Elden brinner fortfarande

På väg till jobbet passerade jag stället där valborgsbrasan vi besökte i måndags finns. Såg att det fortfarande brinner lite i den… så den får symbolisera dagens inlägg.

Helgen har varit fin. Dottern och jag hade det urmysigt under resan och medan vi väntade på nästa transporter. Satt en stund på en pub på Arlanda och drack lite öl, åt lite snacks och spelade kort. Dottern sa: ”det här var ju så mysigt så vi kunde ha rest hit bara för det här”…

Men det var trevligt att träffa mamma också. Det gick bra, i stort sett hela tiden. Mamma hade några knepigheter för sig som hon brukar, men inte värre/större än att det gick att hantera. Vi for på lite utflykter, träffade hennes ex-sambo en stund och åt middag tillsammans med hennes nuvarande karl och min bror. Det var väldigt trevligt.

Både jag och dottern kände att det var skönt att komma hemifrån en stund. Det är ju den tiden på året, man blir mer expansiv på något vis, har mer energi och vill göra saker… Dottern sa att hon behövde lite mamma-dotter-tid, och jag kände också att det var ganska välbehövligt att vi fick tid att både vara och prata med varann i lugn och ro. Vi har det roligt tillsammans, min dotter och jag. Och kanske särskilt när vi är ute på äventyr.

Och det var på ett sätt lite frustrerande för tidigt att komma hem igen efter några dagar, och på ett annat sätt skönt. Jag hade största delen av måndagen på mig att… fixa. Träna, handla mat, städa… och så mycket mer hann jag inte, innan dottern och hennes pojkvän kom vid femsnåret och de var gulliga nog att fixa det som var kvar av grillarrangemangen. Det var för en gångs skull tillräckligt varmt för att vara skönt att stå ute och grilla…

Mannen kom en liten stund senare. När han skulle hälsa på dottern gav han henne en spontan kram i stället för att skaka hand… och jag sa inget alls, hon verkade tycka att det kändes okej och det var ju faktiskt en fin gest från hans sida. Även om det kanske var lite oväntat, med tanke på att det var första gången de träffades…

Sedan funkade det helt okej att umgås. Mannen var kanske lite försiktig även nu, men inte värre än att han stack in med saker när han hade något han ville säga. Vi åt, skojade, pratade avslappnat och spelade lite spel efteråt. Som vi brukar, ungefär, och väldigt mysigt var det, som det också brukar vara.

Medan jag städade fick jag flashbacks från det året då jag kort-dejtade en man som hade sex med mig på första dejten, firade valborg med mig, mina vänner och min dotter på andra dejten och som dumpade mig dagen efter. Det, tillsammans med osäkerheten som Mannen har uttryckt tidigare och att vi inte träffats eller pratats vid sedan i förra veckan, gjorde att jag hann bli nästan säker på att Mannen skulle ha kommit fram till under helgen att han inte känner rätt för mig. Under helgen har vi sms:at lite, och jag har skrivit att jag saknar honom och andra varma saker, och han… har varit otroligt återhållsam med varma ord. På söndagskvällen blev jag faktiskt riktigt irriterad över hans reserverade responser… och när jag nämnde det för mamma så sa hon ”tänk inte på det, sådär är B (mannen hon dejtar) också, han säger nästan aldrig något om vad han känner för mig”. Och jag förstår att hon nog ville väl, eller i alla fall inte illa, men jag kände att hon mest av allt ville få bonda med mig i osäkerheten på den andras känslor, så jag svarade bara att ”för mig finns det inget lockande i att vara osäker på den andras känslor, jag blir inte mer intresserad för att han är sval”, vilket hon tog som en pik (och vilket det nog också litegrann var), så hon sa bara ”nej nej, det gör ju inte jag heller”… men jag tror att det är precis så det är. Hennes nya man är i vissa avseenden lika ”dryg” som den förra, men medan hon tog fighter med den förra så fort hon bara kunde så tindrar hon nu beundrande med ögonen mot den nuvarande. För samma slags beteenden från männens sida. Skillnaden ligger nog i alla fall delvis i att den nya mannen markerar sitt oberoende gentemot henne. Hon har också trasiga anknytningsmönster, förutom den narcissistiska ådran…

När Mannen kom så hade jag i vilket fall en viss beredskap på att han kanske skulle ha… tröttnat. Och jag tänkte, medan jag städade, att om han hade kommit fram till att han nog inte kände rätt för mig så hoppades jag att han hade vett nog att i så fall skulle höra av sig i förväg och backa ur firandet med min dotter…

Och så var det inte. Han hade saknat mig. Det märktes. Han var varmare än jag, just då.

