Kontraster

Amaryllisen som jag köpte inför julen 2011 fick så fina blad sedan den blommat ut, så den fick fortsätta pryda hemmet även utan blommor. Framåt december tappade den dock precis alla bladen… och jag tänkte att ”nu har nog den här löken gjort sitt”. Men den fick stå kvar på fönsterbrädan. Och den fick en skvätt vatten då och då. Och nu, sedan amaryllisen för julen 2012 blommat livet ur sig och till slut fått gå till de sälla jaktmarkerna… så dyker det upp rara blad ur fjolårslöken.

Det gör mig glad. Liv, liksom.

Denna dag har varit kontrasternas. Oerhört intensiv, från början till slut.

Inledningsvis ett möte med högsta ledningen. Jag var nervös, eftersom jag aldrig träffat högsta ledningen i den här sortens sammanhang. Men det gick bra.

Lite responser från andra i ledningen, som jag häromdagen informerade om att media hade hört av sig och frågat om en del saker och vad jag svarat (ifall några av dem skulle ha oturen att också bli uppringda). Allt lugnt, än så länge. Med lite tur så lyckades jag få journalisten som ringde att tro att det som h*n frågade om helt saknade nyhetsvärde…

Och så möte med min egen ledningsgrupp. Mycket intressant information, chefen var på hugget (i både positiv och negativ mening, faktiskt), det fattades en del beslut och en hel del saker är sådant som jag ska göra.

Jag reflekterade igen över orden som kollegan sa härom dagen, som handlade om att den som sitter på informationen på ett sätt har makten…

Och så en träff med ett par andra kollegor. Ett utvecklingsprojekt där jag hade förberett ett antal saker, och visste vad jag ville med vissa saker men ville få deras input på andra. Jag kände mig faktiskt väldigt nöjd med hur fokuserat jag guidade kollegorna genom det som vi skulle prata om. Och när träffen var slut fick jag väldigt starka lovord från den ena kollegan… och när den andra ringde i ett annat ärende någon timme senare, sa h*n ungefär samma sak. Tackade. Det kändes väldigt bra.

Jobbade undan flera akut viktiga ärenden. Skickade dem vidare till dem som skulle ta ställning eller ta vid. Lite halvsent innan jag kom mig hem från jobbet, men ändå inte så farligt…

Pratade med en vän som nyss separerat. Det finns små barn inblandade. H*n har varit väldigt ledsen och skör… men där har också funnits en person i vännens närhet, som vännen haft ganska starka känslor för ganska länge. Absolut inget har hänt mellan dem, och vännen har väl bestämt sig för att tro att den andra inte är intresserad… men när jag frågade hur det gick, fick jag ganska klart för mig att det nog inte alls är omöjligt att det kan bli något mellan dem så småningom. Om min vän bara vågar…

Och det berörde mitt hjärta att höra en människa prata om en förälskelse som… liksom är på riktigt. Jag blir både glad, för vännens skull, och lite ledsen för min egen skull… för i min värld har det inte funnits några riktigt hederliga potentiella partners på så många år att jag faktiskt har tappat känslan för hur det kan vara. Att känna den där förälskelsen…

Den 12 år yngre herren som jag skrivit lite med den senaste veckan, fick i helgen ett riktigt psykopatutbrott mot mig när vi chattade. Jag blev så överraskad av hans grova påhopp att jag faktiskt inte förmådde svara honom på något vettigt sätt… men efter att han öst ur sig en salig blandning av ursäkter och fler kränkningar och sedan loggat ut, pratade jag med min dotter om saken. Hon tyckte att han verkade ”sjukt omogen”… Och hon tyckte att jag borde skriva just det till honom. Platta till honom tillbaka, liksom. Och jag värjde mig; det känns så otroligt onaturligt för mig att bara vara otrevlig, rätt upp och ner… jag vill alltid förklara, jag vill nå fram till den ”riktiga” människan som jag tyckte fanns i den andra tills han gjorde sig till en psykopat. Och trots att jag vet minst lika väl som min dotter att det killen håller på med endast och enbart handlar om en maktkamp, att det inte finns något att förstå eller förlåta i hans beteende, så har jag så oerhört svårt för att bete mig lika illa tillbaka…

Men nu gjorde jag nästan som min dotter tyckte. Jag skrev till honom och sa att jag ville avsluta kontakten för att han betedde sig respektlöst och nog var för omogen för mig… trots att det kändes så långt under vad jag förväntar mig av mig själv att säga till någon annan.

