Kärlek är temat för dagen

”Singelros” stod det på lappen på hinken med en-och-en-förpackade rosor. (På själva rosorna satt lappar som det stod ”Singel ros” på, bara för att vi särskrivningsallergiska skulle känna oss extra sedda denna dag av kärlek… )

Visst kunde man tolka ordet ”singelros” som att det handlade om just en enda ros. Men jag tyckte att det var mycket mer självklart att etiketten skulle tolkas som ”ros för singlar”… Så jag slog till. I en av mina fina vaser står nu en enda vacker röd ros och gläder mitt öga och hjärta. Det känns inte ens nästan sorgligt, faktiskt. Utan bara varmt, lekfullt och glatt.

Det är svårt att säkert veta vad som är orsaken, förstås. Om det är för att jag mediterat/affirmerat på promenaden till och från jobbet de senaste dagarna. Eller om det beror på att något djupt inne i mig hela tiden har vetat att K inte var den rätta för mig.

Eller om jag faktiskt äntligen på riktigt har lyckats befria mig från den avgrundsdjupa sorgen och hjälplösheten efter att det tog slut med exet för snart nio år sedan… eller om jag bara rätt upp och ner har blivit väldigt känslonykter.

Själv tror jag mest på det första. Fast allra helst på det tredje.

Någon gång ska väl även jag få befrias från det förflutnas spöken. Åtminstone med tanke på hur mycket jag har försökt och kämpat och jobbat med att försöka komma dit…

Jag läste en sak idag, som hörde ihop med musik och med människor som jag känner. En personlig, känslostark historia. En mans känslor förknippade med en väldigt personlig förlust. Den berörde mig på en nivå som jag sällan berörs numera. Och samtidigt konstaterade min nyktra, analytiska och samhällsmedvetna sida att det är förbaskat lätt för en man att skaffa sig sympatier. Han behöver egentligen bara bete sig lite mindre manligt en stund.

Anyhow och anywho.

Någon del av mig har just nu äntligen lyckats med att faktiskt tro på att Universum har något riktigt, riktigt gott på lager för min räkning. Det kan handla om kärlek och förälskelse, men det är inte alls säkert. Det kan lika gärna handla om en allmän känsla av att jag och mitt liv klarar oss helt okej i ensamstående-livet.

(Med det sagt och som en brasklapp, baserat på självkännedom: det kan lika gärna slå tillbaka vilken dag som helst… men jag hoppas att det ska hålla i sig.)

Bidragande till den känslan är garanterat det faktum att jag byggde isär mitt gamla skrivbord och ihop mitt nya, tekniskt betydligt mer avancerade, häromdagen. Det tog sin tid, jag bröt mig halvt fördärvad och det blev inte alldeles helt perfekt. Tungt som attan var det också. Och involverade både borrmaskin och hammare. Men jag fick till det, tillräckligt bra.

Det är ju inte som att jag inte vet att jag är både teknisk, uthållig och rättså händig. Men med en man som tar hand om sådana saker, eller med ingen man alls, så har jag lyckats intala mig att jag är en dum blondin med minst en hel drös tummar mitt i händerna… eller något åt det hållet.

Det är avigsidan, för mig, med att låta mig bli beroende av en man. Det försökte jag också förklara för K. Han har levt med en annan vuxen i trettiotalet år och har aldrig behövt reflektera över saken, så jag tror inte att han någonsin riktigt förstod vad jag menade. Vilket inte innebär att han inte hade full koll på hur man manipulerar människor så att de tror att de inte klarar sig utan honom.

En förmåga som jag aldrig ens kommit i närheten av att besitta… min styrka är ärlighet, att se och säga att kejsaren är naken när han är det, och den styrkan håller man inte kvar människor med. Däremot skrämmer man en och annan. Men manipulation är jag varken kunnig inom eller intresserad av. Fast det är den viktigaste förmågan man kan ha om man vill knyta människor till sig. Men jag tror på frivillighet… jag vill inte ha en människa nära eller i mitt liv för att jag har lyckats lura eller hota den till det.

Den enda kärleken som är värdefull är den som är frivillig.

Och den har jag inte ramlat på i så väldigt hög grad ännu, i mitt liv.

