Han kom hem i fredags. Först hade han sagt att han skulle träffa en kompis på fredagkvällen, men sedan hade den träffen utökats till fler grabbar och flyttats till lördagen.
Han meddelade mig att det var vad han skulle göra. Frågade inte alls hur jag kände inför det eller om jag hade någon annan plan.
Och jag reagerade inte ens på det.
Så på fredagen, när han kommit hem, skickade han ett sms och frågade om vi skulle ses, kanske fara på någon lite utflykt. Det tog en timme innan jag såg hans sms för jag stod i duschen och behandlade mina utemöbler, men när jag såg det svarade jag och förklarade just det och sa att jag gärna tog en utflykt.
Det slog mig att det kändes lite konstigt att han skickade ett sms om detta i stället för att ringa, vilket ju är betydligt enklare om man ska prata ihop sig om gemensamma planer… och att det har varit väldigt mycket så mellan oss: inte enkelt och självklart att prata med varann. Han ringer sina kompisar om han ska planera något gemensamt eller får lust att prata. Med mig skickar han ett sms i stället. Det känns… lite stelt, faktiskt, lite distanserat på ett sätt som inte riktigt stämmer med min bild av hurdan han är som person i övrigt.
Jag ringde. Just för att det går åt oändligt många sms och tid om man ska hålla på och skicka förslag fram och tillbaka. Och så enades vi om att jag skulle fixa lite kaffe och komma till honom, så skulle vi fara vidare därifrån.
Vi tog en cykeltur längs vattnet. Satte oss och fikade på ett ställe, for sedan vidare till ett annat ställe och satte oss i solen.
Efter kanske en timme då vi bara pratat ytligt om ditt och datt, kände jag att det började vara dags att lyfta frågan om var vi befinner oss nu med vår relation. När vi senast pratade ordentligt så hade han gjort flera försök att göra slut; jag kände dock att hans slutgörande handlade mer om att han var arg på mig än att han faktiskt ville leva resten av sitt liv utan mig, så jag bad honom att hellre lämna det öppet tills vi sågs igen om han inte var helt säker på att han verkligen ville göra slut. Jag sa att jag inte är en sådan som strular; är det slut så är det slut… och då sa han att han var osäker.
Så när vi nu satt där i solen kände jag att det var dags att lyfta frågan igen. Och frågade vad han tänkt och känt under den gångna veckan.
Han svarade att han hade försökt tänka så lite som möjligt…
Och sedan sa han att han fortfarande var osäker. ”Det är ju mycket som är otroligt bra och fint mellan oss, men…” och så kom alla de där negativa argumenten som han hela tiden har lagt sitt fokus på när han har pratat om vad han känner för mig eller vill med mig.
Till slut frågade han mig vad jag hade tänkt och känt. Och det jag hade känt (men inte sa), de senaste dagarna, var att jag nog håller på att tröttna… att han faktiskt inte är en riktigt så spännande och intressant människa att det är värt att kämpa så mycket och må så dåligt av att försöka få det att fungera med honom. Jag tycker om honom, jag tycker att han är trevlig (utom de gånger då han säger taskiga, bortstötande eller direkt respektlösa saker till mig), ganska mysig och smårolig, härlig att röra vid och fin att se på. Jag skulle vilja att vi kunde få det att fungera… men känner att det inte riktigt hänger på mig.
Jag konstaterade att han fortfarande inte klarar av att uttrycka något rent ”jag tycker om dig”-budskap till mig. När jag frågar så svarar han ungefär: ”jo, jag tycker om dig, men…” och så raddar han upp nya, fina invändningar som han hittat på sedan senast. De tar liksom aldrig slut, de där invändningarna, och många av dem har varit helt irrelevanta… de har inte haft något med mig eller vår relation att göra, eller de har i slutänden visat sig vara rätt oviktiga för honom själv.
Hans vanliga respons är defensiv: ”Jaha, så jag har inte sagt något om att jag tycker om dig?”, ”Jag har ju försökt (vilket han inte alls har), men allt jag säger avfärdar ju du…”, ”Nej, jag kan inte säga vad jag känner när du frågar, jag måste få säga det spontant”, och där konstaterar jag att det gör han ju inte heller… när möjligheterna finns att opåkallat eller till följd av vårt samtal säga något konstruktivt och kärleksfullt om mig och vår relation, så säger han något negativt i stället. Genomgående. Ända tills han märker på mig att jag håller på att bryta med honom; då bryter han ihop och gråter, och då säger han en massa saker som han tänkt och känt kring mig som är positiva… och då är det ju liksom lite för sent för min del, då har jag redan blivit sårad av det han inledde med att säga.
