Handlingen är själva grejen

”Jag tänker så förbannat rätt, men vad gör det när handlingen är en helt annan?”

Väldigt kloka ord, formulerade av en bloggande vän.

Det är verkligen sällan tanken som räknas. Särskilt när handlingen går helt i strid med tanken, då är det bara handlingen och inte alls tanken som spelar roll…

Men om man, som så väldigt många människor, prioriterar att hålla fast vid en skev och dåligt fungerande självbild, framför att faktiskt lära sig något om sig själv av sina interaktioner med andra människor och resten av livet…

Då blir resultatet så som för Mannen just nu.

Han säger att han inte vill ha ”diskussioner” och att han vill att jag ska må bra med honom… men han kommer med otrevliga, bortstötande kommentarer med lite för täta mellanrum, och det blir tydligt att någon del av honom verkligen eftersträvar negativa reaktioner från mig – för när jag inte reagerar de första gångerna, så fortsätter han att gnussa in de otrevliga orden… tills jag blir tvungen att säga ifrån. Så att han kan göra sig till det oskyldiga offret (eftersom han ”inte vill ha diskussioner”).

Och kanske allra mest så att han slipper bära sin oro alldeles själv. Och så att han kan få ”bevis” på att han berör mig…

Drygt som fanken är det i alla fall, och i helgen som gick blev det väldigt tydligt att någon del av honom absolut strävar efter att försöka orsaka konflikter eller jobbiga samtal med mig. Det blev tydligt eftersom jag inte reagerade när han hade tänkt sig att jag skulle göra det… för då blev han som en osalig ande som bara vägrade sluta bete sig på så många sätt han kunde komma på som han trodde skulle få mig att gå igång. Han blev helt enkelt väldigt stressad när jag inte reagerade på hur han betedde sig.

Och problemen uppstår när han envist håller fast vid sin självbild, som är att han alltid alla gånger bara vill vara snäll och att andra ska må bra – men beter sig väldigt annorlunda, och totalvägrar att ta på sig ansvaret för sina egna handlingar.

Jag vet faktiskt inte riktigt vad som är hans problem. Men att problemet är hans och inte vårt, det framgår med stor tydlighet…

Det känns otroligt tråkigt. När vi har det bra så har vi det väldigt härligt, men det är också när vi har haft det som allra mysigast tillsammans som han återfaller till att ta avstånd, uttrycka osäkerhet, inte vilja planera för något gemensamt… han har utan tvekan någon slags svåra anknytningsproblem, och det blev tydligt redan från början, men jag trodde nog ändå att han skulle tagga ner efterhand när han insåg att han inte behöver vara så rädd och orolig. Så har det inte blivit. Snarare tvärtom.

Så jag undrar förstås vad som är hans inre, omedvetna strävan med att vara tillsammans med mig. Någon del av honom har uppenbarligen en destruktiv agenda som inte stämmer vare sig med vad han säger eller vad jag tror att han egentligen vill… och han är inte intresserad av att granska sina mönster eller sitt beteende överhuvudtaget, så chansen för att det där otrevliga ska försvinna är nog… noll, eller så nära noll man kan komma i alla fall.

Min gissning är att han är extremt osäker. I sin grundpersonlighet. Och att han har med sig ett mönster hemifrån som handlar om att bara dåliga människor visar att de blir ledsna när någon stöter bort dem (han har förmodligen själv varit en sådan ”dålig” människa under uppväxten), att han är jättedålig på att skilja sig själv från andra när det handlar om känslor och behov, och att han har ett megastort behov av att hämnas (mot mig) för allt ont som andra har gjort mot honom. Han har själv beskrivit att när han har varit med om något ”jobbigt” så har han försökt undvika att bearbeta det, i stället har han gjort allt han kunnat för att förtränga det. Så konsekvensen har förstås blivit att allt ont han upplevt ligger kvar i honom och ruttnar till något riktigt krokigt och destruktivt…

Men jag vet inte, som sagt. Han har aldrig några egna förklaringar till varför han gör som han gör. Och när han ber mig hjälpa honom med idéer och jag gör det, så förkastar han dem alla. Jag skulle tro att han dessutom har ett nästan tvångsmässigt behov av att säga emot, inte hålla med om det mesta som andra säger… överhuvudtaget känns det som om det finns en hel del av tvång och/eller generaliserad oro hos honom.

