Bluff och Spark och Tork och Kvark,
voro sex små dvärgar
En var ful, och en var glad,
och en var dum i huvet…

Ja, rubrikstrofen kommer såklart ur Povel Ramels ”Lingonben”. Man förlåter gärna herr Ramels… fria räkneförmåga, när han skriver sådana härliga texter…

Fast det är jag som är trött. Inte så liten, måhända, men… sådär håhå jaja-trött… Det är inget särskilt. Livet, bara. Som det verkar fungera för mig, nuförtiden. Jag fattar inte varför jag alltid är så slut… eller varför jag nästan alltid har ont, i magen, eller ryggen… men jag ska göra fler försök att få tag på min vårdcentralsdoktor. Med lite tur kan jag rentav få tag på honom i morgon, det är ju bara fem dagar sedan jag började försöka, så…

Det är väldigt trevligt i mitt nya rum på jobbet. Betydligt ljusare. I morse var det dessutom närapå klart ute, så ljuset kom in ännu bättre… Jag nämnde på nätcommunityt att jag bytt rum och att mina närmaste grannar tyckte att jag borde ha inflyttningsfest, och vips så var det flera stycken från mitt förra jobb (favoritexkollegorna) som anmälde intresse för en sådan… Det vore faktiskt kul att bjuda in dem på ett fika, men jag inser att jag i så fall borde bjuda hela min nya arbetsplats också, och det blir en alldeles för stor apparat av det hela då… bortsett från att de skulle få passera på rad utanför, för att alla skulle kunna komma in. Men jag blir verkligen rörd av att de säger att de vill besöka mig… det känns väldigt fint. De är väldigt fina. Det finns en massa fler på arbetsplatserna i närområdet, som jag möter i lunchrummet dagligen, som är väldigt fina också. Jag är glad att jag får så mycket varmt och fint, av människorna omkring mig… glad att de verkar tycka om mig. Jag är så ovan vid det att jag inte riktigt tar in det… så jag bemödar mig om att lägga märke till det.

Exkollegan har jag inte sett röken av sedan i måndags. Men jag har å andra sidan varit ute och farit en del själv, och fikat eller ätit på udda tider och inte alltid där vi brukar ses… så jag vet inte om han håller sig undan. Just nu känns det skönt att slippa träffa honom.

Kollegan som verkade vilja bli min bästis, då när jag blev dålig och fick åka till sjukhuset, ringde idag medan jag hade besök på rummet. ”Hej, det är xx”, sa hon… och jag känner flera med hennes förnamn, så jag kopplade inte utan fick fråga… ganska typiskt, när det just var hon, som visat att hon är lite känslig för att bli bortstött… Igår ringde en annan kollega och presenterade sig bara med förnamn. Och jag har ännu fler kollegor och vänner med det förnamnet… men då tänkte jag bara att ”h*n får prata på, så märker jag av sammanhanget vilken av dem det är”… Nåja, jag hoppas att hon som ringde idag inte blev ledsen. Fast när jag var tvungen att avböja hennes superförsiktiga fråga om att äta lunch ihop, för att mitt eftermiddagsmöte idag inleddes med gemensam lunch, så kändes det som om hon krälade baklänges ut genom sin dörr… så jag sa direkt att jag tyckte att det var jättebra att hon tagit tag i att ses, och undrade om det funkade med lunch i morgon. Det gjorde det, och jag tyckte att hon lät lite gladare när vi enades om att gå iväg någonstans och luncha i morgon… Det är ju en jätterar tjej, inget fel alls på henne, jag råkade bara känna mig socialt överbelastad då, efter min sjukhusvistelse. Nu är läget annat, och det ska bli kul att luncha med henne i morgon.

Det är fortfarande så många saker att lösa med kort varsel, och mejlboxen fylls av fler saker att lösa snabbt, hela tiden… så jag har ingen vidare överblick över jobbet just nu. Hela eftermiddagen gick åt till ett bra och viktigt möte om skötseln av bl a det som jag ansvarar för. Den där chefen som det kändes som att han inte gillade mig, var den som höll i mötet, och jag vet inte om min chef sagt något till honom om att jag känt det som att han inte gillar mig, för han är så otroligt snäll och försiktig med mig… Det handlar om saker som är i utveckling, och ingen i gruppen ”vet hur det ska vara eller bli”, så det är ett kreativt och roligt arbete.

