Men okej.

Välkommen att skriva mig en kommentar.

I vilken form du vill.

Så länge som den inte andas en enda dunst av hat… och där ber jag dig känna efter ordentligt i din själ…

Så är dina reflektioner faktiskt väldigt välkomna.

Det är inte så att jag inte vill veta vad just du tänker och känner. Även om du inte tänker eller tycker precis som jag.

Tvärtom så har jag alltid, i hela mitt liv, delat och delat med mig av det som är mänskligt.

Det som är ont och illvilligt är i mina ögon inte mänskligt. Så tänker och känner du sådant – gå en kurs i thaiboxning och få ur dig skiten, för det finns ingen annanstans där dina hatiska känslor bidrar på minsta vis i tillvaron som du just nu lever i.

Ja, du.

Om du skriver hat till mig så förstör du i ditt liv. Det är inget som jag tycker, det är universell fysik.

Så ge mig allt av dina reflekterande tankar, om du så vill.

Och lämna hatet till sammanhang där det kan göra någon nytta – och finns inga sådana (det är sällan som hat bidrar till livet på planeten Jorden), så hantera dina aggressiva tankar och känslar tillsammans med professionella människor, vänner eller på egen hand.

Kräks inte ut ditt hat på mig. Eller på någon annan för dig okänd människa som uttrycker sig på nätet.

(Lite extra nyfiken är jag just nu på dig som befinner dig i Köpenhamn… Vill du säga hej till mig men inte att andra ska veta det, så kan du bara be mig att inte publicera din kommentar så gör jag inte det. Det gäller förresten alla er som läser här.)

Välkommen med dina ord. Så länge som de inte är destruktiva.

Kärlek, fred och förståelse – till dig, och till mig.

Vad är oddsen

För någon vecka sedan var det en lite yngre herre som tog kontakt med mig på en dejtsajt. Han hade ett levande språk och väldigt mycket energi i sitt skrivande; härligt och uppfriskande på ett vis, men efterhand kändes han lite mer speedad än jag riktigt orkade med… men jag sa inte så mycket om det, mer än att jag uppfattade honom som väldigt drivande.

Efter några mejl fram och tillbaka var det något han skrev som… gjorde att jag tänkte: men – det här låter väldigt likt sådant som C har berättat om killen som hon dejtat under ungefär samma period som jag var tillsammans med K… fast sedan glömde jag bort det igen, hade lite för mycket annat som tog min uppmärksamhet.

Jag skrev honom ett mejl där jag förklarade lite om hur jag tänker kring relationer och människors tillförlitlighet. Det var inte ett jättepersonligt mejl, jag sa väldigt lite om mina egna erfarenheter, och det var lite halvlångt (men inte jättelångt).

När han svarade på det var det med ett utrop, om att ”här var det en som passade på att ta ut svängarna”, ungefär… och jag förstod faktiskt inte ens vad han menade. Men kände väldigt tydligt att han gjorde vad han kunde för att försöka sätta en egentillverkad etikett på mig, dvs definiera mig. Dessutom på ett sätt som jag inte alls kände igen mig i. Jag kände att han nog blev lite stressad av att plötsligt få inse att den här damen visst är lite mer människa och tar lite mer plats än han hade tänkt sig…

Men han skrev inte så mycket mer än så, utan att han skulle återkomma med mer tankar senare.

Han har gjort en ganska stor sak av att säga att han prioriterar frihet, att vara i naturen, att ta det lugnt och vara med sig själv. Alldeles opåkallat skrev han något om att han inte kände sig ensam, och jag vet verkligen inte vad det var han kände av som gjorde att han tyckte sig behöva ”försvara” något på det området… Sedan har han skickat något kort mejl då och då för att säga att han inte orkar skriva mer just då heller.

Och jag har inte varit särskilt intresserad, faktiskt. Jag har känt att han är för intensiv för mig, och i kombination med att han verkligen försökt definiera mig och gjort vad han kan för att framställa mig som den trånande mön som utsvulten på responser sitter och väntar på att han ska höra av sig, så har jag känt att han nog är lite för dryg för mig också… Så till slut, när jag inte har skrivit till honom, eller skrivit kort med den tydliga signalen att ”för min del är det ingen brådska”, så har hans mejl blivit lite mer frekventa. Och jag har haft annat för mig, förutom jättemycket jobb, så jag har inte ens haft tid att skriva till honom.

