Life happens

Hur många intryck ryms i en dag?

Det beror förmodligen ganska mycket på vem man är som person.

Jag är den sorten som… tar emot väldigt, väldigt många intryck.

Till och med på ett medvetet plan.

Vilket antagligen är skälet till att jag behöver mer egentid än många andra. För att hinna med att bearbeta och sortera intrycken.

Brottstycken från den här dagen, till att börja med.

Att för ovanlighetens skull faktiskt, rätt igenom hela organismen, gå in i ett meditativt tillstånd. I ett rum som är fullt av människor, varav de flesta är sådana som jag aldrig har träffat tidigare.

Att gå från att behandlas av (för mig tidigare okända) människor som… någon som man nog bör hålla sig på lite avstånd från. Till att (tydligen??) visa sig vara någon som man vill förlita sig på…

Att få små förtroenden från människor som söker sig till en. Människor som man inte vet namnet på, och knappt har hunnit uppfatta ens hur de ser ut.

Värme.

Mycket mänsklig värme.

Och glädje. I gemenskapen.

Samtal med människorna som är med och som man känner sedan innan. Samtal med närhet, tillit, förtroende och värme.

Ännu mer glädje och värme, i det.

En insikt om att jag är viktig på ett sätt som jag inte vet hur jag ska sätta ord på, för en människa som jag… sträckte ut en hand till för några år sedan, visade delar av min själ för – och då blev avvisad av. Ord jag kan sätta är att det handlar om att jag upplevs som någon slags trygghet för den här människan. Inte för att h*en har sagt det, men för att det är en sak som är enkel och otvetydig att tolka.

Ska jag dessutom tro mig om att ha något riktig värde för andra människor så vågar jag mig påstå att den här personen… vill mig väl. På något vis. Mer än så tänker jag inte påstå.

För det är kanske ett av ”problemen” med att vara jag: att jag aldrig någonsin övertolkar postitiva signaler från andra.

Jag är på någon nivå djupt medveten om att människor som ger andra människor positiva saker, gör så för att själva vinna något på det.

”Problemet” för mig är väl att jag inte förmår hålla ifrån mig negativa saker som människor gör, på motsvarande sätt.

Jag tror liksom att det negativa som jag får, är ”sant”. Medan det postiva inte är det, utan döljer någon annan (för andra självgynnande) avsikt.

Jag menar ungefär att när människor kostar på sig att vara rejält otrevliga mot andra så handlar det om att de ändå inte bryr sig om hur den de riktar det negativa mot, tar emot det. Det vill säga: man tar sig risken och utrymmet att vara otrevlig mot dem som man ändå inte värdesätter på något sätt överhuvudtaget – förutom att man har bestämt sig för att den personen är någon som är tillräckligt värdelös för en själv för att det inte gör något om (ATT!!!!) man förlorar den, för alltid.

Att det är en människa som man har bestämt sig för är i underläge i förhållande till en själv.

Jag hade en gång en vän… vi hade varit vänner i 12 år.

Vi hade delat ”for rich and for poor”, med råge.

Hennes smärtor och eländen var mina. Och omvänt.

Trodde jag.

Tills det väldigt plötsligt och oväntat visade sig att… nä. Så var det ju inte. Alls.

Under alla våra år tillsammans så hade hon spelat ett spel, låtsats känslor som inte på något enda plan stämde med vad hon faktiskt kände.

Och 12 år senare fick jag serverat för mig vad hon verkligen hade känt och tyckt – tillsammans med kravet på att jag skulle ”betala” (på för mig okänt vis) för att hon känt som hon gjort.

Det är sådana erfarenheter som gör att jag säger fuck you, självcentrerade människor.

Det är sådana erfarenheter som gör att jag tyvärr faktiskt inte på riktigt blir glad över att ex-kollegan som jag lunchade med igår mejlade mig ett ”tack” efter arbetstid igårkväll. Ett mejl som i övrigt bara handlade om hans känslor och om hur han inte delar den sortens prat med vem som helst som han delade med mig under den lunchen…

Nånstans är jag tacksam över att han skrev det mejlet till min jobbmejl. Eftersom det ger mig legitimt skäl att inte svara förrän på måndag… för i mitt huvud hinner ett antal svar passera som jag ännu inte vet om jag faktiskt verkligen vill ge honom.

Han är för tusan en ordentligt intelligent människa.

Jag tycker på något plan att jag har rätten att bemöta honom som om han vore just det.