Jag skulle tro att han inte har en aning om vem han själv är. Att han hela sitt liv har försökt ge andra det han tror att de vill ha. Ibland har det nog blivit rätt, ibland hur tokigt som helst, och han själv har inte empatisk förmåga nog för att vilja ”lära om” när den andra visar att det han gör för den inte alls är vad den andra vill ha eller behöver; i sann martyrisk anda så blir han arg, förolämpad, om den han ”ger” saker till inte blir tacksam över det.

Jag inser att jag har varit tillsammans med några sådana män tidigare i livet också. Inte alla, men några. Och att de har paralleller till den människan som min pappa blev sedan han valde att se mig som sitt värsta straff i livet… så det är nog bäst för mig i längden om det tar slut mellan mig och Mannen nu, hellre än när det gått för långt och skadat för mycket.

Men nog är det ledsamt. Han har flera sidor som jag verkligen tycker om. Men han är inte redo, inte i fas, för att vårda en relation på ett sunt sätt… och det är inget som jag kan påverka. Tro mig, jag har försökt på alla sätt jag kunnat komma på.

Vi har inte gjort definitivt slut än, men… när vi pratade igår så var vi båda inne på att det här känns mer skadande och deprimerande än glädjande och uppbyggligt. Vi har nog mest bara skjutit upp beslutet några dagar…

Vi skulle kunna bara tycka om varann. Men han är inte inne på det spåret… fast det ser han inte ens själv.

Nu blir det mysigt traditionsenligt midsommarfirande med dottern. Det kommer att bli kanon. Och nog gör det lite ont i hjärtat att jag inte får ha en man som jag tycker om att krama, på midsommar… men jag har sagt att jag vägrar gå med på att även midsommar blir förstörd. Ska vi vara tillsammans på midsommar så ska det vara bra. Och det kan jag inte lita på att det kommer att bli.

… och så lite aprilväder

Han skulle träffa en vän som var hemma på väldigt kort och tillfälligt besök. Antingen kulle han komma till mig före den träffen, eller efter, och eftersom ”efter” skulle innebära ”ganska sent” så tänkte jag att det var bättre om han kom innan… men jag lät honom välja själv. Och han valde efter.

Jag somnade i soffan. När han knackade på var jag helt yr en bra stund… Och kramig, mig själv helt enkelt, när man är trött tappar man mycket av de vanliga spärrarna.

Vi spenderade kvällen och natten i soffan. Med alla kläder på. Och oändligt mycket gosande… otroligt skönt och mysigt.

Han skulle passa en buss på morgonen. Och skulle ha gått hem… men han ville inte slita sig.

Det var fint. Han är så otroligt fin… på så många sätt. Inte minst passar han mig perfekt fysiskt, både hur han är att röra vid och hur han tar i mig, och hur han ser ut… han är ingen Johnny Depp, han är bara en vanlig men väldigt fin kille. Allt vi gjort tillsammans hittills, rent fysiskt, stämmer precis. Även att kyssas. Så har det verkligen, verkligen inte varit med de flesta jag varit tillsammans med… nästan alltid är det något som inte stämmer. Och visst, det finns bitar kvar som vi inte utforskat ännu, så visst kan det finnas sådant som misstämmer. Men det känns inte särskilt troligt, faktiskt.

Men så är det det där med vad han vill och känner… som blir knepigt. Igen.

När solen var på väg upp igen sa jag till honom hur fin jag tycker att han är, och på vilka sätt. Att det känns som om det är ovanligt mycket som stämmer och känns rätt med honom, för mig. Och så frågade jag hur han kände det, med mig… och han svarade, igen: ”jo, det känns bättre och bättre, jag tycker bra om dig”…

Och eftersom jag inte har fattat hur han kände det från början så vet jag inte alls vad han menar med de väldigt torftiga orden.

Jag vet att han hade spanat på mig ett tag innan jag hittade honom. Att han tänkt att jag alltid ser glad ut, men också att jag verkar självständig… ja, jag förstår att han faktiskt har tänkt en hel del om mig, när han inte kände mig och jag inte ens visste att han fanns. Vad det kan betyda kan man också fråga sig… någon slags intresse i alla fall, får man nog förstå det som.