Vi gick tillsammans till brasan sedan. Mannen och jag hand i hand. Och dottern och hennes pojkvän… de tyckte nog att det kändes lite… ovant. De är inte vana att se mig tillsammans med någon. Det har ju hänt några gånger de senaste åren, men glest emellan. Och det har alltid slutat med att jag har fått ont i hjärtat… så de har skäl att vara lite… avvaktande.

Men det kändes fint och naturligt att vara vid brasan och visa att vi hörde ihop. Trots att jag visste att där skulle vara många jag kände. Nu var vi inte där särskilt länge, och jag hann bara träffa någon enstaka bekant. Det kändes skönt.

Sedan for ungarna iväg på egna äventyr och Mannen och jag tog bussen hem. Satte oss i köket och tog varsitt glas vin och pratade. Jag berättade om mina farhågor innan, och tidigare erfarenhet. Han förstod. Och sa att han hade sett fram emot att komma, att träffa mig igen. Att han tyckte om mig, jättemycket.

Så skulle vi sova tillsammans, var tanken. Vi la oss faktiskt i helt hyfsad tid, men om det var den långa tiden ifrån varann eller om det var vinet som gjorde sitt till, han var i vilket fall väldigt inriktad på sex… Och det tog sin lilla tid, så det blev sent ändå innan vi försökte sova på riktigt. Jag fick några timmars sömn, han tyckte att han inte sovit alls… och sedan var han nog faktiskt lite bakis på morgonkvisten. Ont i huvudet hade han i alla fall, och var väldigt trött och en antydan till lite grinig. Vi fortsatte ändå med gosandet, och kom oss upp för frukost bortåt tiosnåret. Jag var inte så dödens trött och mådde bra i övrigt också.

Jag pysslade om honom på alla möjliga vis. Till slut kände jag själv att det är värst vad jag skämmer bort honom… Och det är ju mysigt att få göra det, men även det får bli i lagom doser; det är fort gjort att det blir ensidigt… och alla vanor blir bökiga att ändra på.

Vi pratade lite. Inget direkt jobbigt. Tog en promenad i solen, mysigt även om det var kallt. Åt lite rester från grillmiddagen dagen innan. Vilade i soffan… han var helt otroligt trött, det gick faktiskt inte över på hela dagen. Så vi hade en slapp och skön dag tillsammans, just som jag hade önskat mig…

När vi älskade igen på eftermiddagen så hade han en helt annan attityd än han hade på natten. Från att han var väldigt ”på” och det kändes lite som om jag inte var med i matchen på natten, så var han sedan… sårbar, på något vis. Nästan som om han kände sig osäker på mina känslor… så jag sa att jag upplevde det så. Han sa att jo, det blev så mycket känslor… och jag frågade vilka. Och han är ju inte så bra på att sätta ord på sina känslor… men på något vis så tror jag att det ändå handlade om att han var rädd att bli utnyttjad, osäker på vad jag kände. Det var fint att prata om det, och jag kom på att den sårbarheten som han vågar visa mot mig ibland, den vågar jag inte riktigt visa honom. Och att det nog beror på att han har fått märka att jag kan hantera hans sårbarhet, medan jag har märkt att han inte riktigt kan hantera min… han kan reagera helt fel när jag visar eller säger att jag är sårbar. Han sa lite bekymrat att ”hur ska jag lära mig att reagera rätt då, jag vill ju att du också ska kunna slappna av och lita på mig”… och jag vet väl inte riktigt vad han kan göra. Det handlar om att göra sig medveten om både situationen, den andras känsloläge och sina egna beteenden… och det är han ju helt ovan vid. Kanske är det inget man lär sig lätt sedan man blivit vuxen… vi får väl se hur det går.

På kvällen skulle han hämta en tjejkompis som kom med bussen. När han sms:ade med henne såg jag att han utan att ens tänka på det skrev ”kram” till henne, och jag kommenterade det… att han har så lätt för att vara spontant varm mot andra, men inte alls mot mig. ”Ja men det är ju bara dig som jag kramar på riktigt” sa han… fast inte ens det är ju riktigt sant, även om jag förstår vad han menar. Jag är inte svartsjuk, tror inte att han har känslor för andra, men jag undrar varför han har så svårt för att uttrycka känslor för mig när han har så lätt för att göra det mot andra. Jag tänker mig att det kan handla om någon av två saker: antingen att han är mer sårbar inför mig än inför alla andra och därför blir rädd att göra sig mer sårbar genom vad han säger till och visar mig, eller – att han helt enkelt inte har riktigt de rätta känslorna för mig…

Jag kommer att märka med tiden vad som är orsaken. Och riskera att få ont i hjärtat… men det finns nog inga andra sätt. Han säger att han tycker om mig, han visar det också på olika sätt, men om han egentligen inte har de rätta känslorna för mig men vill behålla möjligheten till fysisk närhet med mig, så är det inget jag kan få honom att ”erkänna” förrän den dagen då han vill fortsätta utan mig.