Samtidigt som jag tveklöst inser och förstår att en logiskt intelligent människa inte med självklarhet också är en känslomässigt intelligent sådan. Eller att en sådan människa har en egen personlig medvetenhet om vem han är eller vad han gör. (Eller hon, för all del. Helt seriöst, och inte för att vara politiskt korrekt. Men i just det här fallet så handlar det om en han.)

Tillbaka till tråden…

Mer än en av mina vänner genom åren, men framför allt C, som är en av de mest värdefulla vännerna jag haft av en hel massa skäl som jag skulle vilja ge ett eget inlägg för att förklara; en massa skäl som jag vill att just hon ska få veta… också det av en hel massa skäl.

Enkelt summerat kan jag väl säga att det gör mig ledsen jättelångt in i själen att en människa med så många fantastiska mänskliga egenskaper och förmågor som C har och är, inte riktigt ska få chansen och erbjudas en jääteviktig och bra plats i vårt samhälle… det är nackedelen med en demokrati, kanske. Att de riktigt värdefulla förmågorna när det handlar om att göra världen och mänskligheten bättre, inte syns och inte får sin rättmätiga plats i ett demokratiskt samhälle.

”10 miljoner flugor kan inte ha fel. Ät skit.”

Eller: majoriteten har inte alltid rätt.

Men i en demokrati är det majoriteten som bestämmer.

Och hur man än ser på saken så är det ändå bättre än att en enstaka diktator får bestämma hur alla andra ska ha det.

Men anyway, så har framför allt C, men också andra vänner, sagt till mig att de värdesätter min förmåga att vika ut i ganska stora loopar i mina resonemang, men ändå i slutänden komma tillbaka till poängen.

Just här finns det kanske inte riktigt någon poäng (men vem vet! ), men det finns en tråd.

Den handlar om reflektioner om idag, för just mig.

Så nu går jag tillbaka dit.

Det gör mig glad på något plan att få erfara att just jag och min delaktighet eller upplevelse av sammanhanget, har någon slags betydelse för personen som jag nämnde en bra bit härovan…

Jag kommer att fundera mer över vad just jag kan tänkas fylla för funktion för just den personen. Den där som avvisade mig, för några år sedan…

Fler brottstycken.

Jag får chansen att visa upp min dotter och hennes fantastiskheter. Som alla kan se, givetvis.

Och nej, jag är inte ironisk. Inte heller ”över-mammig”. Hon är en på riktigt superfin och bra människa, inte bara i mina ögon. Faktiskt. Jag lovar.

She´s a loved one. Or a respected one. And I´m so, so grateful for that fact…

Jag får denna dag också möjligheten att uppskatta min dotters lillasyster, och tjejernas far och hans sambo. Människor som lever i mitt hjärta, vare sig jag lever i deras eller ej. Där är min kärlek kompromisslös och ovillkorlig. Vad de känner eller tänker bryr jag mig faktiskt inte om. De bor i mitt hjärta, så länge som de inte med oerhört mycket våld (sådär som min pappa) trasar sönder det. Och hittills har de (min dotters far menar jag, kanske förstås?) inte kommit i närheten av det våld som min far har utsatt mig för. Faktiskt; min dotters far har sagt och gjort ganska rejält psykiskt våldsamma saker mot både mig och min dotter, men hans känslor i de situationerna har varit begripliga. Jo, faktiskt.

Min alldeles ryggradslösa pappas orsaker till att han har försökt få alla som tycker om mig att hata mig, och mig att tro att jag är en hatansvärd människa, är bara begripliga om man accepterar att alla människor saknar ansvar för sina egna liv.

Och det gör inte jag.

Det kommer jag aldrig att göra.

Så min pappa kommer att fortsätta att vara… en amöba. För mig. Inte på något enda plan en människa. Åtminstone aldrig någonsin en människa som jag, eller andra människor eller djur eller växter eller svampar, har något skäl alls att känna respekt för. Eller ens bry oss om överhuvudtaget.

Det finns nämligen en gräns för hur lågt du kan sänka dig som människa, innan du försätter dig i situaitionen att du gör dig alldeles värdelös för andra varelser.

Den gränsen har jag inte ens tangerat. (Tro det eller ej, ”Anna”… )

Men mannen vars spermier bidrog till att göra mig till den jag är, han finns inte längre med på kartan. Han valde att göra sig värdelös när han valde att lyda sin hustru, på det att han (förhoppninsgvis) må slippa bli skild från denna hustru.