När vi sågs första gången fick jag känslan av att han gärna ville att jag skulle tycka om honom, för att han verkade lite förtjust i mig.

Men sedan dess har han mest bara backat, i de ord han uttryckt om vad han känner för mig…

Det är liksom: ”jodå, det känns bra, jag tycker bra om dig, men… vi känner ju knappt varann, jag vet inte om jag kommer att bli förälskad, vi får se”.

Inatt/morse kom det en ny grej: ”jo, jag tycker bra om dig, men jag funderar på det här med familj, och att få egna barn”…

Jag visste att han gärna skulle vilja få egna barn. Vi pratade om det tidigt. Jag kan absolut förstå att en kille som närmar sig femtio och ännu inte fått egna barn, tänker i de banorna. Men det var första gången som han uttryckte det i samband med vad han kände för mig… så att det blev som en vattendelare, lite. Jag har sagt att jag tycker att jag är för gammal för att få fler barn nu, är ärligt talat också tveksam till om jag skulle kunna få fler barn, rent fysiologiskt.

Jag blev lite… reserverad. Och han blev frustrerad. Tyckte att det var jobbigt att jag ”analyserar” så mycket, att det gör honom rädd att säga något för att han blir rädd att säga fel saker som ska misstolkas. Jag frågade honom om han tyckte att det fanns någon möjlig positiv tolkning för en gemensam framtidsönskan hos honom, i det som han just hade sagt… och han insåg ju att det inte gjorde det.

Men att han inte menat så. Utan att den tanken bara hade poppat upp när jag frågade… och så resonerade han med sig själv lite: ”ja, om jag kan välja mellan att få egna barn och kanske inte rätt person att leva med, eller att leva med någon som jag tycker om och mår bra med… ja, då vinner nog det senare, ändå.” Jag förstod att han ville backa bandet, göra det onda ogjort, men… jag kände ändå, och sa också, att om de enda saker han förmår säga till mig om sina känslor för mig, är sådana som är väldigt reserverade/neutrala och fulla av invändningar, då blir det lite svårt för mig att lista ut om jag ska fortsätta att satsa på en relation med honom eller ej.

Jag förstår helt enkelt inte varför han uttrycker sig så… backande, om han samtidigt känner så mycket för mig som han sedan försöker säga att han gör, fast fortfarande utan att säga det rent ut. Jag försökte få honom att förklara vad han trodde att det handlade om, vad han är rädd för… och han visste inte, blev bara stressad och frustrerad av min fråga. Samtidigt som han såklart fattade att jag måste få fråga, att det spelar roll för mina val vad han säger att han vill…

Och återigen, när han märkte att jag for illa av hans otydlighet, så började han prata om att ”då ska vi kanske inte fortsätta, jag vill inte att du ska må dåligt, det är det värsta som kan hända”… han skilde så tydligt mellan sina känslor för mig och mina känslor för honom och relationen. Om jag mår dåligt så spelar det ingen roll vad han känner eller vill. Då går mitt mående före hela honom… så resonerar han.

Det är inte alldeles enkelt att hänga med. Att förstå vad han vill, känner, menar, och varför…

Så sa han: ”att det måste bli så tjorvigt, när det kunde vara bara bra… jag tycker inte om tjorv”. Och så började han gråta…

Jag förstod ingenting, faktiskt. Försökte försiktigt fråga varför han blev ledsen. Det enda svar han kunde ge var att han inte tycker om när det blir jobbigt… samtidigt som även han konstaterade att det kanske inte går att undvika helt, när man håller på med att lära känna varandra. Men tårarna fortsatte rinna… och jag bara höll om och höll i, medan jag försökte förstå.

Jag tänkte att det skulle kunna vara så att han är lite för bra på att trycka undan sina egna behov till förmån för andras. Att han kränker sig själv, och när han väl upptäcker det så blir han ledsen. Han har inte haft så många förhållanden, och det verkar som om det mest har varit tjejerna som gjort slut, han har mest hittat rätt känslomässigt struliga tjejer som inte egentligen tagit honom och den relationen på allvar. Att han blivit lite utnyttjad, att hans omtanke med andra har blivit missbrukad lite för många gånger… men jag vet inte riktigt om det var det som gjorde honom ledsen.