Om inte jag innan dess har kommit fram till att jag utsätter mig för en för stor risk genom att fortsätta med honom…

Men just nu har vi det ändå bra. Vi mår mest bra av varandra och tycker om varann.

Och de närmaste veckorna kommer vi inte att kunna ses mycket, igen. Det blir någon enstaka kväll här och där. Just precis nu känns det mest skönt, men det kommer nog att leda till att osäkerheten kommer tillbaka eftersom han är så fruktansvärt dålig på att kommunicera sina känslor via skriven text (och även delvis via telefon)…

Men en sak i taget. Idag har jag körsång, i morgon träning, sedan reser han iväg över helgen. Vi hinner nog ses en stund på torsdag kväll, sedan inte förrän i slutet av nästa vecka. Det får vara som det är. Jag känner mig mest trygg och glad; det är bara när jag tänker efter hur det faktiskt ser ut som jag blir lite fundersam… och det behövs nog det också, att tänka efter. Så att jag inte åker på ännu en smäll som jag inte har hunnit uppmärksamma innan den kommer…

Jag tror att vi verkligen vill hålla ihop. Han pratade igår om ”hur gamla vi är om sex år”, som en referens till att jag och exet var tillsammans så länge… han vill uppenbarligen hålla ihop med mig. Han tänker nog mer på praktiska framtidssaker nu än han gjort tidigare. Det här blir nog ett förhållande som håller… om inget oförutsett händer.

Det finns saker

som jag önskar att jag hade närstående människor som jag enkelt kunde berätta för. Små saker. Inget märkvärdigt. Bara sådant som… är jag. Hör till det rättså vanliga livet som jag har.

Den senaste veckan har jag haft ovanligt mycket kommunikation med den enda människan som verkligen berör mig. Min dotter. Och trots att det bereder mig väldigt mycket glädje på de allra flesta sätt att ha henne ”nära” igen, efter fem månader utan, så inser jag samtidigt att min kära älskade dotter… ja, som hon sagt själv fast med en annan vinkel: hon vet inte vem hon är. Hennes ”bas” är så lättruckad. Och tyvärr så förmår hon bara vara ”nära” en människa i taget… så när hon är nära sin pojkvän så spärrar hon bort mig, och alla andra. Och när hon är nära kompis X så kan ingen utom just den vännen nå henne.

Och… kanske starkast ändå… när hon är nära sin mamma, så ryms inte resten av hennes människor.

Jag har träffat henne och uträttat ärenden ihop, och sedan har jag följt henne till hennes jobb en stund. Och igår skrev hon, så att mina vänner kunde se, att det betydde otroligt mycket för hennes lugn i jobbet, att jag fanns där när hon skulle börja… det är starkt, det är väldigt fint, och samtidigt lite kluvet. Hon vill klara sig som vuxen och oberoende av sin mamma, hon vill det så mycket att hon mellan varven tar avstånd så att vi knappt känner varann, och samtidigt behöver hon fortfarande den villkorslösa mammakärleken för att orka få styrsel på sitt liv… och jag tycker väl egentligen inte att det är så himla konstigt. Hon är bara lite drygt 20, vem har klippt alla föräldraband vid den åldern? Ja, jo, jag hade väl det, men det är verkligen inte särskilt vanligt… och mina föräldrar har aldrig någonsin känts som en trygghet för mig.

Så jag känner mig å ena sidan både hedrad och stolt. Och å andra sidan som om jag borde backa undan och ge henne utrymme för att ta plats i sitt liv…

Hon är så vansinnigt anpassningsbar, denna älskade lilla unge som är min. Jag är också oerhört anpassningsbar, men jag tappar inte bort den jag innerst är… det kan min dotter göra. Hon har verkligen inte hittat sin egen kärna… hon försöker passa ihop med den hon för stunden är närmast.

Härom dagen berättade hon att pojkvännen har varit distanserad och överspänd den senaste tiden. Att hon frågat honom, bett honom berätta vad som är fel, men att han inte velat eller vågat sätta ord på det, så att resultatet blivit att han bara blivit jobbigare och dummare… och igår hade hon sagt till honom att vad det än är som tynger honom så får han antingen berätta det för henne nu eller bära det alldeles ensam i ett par veckor då dottern är bortrest.

Så då hade han till slut klämt ur sig att det kändes konstigt att hon reser bort nu, såpass länge, och inte vill ha honom med.

Hon tyckte att det var konstigt att han reagerade såpass starkt nu, hon reste ju iväg till samma ställe för någon månad sedan och då var det inga problem. Men jag sa till henne att den gången reste hon själv, för att vara med en kompis, och den här gången reser både jag och en kompis som hon haft rätt mycket problem med, med henne. Men inte pojkvännen.