Det ”jag” som levde mina första ca 30 år i det här livet hade inte i sin vildaste fantasi kunnat tänka ut att mitt manliga upphov skulle kunna visa sig vara något som inte ens riktigt kan klassas som ”människa”.

Det finns en bortre gräns, som sagt.

En bortre gräns, där människor gör sig själva till icke-människor.

Faktiskt inte bara i mitt liv, utan i allas.

Även om gränsen går på olika ställen, för olika människor.

Kärlek är så många olika saker.

Till exempel att min dotters pappa, alldeles opåkallat, idag bjöd in mig till hans jämnt-års-firande.

Med familjen.

För att, som han sa: vi är ju en familj här där vi bor, också.

Vi har nog inte setts eller pratats vid sedan julsnåret.

Och i mina mörkare stunder har jag nog tänkt att: de älskar inte mig så som jag älskar dem.

Den tanken och känslan har varit motiverad. Om man ser saker utifrån.

Men jag har valt att inte tro på den, sådär in i själen.

Det är så som jag ska fortsätta att förhålla mig till familjen som hänger ihop med min dotter. För det är det mest sanna och äkta sättet att förhålla mig.

De älskade fina, idag…

De visade, utan att jag på något sätt bad om det.

Att kärleken finns där.

Min underbara dotters underbara lillasyster… hon vet vem jag är, fast vi ses så sällan. Hon är runt tio år, men hon vet vem jag är.

Och jag hoppas varmt att hon vet att hon ingår i min älskade familj.

Jag vet inte säkert att det är så. Vår familj har haft sina… turer.

Lillasyster har haft stora svårigheter att förstå och acceptera att jag är hennes systers mamma – men inte hennes mamma.

Hon har varit arg, ledsen och sårad över att jag inte har tagit hand om henne, som hennes mamma.

Jag hade gärna varit det… men hennes mamma kämpar så smärtsamt synbart för att göra allt hon kan för att försöka vara mamma.

Jag vill så varmt att alla föräldrar ska få en massa chanser att vara just det, för sina barn. Det faktum att man verkligen vill och försöker är väldigt mycket värt, för mig.

Hurdan man är har varit innan.

Lillasysters mamma har bränt tusentals av sina chanser att få vara en vuxen som barn kan förlita sig på.

Och om hon inte hade försökt så hade jag förmodligen klivit in och tagit över, som lillasysters mamma. Faktiskt, det hade jag gjort. Fast jag inte hade haft några som helst juridiska befogenheter.

Men lillasysters mamma försöker så hjärteknipande mycket… hon kommer sorgligt nog aldrig att lyckas till fullo. Men det beror inte på bristande vilja hos henne. Det beror på bristande förmåga.

Och bristande förmåga hos människor… den kan man aldrig någonsin låta någon lida av.

I min värld.

Den där världen där det finns rätt och fel, där det finns massor av hjärteplats för människor som faktiskt försöker…

Anywho. Lillasysters, och min dotters, pappa…

Han gav mig idag en familje-kärleksförklaring som… jag nästan önskar att jag hade haft inspelad.

Eller, wtf, inte behövs det.

Vi vet vad vi är för varandra.

Han, hans sambo, hans två döttrar, resten av den utvidgade familjen..

Vi vet.

Jag tror det. Faktiskt, på riktigt.

Vi vet att den varmaste, innerligaste, ljusaste och i grunden mest tillförlitliga kärleken.

Den har vi i varandra.

På ett plan vet vi.

Samtidigt som kärlek aldrig är given.

Kärleken, samhörigheten, är en färskvara… den är vad vi gör den till.

Det såg jag i min älskade dotters innerliga glädje, när jag berättade för henne att även jag var inbjuden till familjefirandet…

Väldigt många gånger handlar det bara om att våra liv är så överfulla att vi inte riktigt kommer ihåg varandra.

Så är det faktiskt.

I vårt informationsöverfulla samhälle…

För det allra mesta handlar vår otänkthet om andra inte alls om att vi inte älskar eller verkligen bryr oss om varandra.

Och jag må vara en alldeles för överseende dumskalle som inte fattar att folk bara tar mig för given.

Så må det vara.

Men även jag bär på kärlek som är på riktigt, och som är bara min. Som är mitt val.

—

Jag hittar kanske inte alltid tillbaka till min tråd.

Jag är ingen perfekt människa.

Vore jag det, så skulle mitt liv se ut exakt så som jag önskar mig. Tror jag.