Han hade velat att livet skulle bli på ett sådant sätt att han träffade en kärlek och fick familj med henne medan han var ung. Så blev det inte, ungdomskärleken och han växte isär, och efter det har de relationer han haft (och han verkar inte ha tagit nästan några ”första steg” någonsin, med någon) varit med tjejer som… liksom haft honom i brist på bättre. Jag tänker att det kanske finns en ganska stor sorg i honom där, att han ville så väl men att livet liksom sjabblade bort honom på vägen…

Jag tänkte tankar om storasyskon. Som han är. Han älskar sin familj alldeles reservationslöst, de är det viktigaste i hans liv. Kanske har de varit så viktiga att han har blivit en som utplånar sig själv för mycket… och kanske har han burit på någon grad av medvetenhet om det som har blivit en sorg som han inte haft möjlighet att bearbeta.

Jag vet inte. Men det känns som om det skulle kunna finnas något åt det hållet i hans tårar… han är liksom… skör. Jag har fler manliga vänner som är sådär: de kan vara hur starka som helst och i vissa fall direkt buffliga i vardagssammanhang, men när det kommer till viktiga, allvarliga känslor, så tål de absolut ingenting utan att knäckas…

Men jag tänkte också att… det måste ändå betyda något, att han gråter med mig. Vi har inte ens känt varann ”på riktigt” i en vecka, och han är på det hela taget i stort sett helt ovan vid att vara nära en kvinna (särskilt känslomässigt), och han kryper in mot min hals och gråter… det måste i alla fall betyda att han känner sig trygg eller litar på mig. På något vis.

Han var besvärad över sina tårar. Försökte vifta bort dem: ”det går snart över”, vara lite manligt tuff sådär… Men de fortsatte att rinna, så uppenbarligen behövde han få gråta. Han sa att senast han grät utan att kunna sluta var när han fick veta att hans mamma var allvarligt (troligen dödligt) sjuk, för något år sedan. Jag frågade vem som kramade honom då, och efter några sekunders betänketid sa han: ”ja… ingen…”

Det känns som om han är den tappra och oändligt omtänksamma storebrodern som har tagit på sig att han ska klara allting själv. Alltid vara stark. Fast han samtidigt är extremt beroende av andra människor, väldigt mycket mer än jag är…

Och det känns inte alls bra i mig, att vara den som på något sätt har gjort honom ledsen. Jättejobbigt känns det, faktiskt. Även om både han och jag vet att det inte är ”han eller jag” utan ”vi” som tjorvar…

Då var klockan kring fem på morgonen. Och fram till dess var det han som inte ville slita sig och fara, för mig kändes det okej eftersom jag visste att han skulle resa iväg. Men efter hans tårar ville jag inte släppa honom överhuvudtaget… jag ville inte att han skulle lämna mig med trasiga känslor hängande i luften. Då hade jag helst velat att han skulle stanna hos mig åtminstone det närmaste dygnet. Känslomässigt alltså, rent rationellt var jag klar över att ingen av oss faktiskt skulle orka vara tillsammans så intensivt ett dygn till utan att tappa bort oss själva.

Och vi kramades ännu mer. Nära, nära, så nära som det gick med alla kläder på… och till slut sa jag att ”vi kanske ändå skulle…?” En del av mig ville, en annan del är inte redo. Och då var det han som sa: ”jag tycker att vi ska vänta. Jag fattar knappt att det är jag som säger det, men jag tycker att vi väntar, så att det blir så rätt som möjligt…”

Och det fanns en möjlig undertext som var: ”om vi inte får de rätta känslorna för varann; har vi då haft sex så är risken stor att det blir väldigt fel mellan oss sedan”. Men jag vet inte om jag hörde den undertexten rätt.