Jag sa att jag inte tycker att det är så konstigt att han reagerar nu. Hon vill ha med sig både sin mamma, som pojkvännen trots allt har konkurrerat vilt med sedan de träffades,  och en kompis som inte har varit schysst mot henne på länge… så varför inte honom? Framför allt hade han ifrågasatt att hon tog med sig den här kompisen, och det har även jag gjort. Jag tror att dottern behöver försöka skapa distans till den här kompisen, kanske allra mest för att dottern är präglad på att försöka vara nära dem som stöter bort henne, som hennes pappa och hans dåvarande sambo gjorde medan dottern kämpade ihjäl sig för att vara dem till lags. Det handlar om ett dåligt mönster som dottern behöver bryta, för sin egen själs skull. Både jag och pojkvännen ifrågasätter faktiskt för att vi tänker på hennes bästa… och jag tror att hon fattar det. Men är inte redo att ta ställning på ett sätt som skulle vara bra för henne.

Och nu har hon alltså återigen öppnat sig, lutar sig mot, sin mamma. Som är jag. Och fast jag vill ha en nära, öppen relation med henne… så vill jag att hon ska bygga sitt liv. Jag vill att vännen vi ska resa till ska vara viktig för henne. Och jag vill att pojkvännen ska få den plats som partners behöver få. De behöver bygga tillsammans.

När jag tänker efter så inser jag att jag erbjuder ett utrymme och en acceptans för min dotters pojkvän som jag själv aldrig varit med om att partners familjer erbjudit. Ingen förälder eller familj till någon av mina partners har någonsin klivit undan så mycket som jag gjort, och gör, för min dotters pojkvän.

Jag vill att de ska ha det bra tillsammans. Jag vill inte stå i vägen för hennes livsbyggande.

Och jag vill ha en frisk, nära och öppen relation med min dotter.

Så jag gör mitt bästa för att försöka hjälpa henne att lära sig att den ena relationen inte måste utesluta den andra.

Men hur jag ska hjälpa henne att hitta sin egen kärna, den som hon själv är… ja, där har jag gjort allt jag kan och som går. Det byggandet kan tyvärr ingen annan än hon själv göra…

Byggandet fortsätter. Av henne, av mig, av vår relation och av livet.

Och som hon sa idag: det känns underbart att få resa iväg tillsammans, göra ett gemensamt minne. Hon är väldigt klok för sin ålder också, min fina dotter.

—

Spådde mig igår. Frågan handlade om hjälp med att läka hjärtat och själen, att återfå förmågan att öppna mig för… tja, kärlek är kanske en bit bort, men i alla fall mänsklig äkta kontakt.

Men svaren handlade nästan bara om den förestående resan. Mer än hälften av korten förespådde en, eller flera, resor… och visst, förutom att jag far iväg långt bort i några dagar nu så verkar det någorlunda troligt att jag står inför en (semester-)period då det kommer att bli mer resande. Fast hur korten kunde veta det kan man ju fråga sig förstås; nu pratar vi alltså om en vanlig tarot-lek av papper, inte en sök- eller intressebaserad nätversion. Nåja.

Någon kärlek sa korten inget om. Däremot kreativa och fysiska förändringar som kan leda mig till ett mer fullödigt och äkta liv.

Och ärligt talat kan jag inte föreställa mig att hamna i armarna på någon ny, obekant man. Kan inte rakt av komma på någon jag känner (som är tillgänglig) som jag skulle kunna tänka mig att vilja vara nära heller.

Skrämde (förmodligen) just slag på en stackars man i mitt närområde som vågat sig på att ta kontakt via en inte-så-seriös dejtsajt. Genom att be honom dela med sig av något som var lite mer personligt än de grå-beiga totalt intetsägande ”jag har inget intressant att ge”-meddelanden han skickat. Jag har inte trott på honom och mig från början, och efter detta lilla meddelande har jag nog höjt ribban så högt att han inte ens anar den hur mycket han än kikar… men herregud, om man verkligen vill träffa människan i sitt liv så får man såklart dela med sig av något lite personligt. Det var det tipset jag gav honom i alla fall. Jag hoppas att han själv inser att jag inte är något för honom – eller att han tar sig i kragen och visar upp någon slags personlighet…

Sedan fastnar ju tyvärr de allra, allra flesta i könsrollsrädslor som leder till att de inte får något annat än trist förutsägbara liv utan någon livsnärvaro. En så dominant kvinna som jag… typ. Fyll i vad som helst efter det, men i relationen mellan män och kvinnor förhåller vi oss tydligen till dominans eller frånvaron av denna när vi väljer potentiella partners. Det är visst viktigt.