Kanske är även den tanken fel… kanske finns det faktiskt inte, hur man än ser på saken, inget sådant som ett perfekt liv.

Mannen som visar att mina responser och mina känslor spelar roll för honom, och som jag (för att jag är den jag är) visar att jag bryr mig om hur hans tillvaro går ihop, har valt att fortsätta försöka leva med en kvinna som vill vara prinsessa i hans liv. Han kanske fortsätter att falla för det. Det verkar vara så, just nu. Jag ser att han behöver min ärliga respons och min spontana omtanke om honom. Och jag väljer att se hans känslor för det ena och andra som helt skilda saker. Jag ger honom min omtanke när vi ses, och min känsla i våra gemensamma situationer är viktiga för honon, tydligtvis. Kvinnan han vill leva med vill vara hans prinsessa. Jag har hört och förstått (från henne, utan hans närvaro) att det är vad hon söker, och sett det när de varit tillsammans. Om det är vad även han säker så… får han skylla sig själv. Faktiskt. Jag ger det som faller sig självklart för mig i de sammanhang där vi umgås, han och jag- Men inte mer än så.

Precis som med exkollegan.

Vackra och på många sätt intressanta män.

Men som söker en typ av bekräftelse som jag helt saknar intresse för att ge.

Så jävla intressanta är de inte. För en människa som söker den genuina kärleken.

Den sortens kärlek som hon (jag) hittar med sin dotter. Med sin dotters lillasyster. Med sin dotters far.

Familjekärleken.

Den där som går ända in i hjärteroten.

Den som är

på riktigt.

Om att försöka förstå sig

Under några veckor har jag varit totaldippad.

Som sagt.

Och det finns en del förklaringar. Riktigt bra sådana, faktiskt. Alldeles begripliga. Mänskliga.

Vädret har varit fantastiskt under ganska lång tid. Vädret spelar absolut in i måendet. Förmodligen för alla, men i vilket fall för mig. Men inte har grundkänslan i mig påverkats sådär väldigt påtagligt eller märkbart för det.

Ganska mycket dygnet runt så har en sorg och/eller ångest över saker i mitt liv som inte är så som jag skulle önska, dragit ner känsloläget.

Och jag har jobbat emot den där känslan, genom att tänka starka, trygga, glada, kärleksfulla tankar.

Jag kan inte säga att de har påverkat min grundkänsla alls. Åtminstone inte i närtid efter att jag tänkt dem.

Ända tills någonstans i den här veckans början, eller mitt…

Ungefär i trakten av ångesten över att jag tamigtusan inte lyckas skapa någon rätsida ens på de grundläggande sakerna i livet, som att få räkningarna betalda, städningen gjord eller andra liknande vuxensaker.

Och medan jobbet är intensivt till den grad att det är det enda som får min någorlunda absoluta uppmärksamhet. (Jo, jag älskar fortfarande mitt jobb. Varmt, glatt och intensivt.)

Så kommer jag mig faktiskt för med att höra mig för om jag kan tänkas få plats på den där happeningen där jag missat att anmälningstiden gick ut för länge sedan.

Känslan när jag mejlar är 50/50. Får jag plats så… är det vad jag vill. Får jag inte plats, så är det en lättnad också, på något vis. Då… slipper jag.

Det finns emellanåt absolut aspergerdrag, hos mig…

Och svaret kommer ganska snabbt. Jo, jag är välkommen. Väldigt välkommen; ”kul att du vill vara med”, skriver han som jag känner, har känt, har haft någon slags… connection med, för länge sedan.

I det där sammanhanget som den här happeningen handlar om, så har jag faktiskt förstått att för honom så… är jag… lite viktig. Någon slags… trygghetsfaktor, tror jag faktiskt.

Han… har inte riktigt den där förmågan att… knyta an till människor.

Härom veckan råkade jag hamna i ett sammanhang där jag satt och pratade väldigt personligt med hans livspartner. Som jag inte kände alls, innan den stunden.

Och efter det samtalet kände jag att… jo, de är nog som alldeles perfekt för varandra.

Båda saknar humor. Eller i alla fall den sortens humor som kräver att man är med, att man är snabb i skallen och förmår associera snabbt. Som jag uppfattar det så saknar båda förmågan att förstå ironi eller underförstådda saker.

Jag har de förmågorna, absolut. Samtidigt som jag inte kräver att alla ska fungera som jag för att jag ska se, bekräfta eller stötta dem. Jag har förmågan att kliva alldeles utanför mina vanliga sammanhang och faktiskt lyssna in en helt annan människa.