Men jag tror att Universum har den på lur åt mig…

Idag önskar jag kärlek åt alla människor. Vad de än håller på med, och varför.

Dessa eviga förändringar

Provar något nytt: soffbloggar.

Ja, som fenomen betraktat kan man väl inte säga att bloggskrivande i soffan är något nytt. Det har ju många gjort före mig, förstås. Det nya är att jag bloggar sittandes i soffan.

Det kan jag göra tack vare att jag efter alldeles för lång tid äntligen kommit mig för med att köpa en bärbar dator.

Det i sin tur, vill jag påstå, har blivit av tack vare tiden tillsammans med K.

—

Det har tagit slut mellan oss. Igen. Och den här gången tror jag att det är på riktigt.

K tog initiativet även den här gången. Och även denna gång som ett utslag av att han inte kunde komma på något mer sätt att ta kontrollen över relationen.

Det sämsta med att ha ett förhållande med en människa som är förälskad eller har passionerade känslor för en, är att när den känslan försvinner så blir personen fullständigt opålitlig och otillförlitlig. Förälskelsen skymmer ju nämligen människans förmåga att ens ta reda på om h*n tycker om den andra eller inte. Och en människa som man inte tycker om, respekterar, ser upp till eller värdesätter på riktigt, bemödar man sig inte om att försöka vara rädd om. All den där trevligheten, omtänksamheten och omvårdandet mot den man är förälskad i, försvinner från ena sekunden till nästa.

Nu har jag varit med om det lite för många gånger, känner jag. Att leva med en partner som är glad, rolig, trevlig, hänsynsfull, omvårdande och som ser till att göra mig beroende av att han gör eller hjälper mig med en massa livssaker som jag verkligen uppskattar. Och att tvingas upptäcka att han var och gjorde allt det där trevliga bara för att hålla mig kvar så länge som hans känslor är sådana att han vill ha mig kvar. För när han plötsligt tappar lusten och intresset… så visar det sig att han helt saknar grundläggande respekt eller medmänsklig omtanke för mig.

Det skär mig i hjärtat och lämnar en värkande tomhet i min själ varje gång jag tvingas inse att även denna man fungerar på det här viset…

Men samtidigt har jag nog börjat lära mig ändå. Att ha en beredskap redan från början med en ny man, en medvetenhet och uppmärksamhet på tecken på att hans respekt, intresse och medkänsla kanske inte går på djupet.

—

Jag har inte blivit förälskad i K. Jag har tyckt väldigt mycket om flera egenskaper hos honom, och hur bra vi har passat varann i det liv som vi har haft tillsammans.

Under en konflikt för någon månad sedan mellan K och mig, övergick K från att ha pratat lugnt och sansat (men argt) till att plötsligt, utan för mig synbar förvarning, vräka sig fram emot mig i sängen och vråla ”Nu håller du TYST!!!” med sina ganska voluminösa lungors kraft. Jag blev överraskad, men samtidigt bara mer arg, och skrek tillbaks att ”du bestämmer inte om jag ska prata eller inte!”, men hann inte slutföra den meningen innan han, vibrerande i hela kroppen och med hotfullt kroppsspråk, vräkte sig ännu närmare mig och vrålade samma sak ännu högre.

Då blev jag rädd. På riktigt. Rädd att han skulle ge sig på mig och misshandla mig, med all den kraften och totala bristen på självkontroll som han uppvisade.

Så jag reste mig och sprang in på toaletten och låste dörren. Fortfarande rädd att han skulle komma efter mig och slå dörren i slamsor för att komma åt mig och slå ihjäl mig. Vilket han inte gjorde.

Vi befann oss på en plats som jag inte hade möjlighet att ta mig iväg ifrån utan hans hjälp.

Min själ kapitulerade. Och tänkte att eftersom jag ändå inte har en chans att klara mig undan så är det lika bra att jag går ut och han får slå ihjäl mig så fort som möjligt…

Men då hade han hunnit förstå hur rädd jag blivit. Och bad om förlåtelse och försökte ställa till rätta… men min rädsla var så stark att jag inte var nåbar.

