Det är märkligt

Men framför allt är det djupt, innerligt, osannolikt sorgligt.

Det där faktumet att jag blir glad och lättad för varje dag som går utan att det finns några kommentarer på den här bloggen.

Ni som varit här förr vet varför uteblivna kommentarer innebär en lättnad för mig.

—

Jag har tagit så osannolikt mycket skada.

Av människor som valt att försöka interagera med mig via bloggen.

—

Av människor. Även i livet. Men näthatet har på något sätt tärt hårdare på mig än det mesta av det grymma, hårda, elaka som mina närmaste har åstadkommit mot mig.

Det är klart att min pappas plötsliga omvändelse från trygg, älskande far under mina första trettio år, till hatande, jag-vill-förstöra-hela-ditt-liv-människa, på ett sätt har undergrävt hela mitt existensberättigande. Det är klart att det är så.

Att han inte lyckades vända alla som jag älskar och älskat emot mig har inte lika stor betydelse som det faktum att han gjorde allt han kunde för att försöka åstadkomma det.

Ibland är det verkligen tanken som räknas.

Jag är ingen tävlande människa. Har aldrig varit, kommer aldrig att bli, tror jag.

Jag kommer aldrig någonsin att förstå varför man gör vad man kan för att försöka knäcka och krossa en annan människa, bara av tävlingslust.

Särskilt inte när det handlar om ens eget barn.

Men det är väl inte det enda sättet som jag inte passar in i den här tillvaron överhuvudtaget på.

—

Jag lever två helt olika liv just nu. Under en och samma dag lever jag som två totalt skilda människor.

Jag ska berätta.

—

Jag går till mitt jobb när det passar mig. Inom vissa ramar förvisso, men de ramarna sätter jag mest upp själv.

När jag kommer till mitt jobb… har jag ibland möten som upptar det mesta av min dag. Möten som handlar om en väldig massa olika saker. Ibland ska jag bara lyssna, men ofta är det jag som leder, eller så ska jag åstadkomma något till följd av de här mötena.

Det mesta jag gör på mitt jobb är eller blir till något som… är förbaskat roligt.

Jag får, och tar, ansvar. Jag skapar en otrolig massa saker. Jag har roligt eller trevligt, eller utvecklande samvaro med människor.

Minst någon gång varje arbetsdag slås jag, utan att ens behöva tänka efter, av hur jäkla glad jag blir.

Vore jag en sådan sort som lever på bekräftelse från andra så skulle jag förmodligen tycka att precis hela mitt liv var som en enda stor gräddbakelse.

Ett litet nedslag i min jobbtillvaro:

Jag har ett möte med en relativt ny kollega, som jag arbetar väldigt mycket med numera. Vi småpratar dagligen om vårt gemensamma område. Och om filosofiska frågor som handlar om Livet.

Och en annan kollega, en som jag känt sedan… ja, minst tio år i alla fall. Vi har haft våra perioder; ibland är vi tighta som tvillingsyskon, ibland är vi (nästan) på olika planeter.

Oftast gillar vi varann och samarbetar supersmidigt. Ingen dramatik åt något håll, mer ett ömsesidigt förtroende och ett fokus på det som ska lösas. Det är varmt, utan att vara intimt. Kanske lite sådär som folk snackar om hur man ska bete sig på nätet; personligt men inte privat, fast jag aldrig har fattat den åtskillnaden…

Dessa två kollegor jobbar på samma arbetsplats (där jag inte jobbar), och de känner varandra mindre än någon av dem känner mig.

Vi har ett roligt, konstruktivt möte där vi kommer fram till alla viktiga saker. Mycket tack vare att jag utgör det trygghetsskapande klistret. Till delar väljer jag att ta den rollen.

Och när jag är där för mötet hinner jag heja varmt, glatt och äkta på en hel drös människor som känner mig, fast de inte känner varandra, eller i varje fall inte på det… varma sättet som de känner mig.

Jag har förstått att många av dem tycker om mig, litar på mig, blir glada av mig – och är lite rädda för mig, eftersom de vet att jag ställer rättså höga krav på deras kompetens och intelligens…

—

Jag har möjligheten att gå på ett kulturellt evenemang som… är märkligt, udda, starkt, varmt och glatt. Som ger känslorysningar och lämnar efter sig en riktigt lycklig känsla.

