… ja, och lite annat kanske, som vill bli sagt. Det visar sig.
I jobbet planerar och strukturerar jag så gott som allt jag gör med sådant fokus, så här låter jag tankarna sakna punchline.
Ber om ursäkt för det, till eventuella läsare som tycker att det är tokviktigt att även bloggar hänger ihop på ett professionellt bearbetat sätt.
And moving on… jo, jag tycker och tänker ju att vad som helst kan hända i en människas liv.
Och det där ”nästan” handlar om de gånger då verkligheten styr över människan, och inte tvärt om… ja, som när en åttioåring med allvarliga hjärtproblem och som inte gymnastiserat en minut i sitt liv, plötsligt bestämmer sig för att bli prima ballerina. På riktigt alltså.
Det är bara ett exempel, men jag tror att det illustrerar ganska bra alla de saker som faktiskt inte kan hända i en människas liv.
Så var det sagt.
Och med det sagt, så tittar jag ut på den fantastiskt vackra aftonen som inte kommer att bli fullständig natt på ett par månader ännu.
Det är ett faktum som med råge förtjänar en stunds tankepaus och begrundan.
För oss som lever här, desto mer för att det faktiskt i år har råkat bli varmt medan det fortfarande är som allra ljusast. Det händer inte varje år. Antagligen inte ens vart tionde.
—
Min mor, som för någon vecka sedan berättade för mig i telefon att hon hade valt att skicka ett kondoleanskort från sig själv och min bror, men inte från mig, till vår gemensamma släktings begravning, skrev efter denna märkliga och aningen svårbegripliga fadäs ett mejl till mig. Där hon bad om förlåtelse OM hon hade klantat till det. Inte FÖR ATT hon hade klantat till det. Varpå hon förklarade, igen, hur hon hade tänkt när hon gjort som hon gjorde.
Och visst, jag är beredd att tro att hon inte hade någon fientlig avsikt mot mig. Och ifall hon hade det så är den tanken så märklig för mig att jag inte riktigt kan relatera till den; den blir då så… patetisk, så jag kan inte riktigt bli sårad.
Jag känner bara… förvåning. Och förundran. Inför de saker som mina familjemedlemmar hittar på, när de tydligen försöker få mig att känna mig utesluten. Det är så tramsiga och märkliga grepp de tar till så jag kan faktiskt inte riktigt ta dem på allvar.
Nu låter jag nog lite som Sheldon Cooper. Men seriöst, jag är inte autist och har inte aspergers, är inte ens socialt inkompetent. Jag tycker bara att det är larvigt av min familj att försöka spela känslomässiga spel med en människa som de faktiskt är smarta nog för att veta att det inte funkar på.
Eller, jag tror att de är smarta nog… det kan ju hända att jag överskattar dem… jaja.
Jag talade om för min mor, när hon berättade om detta i telefon, att jag tyckte att det var ganska taskigt gjort av henne att inte inkludera mig i den sista hälsningen.
Jag, vi, har för länge sedan passerat stadiet då jag trodde att det skulle fylla någon funktion att jag talade om för henne vad och varför det var så fel och dumt gjort att göra som hon gjorde.
Men tydligen räckte det att jag sa det. Att det var taskigt gjort av henne.
Nu vet jag inte vad jag ska göra av det där mejlet.
Jag är mest orolig över att min mor kan vara på väg in i demens… så det känns inte sådär vansinnigt prioriterat att ens svara på hennes mejl.
Jag försökte prata med min bror om det hela. Men förutom att det enda som berör honom i hans liv är han själv, så var han tydligen på dåligt humör, eller hade något eget skäl att vilja vara otrevlig mot mig… för han gick inte riktigt att prata med.
Efter samtalet med honom kunde jag inte känna något annat än:
Helvete vilken genommärklig familj jag har.
Och:
Hur i hela världen kunde jag bli den jag är, med den här familjen…!?
Ja, jag vet. Några av er som läser här kommer att tycka att det låter som om jag anser mig vara lite förmer än andra.
Men det är bara för att ni har valt att inte förstå vad jag skriver. Så ni bör med fördel byta blogg typ NU.
—
Har ni lämnat nu? Inte? 
Men kära, gör det nu då… För er egen själsfrid. Please?
—
När jag var ute på lokal härom veckan så träffade jag som sagt på T. Killen jag dejtade under några månader för ett år sedan. Han som grät sig igenom de flesta av våra träffar, för att han tänkte på allt som skulle kunna gå fel mellan oss så att hans hjärta skulle kunna tänkas få ont… och som i slutänden gjorde precis varenda sak som han sa sig ha blivit drabbad av i sina tidigare relationer – mot mig.
(Vilken jävla tur det var att mitt hjärta vid den tiden inte släppte in någon ända in… kan jag inte låta bli att tänka.
Ihop med: vilken [valfria ord] dumskalle han var.)
Anyway, jag tyckte då att han var rättså vacker. Hela hans kropp var som ett vackert konstverk. Utan att gå in på några detaljer överhuvudtaget.
Det har jag tyckt, jo faktiskt, varje gång jag sett honom under det senaste året. Medan jag var tillsammans med K, och före och efter. Jag har tänkt att han nog har ett sådant utseende som verkligen tilltalar mig, på något inlärt freudianskt plan eller vad det är.
Men… ja, jag vet inte riktigt vad det är som har hänt. Men sedan jag träffade honom ute på lokal förra veckan, så… tycker jag inte längre så. Hur ska man fatta sina känslor? Men plötsligt har min känsla när jag ser honom, förändrats.
Det är konstigt ändå, faktiskt. För jag har inte alls varit förälskad eller ens förtjust i honom sedan vi gjorde slut. Jag behöver bara tänka efter i mindre än en halvminut innan jag kommer ihåg varför jag verkligen inte vill vara ihop med honom… men jag har tyckt att han ser bra ut.