Oavsett vad han egentligen menade, så kändes det skönt att han sa nej. Både för att han är rädd om oss, men också för att jag fick en slags bekräftelse på att han inte hade valt att komma till mig sent på kvällen för att han tänkt sig att han skulle kunna nöta ner mitt motstånd…

Till slut var vi båda hungriga, och han hade missat den första bussen. Vi hade varit vakna hela natten… och var rätt skakiga båda två. Vi gick ut i köket och jag började fixa oss frukost, men fick sätta mig ner för blodtrycket ramlade ner i knäna… och han pysslade om mig, han fixade resten och han satte sig framför mig på golvet när jag satt på stolen med huvudet mellan knäna. Där fick jag se en glimt av hur mycket han kan… ta bort sig själv ur ekvationen, liksom. Hur hans behov blir oviktiga när någon han bryr sig om behöver honom…

Vi såg båda ut som levande lik när han till slut drog på sig jackan och for iväg. Han var ganska bekymrad över om jag skulle få fira hela påsken ensam (dottern verkar ha fått influensan, och då blir det inget umgänge med henne, hon sover sig genom sjukor). Jag sa att det är lugnt, att det inte alls gör mig något, men han ville att jag skulle ringa någon, hitta på något så att jag inte blev ensam…

Jag var så darrig när han gått så det enda jag kunde göra var att stupa i säng… och sedan sov jag i alla fall nästan sex timmar. Men är fortfarande rätt darrig, känner mig bakfull alldeles utan alkohol.

Jag stängde av mobilen när jag sov. Vännen A hade ringt och lämnat ett meddelande, så jag ringde upp henne. Hon ville höra om jag ville hänga med henne ut på lokal i kväll, hon var själv hemma och ”jour” för ungarna som skulle ut i kväll. Jag trodde nästan först att det var Mannen som hade kontaktat henne för att hon skulle dra ut mig… men det var såklart bara en händelse som såg ut som en tanke. Jag tyckte att det lät som en bra idé i alla fall, om jag bara får tillbaka lite ork och blir av med lite darrighet så får det nog bli en nykter sväng ut i kväll.

Jag tänkte på Mannen. Undrade om han kommit fram som han skulle. Så jag skickade ett sms och frågade om det. Skrev också att jag tror att jag har hittat en av de finaste killarna i världen, och att jag hoppas att han ska känna motsvarande för mig så småningom. Och så en bunt kramar. När jag skickat det slog det mig att risken var ganska stor att han mest skulle bli stressad och känna att han borde svara något lika varmt tillbaka, men livrädd för att vad han än skulle skriva så skulle det bli fel… så jag skickade ett till sms och berättade om A:s idé för kvällen. Försökte visa att det var lättsamt menat. Efter en stund svarade han, han var framme och gjorde saker med ett av barnen, verkade ha det bra men var dödstrött, ”undrar vad det kan bero på ”… Han kändes… lätt. Så det kändes bra.

Jag får leva med att inte förstå vad jag betyder för honom, tror jag. Han är lite för fin för att släppa redan nu… och så får jag hoppas att om han kommer fram till att han inte har de rätta känslorna för mig, så ska jag inte gå sönder av det. Jag tror egentligen att vi är lika mycket eller lite förälskade i varann – skillnaden ligger i att han tvekar om en gemensam framtid, medan jag ser ljust på en sådan tanke (utan att för den skull alls ha tänkt ut hur den skulle kunna se ut).

Jag tror i vilket fall att vi kommer att fortsätta känna varmt för varann. Även om det inte skulle bli vi. Jag tror att han inte behöver vara så rädd för det som han är… men det är hans rädsla att hantera.

Nu ska jag ägna den mesta tiden åt att återhämta mig. Sova ikapp all förlorad sömn. Och så träffas vi förmodligen när han kommit hem igen, i nästa vecka.

Vet inte hur

En vecka då jag arbetat mellan 10 och 12 timmar per dag.

Någon som tackar mig för det? Eller ens låter mig få vara trött?

Nä.

Jag har fått ignorera att den andra arbetsplatsen återigen har betett sig respektlöst, kört över mig och låtit mig göra skitjobbet som de kräver att äga kontrollen över men inte vill göra i praktiken. Jag har gått med på att göra det för att försöka undvika att hela projektet ska gå omkull, och för att jag i mitt hjärta känner att jag vill arbeta för våra kunders bästa. Men ingen, absolut ingen, tackar mig för att jag gör det. I stället blir jag överkörd även av mina egna arbetskamrater.