Gäsp.

Jag orkar inte. Jag tycker att björklövsprassel i vinden, solljuset som speglar mellan späda grässtrån och att helt enkelt bara vara närvarande i det som händer just nu, är betydligt mer intressant.

Det är vad jag har för avsikt att göra på min lilla resa. Vara så närvarande som jag kan, ta in det som är och händer så mycket jag kan.

—

Och så påminns jag av olika skäl om J. Har inte ”känt” honom på oerhört länge, faktiskt inte sedan i höstas. ”Känt” i meningen att jag kan komma ihåg hur det kändes medan vi hade en relation.

Och det är inget jag önskar. För det gör ont. Att försöka förhålla mig till att det faktiskt såg ut som om han verkligen kände för mig… tills han av för mig okänd anledning dumpade mig som om jag brändes. Och gick tillbaka till sin fru, för att leva happily ever after, såvitt jag förstår. Och utan att ägna mig en tanke som skulle kunna innebära att jag faktiskt är en människa som han kan relatera till och känna respekt för…

Nej, jag orkar inte tänka på det. Det gör ont. Jag blev av med en chans till… mer glädje, mer innehåll i livet. Och jag vet inte ens varför jag blev av med det. Och den som kan berätta det bryr sig inte tillräckligt mycket om min själ för att vilja låta mig få veta. Skillnaden mellan det vi hade medan han fanns här, och det han sedan har visat att han känner för mig, är för stor för att jag ska kunna förstå det.

—

Nu reser jag bort ett tag. Och försöker att njuta av livets närvaro en stund. Hoppas lära mig något användbart av det.

När det är lugnt nog för att jag ska minnas

att jag har en blogg som jag brukar må bra av att skriva på… har det hunnit hända så mycket att jag inte orkar börja försöka sätta ord på det.

Har varit ute och rest i jobbet. Trevligt på väldigt många sätt, och jobbigt av det skälet att den där gruppen kollegor som jag haft stora samarbetsproblem med den senaste tiden var med på resan. Jag slapp undan jobbiga samtal, men fick vara beredd på dem hela tiden… och det stressade.

Hade med mig bästa favoritexkollegan. Det var skönt som ett stöd, och hon är faktiskt en av ganska få människor som jag kan slappna av och vara mig själv ganska bra med. Men jag insåg, när jag tittade i backspegeln på vad jag pratat med henne om under de dagarna, att de saker som jag har behov av att prata med någon om handlar mest om de jobbiga sakerna i livet…

Pratmänniskan har sagt åt mig att jag inte får sluta lita på mitt omdöme när det gäller människor.

Och vissa gånger när jag är där och pratar kan jag känna det som om jag förklarar mitt liv med allt som hänt, och att det blir som ett slags skydd mot att inte behöva förändra något. Men andra gånger… känns det att det tyvärr är på riktigt. Jag kan prata om något i nuet och förklara hur jag känt och tänkt, och när pratmänniskan frågar varför jag tänker och känner så… så blir det väldigt övertydligt att den rädsla, vaksamhet och bristande förtroende jag känner för andra människor både är levande och väldigt tydligt spårbar, bakåt.

Hur mycket man än försöker ”tänka positivt”, försöker att inte skapa mönster i sin varseblivning baserat på enskilda händelser, så handlar det i slutänden om att jag har farit så illa av människors hemska beteenden att jag inte längre kan kosta på mig att chansa, kasta mig in i situationer på det vis som jag gjort hela mitt liv fram till alla de onda händelser som startade med min pappas plötsliga vilja att krossa mig. Flera av de händelserna har tagit så hårt på mig att jag varit väldigt nära att helt gå under… och av det har jag lärt mig att inte ta risker. Och att utgå ifrån att människor inte tycker om mig, att de kommer att vilja skada mig, förr eller senare.

Och jag förstår samtidigt att risken att just det händer, kan öka för att jag har den där vaksamheten…

Det finns inga relationer som jag litar på längre. Inte en enda. Jag häpnar hela tiden över hur människor beter sig mot andra som om relationen är gjuten i sten. Som om den aldrig skulle kunna gå sönder och försvinna. Jag har för många erfarenheter av att relationer mellan människor är flyktiga, bygger inte på något annat än lusten för stunden. Människor knyter band med dem som de tycker sig få den form av bekräftelse som de söker ifrån. Lojalitet baserad på moral, ansvar och beslut… finns egentligen inte längre. Inte i västvärlden. Människor kan vara hur lojala som helst så länge som de tycker att de får det de vill ha från den andra. Det betyder inte att de nödvändigtvis tycker om den som de är lojala med. Relationer bygger så mycket mer på maktspel än på kärlek, uppskattning eller respekt.