Och så, igår kväll, på bussen på väg hem från en väldigt givande och trevlig fika med en bekant, läste jag hans senaste mejl… och i hur han beskrev varför det hade tagit slut i hans senaste relation, så kände jag igen C:s ord precis. Då blev jag nästan helt säker på att det här är samma kille som C dejtat…

Han bor en bra bit bort från där jag bor, och en bit bort från där C bor också. Sannolikheten att jag skulle råka få kontakt med C:s ex är faktiskt inte särskilt stor…

Så idag ringde jag C. Jag ville få klart för mig om det faktiskt är han, innan jag svarar honom… och vi kom raskt fram till att jo, visst är det han.

Så hur jag nu ska säga ”tack men nej tack” till honom, om jag ska berätta att hans ex är en av mina närmaste vänner eller ej, får jag klura lite på. Jag tror att jag inte ska säga det. C tyckte att jag fick göra som jag ville med det. Men sedan tyckte hon nog ändå att det vore enklare om jag inte sa det.

Och då måste jag komma på något sätt att tacka för mig och dra mig undan (för det skulle inte ens kännas bekvämt att bli kompis med honom, så som situationen ser ut) så att motiveringen låter trovärdig… Jag tycker verkligen att han har visat upp några så dryga sidor att jag inser att med tiden skulle jag bli ordentligt irriterad och tala om för honom vad jag ser, och vad jag tycker om det. Och jag bryr mig för lite om den här killen för att tycka att det är värt mödan att ”bråka” med honom… så jag tror att jag ska försöka avveckla det utan att tala om vad jag tycker.

Men vad är oddsen. Norrland är stort, och även om här bor mindre folk än söder om Dalälven så är det ändå runt en miljon människor. Tänk att killen som dejtat C, råkade ta kontakt med mig… Lustigt.

Märkliga djur

Känslor är konstiga; jag har inte haft K i medvetandet så mycket som jag har nu, under hela vårt förhållande. Undrar om det är så för honom också?

Jag vet att han har tänkt på mig i stort sett hela tiden, sedan vi träffades. Han har saknat mig hela dagarna. Vilket på ett sätt har känts lite smickrande, men framför allt tryggt, och samtidigt både lite krävande och faktiskt svårt att riktigt förstå.

Jag funderar på det han skrev till mig i helgen. Att vårt förhållande har fyllt hans liv sedan vi träffades.

Vi har setts bara på helgerna, och han har haft i stort sett obegränsat med ostörd tid när han har varit hemma hos sig. Jag har jobbat som vanligt, och tränat någon kväll per vecka, träffat folk ibland, haft kören… när jag har kommit hem så har jag vetat redan från början att han skulle helst ha velat få prata med mig varje dag. Och jag har oftast känt mig pressad av det, försökt skynda mig att hinna göra sådant som jag vill och behöver hemma så att jag ska vara tillgänglig för honom… men vi har inte pratat varje dag. Dock haft kontakt. Jag inser nu att det är avslappnade att veta att jag kan dona på som jag vill hemma, inte behöver ha dåligt samvete eller skynda mig…

Jag tänker att det kan vara så att han föll för mig för att han behövde ett rebound-förhållande. En övergång från alla år med exfrun till ett nytt liv som ensamstående. Han hittade mig på en dejtsajt och fattade intresse för mig innan exfrun ens hade flyttat ut… Det är ingen tvekan om att de båda verkligen, verkligen ville skiljas. Det är inte det. Men han har levt med henne, med familjen, i hela sitt vuxna liv… och det innebär faktiskt en kännbar förändring att plötsligt vara ensam hela dagarna, de flesta dagar. Jag undrar om han inte medvetet eller omedvetet försökte se till att skaffa sig något som skulle fylla ut livet medan han vande sig vid förändringen…

Han har kanske varit sådär förälskad i mig som han sagt. Fast jag har haft svårt att tro det, och framför allt för att det inte har synts på honom att han känt så stark förälskelse. Varken i ögonen eller kroppsspråket. Det har inte gjort mig särskilt mycket eftersom jag inte har varit förälskad i honom på det viset. Jag har mått bra av att veta att det finns en man som jag tycker om, som vill vara med mig.

Jag tänker att det kan vara, eller bli, en ännu jobbigare period framöver, för honom än för mig. Jag har vanan inne att leva själv (men vet å andra sidan att jag inte mår bra av det). Han har ingen aning om vem han är eller hur han mår när det i stort sett är ”bara han”. Det kan vara så att han får genomleva en period med en del ångest. Just nu har han det förmodligen ganska okej, för han är iväg på en liten tripp med en kompis och sedan är det familjesaker kommande helg. Men därefter… kanske det blir tungt för honom. Svårt att veta, han vet inte själv heller förstås. Som han sa när vi gjorde slut: ”jag har ingen aning om hur jag kommer att känna det, för jag har aldrig gjort det här förut”… han menade att göra slut på ett förhållande när han fortfarande tycker om den han varit tillsammans med.