Sedan loggade jag ut och gick och la mig.

Dagen efter såg jag att han hade skrivit. Han tyckte ändå att vi borde ses… och det var väldigt tydligt att han hade blivit oerhört störd över att jag kallat honom omogen.

Men inte förrän idag har jag haft tid eller ork att skriva ett svar för att ändå förklara varför det inte finns på kartan att jag skulle vilja träffa honom. Jag skrev sakligt, svalt men korrekt. Känner att oavsett hur han reagerar på detta så kan jag stå för det. Och jag vill verkligen, verkligen inte ens vara vän med någon som tar sig rätten att kränka mig så alldeles utan hämningar. Så det spelar mig faktiskt ingen roll hur han reagerar. Han är inte frisk i huvudet och det är inget som jag ska behöva hantera. Som jag vill hantera. Jag har gjort min beskärda del på den fronten…

Men kontrasten mellan min väns känsla och upplevelse av den som h*n har känslor för, och mina erfarenheter av männen som jag dejtat eller försökt dejta det senaste året, är så radikal att det faktiskt blir svårt att överblicka…

Så blev det kväll. Jag äter en ganska medioker middag, dricker ett par glas vin och äter nästan en hel ask fransk nougat till det. Inte särskilt nyttigt. Men just idag känner jag att jag har flera skäl att fira mig själv, att ge mig en klapp på axeln och känna mig nöjd med mig själv…

Jag jobbar på det. Att ta mig ur hjälplöshetskänslorna. Att ta mig för med saker som kan få mig att växa, att våga mer, att ta för mig av det som är friskt och glädjeskapande. Det går inte fort. Men det går åt rätt håll.

Klappar mig på axeln. ”Bra jobbat, Leva. Du gör det bra. Det gör du verkligen. Var nöjd med dig själv nu. Idag kan du vara det. Passa på.”

Så jag gör det.

Det är jul

Och jag tänker
vara
lycklig
punkt.

En riktigt fin jul önskar jag er alla.
(Ja, även dig Anna, trots att jag inte publicerar din illasinnade kommentar – eller kanske just därför.)
Frid på jorden. Till människorna ett gott behag.

Det tog slut med en fis

Tre månader.

Det verkar vara gränsen för hur långa mina förhållanden kan bli.

För några veckor sedan, första helgen som K och jag inte var tillsammans sedan vi blev ihop, så skar det ihop sig ordentligt.

Han hade sett ett program på TV som han absolut tyckte att jag borde se. Han sa det flera gånger, att han tyckte att jag borde titta på det. Så den helgen gjorde jag det. Och i programmet fanns det en väldigt stark referens till ”pappor” och relationen till dessa. Så när jag verkligen blivit tagen av att ha sett programmet, sms:ade jag till K och frågade om det var den där pappa-referensen som gjort att han absolut ville att jag skulle se programmet. Jag tänkte att det i så fall hade varit en fin tanke av honom, ett sätt att visa att han hört och förstått något av det jag berättat om min relation till min far.

Men han svarade att nej, det hade han inte tänkt på. Han hade bara tyckt att programmet var bra och intressant i sin helhet. Och jag blev liksom… ställd. Så jag kommenterade det igen i ett svar: jaha, jag trodde kanske att du tänkte på mig… men så var det alltså inte. Han svarade att nej, så var det inte.

Och efterhand kände jag att jag blev sårad, och besviken. Tyckte att han var onödigt tydlig med att han inte alls brydde sig om det jag berättat för honom i förtroende. Så till slut skrev jag något som jag inte minns nu, men som säkert lät väldigt distanserat och lite hårt. Lite av en axelryckning om att jag tydligen inte berörde honom särskilt mycket ändå.