—

Sedan går jag och tar mig en kopp kaffe, och springer ihop med ett gäng kollegor som snart inte riktigt kommer att vara mina kollegor längre… allt är lite relativt, där jag arbetar. Men på långt håll, när de får syn på mig, så vevar de med armarna och ser riktigt härligt glada ut… Väldigt olika slags människor. Och jag har nära relationer med dem allihop, var och en för sig.

Ett par av dem säger till mig, i förtroende, var för sig och på olika sätt, inte bara att de verkligen, verkligen vill ha mig kvar som medarbetare, utan också att en person på deras nya arbetsplats (som jag jobbat lite med för flera år sedan) sagt att hen har mig ”i åtanke” för framtida jobb i den organisationen. ”Hen har väldigt höga tankar om dig”, säger ett par av dem till mig i förtroende.

Jag blir helt ärligt lite förvånad. Så mycket uppfattning om mig tycker jag kanske inte att hen borde ha…

Men glad också. Såklart.

Den här gruppen är väldigt olika varann på en massa sätt. Men en sak de har gemensamt är att de är fantastiskt bra på att ge uppskattning och beröm på sätt som faktiskt låter äkta. (Även om jag också vet att några av dem har sitt eget bästa i åtanke… )

De berättar om ett möte på deras kommande arbetsplats, där några från den kommande arbetsplatsen uttryckt skepsis mot kompetensen hos arbetsplatsens medlemmar av min ”yrkeskår” i klartext. Inför medlemmarna av min yrkeskår. Och jag känner igen fenomenet från mina tidigare arbetsplatser. Och drabbas återigen av tacksamhet över att få jobba på en arbetsplats där faktiskt inte en enda människa uttrycker misstro mot min kompetens… trots att jag emellanåt kan tycka att de borde göra det, eftersom jag vet att jag faktiskt inte är riktigt så duktig på alla de saker som de tror mig om att vara expert på.

Min chef säger ja till att jag får gå en halvdyr kurs, med motiveringen: ”det är roligare att säga ja än nej”.

Kan man bli annat än glad över sådana uttryck!?

Jag vet inte varför chefen uppenbarligen är på så extra bra humör, men jag får mer uppmärksamhet från hen än vanligt just nu. Det har säkert väldigt lite med mig att göra.

Men… som jag sa till kollegorna idag, och som jag skrivit här fler gånger den senaste tiden, och som jag sagt även till andra, och som jag känner och tänker i stort sett varenda dag…

Shit vad glad jag är över att jag jobbar på just den arbetsplatsen som jag gör.

Det är en riktig blessing.

Verkligen.

–

Helt ärligt, från vilket håll jag än tittar på det, så är huvuddelen av min arbetssituation just nu, och de senaste åren, en riktig dröm.

Visst, jag får cred för kompetenser och förmågor som jag inte riktigt lever upp till. Och jag har tänkt att ”de är snälla med mig”. Och delvis är det nog så; jag jobbar med på riktigt jäkligt snälla människor. Men samtidigt, de fejkar inte. De tycker tydligtvis på riktigt att jag är ett riktigt stjärnskott inom de områden som jag ansvarar för… Jag har förstås ändå mina egna förväntningar på nivåerna inom mina områden, och är helt på det klara med att jag inte alls är den bästa experten där. Men samtidigt, jag inser att det mesta är relativt… och att de flesta som vi har att anlita omkring oss som ska vara mer experter än jag, faktiskt tyvärr inte är så mycket bättre än jag. I vissa fall faktiskt sämre. Men framför allt tror jag att det jag har som de personerna inte har, är förmågan till överblick, struktur och stenhårt kompromisslöst fokus på målgruppen. Och det är förmågor som mina kollegor förstår att värdesätta.

Det är en fördel med att inte ha svag självkänsla, i botten; att man inte behöver slåss för att framhäva sig själv i alla situationer.Eller blir prestigeladdad. Jag är glad att jag har den förmågan, i alla fall när det gäller jobbet. Det gör mig till en riktigt bra ”arbetare” i sammanhanget, och det gör tillvaron både enkel och rolig för mig.

I jobbet.

–

Sedan kommer vi till den andra delen av mitt liv… där ingenting fungerar bra.

