Det beror förmodligen ganska mycket på vem man är som person.

Jag är den sorten som… tar emot väldigt, väldigt många intryck.

Till och med på ett medvetet plan.

Vilket antagligen är skälet till att jag behöver mer egentid än många andra. För att hinna med att bearbeta och sortera intrycken.

Brottstycken från den här dagen, till att börja med.

Att för ovanlighetens skull faktiskt, rätt igenom hela organismen, gå in i ett meditativt tillstånd. I ett rum som är fullt av människor, varav de flesta är sådana som jag aldrig har träffat tidigare.

Att gå från att behandlas av (för mig tidigare okända) människor som… någon som man nog bör hålla sig på lite avstånd från. Till att (tydligen??) visa sig vara någon som man vill förlita sig på…

Att få små förtroenden från människor som söker sig till en. Människor som man inte vet namnet på, och knappt har hunnit uppfatta ens hur de ser ut.

Värme.

Mycket mänsklig värme.

Och glädje. I gemenskapen.

Samtal med människorna som är med och som man känner sedan innan. Samtal med närhet, tillit, förtroende och värme.

Ännu mer glädje och värme, i det.

En insikt om att jag är viktig på ett sätt som jag inte vet hur jag ska sätta ord på, för en människa som jag… sträckte ut en hand till för några år sedan, visade delar av min själ för – och då blev avvisad av. Ord jag kan sätta är att det handlar om att jag upplevs som någon slags trygghet för den här människan. Inte för att h*en har sagt det, men för att det är en sak som är enkel och otvetydig att tolka.

Ska jag dessutom tro mig om att ha något riktig värde för andra människor så vågar jag mig påstå att den här personen… vill mig väl. På något vis. Mer än så tänker jag inte påstå.

För det är kanske ett av ”problemen” med att vara jag: att jag aldrig någonsin övertolkar postitiva signaler från andra.

Jag är på någon nivå djupt medveten om att människor som ger andra människor positiva saker, gör så för att själva vinna något på det.

”Problemet” för mig är väl att jag inte förmår hålla ifrån mig negativa saker som människor gör, på motsvarande sätt.

Jag tror liksom att det negativa som jag får, är ”sant”. Medan det postiva inte är det, utan döljer någon annan (för andra självgynnande) avsikt.

Jag menar ungefär att när människor kostar på sig att vara rejält otrevliga mot andra så handlar det om att de ändå inte bryr sig om hur den de riktar det negativa mot, tar emot det. Det vill säga: man tar sig risken och utrymmet att vara otrevlig mot dem som man ändå inte värdesätter på något sätt överhuvudtaget – förutom att man har bestämt sig för att den personen är någon som är tillräckligt värdelös för en själv för att det inte gör något om (ATT!!!!) man förlorar den, för alltid.

Att det är en människa som man har bestämt sig för är i underläge i förhållande till en själv.

Jag hade en gång en vän… vi hade varit vänner i 12 år.

Vi hade delat ”for rich and for poor”, med råge.

Hennes smärtor och eländen var mina. Och omvänt.

Trodde jag.

Tills det väldigt plötsligt och oväntat visade sig att… nä. Så var det ju inte. Alls.

Under alla våra år tillsammans så hade hon spelat ett spel, låtsats känslor som inte på något enda plan stämde med vad hon faktiskt kände.

Och 12 år senare fick jag serverat för mig vad hon verkligen hade känt och tyckt – tillsammans med kravet på att jag skulle ”betala” (på för mig okänt vis) för att hon känt som hon gjort.

Det är sådana erfarenheter som gör att jag säger fuck you, självcentrerade människor.

Det är sådana erfarenheter som gör att jag tyvärr faktiskt inte på riktigt blir glad över att ex-kollegan som jag lunchade med igår mejlade mig ett ”tack” efter arbetstid igårkväll. Ett mejl som i övrigt bara handlade om hans känslor och om hur han inte delar den sortens prat med vem som helst som han delade med mig under den lunchen…

Nånstans är jag tacksam över att han skrev det mejlet till min jobbmejl. Eftersom det ger mig legitimt skäl att inte svara förrän på måndag… för i mitt huvud hinner ett antal svar passera som jag ännu inte vet om jag faktiskt verkligen vill ge honom.

Han är för tusan en ordentligt intelligent människa.

Jag tycker på något plan att jag har rätten att bemöta honom som om han vore just det.

Samtidigt som jag tveklöst inser och förstår att en logiskt intelligent människa inte med självklarhet också är en känslomässigt intelligent sådan. Eller att en sådan människa har en egen personlig medvetenhet om vem han är eller vad han gör. (Eller hon, för all del. Helt seriöst, och inte för att vara politiskt korrekt. Men i just det här fallet så handlar det om en han.)

Tillbaka till tråden…

Mer än en av mina vänner genom åren, men framför allt C, som är en av de mest värdefulla vännerna jag haft av en hel massa skäl som jag skulle vilja ge ett eget inlägg för att förklara; en massa skäl som jag vill att just hon ska få veta… också det av en hel massa skäl.