Till slut somnade jag i sängen och han i soffan. Jag hade en rädsla hela natten om att kanske vakna av att han höll på att slå ihjäl mig…

Dagen efter var det nästan omöjligt att hitta någonstans att börja för att komma vidare. Han frågade till slut om jag har blivit misshandlad tidigare i livet. Och jag sa som det var, att nej, inte fysiskt, aldrig faktiskt…

Han sa att han var så ledsen över att han hade gjort mig så rädd. Han kommenterade överhuvudtaget inte sitt eget beteende och förstod uppenbarligen inte, trots att jag senare försökte förklara det, att jag inte kunde påminna mig att jag någonsin tidigare under mitt liv blivit så på riktigt rädd för att bli utsatt för fysiskt våld.

Men just då och där orkade jag inte tänka mer på det som hänt. Jag behövde få tillbaka någon slags normalitet, så vi släppte saken och gick vidare i stort sett som om inget hade hänt. Just då tänkte jag bara att jag måste ta mig igenom situationen och stå ut tills jag fick komma hem och känna mig säker igen.

Och så blev det ”bra” mellan oss igen. Ett tag efteråt var det bättre än någonsin, lugnt och lättsamt och roligt och varmt. Vi gjorde trevliga saker tillsammans som lämnade positiva känslor. Jag fick träffa hans barn, vi byggde oss närmare varann och mer mot en gemensam framtid… och till slut kände jag att vi måste prata om det som hände. Att jag fortfarande bar på en latent rädsla för honom som inte kunde få finnas kvar där om vi skulle bestämma oss för en gemensam framtid.

Så till slut tog jag upp saken. Förklarade igen hur hans beteende hade skrämt mig och hur jag uppfattade orsakerna till varför han gjorde som han gjorde. Han var fortfarande ledsen över att jag hade blivit så skrämd, men upprepade att han aldrig någonsin skulle slå någon.

Men ändå… ville han inte riktigt prata om det han hade gjort. Han pendlade mellan att säga att han var ledsen att jag blivit så skrämd och att försöka förklara bort det han gjort. Försöken att skylla ifrån sig tog aldrig slut… och jag återkom till att ”vi måste lösa detta om vi ska kunna fortsätta tillsammans”. Jag förklarade och förklarade, hur jag känt det, och hur jag uppfattade hans beteende som ett sätt att försöka ta kontroll över mig. Jag gjorde jämförelser med andra samhällsfenomen och förhållanden mellan könen. Han hummade med, tills han öppnade munnen bara för att säga att han inte kunde rå för att han reagerade som han gjorde när han vrålade åt mig… och för att göra ett sista försök att få honom att förstå varför det svaret inte var okej, sa jag att ”vet du, det svaret innebär att du lovar mig att du kommer att slå ihjäl mig en vacker dag”.

Om han inte ser sig som ansvarig för sitt beteende och menar att han inte kunde kontrollera sig i den situationen, så innebär hans löften om att ”det aldrig ska hända igen” ingenting. Och då får jag fortsätta att leva i ständig rädsla för att det kommer att göra det…

Jag slutade prata med honom då. Jag var så otroligt arg och besviken så jag fick slut på ord… jag tänkte att jag blir tvungen att göra likadant tillbaka mot honom för att han ska förstå hur man reagerar när man utsätts för den sortens psykiskt våld. Efter en lång stund tog jag upp saken med honom igen. Han gjorde inga försök att ställa till rätta utan gick bara runt och betedde sig som om allt var frid och fröjd. När jag fortfarande var jättearg på honom och sa och visade det, så flyttade han till slut fokus från kastrullen på spisen, vände sig mot mig och rättade synbart till anletsdragen och kroppställningen och sa att han var så ledsen att han betett sig som en idiot…

Mindre än en vecka senare var han tillbaka i att försöka skämta med mig om frågan. Skämta bort saken. Och då blev jag lika arg igen… och tänkte att nu måste jag få honom att fatta. Så jag lutade mig mot honom och skrek åt honom. Varpå han blinkade lite, och sa att ”ja, sådär illa var det ju i alla fall inte, det jag gjorde mot dig”… och då blev jag bara skogstokigt arg. Uppenbarligen blev han inte livrädd av att jag skrek åt honom. Uppenbarligen har inte jag förmågan att signalera att jag är livsfarlig, så som han har… Så jag grep tag i hans huvud och ruskade lite samtidigt som jag skrek nästan rakt i örat på honom. Att det är en dubbel kränkning, att först kränka en annan människa och att sedan bestämma att den andras känsla inte finns eller är rätt.