Men mejlboxen svämmade över av fler saker att lösa genast, när jag kom tillbaka… och det blev jobb till efter sex.

Hemma hann jag bara äta min middag och nästan börjat slappa i soffan, så ringde dottern och sa att hon och kompisarna skulle komma och hämta saker. De hade hållit på med att flytta sedan lunch… och hon var glad, både över att de ställde upp trots tidigare ”jag orkar inte”-besked, och över att få komma till det nya. Och jag blir ju glad när hon är glad.

Lyssnar på en skiva med lugn musik som jag just fått med posten. Plinkeplonk-musik, som går i dur… man mår faktiskt bättre av att höra den. Och annars har jag funderat över att… det vimlar av människor som beter sig kantigt eller reagerar negativt alltsom oftast, på allt möjligt. Och när omgivningen känner till att… saker har hänt i deras liv som har gjort dem lite kantiga, så brukar de få hållas. Ingen blir sur på dem eller drar sig undan, för att de är otrevliga. Och så tänker jag på att toleransen gentemot mig, när jag visar att jag har fått värderingar och känslor till följd av att mitt liv varit jäkligt tufft, den… verkar inte vara så hög. Kanske får man inte både vara välartikulerad och ganska klar över hur man funkar och varför, om man ska få ”förlåtelse” eller förståelse från sin omgivning för att man påverkas i sin själ av att bli angripen eller ha det tufft på andra sätt? Kanske är det så att det är ”tillåtet” att visa skepsis mot andra människor, om man bara saknar förmågan att uttrycka sig?

Jag har i alla fall kommit fram till att jag tycker att det är tillåtet för mig att vara lite bränd av all skit som jag utsatts för. Och att de svek som lite för många omkring mig har utsatt mig för, har gjort mig emellanåt lite allergisk mot människor… även mot dem som vill väl, men tyvärr inte alltid lyckas göra väl. Det kan inte vara mitt fel varenda gång som jag faktiskt inte blir glad av att bli oförstådd, och visar det… det kan inte vara min plikt att alltid visa tacksamhet eller tolerans när människor inte gör mig väl. Även om de inte alls menar illa. Även jag måste få vara mänsklig… och de som slutar tycka om mig så fort jag inte visar förståelse för deras icke-lyckade försök att hjälpa mig, de tyckte nog inte om mig från början heller.

Jag läste en insändare av någon människa som jobbat som någon form av terapeut, i tidningen häromdagen. Insändaren handlade om hur människor kan bli som vuxit upp med att inte få sina kränkta känslor bekräftade eller accepterade, de som levt i dysfunktionella familjer där alla jobbiga känslor sopats under mattan och inte fått uttalas. Ett exempel som insändaren gav, var att det är vanligt att man blir över-omhändertagande mot andra, för att man lärt sig att det är den enda sortens beteende som ger någon form av bekräftelse på att man finns. Och insändaren skrev att kvinnor som utsatts för kränkningar eller övergrepp som barn, som de inte fått prata om i familjen, ofta hittar män som gillar att bli omhändertagna… men efterhand i förhållandet, så kommer ju kvinnans behov av att bli omhändertagen själv, fram. Och det blir obalans i relationen – båda förväntar sig att bli omhändertagna, så båda blir besvikna på att de inte blir det. Jag skulle gissa att det lika gärna kan vara omvända könsroller i detta, men det hör ju till den förväntade kvinnorollen att ”ta hand om”, mer än det hör till mansrollen.