För tillfället mår jag sämre än på väldigt länge. Har gjort så ett tag.

När dottern varit på en sammankomst med ett sammanhang där jag själv varit väldigt aktiv tidigare i livet, och efteråt berättar att hon träffat en av mina tidigare närmaste vänner… så gör det ont att få höra att hen visserligen hälsat till mig, men sedan bara pratat om hens minnen kring min dotter från när hon var liten. Det är förstås både fint och artigt av hen att i samtal med min dotter fokusera på det hen vet och minns av henne. Men ändå gör det ont.

Att jag liksom faktiskt inte… spelar någon roll längre.

Det nämner jag givetvis inte ett knyst om till min dotter. Det handlar ju inte om henne. Jag känner det bara själv.

Att den här tidigare väldigt nära vännen förstås hade kunnat försöka ta kontakt med mig. Men det gör hen inte.

—

Jag har ett jobbmöte med en kille som jag tidigare tyckt varit lite intressant, och det är ett ganska personligt och ganska äkta möte. Men han visar, precis som alla andra män i min tillvaro just nu, att han tycker att jag är totalt, massivt ointressant.

—

Jag nästan krockar, helt osannolikt faktiskt, med den enda kille som de senaste åren alldeles opåkallat har betett sig som om han fann mig väldigt intressant, följt av att han berättade att det gjorde han inte. Jag är helt förbannat tokallergisk mot att vilja vara med människor som inte väldigt tydligt vill vara med mig, så jag… är återhållsam. Och så har han ju låtit mig veta att han nästan får panikångest av kvinnor som vill något med honom när han inte vet vad han vill. Fast att han inte vill något med mig har han berättat väldigt tydligt.

Så jag mår mest dåligt av att träffa honom. Men jag är artig och trevlig och vänlig. Varm, som den jag är, men utan minsta lilla antydan om att jag skulle vara en människa som han skulle kunna tänkas vilja ha i sitt liv.

För vem är jag, liksom.

Jag är ingen.

Eller ja, jag är ju en potentiellt intressant kropp för några män som vill ha någon att ligga med.

Och det är ju jävligt smickrande.

Not.

Min redan totalsabbade bild av vad män vill med kvinnor blir tveklöst mer trasig av det, kan jag ju säga.

Jag ägnar mina lediga tider åt att vara så jävla ensam så det finns liksom inte.

Det totalt vakuumfyllda hålet i mig, av brist på riktigt intresse och kärlek… är numera av katastrofstorlek.

Jag drömmer om hur jävla inte-älskad jag är.

Och vaknar om nätterna med närapå-panik och utan förmåga att hålla ifrån mig tankarna och känslorna om hur satans inihelvete totalt ensam jag är i mitt liv.

—

Kontrasten är… stor, för att uttrycka det milt.

Mellan det mjuka, varma, glada och faktiskt emellanåt kärleksfulla som jag får uppleva i mitt jobb.

Och det svarta hålet som är mitt privatliv.

—

Häromdagen såg jag dokumentären om lycka. Budskapet var väl ungefär att var och en måste få bli lycklig på sin egen fason. Men det jag såg, var framför allt ett antal kvinnor som var… relativt uppriktiga mot varandra. Kanske inte helt, men ändå. På ett sätt som jag inte riktigt känner att jag har med mina vänner sedan länge. Jag har varit uppriktig. Men de har inte varit det.

Och det som gjorde ont i mitt hjärta var både avsaknaden av den sortens vänskap, och avsaknaden av händelser överhuvudtaget i mitt eget liv.

Så ser jag ”The real L world” på elvan. Och slås av hur mycket de här unga lesbiska tjejerna lever upp till och återskapar könsrollerna. Och visst, de är unga, så de har förmodligen inte reflekterat så väldigt mycket över sina och andras könsroller… men jag blir ändå både besviken och beklämd. Inget säger att man måste vara mer ”feminist” eller könsrollsifrågasättande för att man är gay. Men jag kan ändå tycka att när man ändå inte själv lever upp till de förväntade könsrollerna, så borde man passa på och skapa sina egna roller…

Och så konstaterar jag att exet fyller jämnt om några dagar.

När jag fyllde jämnt, ett par år efter att vi gjort slut, så skickade han mig tio röda, långskaftade rosor…

Vilket gjorde mig förvirrad. Milt sagt.