Till slut verkar pratmänniskan ha insett det som jag själv har brottats med under flera år: att man inte kan bestämma sig för att känna tillit till människor så länge som man inte får några bevis på att människor går att lita på. Det funkar inte, tyvärr… inte när man har blivit för mycket skadad. Och hittills har det inte dykt upp någon människa i mitt liv som bryr sig om mig på ett sådant sätt att han eller hon är beredd att jobba på att få min tillit.

Dessutom är min enda riktigt närstående – min dotter – den som missbrukar mitt förtroende allra mest… det mesta av vår gemenskap bygger på att jag är öppen, försöker lita på henne, medan hon manipulerar och nonchalerar att jag är en verklig människa med samma människovärde som hon själv. Hon dribblar med mig på samma sätt som hennes pappa betedde sig mot mig medan hon växte upp.

Hon har den där förmågan som många har, och som jag inte har, att köra över andra med en vänlig attityd som leder till att man inte kan säga ifrån åt dem utan att bli den som är problemet. Mitt förhållningssätt är att utgå från att människor är trevliga, kompetenta och intelligenta, tills de till slut överbevisar mig om att de inte är det. Och då talar jag om vad jag ser. Oftast med en vänlig attityd, men det hjälper inte: folk hör att jag säger som det är, och det vill de inte höra…

Så människor tycker inte om mig av ett par orsaker: att jag är ”för bra”, som dotterns far sa vid ett tillfälle och som jag först nu börjar förstå vad det leder till, och det får andra att känna sig i underläge trots att jag inte skyltar med allt som jag kan och åstadkommer; och att jag förväntar mig att andra ska ta lika mycket ansvar för sin vuxenhet som jag gör själv genom att inte tillåta sig att ta ut sina känslosvängar på andra. Jag förväntar mig att andra, precis som jag gör, ska kunna styra sig själva till att ha ett professionellt och moget sätt mot sin omgivning, i synnerhet i jobbet.

Jag är alltså mer uppriktig när det till slut behövs, än människor tål. Och lite för duktig, kompetent, intelligent och dessutom trevlig, för att människor ska kunna tycka om mig. Jag är för lite beroende av bekräftelse på en roll som stämmer mer eller mindre illa med den jag är, jämfört med de allra flesta.

För bra, helt enkelt.

Människor verkar bara kunna tycka om andra om de kan få känna sig överlägsna dem.

Jag trodde att min dotters far hörde till undantagen när han sa att han tyckte så mycket om lillasysters mamma för att hon var så mycket sämre än han på själv- och människokännedom. Men jag har börjat märka att de flesta människor har svårt för att styra upp sig själva till att leva efter de värderingar som de vill ha, och därför bara tycker om andra som misslyckas.

Jag känner mig som en ganska främmande fågel i dagens samhälle. Det blir ganska självklart för mig att spendera så mycket tid ensam som jag kan (och det är inte mycket), för det är bara ansträngande att försöka låtsas att jag förstår och lever på samma sätt som ”ljust och fräscht”-människorna. Som ser ut att vara i majoritet i min omgivning just nu. Jag förstår faktiskt inte människor som inte ens försöker göra sig till bättre människor, utan i stället vill omge sig med sådana som de tycker misslyckas värre än de själva för att slippa må dåligt av att de inte lever som de lär… och jag har insett att jag inte kan prata med mina medmänniskor om hur jag förväntar mig att jag och andra borde försöka hantera våra liv. De blir bara stressade, irriterade och tycker mindre och mindre om mig.

Jag har försökt bli en sådan som struntar i att ta ansvar och lever mest för att roa sig. För att se om jag kan gå dem till mötes… men det håller inte i längden, jag är inte en sådan. Så så fort som jag öppnar mig och börjar berätta hur jag tänker, så stänger andra av mig… och jag pratar nästan inte med någon om vem jag är längre.

Pratmänniskan tycker att jag borde jobba på att ta mer plats som den jag är. Att jag är en trevlig, lyhörd och intressant människa som andra skulle kunna tycka om, om jag började prata om sånt som intresserar mig. Jag förstår hur h*n menar, man tycker ju i allmänhet att människor som sticker ut lite är mer spännande än de som inte säger eller visar något… men jag sticker ut tillräckligt mycket på jobbet genom att visa och prata om hur jag förväntar mig att arbetet ska skötas, så jag har inga skäl att tro att något av det som intresserar mig skulle kunna få någon att tycka om mig. Dessutom är en stor del av min personlighet sådan att jag gärna lyssnar på andra, visar medkänsla och är intresserad av deras liv och tankar. Och det sättet funkade för kanske 20 år sedan, och dessförinnan, för då var det inte lika accepterat att människor egentligen bara vill prata om sig själva, som det är nu…

Jag är en dinosaurie. Egentligen redan utdöd.