Och då ringde han, direkt. Jätteorolig. ”Vad är det nu, vad är det som är fel?” Och jag var såpass sårad att jag inte riktigt orkade förklara… jag tyckte att han borde tänka efter själv och försöka fatta varför jag blev sårad. Men det gjorde han förstås inte, så till slut fick jag säga det, fast det kändes förnedrande att behöva göra det också…

Och han svarade att han hade tolkat mitt första sms som om han hade gjort något fel som rekommenderat programmet till mig. Att det var säkrast att inte tillstå att det fanns just den tanke som jag trodde att han hade haft… och jag fattade inget alls. Vad i det jag skrev kunde gå att tolka som om det var något som var fel!? Nej, det kunde han ju inte förklara, han reagerade bara och bestämde sig för att tro som han gjorde…

Så pratade vi, igen, om hur han (inte) lyssnar på det jag säger. Utan i stället reagerar, utan att han själv kan förklara varför, och så säger och gör han saker som blir så vansinnigt fel så det går knappt att beskriva… Till slut erkände han att nej, han hade inte förstått hur det här med min pappa har påverkat mig. Han hade hört vad jag sagt och tyckt att det lär skitjobbigt, men han hade tolkat mig som om det enda jag kände var ilska gentemot pappas fru… och då insåg jag ju att han inte kan sätta sig in i hur det känns att utsättas för närstående människors elakhet.

Framför allt kunde han varken förstå eller acceptera att de svek och hemskheter som jag har varit med om, skulle ha präglat och format mig till att vara den människan jag är idag. En som väldigt ogärna släpper in nya människor riktigt nära, som har väldigt stort motstånd mot att lita på människor…

Han sa bara, ganska otåligt, att han tyckte att han har ju sagt att jag kan lita på honom. Så då borde jag ju bara göra det. Visa tacksamhet för att han säger att jag kan lita på honom, slappna av och släppa in honom. Inte svara så som jag har gjort, med ”vi får väl se, det visar sig om jag kan göra det”. För genom att svara så så sårade jag ju honom och hans självbild, han tyckte inte om att få sin pålitlighet ifrågasatt för han visste ju hur mycket man kan lita på honom…

Och trots att jag förklarade så mycket jag kunde att man inte kan beordra människor att känna sig trygga, att man inte kan få en annan att känna några känslor alls genom att kräva känslorna, så förstod han inte det. Han tyckte bara att det skulle räcka med att han sa att jag kunde lita på att han aldrig skulle vara taskig eller svika så som andra människor gjort tidigare…

Efter det har relationen bara gått utför. Han har blivit rent rabiat när det gäller att i stort sett aldrig svara på det som jag säger. Det kan vara stort eller smått, oftast är det små saker: jag kan säga ”oj vad det snöar!”, och han svarar ”ja, vad kallt det är nu”. Han kan inleda ett samtal om något, kanske säger han ”vill du ha en kopp kaffe?”, och när jag svarat ”nej tack, jag vill hellre ha en kopp te” så svarar han ”ska jag göra en liten kopp kaffe till dig?”…

Och jag har försökt hantera att varenda samtal tar tvärnit så fort han öppnar munnen, genom att antingen upprepa: ”nej, det var inte det jag sa, det var det här jag sa”, och efter att jag sagt det som jag sa från början 5-6 gånger så slutar han i bästa fall prata om det andra som han i stället bytte ämne till… men nästan aldrig kommer han till: ”jaha, var det så du menade, ja men då tänker jag så här om den saken”… Alternativet till att tjata om samma sak på så många sätt jag kan komma på… är att helt enkelt bara bli tyst.

Och så är det tyst tills någon av oss säger något nytt, och precis samma tvärnit uppstår igen…

Han lyssnar inte på det som jag säger. Han tror sig ana sig till, av mina första ord, vad det är jag kommer att säga, och under tiden som jag pratar så lyssnar han inte utan ägnar sig åt att tänka ut vad han ska svara… som alltså inte handlar om det som jag sa.