Men han är lyckligt gift numera. Och har inte gett mig några som helst skäl att tro att jag någonsin har betytt något alls för honom.

Så jag ägnar mental energi åt att försöka lista ut på vilken nivå jag borde gratulera honom till det jämna fyllandet.

—

Känslan jag landar i just nu, som levt i mig ett tag, är:

Det är mitt eget jävla fel.

Jag har ett skitliv, jag är en ex-allting, livet har passerat mig och det mesta är väldigt mycket för sent. För att jag är den som jag är. Inget annat.

Visst är världen mer full av assholes (av båda könen), av människor som inte ens tar sig själva på allvar och som brottas så mycket med sina egna hjärnspöken att de helt har tappat förmågan att släppa in och vara öppna för andra människor. Visst ser och förstår jag det. Men någonstans beror det ändå på mig att inte jag har lyckats hitta eller knyta till mig människorna som… är av den sorten som jag skulle må bra av att ha omkring mig.

Jag är för mycket ”butch” för killarna som det ger mig något att prata och umgås med.

Människor är helt enkelt alldeles, alldeles för mycket indelade i… roller. Ju äldre vi blir, desto skarpare gör vi våra gränser för var vi vill höra hemma.

Och inte ens de riktigt skitsmarta killarna går det att säga just det till, och tro att de ska fatta vad man menar… även de skitsmarta killarna är patetiskt könsrollsorienterade på det viset.

Jag kan inte längre komma på fler sätt att försöka nå människor som kan, vill och vågar möta mig som den människa jag är.

Det händer mig ungefär en gång per år att jag för ett samtal med en människa, oavsett kön, som är på riktigt.

Människor vill helt enkelt inte ha sådant numera.

Inte ens mina riktigt gamla vänner… de där som jag hade precis sådana samtal med en gång i tiden.

Visst, jag kommer numera mer i kontakt med det riktigt cyniskt ytliga reklamområdet än tidigare. Men ärligt, jag tror ändå inte att det är det som är problemet… jag tror att det är tiden, och min ålder, och köns- och åldersroller, kanske överhuvudtaget att vi numera delar in varandra i roller och grupper utifrån ett statusperspektiv som bara, bara handlar om yta…

Jag vet inte. Jag vet bara att jag är fel. För mitt liv, för den tid jag lever i, för… allt. Jag vet inte.

Av någon märklig, kanske generös, slump, har jag råkat hamna i en jobbsituation där jag i alla fall delvis får känna mig både värdefull och som en riktig människa.

Medan jag i mitt privatliv inte får känna mig som något annat än en på det hela taget väldigt utdaterad och alldeles ointressantförklarad sak…

Nämen jamen jomen

När jag blir stor ska jag nog lära mig att berätta saker enligt ”storytellers” alla regler.

Kanske.

Men tills jag blir stor tänker jag fortsätta att prata och skriva och berätta om saker i den ordning som de kommer ur mig.

Ni kommer att märka när jag blivit stor.

Det är då som jag skriver så att ni faller för det…
—

Men faktiskt, det är inte helt enkelt att hålla fast vid att både tro och veta att man inte bara har rätt, utan någonstans också faktiskt en skyldighet, att vara

den man är.

När man (jag menar kvinna) är i 20-årsåldern är man charmig och intressant bara för att man är ung. Det kan nog hålla i sig tills man fyllt 40, typ.

Eftersom det är Mannen som är Människan i dagens värld.

—

Jag har haft utvecklingssamtal med min chef. Precis som under vårt senaste utvecklingssamtal för ca ett år sedan, så tyckte h*n, men även jag, att jag befinner mig på den högsta nivån för alla de kriterier som finns i mallen som vi ska bedöma oss enligt. Det känns väl inte som en jätteviktig faktor, för mig. Jag får inga lönehöjningar som motsvarar mina förmågor och min kompetens för det; utrymmet finns inte. Och jag bryr mig inte mycket om det heller. Jag får tillräckligt mycket lön för att med råge ha råd att leva som jag önskar. Jag saknar alldeles den konsumistiska genen, får inga kickar av att shoppa, så när jag handlar de saker jag faktiskt vill ha behöver jag aldrig fundera på om jag har råd eller inte.

En del svenskspråkiga människor skulle läsa ovanstående som koketteri och skrytsamhet.