(Otrevliga ”Anna”, jag förstår om du varken tror på det, eftersom du helt saknar förmågan att se något gott eller ens mänskligt hos mig, eller förstår vad jag menar överhuvudtaget… Det gör inget. Du får finnas ändå, precis som alla andra får göra det… )

Tillbaka till tråden, så har jag sedan det bekräftande beskedet faktiskt… sett fram emot den här happeningen. Jag har blivit glad av att tänka på att jag kommer att få vara med om den.

Det är inte givet, även om man skulle kunna tro det. Jag kliver på allt möjligt för att jag tror eller vet att det förmodligen är ”bra” för mig. Inte för att jag verkligen vill det. Utan för att inte åstadkomma ett större utanförskap för mig själv än jag redan har placerat mig i. Det är ren… medveten teknik, faktiskt.

—

Härom veckan hade jag och dottern ett långt snack om… den djuriska aspekten av människan.

Ja, det var inte så vi definierade det. Vi pratade om varför människor agerar som de gör, mot oss och mot andra, och vad vi själva skulle behöva förändra i vårt beteende och vår självbild för att förändra att människor beter sig mot oss på sätt som vi inte vill.

Dottern sa ungefär så här: ”Man får inte både vara stark, kompetent, driven, ha ledaregenskaper – och försvarslöst visa att man emellanåt rannsakar sig själv, är osäker eller svag…”

Jag tror att hon, även om hon just då var desillusionerad, krass och förbaskat less på människorna, ringade in något som faktiskt stämmer. Idag.

När jag var ung, eller för tusan, för mindre än tio år sedan, var det andra värderingar som rådde.

Jag läste en recension i tidningen idag om filmen ”The bling ring”, som beskrevs handla om ett gäng unga Hollywood-kids som fostrats in i inställningen att de ska sätta sig själva i centrum av sina liv, new age-älska sig själva, och ta sig rätten att ”kräva” (eller stjäla) det ur dagens prioriterade saker/fenomen som de ville ha. En generation som fostrats till att förutsätta att de ska få tillvaron serverad på silverfat, och om de mot förmodan inte får det, så är det deras rätt att ”ta för sig” från andras silverfat…

Vi har hög ungdomsarbetslöshet i det här landet. De flesta av dessa unga arbetslösa har inte ens fått chansen att ta reda på om de vill ha det ena eller andra jobbet. Så är det, utan tvekan. Det är något som jag sörjer, inne i hjärteroten. Verkligen. Något jag unnar dem av hela min själ.

Men de hör till en generation som… definitivt inte har fostrats in i en inställning att… det här med att få, eller ha, ett jobb, att själva kämpa för sin överlevnad… det är något som faktiskt innebär… uppoffringar. Tacksamhet. Att underordna sig en arbetsgivare. Att göra det som en arbetsgivare säger åt en att man ska göra. (Ja, nu menar jag inom rimliga gränser, förstås; ingen ska acceptera djupa personliga eller fysiska kränkningar. Men den sortens kränkningar är det relativt sällsynt att någon utsätts för i Sverige idag. Ja, om man inte är invandrare förstås, då kan man få ta skit på en nivå som dagens unga svenskar skulle dåna om de fick uppleva… )

(I samma dagens tidning skrev en manlig journalist en krönika om att de som näthatar feminister och invandrare oftast är samma människor. Han skrev inte rent ut att de flesta av dessa är män som anser sig vara ”svenskar” (även om de, likt den kära Malexandermördaren och Vitt Ariskt Motstånd-medlemmen Jackie Arklöv, har lika etniskt blandat ursprung som nästan alla människor här i världen). För att det var så underförstått att det inte behövde sägas.)

Jag råkade föda min dotter när denna generation av ständigt kränkta ”det är min medfödda rättighet att få ALLT utan att själv göra något”-kids kom till världen.

Jag uppfostrade bara min dotter enligt helt andra värderingar än majoriteten av föräldrarna till barnen i samma generation.

Jag kom aldrig på tanken att det skulle kunna tänkas vara ”kärleksfullt” av mig att lära min unge att hon ska förvänta sig att hon ska sitta som en pascha medan stekta sparvar flyger in i hennes mun.

Det är jag glad över. Att jag inte gjorde.

