Idag har jag gett bort en årstidsrelaterad bild till mitt jobb, som jag tog för många år sedan. Det är ingen som vet var den kommer ifrån, mer än jag och min chef. Men jag hoppas att de som får se den blir glada i alla fall. Det var ju det som var min avsikt.
När den senaste mannen som jag försökt dejta, i manligt övermod försökte pracka på mig sina sexuella krav, i kombination med att han kämpade halvt livet ur sig på andra sätt för att åstadkomma ett känslomässigt övertag över mig, så la jag min tid på att förklara för honom varför det inte var okej på en enda punkt. Och varför jag inte föll till föga för hans krav, utan i stället backade ur med stor hastighet.
Det fixade han inte ens nästan. Det blev Stora Dramatiska Utspel på olika sätt som jag inte tänker beskriva här (för att inte göra vare sig mig eller honom identifierbara i sammanhanget). Medan jag tvingas hantera att K också fortfarande svallar runt med liknande utspel.
Det blev till slut tydligt (för mig) att han hade tagit sig vatten långt över sitt huvud.
Han trodde att han hade fått tag på en vanlig, lättmanipulerad tjej med så dålig självkänsla att hon inte alls skulle fatta vad han höll på med utan i stället gå med på hans krav för att slippa bli avvisad.
Och så har jag gjort, i mitt liv. Det har funnits situationer då en mans överdramatiska utspel har fått mig att inordna mig i den plan som han lagt upp.
Och nu ska jag genast säga som jag tror att det är: de här männen vet på ett funktionellt plan vad de gör och vad de tänkt sig åstadkomma med det, men de vet det inte på ett medvetet plan. De har helt enkelt lärt sig under sina uppväxten att: den här taktiken funkar.
Så när jag beskriver vad det är de gör och vilket syftet med det är, så anar de någonstans att det ligger något i det jag säger. Men de fattar det inte riktigt. Det är inte som om de har satt sig ner och tänkt ut den här taktiken. De har fått den med sig i sitt manlighetsblivande…
Det är den där jävla könsmaktkampen. Igen. Sånt jävla skit som det gamla patriarkatet har hittat på. Den skadar oss bara. Män och kvinnor, på olika sätt far vi bara illa av den där jävla skiten.
Som kvinna far jag illa av att behöva ta emot beteenden och ord från män som är ryggmärgspräglade till att försöka skaffa sig så mycket utrymme som möjligt för sina egna behov.
Och i relation till just mig så far just de männen illa av att jag berättar att jag både ser och förstår vad det är de håller på med, och inte på någon punkt accepterar eller anpassar mig efter det.
Det jobbiga är att många av de männen beter sig så – men de fattar inte att de gör det. För de har fått lära sig att det är helt normala beteenden från en man. Mannen ska inte bara erövra utan också kontrollera kvinnan. Så uppfostrar vi tyvärr fortfarande männen i den här världen.
Så när jag träffar på män som agerar enligt det här ryggmärgspräglade beteendemönstret, som försöker ta kontrollen över både mina känslor och min kropp, och som är milsvitt underlägsna mig när det gäller förmåga att överblicka, se mönster och sätta ord på dem, så blir de rent förtvivlat förvirrade.
Jag ska inte säga att jag tycker direkt synd om dem – de är trots allt lika ansvariga för sina beteenden som jag är för mina – men jag kan förbanna att de är fostrade till det där jävla mansrollsmönstret.
Om de i stället bara kunde köpa att de inte kommer att kunna kontrollera mig med känslor eller ord, så skulle vi kunna ha det riktigt trevligt tillsammans.
Flera av dem har försökt. Både länge och väl, vissa av dem. Att ta tillbaka kontrollen, inte bara över situationen utan kanske framför allt över mig.
Men det resulterar bara i att jag på lite håll får se dem ta patetiska krumsprång åt alla möjliga håll, men utan att lyckas hitta den där basen som de skulle behöva ha för att bli riktiga människor som det faktiskt går att ha en relation med.
Det finns de som menar att män får sin kraft ur kvinnor. Att män liksom inte har någon kompass i livet om det inte finns en kvinna som pekar ut riktningen åt dem. Och det stämmer kanske med en del män. Men tyvärr tycker jag att det verkar som om… även om de männen anpassar sig efter sin kvinnas kompass, så är det ändå på villkor att kvinnan ger dem det som de prioriterar i livet.
Sex, typ. Ja, och så makten förstås, bara för att.