Jante rules us Swedes…

Men det är inte er som jag skriver för. Jag skriver för er som… fattar.

Jag vet att ni finns.

Min chef sa en sak, när vi pratade om ett av kriterierna som handlar om… hur andra upplever en. För det är den punkten där jag tycker att det är svårast att ”betygssätta” mig själv. Visst får jag uppskattande ord från människorna som jag samarbetar med. Men jag vet av erfarenhet att de som inte gillar den man är eller det man gör, de berättar sällan det. Så med det som bas räknar jag med att fler människor inte gillar mig, den jag är eller det jag gör, än det finns de som gillar det. Därför blir det väldigt svårt för mig att värdera mig själv när det handlar om hur andra uppfattar mig.

Min chef sa, i år som tidigare år, att h*n uppfattar mig som en bra lyssnare. Som ”lyhörd”.

Själv vet jag inte längre. Jag vet att jag tveklöst har varit en sådan. Men hur andra uppfattar mig nu har jag faktiskt helt tappat greppet om.

Jag har fått så jävla mycket stryk av ”närstående”. Utan minsta lilla förvarning har jag fått veta att jag är fullständigt värdelös på alla sätt som överhuvudtaget finns. Så jag har tappat förtroendet för mitt eget omdöme. Rättså totalt, faktiskt.

Det sa jag förstås inte till min chef. Det är saker som är personliga på ett sätt som jag inte kan komma på något skäl till att jag skulle berätta för min chef om.

Men min chef sa så här: att h*n trodde att man märker om man är bra eller dålig på de där sociala interaktionerna på hur ens sociala liv ser ut.

Och h*n vet förstås inte att jag inte har något socialt liv. Att jag inte har några människor som hör av sig och vill vara med mig.

H*n förutsatte att jag har sociala relationer. Det behöver jag inte betvivla. Det framgick glasklart.

Och eftersom h*n känner mig i jobbet, var det enda jag kunde referera till just det: jobbet.

Och det går faktiskt inte en dag utan att jag får något litet il av lycka över saker som händer i mitt jobb.

Det är faktiskt den enda delen av mitt liv som ger mig lyckokänslor på regelbunden, stabil och pålitlig basis.

Det sa jag inte heller till min chef. Inte heller det kan jag se något skäl till att jag skulle säga till min chef.

Däremot sa jag att jag tror… att den där sociala feedbacken beror ganska mycket på i vilket sammanhang man befinner sig. Och att jag tror att jag har haft turen att hamna på en arbetsplats som… passar mig oerhört väl, på alla de viktiga välmående-sätten.

På min arbetsplats… finns människor som ryms på hela skalan över drivkrafter för varför man arbetar. Från ”tjäna pengar” via ”göra gott för mänskligheten” till ”få utlopp för sina egna känslomässiga behov”. Men det som förenar de allra flesta som finns på min arbetsplats, är ett slags… grundtrygghet i sin roll. Som gör att de med känsliga tår faktiskt går att prata med tills man har nått tillbaka dit där alla verkligen VET att vi inte ville varandra något illa.

Och den kulturen finns faktiskt inte på så väldigt många av arbetsplatserna som finns i vår närhet.

Vi är stabila, helt enkelt.

And I absolutely love that.

Det sa jag till min chef. Fast kanske inte med riktigt så känslomässiga uttryck… Men min chef blir glad över att få höra att h*n driver en arbetsplats som har en god kultur. Och h*n är tillräckligt medveten och skärpt för att vid det här laget veta i alla fall ganska säkert att i mig har h*n en sanningssägare som hellre är jävligt obekväm än smörar för att vinna något.

Jag är tamigfan inte bekväm. Jag är inte socialt smidig; jag är ärlig. Det innebär att eftersom jag för det mesta tycker väldigt mycket om människor så är jag jävligt smidig i sammanhang där jag trivs, ryms, mår bra.

Och de flesta sammanhang som finns i och runt mitt liv är verkligen inte på det sättet.

Så jag har haft turen att hamna i en kultur där det som är jag faktiskt både uppskattas, accepteras och tolereras.

Det betyder inte att det är den miljö som jag upplever som mest stimulerande eller utvecklande.