Till slut kom vi hem till honom. Jag hade redan tidigare sagt att jag hade handlat en särskild mat som jag gärna skulle vilja att vi åt tillsammans, så jag frågade om han skulle följa med mig hem eftersom jag var väldigt hungrig. ”Nej, jag behöver nog vara för mig själv lite…”, säger han. Och jag kände att jag bara blev så jävla less… less på detta dramatiserande, all tid som går åt till att inte äta och inte sova och inte göra normala livsrutinsaker för att vi ska ha dramatiska diskussioner. Så jag sa att nu tycker jag att du skärper dig och så åker vi hem till mig och äter, för jag är hungrig nu och tänker inte stå här på din gård halva natten och ha meningslösa diskussioner och svälta ihjäl under tiden. Till slut gick han med på att han kunde gå en promenad själv sedan vi kommit hem till mig, så kunde jag fixa maten under tiden. Innan vi hunnit hem hade vi börjat prata om annat lättsammare, så när vi väl kom till mig hade han glömt det där med promenaden.
Och så åt vi. Gott, vackert och mysigt. Småpratade om ditt och datt. Sedan hjälptes vi åt med mina utemöbler, stod ute i den varma sommarnatten och fixade utan att egentligen prata alls, och det var hur mysigt som helst…
Men jag kände att jag inte ville att han skulle sova kvar. Jag var inte redo att ha sex med honom, det var fortfarande för osäkert hur vår relation egentligen såg ut. Han sa att han förstod det och höll med, för eftersom han ju levt i celibat så många dagar så skulle han inte kunna låta bli att vilja ha sex med mig om vi skulle sova ihop… inte världens mest romantiska uttalande kanske.
Dagen efter kom mina känslor tillbaka. Jag kände att jag hade velat kramas med honom… så till slut skickade jag honom ett sms och skrev det. Han skulle ju ut med kompisarna under eftermiddagen och kvällen, så jag räknade med att vi inte kunde ses då, men ville ändå säga hur jag kände det. Han svarade med ett ”synd-om-mig”-sms, men skrev också att det lät trevligt att kramas. Jag skrev att om han ville så kunde han sova hos mig på natten. Han skrev att det kunde bli sent, men att han kunde höra av sig senare.
Jag vaknade av att han ringde ungefär en timme efter att jag somnat. Släppte in honom, han var lite på lyset men inte så att det märktes särskilt mycket, och så sov vi ihop och hade massor av sex. Det kändes som rätt sak att göra då, trots att vi fortfarande inte egentligen rett ut hur vi ska ha det med relationen… och det är väl där som jag är för känslomässigt vek och för lite principfast.
Så låg vi i sängen största delen av dagen. Pratade och älskade om vartannat. Vi pratade bland annat om det här med att flytta ihop, hur vi tänkte och kände kring det. När jag frågade honom hur han kände för den tanken så svarade han att han hade tänkt tanken att bo ihop för att spara pengar… men inte heller då reagerade jag.
Vi hade fortfarande inte pratat klart om allt det här kring semesterplanerandet som ledde till den stora krisen innan han for iväg. Då meddelade han mig hur han hade tänkt ha sin semester. Och sa att om vi råkade vara hemma samtidigt och det passade att hitta på något tillsammans då, så vore det förstås också trevligt… varpå jag reagerade över att han tydligen inte tyckte att semesterplanerandet var något som var en gemensam angelägenhet. Särskilt knepigt kändes hans attityd då, eftersom han några dagar innan bröt ihop fullständigt vid tanken på att inte få spendera semestern med mig…
När vi legat i sängen nästan hela dagen och inte ätit annat än frukost kände jag att jag ville både äta och komma ut lite. Han sa att han ville bjuda mig på mat eftersom jag hade bjudit honom några gånger under helgen. Vi for till stan för att äta på ett ställe, och när vi fått i oss lite av maten och kunde börja tänka normalt igen tog jag upp semestertråden igen… det var lite bråttom att komma till skott med planerandet eftersom huvudplanen var att vi skulle resa iväg tillsammans och bland annat träffa en kompis till mig som bara kunde ses två dagar senare.
Och så presenterade jag några möjliga alternativ till hur vi kunde spendera den närmaste veckan. Jag sa att när vi ändå skulle vara i de trakterna som vi tänkt oss så fanns det några kompisar som kunde vara aktuella för mig att träffa, och så räknade jag upp 5-6 namn.
