På samma gång som min känsla, särskilt den som gärna tar över då jag vaknar mitt i natten, är att jag är så sidsteppad i mitt eget liv att det känns som om gapet är för stort för att jag ska kunna hitta en väg tillbaka…

Märkligt, ändå.

Kanske handlar det bara om att allt som jag önskar skulle hända, verkligen inte händer alls. Och att allt det där som faktiskt händer är saker som jag inte alls är mentalt förberedd på.

—

Utan att gå in på detaljer så var det så att jag var på en rutinundersökning för ett par veckor sedan. En återkoll, liksom, för något som inte är en sjukdom. Jag hade inga som helst skäl att tro att undersökningen skulle leda till något annat än att jag fick veta hur det såg ut just nu.

Men den här nya doktorn. H*n sa, efter den korta rapporten om vad undersökningen visade (inget anmärkningsvärt): ”har du funderat på… operation?”

Ehhh… va??? Sa jag inte. Men jag sa: ”Nej… borde jag ha gjort det?”

Och så pratade doktorn om hur det jag undersökts för ofta leder till en operation. Av ett slag som jag tror påverkar självbilden hos de flesta som gör den.

Jag sa att för mig är en operation något ganska rejält dramatiskt, jag har blivit opererad en gång i mitt liv och mådde så inibomben dåligt under massor av veckor, ja faktiskt månader, efter den operationen, och det jag skulle bli befriad från genom operationen försvann inte alls… så, nej. En operation till under det här livet, det vill jag bara genomgå om det är absolut nödvändigt och det inte finns några andra lösningar.

Så doktorn berättade, med väldigt uppenbar osäkerhet, om en annan slags behandling som kunde vara aktuell. Som innebar ett ingrepp, men inte sövning och regelrätt operation.

Jaha… and now what?

Jo, för att ta reda på om den där andra sortens ingrepp ens var möjligt att genomföra, så behövde jag gå igenom en röntgenundersökning. Av det jobbigare slaget, som jag har förstått det av andra som gjort den. Men visst, boka in en sådan du, doktorn, sa jag, med erfarenheten av att den sortens undersökningar vanligtvis har veckors, eller oftare månaders, kö.

Och så fick jag ta lite blodprover och sedan gick jag tillbaka till jobbet och mer eller mindre glömde bort hela saken.

Tills nästa förmiddag. Då jag fick telefon från röntgen. Med beskedet att de bokat in mig på undersökningen tre dagar senare…

Jag kunde inte gärna säga nej. Och jag hade just de dagarna helt fullbokade dagar, möten från morgon till afton, och ingen tid att tänka eller agera överhuvudtaget…

Men natten efter kom det ikapp mig. Hela paketet. De identitetsförändrande ingreppen. Undersökningen som potentiellt skulle ge mig panik. Det faktum att det inte fanns någon tid för mig att vare sig tänka, känna eller agera så som jag skulle ha behövt. Inte mycket sömn den natten…

Dagen efter sökte jag och fick faktiskt tag på läkaren som dragit igång det hela. Och fick i alla fall utskrivet den lugnande medicin som inte helt få i min situation brukar behöva.

Jag fick i alla fall en helg på mig att förbereda mig mentalt på undersökningen. Resten, den eventuella fortsättningen efter undersökningen, hann jag inte bearbeta.

Men jag var i alla fall någorlunda i fas med det som hände när undersökningen skulle genomföras. Och den gick väldigt mycket bättre än både jag, vänner och de som dagligen jobbar med att göra den typen av undersökningar hade skäl att anta.

Ett plus i kanten, ändå.

Sedan hände… ingenting.

Läkaren skulle kontakta mig sedan h*n fått bilderna. Men ingenting hände.

Förrän idag, då. När en annan doktor ringde, en som är expert på röntgenbiten. Och sa att tyvärr var det så att även om bilderna de fått var väldigt bra och skarpa, så hade de anat en skugga av något som inte gick att se på bilderna och som de behövde veta säkert vad det är om de ska göra den mildare formen av ingrepp… så de hade bokat in mig på samma undersökning en gång till.