Jag tänker också att det är lite märkligt att jag är såpass känslomässigt påverkad av att vi gjort slut.

Jag släppte honom inte allra närmast. Jag tillät mig inte att bli riktigt beroende av honom, för att jag visste hur ont och jobbigt det blir om det tar slut… och nu när det tagit slut så känns det på ett sätt som om livet har återgått till ”det normala”. Inte för att det är så här jag vill leva, utan för att jag har gjort det så länge så att det är vad jag är van vid…

Och ändå finns han som ett surrande bi någonstans i mitt medvetande i stort sett hela tiden.

Efter ett möte på ett par timmar idag (som jag höll i) insåg jag att det var den första längre vakna stunden som mitt medvetande helt kopplat bort honom… och jag insåg också hur ”nyttigt” det är att ha saker att göra som kräver ens fulla uppmärksamhet, när livet har ställts på ända för en. Hur det hjälper till att skapa den känslomässiga distansen som man måste hitta till för att så småningom orka komma vidare.

För visst känner jag att det här innebär en ganska djupgående kris för mig. Vissa skulle nog tycka att det är självklart att en separation innebär en kris. Andra skulle tycka att eftersom förhållandet bara varat ca ett halvår, vi inte har bott ihop och jag inte riktigt varit förälskad i honom, så borde det vara lätt att skaka av sig… och inte vet jag om det ena eller andra av de synsätten är rätt. Det är som det är helt enkelt; det känns i hela mig och ganska oavbrutet att livet har ställts på ända. Oavsett omständigheterna.

De senaste veckorna har verkligen inte varit bra mellan oss. Vi har haft trevligt tillsammans största delen av tiden, men vi har knappt ens kramats på flera veckor… och på ett sätt gör det det faktiskt lite lättare att stå ut med att det har tagit slut, på grund av det. Min kropp minns inte riktigt hur det kändes att vara riktigt nära honom, den saknar inte riktigt beröringen för att det var så länge sedan den fanns med. Men de starkaste känslorna oss emellan de senaste veckorna, har varit upprördhet, besvikelse, frustration…

Han sa när vi gjorde slut att visst hade han och exfrun bråkat rättså mycket under perioder av sin tid tillsammans, men han var osäker på om de bråkat så mycket under dryga tjugotalet år tillsammans som han och jag har gjort under detta halvår… och jag sa att jag förutsätter att de inte har gjort det, för ingen står nog ut så länge med att det blir någon form av dåliga vibbar varenda vecka. Och så har vi haft det, efter den första smekmånaden… det är såklart inte bra. Det är det verkligen inte. Inte som det ska…

Jag hade nog helst velat ha en vänskapsrelation med honom. Nästan hela tiden är det nog vad jag hade velat ha. Men jag hade velat träffa honom ofta, och att vi hade tyckt mycket om varandra. Satt varandra främst, ja efter barnen då förstås. Jag kramas gärna med honom och jag har inget emot att kyssa honom, men jag har tyvärr inte heller känt den där längtan efter att kramas, kyssas och älska med honom…

Men paradoxalt nog så är det nog så att det som har varit det bästa med att ha honom i mitt liv, dvs att han har tyckt så starkt och pålitligt mycket om mig, också har inneburit att den förälskelse som jag vet att jag hade kunnat få för honom, inte fick plats att växa till sig…

Förälskelsen, och även tycka-om-et, kommer av sig och tvärnitar när det blir tjafs hela tiden. Och det är verkligen han som har orsakat tjafsen, precis som också han säger. Det är han som har blivit plötsligt oempatisk, som plötsligt inte kunde föra vanliga samtal för att hans repliker när vi pratade aldrig handlade om det som jag just sagt (han lyckades faktiskt byta sina egna samtalsämnen också). Han betedde sig… märkligt, svårbegripligt. Och lika plötsligt som den där konstiga oförmågan att föra samtal (han sa själv att han betedde sig lika konstigt med familjen och vännerna) dök upp och höll i sig i några veckor, försvann den sedan för att inte komma tillbaka… men för att ersättas av nästa märkliga och mer eller mindre otrevliga beteendemönster. Hans konstigheter eller otrevligheter mot mig har liksom avlöst varandra. Lagom när vi bråkat oss igenom så att han slutat bete sig konstigt på ett sätt, så har han kommit dragande med nästa störande beteende. Och jag tror att han har känt sig lika undrande och oförstående som jag inför vad hans beteenden handlat om eller varifrån de kommit… men han har själv kunnat se att han har betett sig konstigt eller otrevligt, när han slutat försvara sig. Och när han kommit till insikten så har även självföraktet drabbat honom… och då har han mått så dåligt av det att han har velat avsluta förhållandet.