Vi kan inte ens prata om upplevelsen av en film eller konsert efter att vi varit på den. Inte för att vi inte i grunden känner ungefär lika, utan för att han inte kan svara så att det blir ett samtal…

Hur mycket man än vill vara på gott humör och ha det trevligt tillsammans, så tar samtalen tvärstopp precis hela tiden… och det spelar ingen roll hur jag svarar på hans tvärnitar, och oftast blir jag inte irriterad utan bara stressad och sliten (men fortfarande lugn och vänlig): när det i stort sett inte går att föra några samtal utöver varsin replik, så blir situationen tillsammans inte särskilt positiv eller varm… man når ju aldrig fram till varandra, överhuvudtaget. Det blir inga samtal, det blir två människor med varsina monologer.

Och min förmåga att ”täcka upp”, att förklara och förtydliga, räcker inte till för att han någonsin ska förstå och ta in det jag faktiskt säger…

Han har sagt flera gånger att han har insett att det är så här han gör när han pratar med andra. Han har gett flera exempel från hans nutida hemmaliv på hur han har bemött familj eller vänner på precis det här sättet.

Men eftersom ingen mer än jag blir stressad eller reagerar på att han inte lyssnar och inte deltar när de pratar med honom, så blir det ju jag som blir hans nagel i ögat… det hjälper inte att han själv konstaterar att hans beteende mot andra tydligtvis inte är nytt och inte har med mig att göra. Det är ändå jag som får ta skiten för att han inte vill vara en så konstig samtalspartner som han faktiskt själv konstaterar att han är…

Det har varit tunga veckor.

Jag har rannsakat mig själv och granskat om det är så att jag brukar hetsa upp mig eller hacka på honom för orättvisa skitsaker. Men konstaterat att det jag gör, är att jag för varje nytt samtal verkligen hoppas att han inte ska göra så som han gör, igen…

Det går helt enkelt inte att prata med en människa som sällan eller aldrig svarar med respons på det som man själv har sagt.

Vi har bestämt att vi ska fira julen ihop. Han ska vara här hos mig, och resten av min familj ska komma till mig. Det betyder att jag måste använda det mesta av den lilla lediga tid jag har till att handla och göra julmat. Han har sagt att han gärna tar på sig att fixa det mesta av maten, han har ju all tid i världen eftersom han inte arbetar.

Han har överhuvudtaget velat komma tillbaka till att kräva beslut från mig om en gemensam framtid. Rätt som det är, när han blir orolig, blir det emellanåt oerhört viktigt för honom att vi bestämmer om vi ska ses på fredag (även om det bara är måndag), om vi ska resa iväg tillsammans om fem månader, om vi ska flytta ihop… men framför allt har han mellan varven krävt att jag ska bestämma om vi ska fortsätta vara ihop eller inte. Då, på dagen, genast.

Och jag har sagt att jag inte har några sådana svar, så att jag i stället tycker att vi ska ägna oss åt att göra de saker som vi har bestämt att vi skulle göra just idag.

Han har blivit frustrerad, velat ha en dramatisk situation som motsvarar och bekräftar hans tillfälliga oro, men har fallit till föga och deltagit när jag har påbörjat det som vi bestämt att vi skulle göra.

Men nu hade vi till slut bestämt att fira julen tillsammans. Det var det enda vi bestämt, gemensamt. Och jag har berättat för familjen att han kommer att vara med.

Och så hamnade vi i fredags kväll, som vanligt numera, i en diskussion som startade för att han svarade konstigt och fel på det jag sa (dvs svarade inte på det jag sa)… och diskussionen tog hela natten.