Jahaja. Jomenvisst, nu vet jag ju att det lugnande fungerar, så med lite tur blir det inte en genomhemsk upplevelse att göra det igen. Visst, det överlever jag.

Men sedan jag träffade doktorn som drog igång det hela har jag både hunnit fundera och prata med andra om det hela.

Och känner att… den där doktorn gav mig inga som helst övertygande skäl till att jag ska behöva göra någon form av ingrepp överhuvudtaget.

Så till den väldigt trevliga och engagerade doktorn som ringde idag sa jag det. Att jag inte alls är säker på att jag vill att de gör det där ingreppet som den doktorn också jobbar med.

Och den doktorn kände uppenbarligen så starkt för sin metod att h*n reagerade som om jag hade avvisat doktorn som människa och varelse…

Fast efter en stund sa h*n att givetvis är det i slutänden jag som avgör om jag vill göra ingreppet eller inte. Det var helt enkelt en väldigt engagerad läkare, men också människa. Det tog en liten stund, men h*n kom till slut till en accepterande inställning till att jag kanske tackar nej till ingreppet – och att det inte samtidigt innebär att jag avvisar den rara läkaren…

Det om det, så här långt.

När jag fick det aningen oväntade beskedet från den första läkaren, och undersökningen kom innan jag hunnit fatta vad det här överhuvudtaget handlar om, så insåg jag att jag inte har en enda människa i livet att berätta detta för och kunna förvänta mig en engagerad och medkännande respons.

—

Ett par dagar senare ringde min dotter. Då berättade jag det för henne. Och hon ville (förstås, faktiskt) finnas till hands så mycket om hon kunde. Hon är en ovanligt vuxen 21-åring.

Till skillnad från min snart 70-åriga mor.

Som har behandlats för samma sak, och som jag kände att jag inte orkade ringa till och berätta om vad som hände eftersom jag förstod att hon bara skulle flytta fokus till sin egen upplevelse för hundra år sedan.

Men några dagar senare ringde hon mig, för att tacka för julfirandet. Så då sa jag det ändå till henne. Och att jag var orolig för både undersökningen och ingreppet. Hon hanterade det en liten aning bättre än jag hade förväntat mig. Visade någon grad av förståelse, trots att det mesta hon sa handlade om hennes upplevelse.

Och på kvällen efter att jag genomgått undersökningen, och var helt utslagen på de flesta sätt, ringde hon. Inte mindre än fem gånger under en halvtimme. Jag svarade inte. För jag kände att i det läget var det faktiskt viktigare för mig att vårda och värna om mig själv än att tillfredsställa hennes behov, vad det nu än handlade om.

Hur konstigt är det inte att inte kunna lyssna eller engagera sig i sitt barns situation när barnet berättar om den, men sedan få ett mindre psykbryt över att barnet inte svarar i telefon när man plötsligt tycker att man behöver höra om barnet överlevt en undersökning…?

Narcissistiskt. Inte friskt någonstans.

Dagen efter ringde hon igen. Och sa att hon (till slut) hade kommit till tanken att jag antagligen hade slocknat som en sten sedan jag kommit hem efter undersökningen… och i mig fanns inte minsta dammkorn av ork att diskutera med henne, så jag sa bara att visst, precis så var det.

Och när hon så frågade hur undersökningen hade gått… så trodde jag, i min enfald, faktiskt att hennes överintensiva sätt att försöka nå mig dagen innan innebar att hon faktiskt ville veta.

Men jag hade såklart lika fel som alla andra gånger innan i mitt liv.

Hon orkade lyssna i… ja, kanske hela fem minuter, den här gången. Hon brukar orka lyssna i max en halv minut om jag pratar om mer vardagliga saker som händer i mitt liv.

Eller var det kanske tre minuter det tog innan hon började humma mitt i det jag sa, avbryta med egna inlägg och göra vad hon kunde för att försöka byta samtalsämne.

Till slut, när hon hummat frånvarande och avbrytande ett antal gånger, blev jag helt tyst. Då sa hon ”hallå?”, och undrade om jag hade försvunnit…

Så då sa jag som det var, att jag fick intrycket av att hon var upptagen med något viktigt som hände på TV:n eller så.