Jag tror att han under det här halvåret har lyckats uppvisa en komprimerad variant av alla sina mer eller mindre otrevliga beteendemönster, som han annars kanske har spritt ut mer i tiden, i relation till familjen och vännerna. Han har också konstaterat att ingen någonsin har reagerat eller sagt något om de här sidorna hos honom, trots att han insett att han verkligen har dem. Han har tänkt att människorna han har närmast kring sig, egentligen aldrig brytt sig särskilt mycket om det han säger och gör… de har aldrig velat veta vem han är, vad han tänker eller känner. När vi träffades sa han att han hade känt en längtan länge efter att få föra riktiga samtal om sådant som handlar om att vara människa, men att ingen i hans närhet gick att prata om sådant med… och kanske är det bara hans ytliga jag, den delen av honom som ”bara babblar” (och som man därför inte behöver lyssna på) som hans familj och vänner gillar. När han avbryter dem eller svarar på saker de säger med att byta samtalsämne, så har de ändå inte brytt sig om vad han säger… och det är ju sorgligt, faktiskt. Det har han själv tyckt också.

Och jag tänker att det kanske faktiskt är så att hans förälskelse i mig har varit på riktigt. För att jag har kommit honom närmare än någon människa gjort tidigare i hans liv, och därmed har berört honom så att han tappat förmågan att kontrollera sig själv eller vad som händer i relationen…

Jag tycker om honom för att jag uppfattar honom som en levande människa. Han är dynamisk, rörlig, tänker och kommer på saker och får saker att hända, på ett sätt som är ganska ovanligt för människor som passerat 50. Han är också en varm människa. Men kanske inte så empatisk, ändå… Det verkar som om inga människor under hans liv har ställt några krav på att han ska vara närvarande eller lyssnande på riktigt. Kanske är det så att eftersom han är så dynamisk och drivande, tar så mycket plats i samtalen, så har de han haft omkring sig inte haft kraften eller förmågan att sätta gränser eller tydliggöra när han beter sig socialt fel. Och så kom jag… som både såg, reagerade och hade förmågan att både hejda honom och att sätta ord på vad det var som inte var okej. Kanske är jag den första ”jämnstarka” i hans liv, när det gäller det där dynamiska och verbala. Och det känns rimligt att han har blivit attraherad och stimulerad av den kombinationen. Men att han, eftersom han är helt ovan vid att bli hejdad, till slut inte har orkat med ”motståndet”…

Det senaste mindre trevliga beteendemönstret som han uppvisade mot mig handlade dels om att han ignorerade att han gjorde mig illa eller behandlade mig respektlöst, och dels om att han började ”skoja” genom att småjävlas med mig. Retas. Som med ett syskon… och det slog mig att han berättat att han och närmaste systern bråkade som hund och katt under stora delar av uppväxten. Han har sagt att han visste vilka knappar han skulle trycka på för att göra henne arg… och när hon blev arg så gav hon sig på honom och slogs. Men han fortsatte att retas med henne, fast han visste att det då skulle bli slagsmål… och jag tänker att det var någon variant av ett sådant beteende som han började med mot mig, mot slutet. Det verkar som om han själv var helt omedveten om att han upprepade det mönstret. Och det är kanske inte jättekonstigt; hur ska man logiskt förklara för sig själv att man behandlar sin partner, som man är förälskad i, som om hon vore ens syster som man varit i konstant konflikt med… det låter nog inte klokt.

Men jag tänker att han nog har uppvisat beteenden mot mig som alla hör hemma i hans repertoar av beteenden som han haft med sina närmaste människor. De där som dyker upp när man är så känslomässigt nära att man inte ser sig själv.

Och jag avskyr honom inte för det. Jag är bara inte särskilt intresserad av att tvingas vara den som får lov att hantera de sidorna hos honom…

Ja, känslorna och tankarna. De är lite all over the place nu. Och det tänker jag låta dem vara.