Jag funderade på om detta fenomen var tillämpligt på mig. Jag har ju alltid varit väldigt bra på att… lägga märke till saker, både fysiska fenomen omkring mig och människors känslor. Jag har nog alltid varit ganska bra på att se och bekräfta människors känslor… särskilt de där som de inte riktigt visar, som ingen annan ser… jag är nog lite överomhändertagande, rent känslomässigt. Fysiskt är jag inte överomhändertagande, jag är ingen ”matmamma”, så… Men jag tycker själv att jag har blivit allt mindre omhändertagande. Och det hänger nog ihop med att jag verkligen behöver att andra tar hand om mig, lite… och framför allt känslomässigt. Att jag får vara, synas som den jag är, med någon som verkligen tycker om mig… så för närvarande tror jag inte att jag skulle råka ramla på en karl som förväntar sig att jag ska ta hand om honom, mer än omvänt. Fast det är inte alls länge sedan som jag hade att göra med den sorten… som tyckte sig ha rätt att häva ur sig hur hårda och elaka ord som helst, men inte alls ville förstå att jag kanske inte orkade med det. Så kanske signalerar jag fortfarande… någon slags överomhändertagande attityd, som vissa snappar upp… jag vet inte riktigt.

En av kollegorna är… lite för uppenbart förtjust i mig. Han är helt klart för närgången, emellanåt. Häromdagen tappade han en godis när vi satt och fikade så att den landade mellan mina knän, och på bråkdelen av en sekund hade han handen där och plockade upp den… jag hann inte reagera själv, så hade han gjort det. Och jag såg att åtminstone en annan kollega vid bordet, reagerade på… den där intima gesten. Och jag tänkte att jag vill inte att någon ska tro att det är något mellan honom och mig… men jag har inte en aning om hur jag ska få honom att… sluta vara lite för intim med mig, utan att sabotera vår relation helt och hållet.

När jag pratade med mamma igår, berättade jag om det som hänt. Och konstaterade att det nog är effekten av att man utsatts för incest, och ingen i familjen ”erkänt” det trots att de stått bredvid och sett det hända… det ville inte mamma prata om, för det gav ju henne ett ansvar. Och hennes kärva, demonstrativt negativa och ”ointresserade” reaktion, igår, gjorde det mer tydligt för mig att… ja, att det inte är konstigt att min familj beter sig som den gör. Det är lite för mycket som ffa min mamma i alla år har lagt på mig… sådant som hon själv eller andra gjort, som varit kränkande, men som hon har vänt till att jag är konstig eller överkänslig eller lite sjuk i skallen… bara för att hon ska slippa ta något ansvar. Jag såg det så tydligt, när hon reagerade som hon gjorde, igår…

Man får det svårare med gränssättandet mot andra, när man har tvingats på en intimitet (fysisk eller känslomässig) som… inte alls är sund, från någon närstående. Jag tror att det kan vara ett problem som de flesta har som utsatts för övergrepp, fysiska eller psykiska, som barn… och det kan yttra sig mer eller mindre tydligt. Men jag är tveklöst alldeles för dålig på att säga nej till folk, när de vill mig något… oavsett vad det handlar om. Jag tar på mig ett ansvar för att inte göra andra generade, obekväma eller besvikna… i för hög utsträckning. Andra ger sällan motsvarande tillbaks. Och jag menar inte att de borde det heller, det är jag som borde bli bättre på att sätta gränser… och att kräva stöd, förståelse, hänsyn eller omtanke från andra. Mina erfarenheter säger mig att människor oftast slutar tycka om mig om jag inte gör dem till viljes… och det är nog ingen riktigt bra utgångspunkt att ha. Man ska nog förvänta sig att bli älskad trots att man är obekväm… fast det verkar ju funka dåligt, för just mig…

Jag har kanske ”löst” det, åtminstone för tillfället, genom att inte bry mig om ifall människor tycker om mig eller ej. Jag försöker hålla ifrån mig dem som gör mig direkt illa, det är väl den strävan som jag lyckas åstadkomma… och det är klart att… ja, jag försöker sträva efter att ta mig från ganska rejält minus, till åtminstone en nollpunkt… och det är en bra bit ifrån att bygga på plussidan.

Men man vet det man vet, först när man vet det. Och man får göra så gott man kan, utifrån omständigheterna… kanske hamnar jag till slut på plussidan. Om jag orkar kämpa mig dit… och om jag får lite tur, en stund…