Redan där skulle en normal människa inse hur inihelvete illa h*n uppenbarligen betedde sig, och skärpa sig. Men inte min mamma, inte.

Till slut förklarade jag för henne att när man är mitt i något som just då får en att må såpass dåligt som jag gjorde just då, så orkar man inte berätta om hur det känns för en människa som så tydligt visar att h*n inte vill lyssna.

Hon svarade som hon brukar: ”jo men det är väl klart att jag vill veta, självklart bryr jag mig”…

Jag konstaterade att en människa som avbryter, hummar med irriterat eller ointresserat tonfall eller försöker ta över ämnet till att handla om den själv eller någon annan människa, inte signalerar att h*n är intresserad. Varpå hon svarade som hon brukar, med ganska hög grad av aggression i rösten: ”jamen jag vet ju inte vad jag ska säga”.

Nu handlar det här inte om dig. Sa jag. Det handlar om min situation och känsla. Så det enda du behöver göra är att inte försöka avbryta. Och kanske, kanske försöka att lyssna på det jag berättar…

Det gick fram lika bra som det brukar. Det vill säga, inte alls. För är det något som min mamma uppenbarligen inte står ut med en bråkdel av en sekund, så är det att ett samtal är till för någon annan än henne själv.

Så hon hetsade upp sig mer och mer. För gud förbjude att hon på riktigt fattade att universum inte endast kretsar kring henne. Och så sa hon, som vanligt, att ”vi kommer ingenstans med det här, så hej då”… och då la jag på. Utan att säga hej då.

Om jag skulle bli dödssjuk i cancer, om alla läkare i världen sa att jag hade tre veckor kvar att leva, så skulle det inte få min mamma att bryta sig ur sin totala självupptagenhet och försöka att se och höra i stället för att kräva att alla samtal och allt umgänge skulle kretsa kring henne.

Love, love, loooove… all this bull crap.

Min mamma skulle inte komma på tanken, någonsin, att hon kanske åtminstone skulle kunna försöka undvika att göra situationen värre för sitt barn.

För i hennes värld finns allt och alla bara till för henne. I synnerhet hennes barn.

Jag talade om för henne att jag vet hur hon hanterar mina förtroenden och att jag därför har försökt undvika att berätta något personligt för henne.

Som min dotter sa när jag berättade detta för henne: En normal människa skulle reagera om en närstående sa något sådant till den. En normal människa skulle tycka att det lät hårt, och bli sårad.

Och skärpa sig. Fort som fan.

Men inte min mamma. I hennes universum finns uppenbarligen bara hon.

Mmmm… precis vad jag behövde, i en redan ganska utsatt och plågad situation… inte.

Jag ligger alldeles, alldeles ensam om nätterna och har ångest över att mitt liv ser ut på ett sätt som är så långt ifrån vad jag tycker är normalt eller någonsin anat att det skulle kunna vara.

Och jag lägger det mesta av skulden på mig själv. Jag letar felen hos mig själv. För resten av världen avskärmar sig ju bara från mig när situationen inte passar deras galoscher. Jag får inte ens en dunst av hjälp av dem.

Jag tror inte att de flesta som fryser mig ute gör så för att göra mig illa. Det gör jag verkligen inte. Jag förstår att de bara gör vad de kan för att skydda sin egen aningen skeva självbild.

Men herregud i hela helvete…. hur kunde svenska, bortskämda, privilegierade människor bli så… faktiskt onda, som de blir när de bara bryr sig om sig själv och sina (ofta) fjuttiga behov… hur är det möjligt att ha det så satans bra, och ändå bara fortsätta att stirra in i sin egen larviga navel medan resten av världen svälter ihjäl omkring en… hur ska jag, eller någon annan heller för den delen, kunna upprätthålla någon grad av respekt eller hopp för mänskligheten när det ser ut så här???

—

Jag gör vad jag kan för att hålla fast vid de få, ljusa guldkornen som passerar mig.