Då reagerade han. Då blev han chockad. Satt stel som en pinne med ögonen slutna, och några tårar trillande nerför kinden.

Jag sa, nu lugnt och med tyst röst, att nu förstår du uppenbarligen hur det du gjorde mot mig kändes. Tänk att det måste till att jag utsätter dig för samma slags kränkning för att du ska förstå att det var en kränkning du gjorde mot mig. Och det värsta är att jag tror att du ändå inte förstår att det du känner nu, var precis vad jag kände då. Du förstår hur det känns för dig men kan nog ändå inte förstå eller acceptera att det var den känslan som du åstadkom hos mig…

Sedan sa jag inget mer. Ingen av oss sa något mer. Han satt stilla med ögonen slutna tills jag ett par timmar senare sa god natt och gick och la mig.

Morgonen efter frågade jag honom om han ville ha frukost. Han svarade att han nog skulle åka hem nu. Jag höll om honom en stund trots att han var helt stel, och satte sedan igång att göra frukost.

Till slut berättade han att han tänkt under natten att om det jag upplevde den gången då han vrålade åt mig var i närheten av hur han kände det nu, så förstod han hur allvarligt han hade kränkt och skrämt mig. Tyvärr var det nödvändigt att jag kränkte honom tillbaka för att han skulle förstå…

Sedan fortsatte vi helgen som vi planerat. Pratade inte mer om saken.

Några dagar senare ”skämtade” han igen genom att göra sig lustig på mina grundvärderingars bekostnad. Dagen innan hade han sagt att han tyckte som jag om den allvarliga samhällsfrågan vi pratade om. Och ett dygn senare förlöjligade han mitt engagemang genom att ”skämta” om att han prioriterade att ägna sig åt en annan lättsam och ytlig sak som egentligen inte ens intresserar honom. Då markerade jag sarkastiskt att jag inte var road, och slutade sedan kommunicera med honom. Han gjorde inga försök att nå fram till mig…

Det var helt tyst mellan oss i ett dygn. Det var tydligt att han ville slippa vara den som tog första steget i att ta kontakt. Till slut blev det ändå han som fick ringa mig, eftersom planen varit att han skulle komma till mig… och då var hans inställning att vi borde ta en paus. Inte ses i helgen och inte nästa helg heller. För att försöka återta kontrollen när det blev han som blev tvungen att ta första steget, skulle han göra slut…

Och nu handlade det om att ”det känns inge bra det här”. Han hasplade ur sig innehållslösa klyschor för att slippa vara konkret med vad det var han kände. Och vid det laget… hade även jag hunnit tänka och känna att det inte längre känns som om det här förhållandet är värt att kämpa mer för. Jag tyckte fortfarande att man inte löser sina problem genom att göra slut eller fly. Men han sa att han hade förstått att han nog inte är den där bra människan, med alla de där fina värderingarna och beteendena, som han har velat tro att han är. Och att han inte riktigt ville bli den heller…

Och det är väl ungefär här som de flesta av mina förhållanden har hamnat till slut.

Han vill få vara som han vill, även om det innebär att han behandlar mig illa. Han vill få det han vill ha av mig, men utan att behöva lära sig att förstå vem jag är eller visa respekt, intresse eller hänsyn mot mig.

När jag frågade vad som händer nu, när vi gjort slut, så visste han inte. Han som lovade mig att vad som än hände så skulle han alltid finnas där för mig, som rentav klandrade mig för att jag inte litade på honom bara för att han påstod att jag borde det… ja. Eftersom hans förälskelse försvunnit så spelade det honom inte längre någon roll om han behandlade mig respektlöst eller ej. När han inte längre kände sig känslomässigt beroende av mig så gjorde det inte hans samvete något att han svek alla sina löften…

Jag tycker om honom, och det har jag gjort hela tiden. Jag har varit tillsammans med honom för att jag tycker om honom som människa. Men han har varit förälskad i mig… så nu visste han inte ens om han tyckte om mig som människa eller inte.