Då sa han att om tanken med vår resa var att vi skulle träffa mina kompisar, inte att vi skulle vara med varandra, så tyckte han att jag kunde resa iväg själv…
Inget i det jag sagt antydde att vi bara skulle träffa mina kompisar. Tvärtom så innefattade mina förslag andra aktiviteter som vi kunde göra. Dessutom kändes det otroligt knepigt att han reagerade som han gjorde – att han inte ville träffa mina kompisar, inte ville se vilka de var eller få en fördjupad kunskap om vem jag är utifrån de mötena… Han är en väldigt social kille. Han har varmt välkomnat att bli kompis med sina kompisars kompisar; flera av hans ”gäng” består just av kompisars kompisar. Han har tagit hem sina kompisar till sin familj, och hans bröder har blivit kompisar med hans kompisar. Han har helt enkelt en otrolig öppenhet för att lära känna nya människor och låta vännerna lära känna varandra…
Och den killen ville inte träffa mina kompisar?
Något hängde inte ihop här.
Medan vi gick vidare till ett annat ställe för att dricka kaffe, tog jag försiktigt upp den här frågan igen. Det märktes att han själv insåg att hans uttalande inte var det smartaste han kunnat säga, för han gjorde flera försök att hitta ”rimliga” förklaringar till varför han sagt så eller vad han egentligen menat och att byta samtalsämne…
Jag sa att vi kanske kunde ta resan senare i veckan eller nästa vecka.
Då meddelade han mig att han skulle spendera sin sista semestervecka också hemma hos mamma och pappa…
Och jag frågade. ”Hur blev det så här nu då? Var vi inte överens om att själva planerandet av semestern var något som var en gemensam angelägenhet? Vi bråkade om att du bestämde att du skulle resa iväg utan att först förankra det med mig, och nu gör du likadant en gång till?”
Och ja, det var ju inte så bra att han gjort så förstås, sa han. Men utan att på minsta vis backa bandet, säga något som antydde att jag fortfarande hade något att säga till om när det gällde det som han hade bestämt… det går ju lätt att be om ursäkt när man redan har gjort fel, liksom. Han hade redan bestämt sig, det var inte förhandlingsbart.
När vi satt på fiket försökte jag fatta vad det var han egentligen höll på med, och varför. Det var bara den senaste i raden av ett antal mindre händelser som kunde summeras ungefär som att han försöker skapa sig handlingsfrihet i relation till mig – en handlingsfrihet som han aldrig har behövt skapa… Bland annat låtsades han, vid ett av våra tidigare bråk, att vårt förhållande stod i vägen för att han skulle kunna träffa sina vänner på vardagskvällarna. Vännen som han nämnde då träffar han i stort sett varje dag under arbetstid, och dessutom har hans och mitt umgänge under våra månader tillsammans sett ut så att vi de flesta veckor inte har träffats alls under veckotid… och när jag, lite förvånad, konstaterade att orsaken till att han inte har träffat den här vännen på vardagskvällar knappast kunde skyllas på att han och jag umgicks så mycket, ville han inte alls lyssna på det örat utan låtsades att det ändå var så som han sa.
Mönstret hos honom ser ut att handla om att han försöka skapa bilden av vårt förhållande som något som han måste slåss för att skapa sig eget utrymme i. Just det faktum att han har haft all frihet han velat, precis hela tiden, gör att det blir så tydligt för mig att det inte är jag eller vår relation som han pratar om eller agerar i förhållande till…
Så jag frågade honom hur det kom sig att han hade den här bilden, som ju inte stämde med verkligheten. Det visste han som vanligt inte. Jag frågade honom om någon eller båda av hans föräldrar uttryckt en önskan om att ”göra något annat” av sina liv medan han växte upp. Han sa att jo… hans pappa jobbade ju borta under veckorna, och på helgerna prioriterade han faktiskt ofta att göra annat än att vara med familjen… men fortfarande kunde han inte se att det fanns någon koppling mellan hans eget beteende och synsätt på en relation, och hans föräldrars.
Det var ”för jobbigt” för honom att prata om det här, han bad om time out en gång och blev så trött att han såg ut att kunna somna när som helst… men nej, han kände ändå inte att det fanns någon koppling mellan honom själv och hans pappas signaler under uppväxten.