Som att en gammal kompis, som genomgått samma undersökning som den jag gjorde (och ska göra) ett antal gånger, gjorde vad h*n kunde för att ge mig ärlig information, lugna mig och samtidigt visa mig empati.

Och att min dotters far, när jag träffade honom av en slump och då nämnde det hela för honom, uttryckte varm förståelse för att det kändes läskigt (trots att jag gjorde vad jag kunde för att trivialisera det), och erbjöd sig att hjälpa mig på de sätt han kunde.

Värme. Stark värme.

Och att min dotter efter bästa 21-åringsförmåga försöker vara ett stöd.

Eller berättelsen jag fick höra av en vän häromdagen. Om styvpappan till den unga tjejen som nyligen skurit sig så att hon nästan strök med. Han hade skrivit ett brev till tjejen ett tag efter hennes nästan-självmord, där han skrev om hur han uppfattade henne, om deras relation och om att han ville att hon skulle veta att hon har hans engagemang och kärlek. Och han hade inte överhuvudtaget nämnt något om det för tjejens mamma, han gjorde detta helt av egen inre övertygelse och… mänsklighet. Hur många biologiska pappor skulle göra en sådan medmänsklig kärlekshandling för sina barn? Och än mer sällsynt lär det vara med en styvpappa som gör det.

En sådan berättelse som gör att jag ryser av glädje inuti. Som bygger upp min tillit till människor. Ett litet litet korn bara, men dock något som bygger och inte river tilliten.

När jag blundar allt jag kan för all läskig känslokyla som dagens människor besitter och verkligen koncentrerar mig på de få, ljusa guldkornen, så inser jag att jag faktiskt kunde ha haft det ännu värre. Jag tror att det finns människor i världen som aldrig någonsin möter något annat än andra människors själviska empatilöshet. Och självklart är jag helt klar över att jag har det outsägligt lyxigt som har ekonomiska förutsättningar för att… ja, bli helt utslagen, faktiskt.

—

Livet kan verkligen vara a fucking bitch.

Eller, nej… nu ska jag inte frångå min vanliga överärliga sida: livet och världen är det nog inga större fel med, faktiskt. De är ganska gynnsamma för människor att finnas i, numera.

Det är människorna som det mest bara är skit med… jo. Så är det. Faktiskt. Rika människor blir i allmänhet inte tacksamma och goda för att de har det bra. De blir bara ännu girigare. ”Allt till mig, genast”… människan är en rätt rutten varelse. Och resten av varelserna på det här klotet har förmodligen samma tendenser, i motsvarande situation.

Men vilken människa som helst som har en fungerande hjärna begriper att det är både korkat och sorgligt insiktslöst av den fantastiska varelsen Homo sapiens att inte förvalta sina tillgångar bättre än så.

—

Once upon a long ago, när jag var en ung människa, så… kanske inte alla omkring mig brydde sig riktigt så mycket som det verkade. Men de hade i alla fall vett att skämmas när de inte gjorde det.

Idag, när en människa säger sig vara ”känslig”, så menar den bara att den har varenda potentiellt känslig tå ute på vift i förhoppningen om att någon ska trampa på den så att de kan få inbilla sig att de har blivit ”kränkta”.

Vilket innebär att om en människa som jag råkar häva ur sig något som är personligt eller dominant, gud förbjude, så har den trampat på minst någon av de där fejk-känsliga tårna. Vilket rättfärdigar den andra till att bete sig som… ja, faktiskt inte som en människa. Utan som en varelse som saknar både tanke- som insiktsförmåga.

Människor låtsas att de inte fattar hur andra fungerar, eller varför. För att rättfärdiga sina egna sårande, hänsynslösa utbrott åt det ena och andra slumpmässiga hållet. Människor som i grunden tror eller vet att de har all trygghet de kan behöva, blir tydligtvis bara mer själviska. Trots att vissa grenar av psykologin pekar mot att det borde bli precis tvärtom; en trygg människa måste inte slåss med andra om varenda liten skitdetalj i tillvaron.

Människor kan så jävla bra – inte om de måste – utan om de faktiskt vill.