Enkelt summerat kan jag väl säga att det gör mig ledsen jättelångt in i själen att en människa med så många fantastiska mänskliga egenskaper och förmågor som C har och är, inte riktigt ska få chansen och erbjudas en jääteviktig och bra plats i vårt samhälle… det är nackedelen med en demokrati, kanske. Att de riktigt värdefulla förmågorna när det handlar om att göra världen och mänskligheten bättre, inte syns och inte får sin rättmätiga plats i ett demokratiskt samhälle.

”10 miljoner flugor kan inte ha fel. Ät skit.”

Eller: majoriteten har inte alltid rätt.

Men i en demokrati är det majoriteten som bestämmer.

Och hur man än ser på saken så är det ändå bättre än att en enstaka diktator får bestämma hur alla andra ska ha det.

Men anyway, så har framför allt C, men också andra vänner, sagt till mig att de värdesätter min förmåga att vika ut i ganska stora loopar i mina resonemang, men ändå i slutänden komma tillbaka till poängen.

Just här finns det kanske inte riktigt någon poäng (men vem vet! ), men det finns en tråd.

Den handlar om reflektioner om idag, för just mig.

Så nu går jag tillbaka dit.

Det gör mig glad på något plan att få erfara att just jag och min delaktighet eller upplevelse av sammanhanget, har någon slags betydelse för personen som jag nämnde en bra bit härovan…

Jag kommer att fundera mer över vad just jag kan tänkas fylla för funktion för just den personen. Den där som avvisade mig, för några år sedan…

Fler brottstycken.

Jag får chansen att visa upp min dotter och hennes fantastiskheter. Som alla kan se, givetvis.

Och nej, jag är inte ironisk. Inte heller ”över-mammig”. Hon är en på riktigt superfin och bra människa, inte bara i mina ögon. Faktiskt. Jag lovar.

She´s a loved one. Or a respected one. And I´m so, so grateful for that fact…

Jag får denna dag också möjligheten att uppskatta min dotters lillasyster, och tjejernas far och hans sambo. Människor som lever i mitt hjärta, vare sig jag lever i deras eller ej. Där är min kärlek kompromisslös och ovillkorlig. Vad de känner eller tänker bryr jag mig faktiskt inte om. De bor i mitt hjärta, så länge som de inte med oerhört mycket våld (sådär som min pappa) trasar sönder det. Och hittills har de (min dotters far menar jag, kanske förstås?) inte kommit i närheten av det våld som min far har utsatt mig för. Faktiskt; min dotters far har sagt och gjort ganska rejält psykiskt våldsamma saker mot både mig och min dotter, men hans känslor i de situationerna har varit begripliga. Jo, faktiskt.

Min alldeles ryggradslösa pappas orsaker till att han har försökt få alla som tycker om mig att hata mig, och mig att tro att jag är en hatansvärd människa, är bara begripliga om man accepterar att alla människor saknar ansvar för sina egna liv.

Och det gör inte jag.

Det kommer jag aldrig att göra.

Så min pappa kommer att fortsätta att vara… en amöba. För mig. Inte på något enda plan en människa. Åtminstone aldrig någonsin en människa som jag, eller andra människor eller djur eller växter eller svampar, har något skäl alls att känna respekt för. Eller ens bry oss om överhuvudtaget.

Det finns nämligen en gräns för hur lågt du kan sänka dig som människa, innan du försätter dig i situaitionen att du gör dig alldeles värdelös för andra varelser.

Den gränsen har jag inte ens tangerat. (Tro det eller ej, ”Anna”… )

Men mannen vars spermier bidrog till att göra mig till den jag är, han finns inte längre med på kartan. Han valde att göra sig värdelös när han valde att lyda sin hustru, på det att han (förhoppninsgvis) må slippa bli skild från denna hustru.

Det ”jag” som levde mina första ca 30 år i det här livet hade inte i sin vildaste fantasi kunnat tänka ut att mitt manliga upphov skulle kunna visa sig vara något som inte ens riktigt kan klassas som ”människa”.

Det finns en bortre gräns, som sagt.

En bortre gräns, där människor gör sig själva till icke-människor.

Faktiskt inte bara i mitt liv, utan i allas.

Även om gränsen går på olika ställen, för olika människor.

Kärlek är så många olika saker.

Till exempel att min dotters pappa, alldeles opåkallat, idag bjöd in mig till hans jämnt-års-firande.

Med familjen.

För att, som han sa: vi är ju en familj här där vi bor, också.

Vi har nog inte setts eller pratats vid sedan julsnåret.

Och i mina mörkare stunder har jag nog tänkt att: de älskar inte mig så som jag älskar dem.

Den tanken och känslan har varit motiverad. Om man ser saker utifrån.

Men jag har valt att inte tro på den, sådär in i själen.