Och nu gör jag inte det.
Nu tycker jag att han ser ut som en menlös, tråkig och inte ett dugg attraktiv människa. Riktigt sådär så att jag helst slipper prata med honom. Fast han faktiskt är en någorlunda kul människa att just prata med.
Ja, det är svårt ibland att förstå vad som händer i ens inre. Handlar det bara om att jag plötsligt lyckats få mig själv att komma ihåg att jag faktiskt är värd bättre? Följer det estetiska sinnet med då, bara sådär?
Kanske är det så. Jag vet i alla fall att den här förändringen inte är rationell. Den är bara känsla.
—
När jag var i 18-årsåldern blev den äldre brodern till en av min (äldre) brors bästa vänner, förtjust i mig. För att lägga ihop siffror så var han 6 år äldre än jag.
Vi umgicks ganska frekvent, ingick i samma gäng som träffades varje helg. Men det fanns inte i min föreställningsvärld att han skulle vara intresserad av mig. Så långt bort var en sådan tanke att jag inte ens funderade på vad jag tyckte om honom ur det perspektivet.
Men rätt som det var så förklarade han mig… någon slags känslor. Inte riktigt som förälskelse, men hur jag än vred och vände på hans valda ord så fanns det faktiskt ingen annan tolkning att göra än att det var det som han menat.
När jag, i min förvirring över det oväntade, inte riktigt svarade alls, så uppvaktade han mig några månader till… innan han drog den (då riktiga) slutsatsen att jag nog inte var intresserad. Så då… drog han sig undan. Lite i taget. Tills jag upptäckte att det var vad som hände. Och började fundera lite mer på riktigt… och till slut kom fram till att: jamen vad tusan. Han var en intelligent, snygg, socialt och ekonomiskt etablerad kille med (väldigt) egen personlighet… så hur dum vore jag inte om jag försatt den här chansen!?
Lagom tills jag kommit till skott och var någorlunda redo för att inleda något med honom, så åkte han iväg på en långresa med sitt jobb. På tre månader.
Jag hann dock förmedla… någon slags… mer intresse, innan han åkte. Och han snappade upp det.
Så vi skrev. Och skrev och skrev… varenda dag faktiskt, under dessa månader.
Inte direkt om vad vi kände… utan om vad som hände på vardera hållet, och vad vi tänkte.
Och när han kom hem igen… så blev det vi.
Varpå jag fick klart för mig att flera av mina kvinnliga (jämnåriga) väninnor långt tidigare hade fattat vilken catch den här killen var. Det var faktiskt enda gången som mina vänner ganska oförblommerat uttryckte avundsjuka mot mig. Jag var… förvånad.
Det var en riktig pärla till man, på en hel massa sätt. Jag tog hans oskuld. Han tog inte min. Men han var den första att ge mig orgasm. Och vi höll ihop i två år.
Rent estetiskt så kan jag fortfarande se att han var en av de vackraste män jag varit tillsammans med.
Men det… räckte liksom inte. För mig.
Det är inte ett utseende som jag älskar. Det är intelligens, humor och en personlighet.
Som exet hade. Den enda av alla männen i mitt liv. Mindre än… tio procent? Av alla dem jag träffat?
Majoriteten av dem jag varit tillsammans med har verkligen inte varit några stolpskott. Sådär på rak arm kan jag bara komma på en (före exet) som varit ett riktigt stolpskott. Och han var det för att han var ett as till människa. En människa utan mänsklighet.
Men männen i mitt liv har varit dryga hundratalet. Innan exet, alltså. Efter exet är en historia som inte ens på håll liknar mitt liv dessförinnan. Något som jag beklagar och i någon mån förbannar. Det faktumet är också något som har präglat mig till att bli den ganska trasiga, försiktiga människan jag har blivit.
Hur som helst så associerar jag T litegrann till den mannen. Estetiskt vackra män, båda två.
Och i mina ögon… i mina känslor. I mina prioriteringar.
Så är det tydligtvis inte det som räknas.
—
Jag har en vän som på riktigt tycker att en mans ekonomiska status och snoppstorlek är de mest intressanta egenskaperna när hon söker efter en partner.
Behöver jag förklara hur ända in i grunden olika hon och jag är… 
—
Av oklara skäl så har mina känslor tydligen återhämtat sig såpass att jag numera bara kan känna glädje över att K tydligen har hittat sig en kvinna som får honom att må bra.
Ska jag vara petnoga där, så tog det ju faktiskt slut för att jag inte var förälskad i honom. Men han i mig.
Att det har gjort ont att komma över allt med honom har handlat om att det jag sökte var en tillförlitlig, trygg man som utan tvekan älskar mig.
Jag vet inte om någon man under hela mitt liv har gjort just det.
Jag vet inte om män kan älska.
Och den tanken har gjort ont.
För att jag verkligen behöver en man som älskar mig.
Och att de flesta män, kanske de flesta människor, i vår västvärld idag, är alldeles totalt ointresserade av att älska.
De vill vara förälskade, känna passionerade känslor, vara over the top i en verklighetsflykt… och jag är en människa som inte söker de kickarna. Jag söker det som är på riktigt, det äkt-mänskliga mötet, fötterna djupt nere i myllan och inga blå dunster… jag söker människorna som inte är flyktiga. De där som menar vad de säger – även i handling. Och typ forever.
Jag är själv en sådan människa.
Men jag hittar ytterst, ytterst få sådana omkring mig…
Men nog måste de finnas. Så unik tror jag faktiskt inte att jag är.
There´s gotta be another ‘me’ out there. He just needs to find me…