För med de personliga svårigheter som min dotter har att brottas med sig själv om, så har hon ändå sett till att skaffa sig jobb. Hon har inte för en sekund suttit stilla och väntat sig att jag eller hennes pappa eller någon annan ska ordna henne drömjobbet som dokusåpadeltagare eller programledare för något flashigt på tv eller webben.

Är det något som vi är förbannat bra på i den här familjen, så är det att jobba.

Och vi sätter oss inte ner och känner efter medan vi låter det ena efter det andra jobbet gå vidare till någon som faktiskt förtjänar det…

Vi hanterar skiten som drabbar oss. Skiten som följer med att ha ett jobb, för de (faktiskt) flesta människor. Man blir kränkt. Man får inte göra det man vill. Man blir inte uppskattad efter insatser och förmåga. Världen är full av arbetsgivare som inte samtidigt är goda människor.

Så ser livet ut. Även i vårt fina, svenska lilla idealland.

Suck it up. Deal with it.

Det gör vi. Det har vi alltid gjort. Även om inte alla av oss har farit riktigt så illa i våra jobb som både jag och min dotter gjort.

Men vi är inga bortskämda skitungar. Vi vet att livet bland människor är… tufft.

Inte självklart någon räkmacka.

Min dotter är något så sällsynt idag som en ungdom som inte har varit utan jobb sedan innan hon gick ut gymnasiet.

Jag blir ofta djupt tacksam över att det är så.

Samtidigt som jag vet att det inte är en slump att det är så.

Och jag är ledsen, ”Anna” och eventuella andra som har bestämt sig för att hata mig, men jag är helt på det klara över att det till väldigt stor del är min förtjänst att min dotter aldrig någonsin, precis som jag, varit arbetslös… Jag är ledsen att göra er besvikna och förbannade.

Men så är det. Suck it up…

—

Åter till tråden.

Det dottern och jag bestämde oss för under vårt samtal, båda två, var att från och med nu så ska vi tänka och känna att just vi är väldigt fantastiska.

Vi ska banne oss inte låta oss själva eller andra få oss att tro att just vi inte är bland de mest intressanta, viktiga och respektvärda människorna som finns.

Ungefär så.

Vi var båda helt skitless på att bli behandlade som mindre viktiga, intelligenta eller intressanta än vi faktiskt är.

Kanske har det beslutet spelat in. För min fantastiska beundransvärda dotter har det det, absolut. Kanske även för mig.

(Här kan jag inte låta bli att flika in ett inpass: ”Anna” och ni eventuella andra som de senaste åren har hyllat min dotter (och jättetack för det, verkligen!!!) samtidigt som ni har dissat mig; är ni verkligen, på riktigt, så korkade att ni tror att jag skulle framställa min dotter i negativ dager?? De flesta av er har ju barn själva, som jag har förstått det – fattar ni verkligen inte????

Att det jag beskriver om mig och mina känslor är privat och personligt inuti mig, medan det jag beskriver om min dotter är fullständigt genomdränkt av den naturliga kärlek och stolthet som en normal mor känner för sitt barn?

Fattar ni verkligen inte det?? Berätta för mig. Gör ni verkligen inte det?

Är det verkligen så att ni inte inser att det som står om mig och om min dotter eller om andra människor på den här bloggen, är filtrerat genom min hjärna och känsla?

Vilket innebär att den enda människan som jag granskar med brutal ärlighet, är mig själv.

Fattar ni verkligen inte det?

Om ni inte gör det, så innebär det att ni är människor som inte är värda tankar, känslor eller ord från mig.

Fatta det.)

Trådtillbakatagande…

Både jag och min dotter har lärt oss, den hårda vägen, att människor… är bland de farligaste djuren vi kan träffa på under livet.

Det pratade jag också om med ex-kollegan jag lunchade med idag. Han som är i någon slags livskris, vilket är det enda vi pratar om när vi ses.

Att människor… är något som vi kan behöva sänka garden mot, lita på, för att kunna utvecklas så som vi önskar. Eller för att få uppleva magin, och den fantastiska tryggheten, som riktig kärlek kan medföra.

Och att vi, tyvärr kanske, måste hålla garden uppe, någonstans… eftersom de flesta av människorna vi möter… är skadliga som döden.

Men nu är vi, jag och min dotter, trötta på att behöva hantera att människor som i stort sett bara är yta får oss att känna oss oerhört mindre värda än vi är.

Nu vill vi ta tillbaka makten över våra liv.

Nu vill vi på riktigt definiera oss själva.