Det är så som jag ska fortsätta att förhålla mig till familjen som hänger ihop med min dotter. För det är det mest sanna och äkta sättet att förhålla mig.

De älskade fina, idag…

De visade, utan att jag på något sätt bad om det.

Att kärleken finns där.

Min underbara dotters underbara lillasyster… hon vet vem jag är, fast vi ses så sällan. Hon är runt tio år, men hon vet vem jag är.

Och jag hoppas varmt att hon vet att hon ingår i min älskade familj.

Jag vet inte säkert att det är så. Vår familj har haft sina… turer.

Lillasyster har haft stora svårigheter att förstå och acceptera att jag är hennes systers mamma – men inte hennes mamma.

Hon har varit arg, ledsen och sårad över att jag inte har tagit hand om henne, som hennes mamma.

Jag hade gärna varit det… men hennes mamma kämpar så smärtsamt synbart för att göra allt hon kan för att försöka vara mamma.

Jag vill så varmt att alla föräldrar ska få en massa chanser att vara just det, för sina barn. Det faktum att man verkligen vill och försöker är väldigt mycket värt, för mig.

Hurdan man är har varit innan.

Lillasysters mamma har bränt tusentals av sina chanser att få vara en vuxen som barn kan förlita sig på.

Och om hon inte hade försökt så hade jag förmodligen klivit in och tagit över, som lillasysters mamma. Faktiskt, det hade jag gjort. Fast jag inte hade haft några som helst juridiska befogenheter.

Men lillasysters mamma försöker så hjärteknipande mycket… hon kommer sorgligt nog aldrig att lyckas till fullo. Men det beror inte på bristande vilja hos henne. Det beror på bristande förmåga.

Och bristande förmåga hos människor… den kan man aldrig någonsin låta någon lida av.

I min värld.

Den där världen där det finns rätt och fel, där det finns massor av hjärteplats för människor som faktiskt försöker…

Anywho. Lillasysters, och min dotters, pappa…

Han gav mig idag en familje-kärleksförklaring som… jag nästan önskar att jag hade haft inspelad.

Eller, wtf, inte behövs det.

Vi vet vad vi är för varandra.

Han, hans sambo, hans två döttrar, resten av den utvidgade familjen..

Vi vet.

Jag tror det. Faktiskt, på riktigt.

Vi vet att den varmaste, innerligaste, ljusaste och i grunden mest tillförlitliga kärleken.

Den har vi i varandra.

På ett plan vet vi.

Samtidigt som kärlek aldrig är given.

Kärleken, samhörigheten, är en färskvara… den är vad vi gör den till.

Det såg jag i min älskade dotters innerliga glädje, när jag berättade för henne att även jag var inbjuden till familjefirandet…

Väldigt många gånger handlar det bara om att våra liv är så överfulla att vi inte riktigt kommer ihåg varandra.

Så är det faktiskt.

I vårt informationsöverfulla samhälle…

För det allra mesta handlar vår otänkthet om andra inte alls om att vi inte älskar eller verkligen bryr oss om varandra.

Och jag må vara en alldeles för överseende dumskalle som inte fattar att folk bara tar mig för given.

Så må det vara.

Men även jag bär på kärlek som är på riktigt, och som är bara min. Som är mitt val.

—

Jag hittar kanske inte alltid tillbaka till min tråd.

Jag är ingen perfekt människa.

Vore jag det, så skulle mitt liv se ut exakt så som jag önskar mig. Tror jag.

Kanske är även den tanken fel… kanske finns det faktiskt inte, hur man än ser på saken, inget sådant som ett perfekt liv.

Mannen som visar att mina responser och mina känslor spelar roll för honom, och som jag (för att jag är den jag är) visar att jag bryr mig om hur hans tillvaro går ihop, har valt att fortsätta försöka leva med en kvinna som vill vara prinsessa i hans liv. Han kanske fortsätter att falla för det. Det verkar vara så, just nu. Jag ser att han behöver min ärliga respons och min spontana omtanke om honom. Och jag väljer att se hans känslor för det ena och andra som helt skilda saker. Jag ger honom min omtanke när vi ses, och min känsla i våra gemensamma situationer är viktiga för honon, tydligtvis. Kvinnan han vill leva med vill vara hans prinsessa. Jag har hört och förstått (från henne, utan hans närvaro) att det är vad hon söker, och sett det när de varit tillsammans. Om det är vad även han säker så… får han skylla sig själv. Faktiskt. Jag ger det som faller sig självklart för mig i de sammanhang där vi umgås, han och jag- Men inte mer än så.

Precis som med exkollegan.

Vackra och på många sätt intressanta män.

Men som söker en typ av bekräftelse som jag helt saknar intresse för att ge.

Så jävla intressanta är de inte. För en människa som söker den genuina kärleken.

Den sortens kärlek som hon (jag) hittar med sin dotter. Med sin dotters lillasyster. Med sin dotters far.

Familjekärleken.

Den där som går ända in i hjärteroten.

Den som är

på riktigt.