Men jag har antagligen skador på mitt känsloliv som jag inte ser eller fattar. Eller så har jag bara haft oturen att behöva fara jävligt illa av människor, utan någon anledning överhuvudtaget.

Jag är oavsett skälet ödmjukt tacksam över att få arbeta på ett ställe där människor faktiskt uppskattar och ser värdet av de förmågor, egenskaper, kunskaper och drivkrafter som jag har.

Just det sa jag väl inte i klartext till min chef heller… Men ändå, indirekt eller på annat sätt. Jag kommer aldrig att bli tacksam på det sättet att jag gärna ställer upp på vad skit som helst för att få finnas kvar i den här gemenskapen. Det är verkligen inte jag. Dessutom tappar jag snart (pga ännu en omorganisation) en del av gemenskapen som betyder massor för mig.

Men på min alldeles privata kammare är jag ödmjukt tacksam över att få arbeta på ett ställe där jag kan få… må bra.

Det är verkligen inte alla förunnat. Jag vet det.

Å andra sidan har de flesta familj eller andra närstående som täcker upp för att de inte riktigt är på rätt plats rent jobbmässigt. Och det har inte jag. Jag är så jävla oälskad som man kan bli. Varför vet jag inte riktigt; jag har några teorier som handlar om att jag är människa på ett sätt som det är okej att vara om man är man, men inte som kvinna. Eller att jag oavsett kön är ljusårsvis för stark och egen och drivande för att det ska gå att tycka om mig.

Visst sänker det mig. När jag blir påmind. Riktigt jävla hårt sänker det mig. Att min familj faktiskt hatar mig.

Att den som jag är, som de gjorde mig till och som jag blev, är innerligt illvilligt hatad av dem som satte mig till världen. Mest av allt av min far förstås. Men absolut inte det allra minsta älskad av någon av dem.

Och att de män jag träffar på är några hundra år ifrån att på något vis alls kunna förstå… något alls, tror jag, av vad ”att vara MÄNNISKA” handlar om. Jag träffar på stereotypt tänkande och inte så jävla intelligenta MÄN. Som faktiskt inte har en susning om vad ”mänskligt” handlar om.

Så i mitt liv är ”fritid” och ”privatliv” de riktigt dåliga delarna. Medan det allra mesta som hänger ihop med ”jobb” råkar vara de delar som ger mig någon mening med att alls fortsätta leva.

Och det är saker som min chef inte behöver veta något alls om. För mig, och för min chef, räcker det nog ganska långt att vi gillar, värdesätter och uppskattar varandra tillräckligt mycket för att känna mer glädje än irritation och frustration över att behöva umgås i den utsträckning som vi gör.

—

Jag är en ”old cow”. För att använda ett begrepp från en i övrigt värdelös bok och film; värdelös, för att den i slutklämmen totalt överger hela sitt budskap.

För gamla kossor som jag är tydligtvis intressanta bara för yngre killar.

Och deras intresse handlar endast och enbart om sex.

Män i min ålder, nej jag menar män i alla åldrar, har tydligtvis inget annat intresse för kvinnor än:

1. sex
2. någon som sköter markservicen
3. slippa vara ensam.

Män tycker inte om kvinnor. Jo, några få män gör det. Några få män uppfattar även kvinnor som människor. Men de är så beklämmande få, de männen… så självklart blir de upptagna innan de ens hunnit komma på att de skulle vilja leva med en kvinna. För att de är just så sällsynta…

Och även om de flesta kvinnor i världen uppenbarligen nöjer sig med vilken jävla idiot till snubbe som helst som lyckas spela på något i deras känsloliv, så finns det tillräckligt många kvinnor som har fattat. Och man får väl anta att de snyggaste/sexigaste/sötaste vinner matchen… vi andra, vi som bara är normalsnygga eller kanske inte ens det, vi får leva med att antingen bli helt utan riktig kärlek, eller välja någon av dumskallarna.

En dumskalle är en kille som efter en hel helg tillsammans och efter att han sagt sig vara ”förälskad”, ändå kläcker ur sig ett hjärndött ”kvinnan som ska leva med mig bör vara hyfsat intresserad av sex”. Eller en kille som har så svag självkänsla i kombination med överdimensionerat ego att han inte fattar att det viktigaste han kan göra i sitt liv inte är att ta strid med en kvinna som kommer att ”vinna” över honom på alla sätt som går att tänka ut. Eller en kille som har så fullt upp med sina egna känslomässiga hjärnspöken att han inte fattar att alla de goda tågen (kvinnorna) stannar till och kör vidare medan han brottas med sina oväsentligheter.