Jag har väldigt litet behov av att utöva makt över andra. Vet man någorlunda vem man är, och inte är beroende av att andra ska bekräfta den roll man tror sig vilja ha, så behöver man ju inte hävda sig. Samtidigt är jag trygg med att jag vet vad jag tycker när jag väl tycker något, och att jag äger orden att argumentera för det jag tror på, så jag blir nog en ”auktoritet” ändå… något som vissa verkar hata rätt kraftigt.

Jag blir lidande av att människor inte tar ansvar för att äga sina egna svagheter. Det är så accepterat idag att inte leva som man lär. Även mina chefer har en självklar attityd av att det är okej att säga en sak och sedan agera precis tvärtom, utan att skämmas eller försöka förändra någondera. Människor är så inriktade på att bara få allt det de tycker sig ha rätt att kräva, idag. Att ge… är det ett fåtal människor som ägnar sig åt, och de ser ofta till att skaffa sig bekräftelse ändå genom att göra sina ”causes” till något som media uppmärksammar. Förutom kvinnorna (och en och annan man) som lever för att tjäna, i det lilla. Och som alltför ofta visar sig vara bittert giftiga om man kommer dem inpå livet. De förväntar sig  tacksamhet från andra, för sådant som de andra inte har bett om eller kanske ens vill ha.

Men sedan är ju saken den att när man inte har någon enda människa att luta sig tillbaka mot, som älskar och accepterar en precis som man är, så blir det till slut såpass slitsamt att finna sig själv i situationer med människor som låter en lida för deras egna brister, att det till slut inte spelar någon roll vem som har rätt eller ej, vem som egentligen äger problemet… till slut orkar man inte annat än konstatera att det inte funkar. Jag funkar inte. Med min omvärld. Min omvärld tycker inte om mig. Och jag har provat alla sätt jag kommit på för att anpassa mig för att kanske bli omtyckt av någon, och det enda som händer är att jag till slut hamnar så mycket i skav med mitt inre att jag inte orkar spela längre.

När alla slags sociala situationer som jag bjuds in till bara känns som plikter som jag bör genomleva för att åtminstone ha försökt… då är det nog bättre att jag ger upp och accepterar att jag ska leva ganska ensam. När jag vet redan innan att om jag är mig själv så blir det inte bra… så är det nog bättre med ensam ensamhet, än sådan tillsammans med andra. Där jag dessutom bara får fler ”facit” på att jag inte kan, inte räcker till, inte blir accepterad eller omtyckt som den jag är.

Min dotter har, sedan hon flyttade hemifrån för gott i vintras, bytt personlighet. Från att hon ringt eller sms:at minst några gånger per dag under sitt hittillsvarande liv, har hon nu slutat att svara i telefon eller på sms. Alldeles för ofta har hon attityden av att hon inte vill ha med mig att göra… och jag har frågat henne flera gånger vad som är fel, vad jag gjort henne under hennes barndom som gör att hon nu i stort sett klippt banden med mig. Men hon säger att det bara handlar om att hon jobbar så mycket och är helt slut, att hon är besviken på att hennes kompisar är sådana dåliga vänner och att hon försöker ”bli sin egen”. Jag köper inte det, riktigt… att ha så lite kontakt med en förälder som man tidigare har haft extremt nära kontakt med och som dessutom bor bara en kilometer bort, kan inte uppfattas på annat sätt än att det är något väldigt allvarligt fel i relationen. Hon beter sig mycket mer distanserat mot mig än jag gör mot min mamma, vilket måste betyda att jag har gjort min dotter fruktansvärt mycket skada; varit en värre förälder än min omedkännande, narcissistiska och manipulativa mamma.

Min dotter säger, när vi väl ses eller pratar, att hon tycker att jag är en väldigt bra mamma. Hon ger spontant exempel på saker som hon tycker gör att jag är så väldigt bra som mamma. Och sedan beter hon sig som om hon vill klippa banden med mig för resten av livet… och idag stod jag inte ut längre.

Vi har planerat en resa tillsammans. Den har av olika skäl hängt lite i luften; vi kunde inte boka samtidigt, och jag har sagt att jag inte vet om jag kan eller kommer att boka resan. Vi ska dessutom åka för att träffa dotterns kompis. Både dottern och kompisen har sagt att de vill att jag följer med. Och dessemellan har de betett sig som om jag inte fanns.

Och sedan dottern bokat, och jag fortfarande försökt ta reda på fakta för att kunna bestämma mig, gjorde hon sig totalt onåbar igen. Jag har ringt henne några gånger och skickat ett sms. Och hon har inte svarat. Inte ens ett kort sms, som en bekräftelse på att hon sett mitt sms… och andra faktorer har gjort att jag har fått känslan av att de kanske ändå inte riktigt menat att de vill att jag följer med.