Som vanligt numera, så satt han och lyssnade och nickade och sa ja och skakade på huvudet och sa att han förstod vad jag sa och menade, men gav ingen egen respons som visade att det jag sagt faktiskt gått fram. Utan när han väl valde att öppna munnen och säga något, så var det för att han snedtände på att jag tog ett exempel på en situation där han inte gjorde sådär jätteklokt… en situation som vi har pratat om flera gånger förut. Och då har han sagt att han förstår varför det inte var så klokt att göra som han gjorde. Att han håller med mig, och att han är glad för att jag sätter ord på det här så att han kan lära sig något.

Men i fredags hade det exemplet (som jag tog för att han lättare skulle förstå resten av det jag pratade om) plötsligt blivit till att jag helt orättvist hackade på honom för något som han minsann inte hade gjort fel…

Och jag blev först väldigt häpen. Frågade, vad menar du nu? Och han svarade inte med några nyanser, utan eldade bara upp sig över hur orättvist jag behandlade honom…

Till slut sa han att han ju hade räknat ut redan från början när jag började prata om det som var ämnet, att ”alltihop handlar bara om ett sätt att till slut rikta en massa kritik mot mig”…

Och jag sa att för det första så var det ju inte kritik. Det var ju något vi var överens om…?

Och för det andra så blev jag ordentligt sårad över att han inte tog fasta på något av de 95% som jag pratat om, som handlat om mig och hur jag fungerar och varför…

Vi gick och la oss till slut, men inte hade vi löst något eller kommit fram till något konstruktivt.

Och så var det lördag, efter ett par timmars sömn. Det blev lite småtjafs redan vid frukosten, av samma skäl som innan. Och när han inte kunde ”få rätt” och jag inte lät honom smita undan från att prata om glappet som det blir när han ser sig själv som en person och beter sig som en annan, så kom det där igen… ”är det någon mening med att vi fortsätter med det här, vad ska vi göra?”. Andemeningen var att han undrade om jag ville göra slut… så jag svarade som vanligt, att det som jag tycker att vi ska göra är att gå upp och duscha och sedan bege oss iväg på de saker som vi har bestämt och planerat för idag.

Han ville ha drama, vill ”bli säker”. Och det blir man ju om man gör slut, för då behöver man ju inte känna sig orolig för att det kanske kommer att ta slut… Och jag har förklarat för honom att jag avskyr draman (och varför), och att jag inte tycker att man ska börja prata om eller göra slut så fort som det gnisslar i relationen. Att det är ett beslut som jag tycker är betydligt större och mer allvarligt än att man kan göra det ogenomtänkt och i affekt.

Sedan gjorde vi de saker vi bestämt. Vilket bland annat inkluderade en sak med delar av min familj. Och till slut var det kväll igen, vi kom hem och jag var förstås helt slut efter i stort sett ingen sömn natten innan. Och han borde ha varit lika trött… men han var mer speedad, ville öppna en flaska vin (vid halv elva på kvällen)… och det gjorde mig lite orolig. Jag tycker mig ha förstått att han nog dricker lite mer än vad som bara handlar om att ”det är gott”… men jag tog ingen diskussion om saken, sa bara att jag inte tyckte att det var någon bra idé eftersom jag absolut inte skulle dricka upp en halv flaska vin just då. Så han backade på det… men det blev förstås ändå lite… konstig stämning. Men vi gick och la oss och sov, utan mer jobbigheter.

Så blev det söndag morgon.

Jag gick upp och gjorde frukost åt oss. Han kom upp när jag just börjat, och ställde sig mitt i köket och försökte se ut som om han tänkte vara effektiv och hjälpa till, men det enda som hände var att han stod där och var i vägen… men jag sa inget, gjorde bara klart frukosten. Det gjorde mig absolut inget att göra frukosten, han har gjort det så många gånger och jag gjorde det gärna, men helst inte med en stor propp mitt i vägen i köket, som dessutom försöker se ut som om han hjälper till… så jag bad honom hämta tidningen i stället.

Till slut satt vi i sängen och åt och läste tidningen. Och så fes jag, så att det hördes.