Och när jag till slut kommer hem, efter att ha halvsprungit till stan för att hinna handla inför midsommar, och sjunkit ner i soffan… så ringer min mor.

Med lagom sträv röst, för att vi avslutade vårt förra samtal i ganska krispig anda.

Hon säger att hon vill önska mig, oss, trevlig midsommar. Så frågar hon vad jag gör. Jag svarar att jag ganska nyss kommit hem från jobbet (klockan är halv nio på kvällen) och att jag inte gör något särskilt. Hon frågar hur det är med mig. Jag svarar att jag är trött. Att jag äntligen har slutfört det där stora projektet, men att det varit väldigt guppigt in i det sista. Att jag sagt till både min chef och den andra arbetsplatsens chef att det destruktiva i vårt ”samarbete” gör att jag tappar livsglädjen. Att jag sagt till min chef att jag måste använda sommaren till att leta nya jobb.

Min mor säger ”jaha” med totalt ointresserat tonfall, och vill byta samtalsämne.

Så det gör hon.

Hon frågar om jag har funderat något mer på att åka till familjens stuga i sommar. Jag svarar att jag ska jobba en vecka till och att jag denna vecka har arbetat mellan 10 och 12 timmar per dag. Att frågan om ifall, och när, jag ska åka till stugan inte finns i närheten av vad jag har orkat tänka på den senaste veckan…

Hon säger: ”ja, jag förstår ju att du har haft mycket, men det vore bra att veta, jag behöver ju planera lite för sommaren”…

Jag svarar att jag inte kan svara på det. Att jag nämnt det för dottern och hennes pojkvän, som inte gett något svar än på hur de vill eller kan göra med att åka till stugan.

”Jaha, men lät det som om de kunde tänka sig att…?”, säger hon.

Jag svarar att jag som sagt inte kan svara på det. Hon återkommer till att hon ju behöver planera för sommaren…

Och då brister det för mig.

Jag säger att nu är det så här att jag har arbetat mellan 10 och 12 timmar per dag den här veckan. Och att hon (som pensionär) har all tid i världen. Så att hon får planera precis som hon vill, för jag kommer inte att ge henne några svar nu.

Hon försöker säga något om att ”jo, jag förstår ju det, men…”

Så då säger jag att nu får du allt visa lite respekt. Om du nu absolut inte förmår visa medkänsla så får du visa respekt.

Sedan brister jag totalt. Och höjer rösten, när jag säger att jag under de senaste 20-25 åren har lyssnat på hennes beklaganden över att hon är så trött för att jobbet tar så fruktansvärt på hennes krafter. (Och min mor har som allra mest arbetat åttatimmarsdagar.) Jag har lyssnat, förstått och visat medkänsla. Så nu förväntar jag mig att hon ska förstå vad det är jag beskriver.

Men hon lyssnar inte. Hon har fullt upp med att fortsätta försöka tvinga mig till ett svar.

Så då säger jag rent ut: du har all tid i världen. Det har inte jag. Planera hur fan du vill. Jag orkar inte med det här – jag orkar inte med dig. Skriker jag till slut. Och då har hon lagt på luren.

—

Häromdagen var det en medarbetare i ett projekt som sa åt mig att jag är för diplomatisk. Att jag måste peka mer med hela handen om jag ska bli respekterad. Eller sitta tyst i ett hörn, som en av hennes kollegor, för då blir man omtyckt.

Efteråt tänkte jag på det där. Och konstaterade att jag har provat båda varianterna. Och att ingen av dem leder till att jag blir vare sig respekterad eller omtyckt…

—

Min jävla morsa gör sitt allra bästa för att köra med mig. Min jävla chef gör ungefär likadant. Och vissa som jag måste samarbeta med i jobbet utnyttjar, missbrukar och kör över mig på ett sätt som inte är av denna världen. (De människorna kör i och för sig över alla de bara kan.)

Men summan av kardemumman är att jag uppenbarligen är lite för civiliserad och har lite för stor empatisk förmåga för att fungera med dagens svenskar. I alla fall utan att själv tappa både självrespekt, egenvärde och livsglädje.

För svenska människor tar varje chans de ser för att köra över andra människor.

Och jag fattar inte ens i efterhand poängen med deras val och ageranden.