Det är… svårhanterligt. Att människor som man har trott på, som man har räknat med att de kommer att finnas kvar i ens liv, inte överhuvudtaget visar att de berörs av att när de tappat känslan av att vilja få något av en så tillåter de sig att bete sig hur iskallt och omedmänskligt som helst mot en… Det är svår för mig att förstå hur man kan fungera så. Hur man kan vara så utan samvete. Men jag har lärt mig, särskilt av min far men även av andra män i mitt liv, att det här är något som jag ska räkna med att det kan hända.

Det är mycket av det som varit med K som har varit betydelsefullt för mig. Med honom har jag fått chansen att bearbeta en del av skadorna jag fått de senaste tiotalet åren. Inte för att han har förstått eller bidragit i min process, men bara genom att han har funnits där tillräckligt länge och tillräckligt tillförlitligt. Riktigt hel har jag förstås inte kunnat bli, eftersom inte heller han har varit en människa som jag verkligen kan lita på och räkna med. Men jag tror ändå att några bitar i mig har blivit lite mer hela.

Och jag är tacksam över att hans närvaro har inneburit att jag eller vi tillsammans har sett till delar av min tillvaro blivit lagad, uppfräschad, inköpt eller utbytt. Utan honom hade jag nog inte köpt en ny dator, kanske inte ens när den gamla inom kort förmodligen hade dött helt. Tack vare K har jag, i alla fall för en kort period, lyckats ta tag i en massa saker som jag faktiskt inte förmår ta tag i när det bara är jag som berörs… Jag har varit deprimerad i flera år, förstår jag. Är det nog fortfarande, i någon mån. Jag har levt länge med en allt större känsla av att sakna makt över mitt eget liv… jag har försökt igen och igen, tagit tag i och försökt styra livet dit där jag vill vara, men bakslagen har knockat mig så att jag till slut nästan helt förlorat förmågan att orka försöka förbättra. Under några år har de flesta delarna av mitt liv inneburit kraftiga uppförsbackar. Och till slut tar faktiskt orken slut, när det aldrig kommer någon utförsbacke som man får vila i…

Och kanske finns det delar av livet med K som kommer att visa sig ha varit en utförsbacke. Kanske har jag fått mer ny kraft än jag blivit av med, tillsammans med K… och hade vi fortsatt tillsammans så är jag tyvärr ganska säker på att minussidan hade blivit större än plussidan.

Kanske landar K i sig själv när han nu får leva ensam för första gången i hela sitt vuxna liv. Kanske gör han sig så småningom till en bättre människa. Kanske ses vi igen framöver och finner att det är värt att försöka igen. Men jag tror inte egentligen på det. Jag har få eller inga erfarenheter av att människor väljer att förbättra sig, och om de gör det så har det aldrig varit jag som har fått ”skörda frukten” av det.

Oavsett hur det blir med den saken så tänker jag leva ensam nu. Jag är absolut inte redo för att försöka med någon ny man nu. Jag vill ha ett liv tillsammans med en annan människa, men jag har ingen som helst ork eller känslomässig förmåga nu att börja om med någon ny. Så det får vara som det är nu, tills vidare.

Ojämn är bara förnamnet

Ja, på mig alltså.

Så nu vet ni vad jag heter…

På min skärm kryper en liten insekt just över markören. Mitt i vintern är det snart, men vissa insekter frodas visst i inomhusväxterna ändå. Nåja.

Lever gör jag i alla fall. Även om det inte precis syns här.

Med rubriken syftar jag på mitt förhållningssätt, som återspeglar mina känslor, när det gäller den fina kära mannen K.

Jag försöker få mina känslor att fatta att jag är den jag var innan all skit började ramla ner över mig i mitt liv.

Det går… inte alls, faktiskt.

—

Vet ni, det är inte alls synd om mig.

Jag är inte en kvinna som blivit gruppvåldtagen inför ögonen på min man och mina barn, innan maken avrättas av mina våldtäktsmän.

Faktum och verklighet är att det finns en oerhörd massa människor på vårt lilla jordklot som upplever precis den sortens… kränkningar. Om nu inte det ordet helt har devalverats i vårt bortskämda, slöa, lättkränkta svenska samhälle.