Igen, för min del. Kanske för första gången, för min faktiskt mycket yngre dotter.

—

Jag vet inte i vilken utsträckning vårt gemensamma beslut har påverkat mitt känsloliv.

Min känsla är att jag inte verkar ha särskilt mycket att säga till om i sammanhanget för tillfället.

Det är både intressant, lite skönt och en aning frustrerande.

Man vill ju fatta vad som styr en, eller hur.

Men hur det nu är så har jag hamnat i ett känsloläge där jag… är tillfreds. Lugn och glad. Kanske lycklig, rentav.

Jag inte bara tänker utan känner också, att jag är en väldigt attraktiv och intressant kvinna som är intressant för alla män.

Det är bara upp till mig att välja om, och och i så fall vilken, som är intressant för mig.

Jamen ”Anna”; bara en mindre intelligent människa som är alldeles utan egenvärde vill ha en man som deklarerar att den han kan tänka sig att låta bli kvinnan i sin tillvaro (eller kanske en av dem, vem vet) ska ställa upp på hans odefinierade sexkrav.

Kalla en sådan för ”en vanlig man” om du vill. Det säger i så fall bara något om i vilken grad du har kompromissat bort ditt egenvärde som människa… faktiskt.

Kollegan jag lunchade med idag vill bara prata om sig själv. Som de flesta nuförtiden. Sade hon, lite bittert, men faktiskt också väldigt brutalärligt.

Det är en vacker, intelligent och på många sätt absolut attraktiv man. Som har levt med sin (väldigt dominanta) kvinna under en evighet av år. Och som verkligen, verkligen ville få prata om att han trodde att hans livskris handlade om att han nog inte ville leva med henne längre…

Men han har hållit henne framför sig som en sköld, under alla dessa många år som jag har känt honom. Han har sökt andra kvinnors förälskelse och bekräftelse, och när de kvinnorna har kommit honom lite närmare har han dragit upp sin sambo som en sköld framför sig – men också som ett sätt att… litegrann förnedra den andra kvinnan. ”Du ska då inte tro att du har något värde för mig.” Ungefär så.

Så jag känner att vad han än vill med att träffa mig, så kan han få det att vi inte pratar ett ljud om mig – men min bekräftelse på hans manlighet, den får han inte.

Det irriterar mig någonstans att du behöver vara så väldigt lite intressant eller attraktiv som man för att alldeles gratis få kvinnors uppmärksamhet, uppskattning och till och med kärlek.

Jag vet ganska väl hur han har lyckats linda kvinnor runt sitt lillfinger genom de år jag känt honom.

Som kvinna får du vanligtvis jobba så satans mycket hårdare för att bli så ”älskad” eller attraktiv än om du är man.

Det stör mig. Som fan, faktiskt. Tolka det som du vill.

Det vimlar av intelligenta, intressanta, kloka, kärleksfulla kvinnor.

Det går minst tio sådana kvinnor på varje man.

Ändå är det de där ganska sällsynta männen som… får allt gratis.

Kvinnor som får allt gratis är fotomodellsnygga, eller något annat ytligt som handlar om utseende eller sexighet.

Och det går över när utseendet eller sexigheten falnar, med åldern.

Som man tar det aldrig slut.

För att kvinnor, generellt sett, är så väldigt mycket mer äkta kärleksfulla än män.

Sedär, nu svor jag igen, i antifeminist- och rasistkyrkan… So come on, alla ni som har befriat er själva från eget ansvar för era liv, och som saknar både humor och självdistans. Ni som utgör näthataretablissemanget nuförtiden. Give me your best shots.

Han får brottas vidare med sina känslospöken. Själv går jag vidare med att vara allt annat än en loser; med att vara en fantastiskt attraktiv och åtråvärd kvinna…

Och inte vet jag riktigt vad det är som gör det.

Men alldeles ospecificerat så känner jag, trots alla omständigheter, att… jag är alldeles väldigt glad, tillfreds, rentav lycklig.

Det kan vara bara hormoner. Eller något annat som jag inte ser och förstår.

Men i helgen ska jag ägna en massa timmar åt en kollektiv, kulturell aktivitet. Och jag ser så himla mycket fram emot det.

Alldeles oavsett… allt.

It´s a blessing.

Ljus och dröm

Jag jobbar som en skållad iller just nu. Har alldeles för mycket som ska vara klart typ igår. Roliga saker, absolut. Bara lite för mycket.