Till saken hör att han fiser hela dagarna, så att det riktigt dånar. Och en annan människa än jag skulle med ganska stor sannolikhet tycka att det var lite äckligt till slut… men jag har skojat bort det för det mesta, och ibland sagt att ”nu får du skärpa dig, du kan väl gå iväg någonstans när du ska lägga dina brakare”. Och han skäms lite och ber om ursäkt för sitt fisande, samtidigt som han egentligen bara tycker att det är roligt…

Och när jag nu för en gångs skull fes, stirrade han på mig och sa: ”OJ.”

Vad då ”oj”, sa jag, du är väl den sista som ska kommentera om andra fiser… men jag sa det med ett skratt. Mja, jaha, ja men jag tyckte i alla fall att det var lite roligt, sa han till slut. Ja, det förstod jag, sa jag, men det tyckte inte jag. Nej, det har jag ju förstått att du aldrig gör, sa han… vad då, sa jag, du hör alltså inte skillnad mellan när jag säger sånt med lite skämt och när jag menar det på allvar?

Och då fräste han att ”nej, jag är ju så fullständigt socialt inkompetent så jag fattar ju ingenting!!”, och reste sig och marscherade ut i köket med frukostbrickan…

Oj.

Tänkte jag.

Och satt kvar i sängen och läste klart tidningen.

Han kom in efter en stund och sa surt att han tänkte ta ut lite sopor. Jaha, sa jag.

Och tydligen lugnade han inte ner sig medan han var ute med soporna heller. För när han kom in igen satte han sig på sängkanten och sa: ”det här går ju inte, så här kan vi inte ha det, jag mår för dåligt av det här, nu har jag mått dåligt alldeles för länge…”

Och jag kände lite irritation över att han ännu en gång måste komma dragande med göra-slut-grejen… men tänkte att om det nu ska ta slut, eller oavsett hur det blir, så är det lika bra att även jag säger hur det känns och har känts. Så jag berättade hur jag känt det med vår relation, under hela processen, och varför jag känt det som jag gjort. Jag har förklarat de sakerna för honom under tiden också, men det kändes som om han nog ändå inte har fattat riktigt… och framför allt insåg jag plötsligt att han tror att det bara är han som har fått kompromissa och göra om sig själv. Så jag förklarade hur det varit för mig. Och att jag tänkt att det kanske inte håller mellan oss, men att vi ju nu har bestämt att vi ska fira julen tillsammans så det tänkte jag efterleva.

Och någonstans i slutet av det jag sa så sa jag väl något som innebar kritik mot hur han har gjort och varit.

Så när han öppnade munnen så var det för att säga att han bara hade velat upplysa mig om hur han kände det, men i stället fick han tvingas sitta och lyssna på ”hela den här långa harangen” (dvs när jag berättade hur det känts för mig) som ändå bara handlade om att tala om för honom vilken dålig människa han var…

Ja, igen.

Samma sak.

Han lyssnar inte, eller ger åtminstone ingen respons som indikerar att han har lyssnat eller hört, när jag pratar om hur jag fungerar. Inget i det han säger eller gör ger mig något som helst skäl att tro att han förstår vad jag säger.

Utan han reagerar bara när han hittar något i det jag säger som han vill säga emot.

Men nu hade han tydligen bestämt sig. För att göra slut. Fast det sa han inte. Han sa bara att ”det här fungerar inte och jag mår för dåligt så jag åker hem nu”. Och jag hade svårt att tolka det som om han menade något annat än att han gjorde slut. När jag sa det så sa han inte emot.

Och jag kände verkligen att… det här accepterar jag inte. Så här gör man inte slut. Och man drar inte bara ur en människas liv efter att både ha lovat att ”alltid finnas till hands” och ha planerat ett gemensamt familjejulfirande två veckor senare…

Så jag sa det. Att det där som du har anklagat mig för, att jag inte självklart litar på eller räknar med en människa bara för att den säger att jag ska göra det, det visar sig som sagt ännu en gång vara det enda möjliga förhållningssättet som jag kan ha, för nu sviker ju du mig på precis samma sätt som en hel radda närstående människor har gjort de senaste tiotalet åren…

Och han bara nickade och höll med. Och sa att han var ledsen. Men så fick det bli.