Jo, om någon inte har förstått det tidigare så finns det faktiska orsaker till att jag lite för ofta tycker att människor är skitfula. De orsakerna handlar om att jag känner förakt inför hur majoriteten av den svenska befolkningen har valt att utveckla sig.

Det vimlar till exempel av svenskar som ”inte tror på” saker som jag just skrev ovan. Som väljer att stänga både sina hjärnor och hjärtan för insikten om att en hel del av de människor som flyr till Sverige har upplevt just den sortens faktiska kränkningar. Som väljer att inbilla sig att judeförintelsen i Europa under 40-talet inte inträffade.

För om de tog till sig att det faktiskt hände, och händer, sådana saker där ute i den verkliga världen, så skulle de ju inte kunna sitta kvar med sin navelskådande totalsjälviska lättkränkthet.

Emellanåt är det nog lika pinsamt att vara svensk som det kan vara att vara amerikan.

Men hur som helst.

Jag har berättat några av de saker som jag har varit med om för K. Kanske hälften. Och han blir djupt känslomässigt berörd och bedrövad över att jag har behövt uppleva sådana saker.

Men jag blir bara otålig över att jag tycker att han inte fattar vad det är jag försöker förklara.

Jag försöker få honom att förstå att det kanske kan vara så att om man har tvingats acceptera att människor är väldigt relativa företeelser som man aldrig någonsin får räkna med ska vara konsekventa eller leva upp till de människor som de försöker få andra att tro att de är, så går det inte att laga det såret. Man kanske faktiskt inte kan återfå tron på mänskligheten när man har blivit utsatt för tillräckligt många övergrepp och svek.

Så man kanske inte längre besitter förmågan att upprätthålla ett ”vanligt” förhållande…

Han har aldrig kommit i närheten av den sortens kränkningar som nästan har varit vardag i mitt liv under rätt många år.

Jag känner människor av ganska många olika slag. Varav inte helt få är ganska trasiga. Eftersom jag reagerar på andras smärtsamma berättelser med att förstå och följa med mot framtidens möjliga läkning, i stället för att reagera känslomässigt på det som de berättar, så är det ganska många människor genom livet som har valt att berätta för just mig. Jag är inte sentimental. Jag hör vad människor säger, och accepterar det.

Men de flesta människor jag har omkring mig, som är mer eller mindre drabbade av jobbiga känslor, har faktiskt aldrig varit i närheten av den sortens svek och kränkningar som jag har. Ändå är många av dem mycket mer känslomässigt påverkade i sina vardagar av hur de upplever sina liv, än jag.

Det blir lite halt då. Med samtalen. När de tror att de har det jättejobbigt. Och när det blir tydligt för både dem och mig, så fort jag delger minsta lilla av mina erfarenheter av hur människor beter sig, att de aldrig någonsin har kommit i närheten av liknande upplevelser.

Men jag är hel.

I alla fall så länge som ingen kräver att få komma mig nära. I alla fall så länge som ingen kräver att få älska mig.

Är det något som jag inte litar på så är det känslosamhet.

Det är i synnerhet känslosamt styrda människor som har ställt till med skada i mitt liv.

Hellre en känslokall men ärlig människa än en känslosam och opålitlig.

—

Men jag tror på K när han uthålligt håller fast vid att han tycker om mig. Jag tror på att det är så han känner det. Just nu.

Jag vet också att känslor är det minst pålitliga bandet mellan människor.

Jag tycker att han är en varm, godhjärtad människa. Jag tycker om honom.

Men jag undrar ibland om det kan vara så att jag helt förlorat förmågan att knyta an till friska människor.

—

K får mina kompromisslösa uttalanden. Då tycker han att jag är hård. Han får också mina varma, mjuka, kärleksfulla och sårbara sidor.

Om han inte blir schizofren på kuppen… så är det kanske så att han är den där människan som jag har behövt och längtat efter under så väldigt lång tid.

Bara tiden kan utvisa det. Och tiden är lång. Och evigt föränderlig… opålitlig.

Jag vet inte om jag någonsin igen kommer att lita på att en människa tycker om mig. Jag vet faktiskt inte om jag kan längre.

Så är det. Just nu.