Till slut bokade jag ändå. Trots att jag inte fått tag på någon av dem, och därför inte visste om det blev riktigt rätt bokning. Natten efter drömde jag en hemsk mardröm om dottern, som rent ut sagt mobbade mig… dissade mig helt, och var elak. Vaknade gråtande och med en ångestklump i magen.

Så idag, medan jag städade, kände jag att nu står jag inte ut längre. Svarar hon inte när jag ringer idag skickar jag ett sms och säger att eftersom hon inte svarar så tolkar jag det som att hon inte vill att jag följer med, och avbokar resan igen.

Men hon svarade när jag ringde. Lät totalt ointresserad när hon svarade. Jag hörde att hon hade tänkt säga något om att hon inte hade tid att prata… så jag gick rakt på sak. Frågade var hon varit, varför hon inte hade svarat. När hon svarade att hon jobbat och inte orkat svara sedan, sa jag att om två vuxna ska boka en resa tillsammans så pratar man med varandra och ser till att allt hänger ihop. Det är det normala sättet när man är vuxen. Så beter sig människor mot varann.

Själv har jag också jobbat mellan 10 och 12 timmar per dag under den perioden som hon inte orkade svara. Men jag bokade ändå den där resan. Fast jag inte orkade eller hade tid.

Och när jag sa att det inte finns något annat sätt att tolka det faktum att hon inte ens skickat ett kort sms när hon sett att jag både ringt och sms:at än att hon egentligen inte vill ha med mig på resan, så slog hon bara ifrån sig. ”Nej, men så är det ju inte, jag vill jättegärna att du följer med…” Jag försökte få henne att se saken från mitt håll. Att förstå vad som fanns, och inte fanns, att tolka från mitt håll. Och hon höll fast vid den där respektlösa attityden som sa att vad jag än kände så hade jag bara fel…

Jag sa som jag känner det. Att nu har det varit så här i fem månader. Och jag har bett att få veta vad som är så fel. Och inte fått några svar på det. Så nu står jag inte ut längre. Jag mår för dåligt av att försöka ha en relation med henne som bygger på att jag aldrig vet om jag kan ringa henne eller inte… att försöka tänka ut vad det är som jag har gjort så fel mot henne, och samtidigt försöka bete mig som om vår relation är helt normal.

Att resa iväg med henne och hennes kompisar, när jag inte vet om jag verkligen är önskvärd eller inte, och riskera att bli mobbad av dem under flera dagar på annan ort… det står jag inte ut med. Jag överlever faktiskt inte det. Jag har inte tillräckliga krafter just nu för att klara av det. Och eftersom hon inte visar att hon förstår eller tar in det jag sagt nu under fem månader utan bara fortsätter likadant utan att förklara varför… så får vi bryta relationen. För att jag far så vansinnigt illa av hur det är. Inte av någon princip eller för att statuera någon slags exempel, utan för att jag faktiskt går sönder.

Till slut sa hon att hon kanske ändå vet vad som är fel. Att det inte handlar om mig utan om henne, men att hon tar ut det på mig… att hon ville att vi träffas i morgon så får hon förklara.

Så i morgon ska jag äntligen få veta hur jag har skadat henne så illa att hon inte vill ha en normal relation med mig. Det ska bli skönt att få veta. Det är bättre att veta varför någon behandlar en illa än att tvingas gissa. Det gör ont att få veta vilka fel det är på en, men det gör ännu ondare att tvingas erfara att man uppenbarligen har gjort något hemskt fel utan att få veta vad det är.

Jag får ändå alltid höra hur mycket fel det är på mig. Förr eller senare talar andra om hur fel jag är. Så det är inte så farligt. Jag är van, och förberedd, alltid. Och jag tror säkert att hur väl jag än har velat och hur mycket jag än har kämpat för hennes rätt mot hennes pappa och för att vara en klippa i hennes tillvaro, så har jag gjort något annat stort fel som jag inte har sett eftersom jag inte haft kraft kvar att få näsan över vattenytan.

Relationer håller aldrig. Inga relationer är på riktigt. Det har jag fått lära mig, den hårda vägen. Och det tror jag på. Inga människor går att lita på, i något avseende. Människor har så fullt med lik och spöken i garderoberna som jag aldrig klarar att lista ut vad de kan handla om eftersom jag inte har motsvarande själv. Så förr eller senare exploderar alla människor i mitt ansikte, när jag minst anar det. Så ser livet med människor ut, det har jag accepterat. Relationer gör mycket mer ont och skada än de någonsin ger glädje eller trygghet, och därför är det bättre ju färre jag har.

I morgon får jag veta om det finns någon anledning att jag och min dotter ska ha någon fortsatt relation eller ej.