En dumskalle är en man som inte ser och förstår vad som är viktigt i livet.

Men visst. Är man man så har man alla skäl att förutsätta att man förr eller senare kommer att få en kvinna som (minst) lever upp till ens önskemål.

För det är Mannen som är normen, och kvinnan som är rävbenet. Jag menar rivjärnet. Eller hur var det nu… revbenet, så var det ju. Som några män hittade på att skriva i den där boken som majoriteten av vår västerländska värld har valt att tro innehåller någon slags sanning.

Mannen är den som Gud skapade till sin avbild. Kvinnan gjorde samma patriark till Gud, av ett av mannens revben… så det är klart, varför skulle jag som kvinna tro att jag hade lika värde som Mannen?

Vad då? Bitter? Jag?!?

Nämen bortsett från ironin, så gör det mig på riktigt trött och less att hälften av mänskligheten faktiskt på alldeles riktigt betraktas som komplementet till mannen.

Det är inte en tillfällighet att det här landet till allt högre andel består av singelmänniskor.

Vi brudar som har både egna hjärnor och liv orkar inte vänta på att grabbarna ska fatta. Att de verkligen inte har tolkningsföreträde. Vi klarar oss själva ekonomiskt, och många av oss har andra relationer som ger oss mer livskvalitet än det dryga tjafsandet med män gör.

Men vi vill inte leva utan män. Vi vill leva med män.

Fast med män som utan att ens behöva tänka efter vet, i djupet av sina själar, att kvinnor är människor med exakt lika värde och intresse som andra män.

Och nu vet jag att jag talar med sprängrevolutionärens tunga.

Helt ofattbart är det. Men inte desto mindre.

—

Så. Jag är en människa som befinner sig utanför samhället. Mitt inre består av självklarheter som inte kommer att vara moderna eller ens accepterade förrän om minst hundra år.

—

Jag minns den amerikaniserade svenskan på 50+ som under en period gjorde sitt bästa för att försöka tvinga in mig i en kvinnosyn som handlade om att kvinnan i grunden faktiskt bara var Adams revben. Hon skrev bland annat att jag borde skynda mig att skaffa mig en karl innan jag var för gammal och ful… och man kan förstås tycka att det var ett komiskt uttalande.

Och ”ful” är jag tydligtvis inte, i någon mening. För killarna under fyrtio kräks inte när de ser mig, utan mer tvärtom. Fast jag tror att det enda de egentligen ser är ”kvinna med (förmodade) sexuella erfarenheter, som skulle kunna ge mig spännande erfarenheter och sexuell njutning”. Hur hon (jag) ser ut spelar egentligen ingen roll. Det faktum att jag är över fyrtio gör tydligen att hela jag ser ut som ”sex”.

”Kom ge mig kroppen, kom ge mig allt som du har, och jag ska stanna kvar”… Som den numera självdödade och uppenbarligen inte så väldigt lycklige Ted Gärdestad skaldade.

Även psykiskt inte alldeles friska killar tänker tydligtvis så. Att allt som en kvinna har, är kroppen.

Och då pratar vi om samma kille som skrev ”kom ge mig kärlek och livsmotiv”.

Inte ens en kille som tydligen inte kan hitta skäl till att leva i sig själv, förmår kliva ur uppfattningen att allt som en kvinna egentligen kan bidra med i en mans liv, är sin kropp.

—

Jag drömmer om en man som ser en kvinna som en människa.

De killarna fanns i mitt liv när jag var ung, alltså före 40.

Nu är de tydligen inget annat än en dröm… men om hundratals år. Då ska jag födas igen, och leva i en tillvaro där sådana som jag faktiskt passar in.

Ljus och dröm

Jag jobbar som en skållad iller just nu. Har alldeles för mycket som ska vara klart typ igår. Roliga saker, absolut. Bara lite för mycket.

Sov dåligt i natt. Hade någon slags ont i högersidan, från höften till nacken. Vete tusan varför. Men tror att det var det som väckte mig igen och igen.