Och jag pratade hela tiden snällt, mjukt och kärleksfullt… med förhoppningen att han någon gång skulle komma till någon slags genombrott, och börja vara ärlig. Det hände inte.
Vi åkte hem, och jag sov hos honom. Det är också en sak han visat irritation över; att han har sovit hos mig fler gånger än jag sovit hos honom… och det kunde man ju, med min välvilja, tolka som att han faktiskt verkligen vill sova med mig. För att han tycker om mig och vill vara med mig.
Morgonen efter hade jag sovit väldigt dåligt och var lite grinig av den anledningen, så jag gick upp och satte mig i solen på balkongen och läste en bok. När jag kände att jag behövde frukost gick jag och väckte honom med en mjuk kyss i nacken.
Så åt vi frukost på balkongen. Jag tog fram boken som jag lånade honom i början, som handlar om hur vi människor kan få otrygga och osäkra anknytningsmönster och hur det i sin tur leder till att våra nära relationer inte fungerar. Eftersom han visat måttligt intresse för boken och inte läst ut den, tog jag fram några delar som jag tyckte var extra relevanta och läste högt för honom. Han lyssnade, kommenterade faktiskt någon gång, sa att det var intressant – men också lite jobbigt… och jag gissar att det var jobbigt för honom för att han förstod att jag inte tänkte låta honom komma undan utan att prata om det här.
Jag fick ett sms från en kompis som ville ha med mig ut för att sola, men tackade nej till det för att vara med Mannen; vi hade ju fortfarande inte bestämt om vi skulle resa iväg samma kväll eller inte… Jag frågade honom hur han hade känt det om jag hade tackat ja till det i stället, och sedan molnen dragit över hans ansikte en stund sa han att jo, det hade förstås varit helt okej…
Och så ringde min bror och pratade personligt en stund. Mannen satte sig vid datorn under tiden, verkade trots allt lite berörd när jag återgick till honom, men sa inget mer än att ”du är efterfrågad!”.
Så satte vi oss vid bordet. Och jag frågade om han hade några reflektioner kring det jag läst för honom ur boken. Han svarade att jo, visst fanns det en del som han kunde känna igen, men inget konkret som han ville prata om… Jag frågade vad han tänkte kring det vi pratade om kvällen innan. Om hans uppenbara försök att låtsas som om jag står i vägen för hans liv… och återigen, han svarade ungefär att ”det var ju inte bra”, men kunde ändå inte säga något mer. Släppte inte masken, blev inte ärlig… Det enda han sa var: ”Om det skulle vara så att jag på något sätt har påverkats av hur pappa var när jag växte upp, så är mitt beteende mot dig ju ändå inget jag kan ändra på i en handvändning”… och till slut sa jag att vi kommer ju inte framåt med det här. Nu har du visat så tydligt att du inte har någon som helst tanke på att ta reda på varför du gör som du gör mot mig eller att förändra det.
Och han svarade att han ville och försökte, men tydligen inte kan… Jag sa att när du ”försöker” så är det väl mest så att du söker i dig själv efter förklaringar som inte handlar om hur det faktiskt är, för att slippa gå ner i den frågan? Eller att du sitter och retar upp dig på din kammare och gör om allt som hänt mellan oss och allt du faktiskt sagt att du förstått att du gjort illa mot mig, till att det på något sätt är mitt fel?
Han svarade inte på det. Jag sa att när du säger att du inte kan, så menar du uppenbarligen att du inte vill… och nu får jag nog lov att acceptera att det är så. Vår relation kommer inte att bli bra, för du vill inte det.
Han sa inget. Jag pratade om den här frågan en god stund, och fick ingen respons alls från honom. Efter en stund satt han och såg ut som om han tänkte bryta ihop, men jag struntade i det. Och till slut… började jag packa ihop alla saker som var mina som fanns hos honom… och sa att vi nog får ge upp det här nu.
Han satt bara stilla på stolen och sa inget alls.
När jag klätt på mig allt och var redo att sticka, så kändes det ändå inte bra att åka utan att ha fått någon respons från honom… så jag ställde mig i dörren och sa: ”det får bli så här. Eller hur?” Vid det laget hade han börjat ihopbrytandet och skakade lite i hela kroppen, så jag visste inte om hans nickande var ett ”ja” eller bara skakningar… så jag frågade. ”Är det ett ja?”. Då nickade han.