Och så packade han ihop alla sina saker, sa hej då och stack. Jag sa inte hej då, eftersom jag inte accepterade att han gjorde som han gjorde.

Sedan var den söndagen helt förstörd. Jag satte som vanligt genast igång med att bygga upp bilden av mitt nya liv som ensamstående, och hur jag får försöka fixa alla julförberedelserna själv, och att jag är ensam och ute i iskylan igen… att jag inte kan, inte får, lita på en enda människa i hela världen.

Att jag måste klara mig själv igen. Att allt som är gott i livet är saker som jag absolut inte får räkna med, vara glad för, slappna av i… för det gör bara mer ont när det rycks ifrån mig sedan.

Jag tvingade mig att tvätta, handla, fixa mat, göra lite julgodisar… tiden blev ju plötsligt ännu mer knapp innan jul nu.

Och mådde skit. Hade ont i hela kroppen. Kände mig som om jag hade blivit brutalt misshandlad, både i kropp och själ.

Att det förmodligen inte skulle hålla mellan oss var jag införstådd med. Men att han skulle svika alla sina löften och strunta totalt i att han upprepade den misshandel som andra utsatt mig för, det hade jag inte sett komma…

Senare, på kvällen, pratade vi i telefon. Då sa han att han hade kämpat som ett djur hela dagen med att försöka intala sig att han hade gjort rätt… men att han tvingades inse att han inte hade gjort det. Och han lovade att om jag fortfarande ville så kunde vi ändå fira julen tillsammans. Men då hade jag dels redan pratat med min dotter och sagt hur läget var, och dels själv helt ställt om i skallen till att jag nu är singel… så jag sa att jag måste fundera, och prata med henne för att höra vad hon orkar med.

Och så grät vi floder i varsin ände. Jag sa allt jag kände om hur han faktiskt misshandlat mig… och han höll med och skämdes över det.

Men redan dagen efter, när han inte kunde låta bli att ringa trots att jag sagt att jag skulle höra av mig när jag pratat med dottern, så ville han slippa få höra att han svikit mitt förtroende så illa att jag inte längre litar på något han säger eller gör. ”Jaha, men om det är så du känner det, så är det kanske ingen bra idé att vi firar julen tillsammans…”

Och jag bara frågade: vad i det som jag just nu har sagt är nytt för dig sedan igår? Vad har du inte redan hört och förstått?

Hur visar du att du äger ansvaret för att du valde att göra så illa, när du blir förnärmad över att jag konstaterar att jag inte litar på dig?

Han pendlade mellan att säga att ”jo men jag tar på mig det fulla ansvaret för det jag gjort” och att säga saker som att ”det blev tokigt, det blev dumt igår, men jag kände att jag måste…” saker som bara bortförklarade hans ansvar för sitt eget beteende.

Och jag förstår att det inte är roligt att tvingas inse att självbilden att man är så trygg och stabil och alltid pålitlig, inte stämmer med det som man har gjort.

Men det tar inte bort att han har gjort det han har gjort.

Och jag känner att… han är för lik min far. Som gärna vill ha kontakten, men absolut inte tänker säga att han har behandlat mig illa. Och som blir arg och elak igen om jag säger att han har gjort det. Han har sin självbild som är ”den snälla”, och det faktum att han varit elak mot sin egen dotter tänker han inte låta påverka hur han kräver att bli uppfattad.

Det går inte att lita på ”snälla” människor. Men det går å andra sidan ännu sämre att lita på själviska eller elaka människor.

Det går helt enkelt inte någonsin att lita på eller räkna med någon enda människa.

Respekt, omtanke, hänsyn eller vanlig vuxen hyfs, det finns helt enkelt inte. Eller jo – det finns så länge som människan fortfarande räknar med att få det h*n vill ha genom att bete sig civiliserat. Men när det hoppet tar slut hos människan, så finns det inget som går att lita på…