Under en av sovperioderna drömde jag en riktigt skum dröm. Tänker inte berätta allt den innehöll, men i alla fall att den utspelade sig i Londons Camden Town och att exet var med i den. Händelseförloppet var verkligen riktigt ordentligt skumt… har följt mig under dagen.

Antagligen var drömmen en del av den bearbetning som jag borde ha gått igenom för länge sedan. Men hjärnan och kroppen, de gör ju ibland som de vill, inte som ”man själv” skulle önska.

När jag jobbar ryms inte resten av livet i min hjärna. Jag tror att det är bra, faktiskt. Våra nutidshjärnor tvingas hantera så väldigt mycket mer information samtidigt som inga människohjärnor behövt tidigare.

Men vad som händer och ryms i min hjärna och mina känslor under resten av tiden… det kan variera en hel del.

Och i min kropp och hjärna är saker lite mer stabila, lite mer konsekventa, än de varit tidigare. Och när det där ”tidigare” inföll senast orkar jag inte ens försöka reda ut. Men nevertheless.

Ju längre tid jag lever desto klurigare blir det att försöka förstå vad det är som gör att det känns si eller så. På något vis är det så. Å ena sidan jobbar jag en hel del med tankar (som gör känslor) och ser uppenbara kopplingar till det. Men å andra sidan blir mitt jag och mina gränser tydligare och därmed mer lätthanterliga (för mig) av orsaker som jag inte riktigt kan se…

Jag är faktiskt riktigt stolt över hur jag har hanterat de män jag haft mer och mindre närkontakt med under det senaste året. Det ser ut, om jag tittar på det utifrån, som om jag äntligen har börjat lära mig… något… Frågan är väl återigen vad. Men någonstans så verkar det fungera i alla fall, för mig.

Vad och hur och varför, det är faktiskt vad jag tänker försöka lista ut framöver. För att jag är en människa som vill och behöver förstå, det vet jag i alla fall om mig själv. Det är bara en av de egenskaper eller förmågor som folk har kritiserat mig för under livet.

Lunchade med en kollega härom dagen. Vi pratade bland mycket annat om det där med kritik. Hon sa att kritik, det är väl alltid något som man har svårt att ta… men jag sa att för min del så har jag fått ta så väldigt mycket sådant under livet, så jag tycker faktiskt inte det är särskilt jobbigt. Jag har hunnit lära mig ungefär vilka saker människor kan störa sig på hos mig. Och, faktiskt, också varför de stör sig på just de sakerna. Att förklaringen nästan alltid ligger väldigt mycket mer hos dem än hos mig.

Kanske är det så enkelt att det blir lättare att hantera hela livet när man fattar vad som är mitt och vad som är andras.

Ljuset kommer tillbaka. Mer välkommet för vart år. Mer tydligt för varje år känner jag att med ljuset kommer livet. På en massa olika sätt.

Jag har två oerhört olika och väldigt kära människor som jag ska skriva mejlsvar till. Jag kostar på mig att känna glädje och tacksamhet över att jag faktiskt har ett antal människor som är mer och mindre väldigt olika mig, men som jag delar värme och någon variant av kärlek med. Mest tacksamhet känner jag nog någonstans över att jag, oavsett allt som händer omkring mig, kan behålla känslan av att just de människorna verkligen är viktiga beståndsdelar i mitt liv. Att jag just nu är mindre ett rö för känslovinden.

Människor som hyllar ”känslosamhet” vet tamigtusan inte vad de pratar om. Eller jag menar, de har helt och hållet andra tankar och önskemål om livet än jag har.

Påminns plötsligt om killen jag träffade ute på lokal någonstans, då när jag just träffat exet, som följde med mig hem och spelade på mitt piano. Inget annat. Men glädjen kring det; musiken.

Var är de männen nu? De som faktiskt kunde träffa en tjej ute som kändes intressant. Men som utan tvekan köpte att hon var känslomässigt upptagen. Och som det till trots gärna följde med henne hem och spelade musik på hennes piano, till bådas glädje.

Jag saknar människorna som sökte det mänskligt gemensamma.

Det känns som om vi har blivit så enkelspårigt ytliga. Vi nutidsmänniskor.

Jag hoppas att det ska gå över. Eller att jag bara ändå ska ha turen att hitta de där som är mer än korkad yta.

Gärna snart, tack, universum…