Så jag vände för att gå. Men hade ändå svårt att slita mig, när han satt kvar i köket och inte ens sagt ”hej då”… så till slut satte jag mig igen i dörröppningen. Då reste han sig och kom fram till mig och höll om mig, medan han storgrät. Sa något om att ”det blir nog bäst så här”, som han sagt så många gånger innan… ”jag vill inte att det ska ta slut, men det är nog bäst så”. Rätt fegt sätt att inte ta ansvar för sitt val… och jag har gått i fällan, trott på att han faktiskt har velat fortsätta och inte velat göra slut.
Men nu kände jag att min ork och känsla var slut. Jag orkade inte bära hela vår relation ensam längre…
Han grät och sa att han trodde att han nog inte riktigt ville leva i en relation. Men att han också visste att han inte ville leva ensam… och jag sa att det är det där som du måste göra ett val kring. ”Antingen vill du leva själv och ”ha din frihet” (som han nog själv vid det här laget har insett, redan innan jag kom in i bilden, inte är något som han behöver strida för att få – snarare finns det ingen och inget som faktiskt utgör det där hindret som han behöver låtsas står i vägen för att han inte gör alla de där roliga frihetssakerna som han tror att han vill), eller så vill du leva i en relation. Och vill du leva i en relation så är det en massa dåliga mönster som du måste göra dig av med…”
Han sa att han verkligen tycker så mycket om mig. Men att han tydligen inte klarar att bete sig på ett vettigt sätt. Och det är ju sant… även om det huvudsakliga problemet är att han inte vill ändra i sitt inre.
Och jag tror att vi båda kände att nu fanns det inget kvar att försöka få tillbaka kontakten mellan oss med…
Jag sa att han genomgående har behandlat mig… negativt. Jo, han har sagt att han tycker att jag är snygg och när han känt sig pressad (för att det inte ska ta slut) så har han sagt att han tycker om mig, men framför allt har han självmant och ofta utan att jag frågat om något valt att uttrycka negativa känslor och tankar kring mig, oss och vår framtid… och att det till slut faktiskt blir inte bara sårande utan direkt förnedrande mot mig. Han tillskriver mig en (negativ) roll som inte alls stämmer med den personen som jag är eller vad jag gör. Och han tar inte på sig något ansvar för sitt eget handlande, i stället ger han ”förklaringar” som handlar om helt andra saker, byter samtalsämne, lämnar rummet, går till motangrepp mot mig, bryter ihop och gråter, svarar överhuvudtaget inte på det jag beskriver som händer… ja, han är väldigt full av undanflyende beteenden, helt enkelt. Och jag ser inga tendenser till att det är något som han ens överväger att förändra…
Jag sa att han på många sätt gör precis som min mamma gjort när det gäller hur min pappa har betett sig mot mig: medan jag berättar vad han faktiskt gjort så har hon ojat sig och förfasat sig, ”hur kan han säga/göra så??”, men tio minuter senare så har hennes bild av pappa som den evigt snälla människan tagit över igen, och hon vägrar tro på det jag just berättat… vilket blir en dubbel kränkning, för mig.
Mannen håller med mig när jag beskriver det som alldeles just har hänt. Han kan inte förneka att han inte sagt det han just sagt. Men när han sedan ska ”fundera på saken” och ”försöka förändra”, så har hans bild av situationen återgått till att han förtränger det han själv har gjort, och i stället minns han bara min reaktion och gör den till orsaken till våra problem…
När jag sagt detta till honom tittade han på mig med den där jaktblicken som brukar förebåda direkt elakhet från hans sida. Och så sa han: ”jag undrar vad du egentligen kommer att säga till folk om mig, efter det här…?”
Och jag blev arg. ”Menar du att när jag just har sagt att du faktiskt kränker mig och du inte ens lyft ögonbrynet i reaktion på det, så tycker du att det viktiga är vad andra kan tänkas tro eller veta om dig!? Människor som du inte ens känner, eller har träffat?? Hur självcentrerad är du egentligen??” Och han svarade, destruktivt, att jo, han är ju helt självcentrerad, det visste jag ju redan…
När jag suttit en stund och sagt, med upprörd röst (men inte aggressivt) hur jag uppfattar hans agerande, så ser han allt mer ut som om han tänker bryta ihop. Plötsligt reser han sig och går på toa. Och när han inte kommer ut efter att han spolat och tvättat händerna, så förstår jag att nu har han gått in i den där oförskämda, illvilligt elaka fasen igen, den där han själv har sagt att det är hans avsikt att bete sig oförskämt mot mig…
Och jag känner att nu får det räcka. Den här destruktiva fasen tänker jag inte gå igenom en gång till. Så jag går och klär på mig igen. Det hör han säkert genom toadörren, men han kommer inte ut. Så då ropar jag till honom: ”Nu sticker jag.”