C och jag har pratat en hel del genom åren om hur mycket vi inte vill att män ska vara så destruktivt programmerade och samtidigt utan egna ryggrader. Det är mest hon som har pratat om saken. Jag har nog inte riktigt sett problemet tidigare. Hon har en pappa som… tyvärr lever upp till de flesta av de värsta avarterna. Hon har haft goda skäl att vara riktigt djupt besviken på män.
Och sedan min pappa fladdrade bort som en elak, riktigt illvillig geting i sin frus manipulerande garn borde även jag ha haft väldigt goda skäl att vara besviken på män. Jag har bara inte riktigt sett det som ett generellt mönster… tidigare. Nu har även jag tvingats behöva se att mönstret finns där.
Det enda vi som kvinnor kan göra för att slippa vara hjälplösa rön för vinden (mannen), är att inte falla för de här männen. Inte släppa den känslomässiga kontrollen.
Och hur jävla sorgligt är inte det!?
Vad är det för jävla skitvärld vi har skapat? Där männen alltid hela tiden har Makten på sin agenda, vare sig de själva fattar det eller inte, och kvinnorna måste använda sin energi åt att göra sig osårbara för de här männens spel?
Hur kul är det? Egentligen? På en skala?
Jag vet inte. Det verkar fortfarande finnas ganska många både män och kvinnor som faktiskt tycker att det är kul. Att det är det som skapar spänning och kittling i tillvaron.
Men för mig är det så himla uppenbart att vi alla, män som kvinnor, skulle vinna så fantastiskt mycket på att acceptera att kvinnor är starkare än män på de flesta sätt. Inte det fysiska, men de flesta andra. Då skulle vi inte behöva slåss om saken. Då skulle vi kunna slappna av tillsammans och ha det trevligt. I stället fokusera på sådant som är härligt, trevligt, roligt, livgivande.
De män jag har träffat de senaste åren har ganska snabbt blivit väldigt genomskinliga. Och väldigt destruktiva. De har lagt allt sitt krut på att försöka vinna över en människa som på alla vis har visat och förklarat hur hon inte går att manipulera med maktmedel… men de har inte varit intelligenta nog för att låta bli att försöka.
Och så har de fallit snett och vint och skevt i sina trasiga falska självbilder. På olika sätt har de försökt ta tillbaka kontrollen; på de sätt som de har lärt sig ska fungera på kvinnor. Och så har det inte ens nästan fungerat på mig.
Jag har svarat med att berätta att jag ser vad de gör. Och att jag inte accepterar när de beter sig ociviliserat eller otrevligt. Eftersom de saknat förmågan att både analysera och att sätta ord på viktiga saker, så har de inte ens kunnat svara… och jag skulle tro att åtminstone flera av dem har slagit sig väldigt illa när de till slut tvingats inse att de inte kan påverka mina känslor med sina utspel på något annat vis än att jag tappar intresset.
Jag är ljusår ifrån grym eller känslokall.
Jag har bara insett att det inte är min uppgift i livet att stå ut med skit från män (eller människor, för all del; det är inte bara män som beter sig så) som vägrar ta ansvar för och förändra sina egna beteenden.
Eftersom alla under hela mitt liv sedan jag föddes har krävt att jag ska ta ansvar för både den jag är, det jag gör och hur andra eventuellt reagerar på mig, så har mitt tålamod för att ta hand om andras känslor och beteenden vid det här laget tagit alldeles helt slut.
Jag tycker inte att det är roligt på en enda punkt att bli tvungen att förklara varför ännu en mans beteende är alldeles socialt och empatiskt oacceptabelt.
Jag vill att de ska fatta det själva – innan de väljer att bete sig så, så att de kan låta bli…
Det är skönt att inte längre fara så illa av hur de här männen försöker manipulera mig med oschyssta metoder. Numera blir jag bara besviken, inte sårad. Det är absolut skönt. Det ger mitt liv bättre stabilitet.
Men någon berusande känsla av makt ger det mig tamigtusan inte.
Nej. Jag drömmer…
Jag drömmer om mannen som har egen personlig mognad. Som är trygg med sig själv och vet vem han är, men som aldrig någonsin får någon lust att använda den makten för att styra över andra. Inte heller på en omedveten nivå.
Han som på riktigt är stabil och pålitlig och totalt ödmjuk inför vetskapen att han aldrig någonsin kan räkna med eller försöka tvinga fram att en annan människa ska ens gilla honom.
Han som är min själsliga spegelbild på det området.
Jag har bestämt mig för att han finns. Och jag ser varmt fram emot dagen då jag får möta honom…
