig att ta ansvar för, enligt min rätt enkla logik.

… ”you ought to make it stick together”… Bryan Ferry nu. Det finns fler än ett sätt att skapa pauser i det man skriver…

Häromdagen lunchade jag med min fina dotter. Jag kände mig låg den dagen, för det hade hänt några känslo-makt-saker på mitt jobb som direkt hade med mig att göra. Jag har ingen som helst buffert över numera för att hantera människor (män) som fläker ut hela sitt känsloregister för att försöka utöva makt på de sätt som de är vana att kunna.

Jodåvars, jag har några kvinnor omkring mig också. Som tar i från en bit under tårna för att försöka manipulera mig, och alla människor som är det allra minsta manipulerbara i deras närhet.

Män manipulerar med psykiska våldsutbrott. Kvinnor gör samma sak i lönndom, så att man blir tvungen att skärpa sig som fan och försöka upptäcka det innan man trasslat in sig i deras nät.

Jag tänker inte säga att det ena är bättre eller sämre än det andra. Jag tänker säga att

fan i helvetes jävla skit

för människor som inte pratar klarspråk och är ärliga och försöker spela människospelet på ärliga sätt.

… ”and I never was smart with love… I let the bad ones in and let the good ones go”… Robyn. En av vår tids mest intelligenta låtskrivare.

Jag berättade för min dotter om min dröm. Att jag i drömmen hade försökt överväga om jag borde backa upp henne i hennes känsla, eller hennes far i hans försök till föräldraskap. Att jag insåg att hennes far har ett slags ryggmärgs-jaktreflex som gör honom fullständigt känslomässigt blind för andras ord och känslor. En egenskap som han delar med alldeles, alldeles för många män i dagens samhälle.

Här, just här, skulle jag gärna vilja veta om det finns en enda av er som läser detta som förstår vad jag menar med just det – och som håller med mig?

Jag upplever nämligen att jag är ofattbart ensam om att se och beskriva mänskligheten så som jag gör. (Se detta som i-stället-för-låt-tänkpaus.)

Mannen som just denna vecka fått ett helt oresonligt och hundraprocentigt känslomässigt utbrott utan minsta andetag av logiskt tänkande, har gjort mig road, beklämd och så småningom ledsen.

För min chef, och andra människor omkring oss, har visat att i situationer då det är upp till dem att visa var de står – så är jag den sista jävla människan som de är beredda att backa upp.

Det har gjort mig ledsen till en nivå där det känns meningslöst att finnas.

Det är ju inte som att jag har en armada, eller ens någon enstaka, som tycker att mitt människovärde är högt nog för att man ska vara beredd att stå på min sida.

Jag har en kollega som befinner sig i en väldigt turbulent situation, med en chef som plötsligt har abdikerat med ganska omedelbar verkan. Denna kollega har ett tvångsmässigt behov av att alltid utan undantag själv utgöra hela centrum av all uppmärksamhet. Så när jag försöker berätta för denna kollega att jag har varit med om värre saker än kollegan och att jag, tack vare kollegan, har hamnat i en situation nu där min chef misstror mig och behandlar mig som värre skit än det som katten av misstag kan råka åstadkomma på golvet, så avbryter kollegan mig efter 10 sekunder.

För det mesta tittar jag lite roat på denna enligt min uppfattning hyfsat dysfunktionella kollega och skiter i dennes tvångsmässiga behov av att byta fokus eller samtalsämne så fort som jag börjar berätta något som påverkar mitt liv rätt mycket för stunden.

Och konstaterar att det finns enorma likheter mellan kollegan och min mor.

Idag berättade jag dock för kollegan att jag tack vare dennas beteende har hamnat i en väldigt obekväm situation med min chef. Som jag visserligen, till min sorg, har tvingats förlora både respekten och förtroendet för. Men som inte desto mindre i realiteten har rätt mycket inflytande över mitt varande eller inte varande i det jobb jag har just nu.

Och faktiskt så verkade det som om kollegan i alla fall kom i närheten av att ana sig till att h*n hade ett visst ansvar.

Jag borde, jag ska, vara mer rak mot kollegan om hur jag upplever att kollegan beter sig mot mig. Men inte just idag. Idag fick det räcka med att jag sa, när kollegan ville att jag skulle ”rentvå” denne inför vår chef, med eftertryck sa: ”men hur tror du det känns för mig då, det är ju jag som hamnat i dålig dager hos chefen!?”

… ”jag sa till Tony: Tony, tänk på dig själv. Alla andra tänker bara på sig själv.”…

En låt som jag inte lyssnar på. Men som passade väl in i sammanhanget.

När jag besökte min dotter på hennes jobb idag, och hon verkligen på riktigt lyste upp med hela sig själv när hon såg mig, och så småningom sa att hon mådde ganska bra för att hon hade jobbat med sina egna tankar kring sin livssituation enligt vad jag sagt till henne de senaste gångerna vi pratat, sa jag till henne att just nu är jag ganska ledsen över det som varit med jobbet den senaste veckan. Att jag har gjort vad jag kan för att förändra mina tankar kring det, men att det inte hjälpte – jag är så jävla ensam, har inte en enda människa som jag kan lita på backar upp mig, och när viktiga människor gör vad de kan för att smutskasta mig för sina egna syften så orkar jag inte kämpa. Då ger jag upp… och tänker att visst.

Det är väl jag som är fel.

Det beror väl på just mig, ur deras förment objektiva perspektiv, att jag hamnar i situationer med människor där de flippar ut på mig.

Hela jävla världens all jävla skit är väl mitt fel då. För det finns ju inte en enda människa som är beredd att stå bakom mig, eller ens vid min sida. Så då är det väl jag som är fel då. För fan.

När jag är den enda som ser och läser och tolkar situationer som något annat än de till det yttre ser ut att vara, och ingen enda jävel är beredd att se saker utifrån och ge mig rätt, så orkar jag inte. Då blir jag ledsen i själen. Tar på mig deras påtvingade skuld.

Ingen människa är en ö.

Och jag är faktiskt en människa.