Då öppnar han dörren, tittar argt/elakt på mig och säger att ja, det är nog bäst så.
Jag väntar mig att han till slut och för en gångs skull ska bli den som taggar ner, öppnar upp sina känslor och säger något… mänskligt. Men det gör han förstås inte. Han säger bara att ”vi får väl höras”. Och jag svarar att nej, det tror jag inte… och då säger han hetsigt att nähä, nä då gör vi väl inte det då.
Jag blänger argt på honom några sekunder. Sedan säger jag: ”hej då”.
Och så går jag.
Bedövad i hela själen, med en del av mig som bara vill vända om och försöka göra det bra igen… men jag cyklar på.
För jag förstår verkligen att han inte tänker ändra sig så att vår relation kan bli en bra, sund och glad relation.
Halvvägs på väg hem ringer min telefon. Jag tror (hoppas?) att det är Mannen. Det är det inte, det är dottern. Hon hade tänkt be mig käka med henne och pojkvännen, men när hon frågar hur det är med mig säger jag att det inte är så bra och att vi just gjort slut. Då frågar hon om jag vill att hon ska komma… och efter lite betänketid säger jag att ja, det vore nog kanske bra ändå.
Så hon kommer hem till mig. Jag berättar vad som hänt, ungefär som ovan. När jag berättat klart säger hon att hon har fått uppfattningen om Mannen, under månaderna som gått, att han är en sådan person som aldrig någonsin kommer att ta ansvar för sig själv och sitt liv. Att hon har sett och hört att jag har gett honom hur många chanser som helst att ”göra rätt/bra”, och att han inte har tagit någon av dessa; tvärtom så har han svarat med ännu mer destruktivitet när jag har öppnat mig och erbjudit möjligheter för honom att ge något gott, med räddat ansikte… Hon säger, oaffekterat, att hon har känt i stort sett från början att den här killen inte är bra för mig eller någon som faktiskt kan leva i en relation överhuvudtaget.
Vi pratar lite om hans tidigare relationserfarenheter. Den enda som saknade destruktiva inslag var hans första, när han var kring 20. Och den tjejen hade han bara ett helgförhållande med; under knappt tre år tillsammans tänkte han inte överhuvudtaget på att han skulle vilja bygga upp ett liv tillsammans med henne… redan då saknade han helt viljan eller förmågan att drömma om en positiv framtid i ett förhållande. Hans övriga relationer har förmodligen väckt starka känslor i honom på grund av att de i stort sett redan från början har varit dödsdömda: tjejerna har varit ihop med en annan kille samtidigt, eller blivit ihop med sina ex igen.
Det är nog så att han förmår vara starkt förälskad i längden bara om relationen egentligen är omöjlig… och han har aldrig haft en relation där man lever ihop i vardagen. Vare sig som sambos, eller att man ses även på vardagar.
Det säger antagligen en hel del om hur hårt hans skadade anknytningsmönster sitter i honom… och att han med största sannolikhet aldrig kommer att utveckla sig själv på ett sådant sätt att han kommer att både vilja och kunna leva i ett förhållande. Hans ambivalens mellan ”frihet” och kärlek/närhet sitter cementerad i honom, och eftersom han blir tvungen att titta efter noga både på hur hans (heliga) ursprungsfamilj fungerade och hans egen ovilja att ta ansvar för sig själv för att kunna förändra det, så tror jag inte att det kommer att hända…
Det är ledsamt. Det var mycket med honom som jag tyckte om. Jag var redo att släppa in honom i mitt liv, och jag märkte själv under vår relation att jag har lärt mig (till slut!) att faktiskt agera konstruktivt även när mina rädslor slår till… jag var redo. Och det är ledsamt, för att jag vet att jag inte vill leva som singel, och att det har tagit åtta år (sedan det tog slut med exet) för mig att hitta en man som jag faktiskt vill ha nära mig…
Det finns fortfarande lika uppenbara skäl som innan jag träffade Mannen, till att jag helst inte släpper människor inpå livet längre. Mannen får nog vara det här årets studiebesök i hur-andra-människor-fungerar-landet, för min del.
Men nu får jag försöka samla ihop mina inre trupper igen. Omgruppera. Se vad jag ska göra av den här sommaren, och av framtiden i övrigt…