Sov dåligt i natt. Hade någon slags ont i högersidan, från höften till nacken. Vete tusan varför. Men tror att det var det som väckte mig igen och igen.

Under en av sovperioderna drömde jag en riktigt skum dröm. Tänker inte berätta allt den innehöll, men i alla fall att den utspelade sig i Londons Camden Town och att exet var med i den. Händelseförloppet var verkligen riktigt ordentligt skumt… har följt mig under dagen.

Antagligen var drömmen en del av den bearbetning som jag borde ha gått igenom för länge sedan. Men hjärnan och kroppen, de gör ju ibland som de vill, inte som ”man själv” skulle önska.

När jag jobbar ryms inte resten av livet i min hjärna. Jag tror att det är bra, faktiskt. Våra nutidshjärnor tvingas hantera så väldigt mycket mer information samtidigt som inga människohjärnor behövt tidigare.

Men vad som händer och ryms i min hjärna och mina känslor under resten av tiden… det kan variera en hel del.

Och i min kropp och hjärna är saker lite mer stabila, lite mer konsekventa, än de varit tidigare. Och när det där ”tidigare” inföll senast orkar jag inte ens försöka reda ut. Men nevertheless.

Ju längre tid jag lever desto klurigare blir det att försöka förstå vad det är som gör att det känns si eller så. På något vis är det så. Å ena sidan jobbar jag en hel del med tankar (som gör känslor) och ser uppenbara kopplingar till det. Men å andra sidan blir mitt jag och mina gränser tydligare och därmed mer lätthanterliga (för mig) av orsaker som jag inte riktigt kan se…

Jag är faktiskt riktigt stolt över hur jag har hanterat de män jag haft mer och mindre närkontakt med under det senaste året. Det ser ut, om jag tittar på det utifrån, som om jag äntligen har börjat lära mig… något… Frågan är väl återigen vad. Men någonstans så verkar det fungera i alla fall, för mig.

Vad och hur och varför, det är faktiskt vad jag tänker försöka lista ut framöver. För att jag är en människa som vill och behöver förstå, det vet jag i alla fall om mig själv. Det är bara en av de egenskaper eller förmågor som folk har kritiserat mig för under livet.

Lunchade med en kollega härom dagen. Vi pratade bland mycket annat om det där med kritik. Hon sa att kritik, det är väl alltid något som man har svårt att ta… men jag sa att för min del så har jag fått ta så väldigt mycket sådant under livet, så jag tycker faktiskt inte det är särskilt jobbigt. Jag har hunnit lära mig ungefär vilka saker människor kan störa sig på hos mig. Och, faktiskt, också varför de stör sig på just de sakerna. Att förklaringen nästan alltid ligger väldigt mycket mer hos dem än hos mig.

Kanske är det så enkelt att det blir lättare att hantera hela livet när man fattar vad som är mitt och vad som är andras.

Ljuset kommer tillbaka. Mer välkommet för vart år. Mer tydligt för varje år känner jag att med ljuset kommer livet. På en massa olika sätt.

Jag har två oerhört olika och väldigt kära människor som jag ska skriva mejlsvar till. Jag kostar på mig att känna glädje och tacksamhet över att jag faktiskt har ett antal människor som är mer och mindre väldigt olika mig, men som jag delar värme och någon variant av kärlek med. Mest tacksamhet känner jag nog någonstans över att jag, oavsett allt som händer omkring mig, kan behålla känslan av att just de människorna verkligen är viktiga beståndsdelar i mitt liv. Att jag just nu är mindre ett rö för känslovinden.

Människor som hyllar ”känslosamhet” vet tamigtusan inte vad de pratar om. Eller jag menar, de har helt och hållet andra tankar och önskemål om livet än jag har.

Påminns plötsligt om killen jag träffade ute på lokal någonstans, då när jag just träffat exet, som följde med mig hem och spelade på mitt piano. Inget annat. Men glädjen kring det; musiken.

Var är de männen nu? De som faktiskt kunde träffa en tjej ute som kändes intressant. Men som utan tvekan köpte att hon var känslomässigt upptagen. Och som det till trots gärna följde med henne hem och spelade musik på hennes piano, till bådas glädje.

Jag saknar människorna som sökte det mänskligt gemensamma.

Det känns som om vi har blivit så enkelspårigt ytliga. Vi nutidsmänniskor.

Jag hoppas att det ska gå över. Eller att jag bara ändå ska ha turen att hitta de där som är mer än korkad yta.

Gärna snart, tack, universum…