”Singelros” stod det på lappen på hinken med en-och-en-förpackade rosor. (På själva rosorna satt lappar som det stod ”Singel ros” på, bara för att vi särskrivningsallergiska skulle känna oss extra sedda denna dag av kärlek… 
)
Visst kunde man tolka ordet ”singelros” som att det handlade om just en enda ros. Men jag tyckte att det var mycket mer självklart att etiketten skulle tolkas som ”ros för singlar”… 
Så jag slog till. I en av mina fina vaser står nu en enda vacker röd ros och gläder mitt öga och hjärta. Det känns inte ens nästan sorgligt, faktiskt. Utan bara varmt, lekfullt och glatt.
Det är svårt att säkert veta vad som är orsaken, förstås. Om det är för att jag mediterat/affirmerat på promenaden till och från jobbet de senaste dagarna. Eller om det beror på att något djupt inne i mig hela tiden har vetat att K inte var den rätta för mig.
Eller om jag faktiskt äntligen på riktigt har lyckats befria mig från den avgrundsdjupa sorgen och hjälplösheten efter att det tog slut med exet för snart nio år sedan… eller om jag bara rätt upp och ner har blivit väldigt känslonykter.
Själv tror jag mest på det första. Fast allra helst på det tredje.
Någon gång ska väl även jag få befrias från det förflutnas spöken. Åtminstone med tanke på hur mycket jag har försökt och kämpat och jobbat med att försöka komma dit…
Jag läste en sak idag, som hörde ihop med musik och med människor som jag känner. En personlig, känslostark historia. En mans känslor förknippade med en väldigt personlig förlust. Den berörde mig på en nivå som jag sällan berörs numera. Och samtidigt konstaterade min nyktra, analytiska och samhällsmedvetna sida att det är förbaskat lätt för en man att skaffa sig sympatier. Han behöver egentligen bara bete sig lite mindre manligt en stund.
Anyhow och anywho.
Någon del av mig har just nu äntligen lyckats med att faktiskt tro på att Universum har något riktigt, riktigt gott på lager för min räkning. Det kan handla om kärlek och förälskelse, men det är inte alls säkert. Det kan lika gärna handla om en allmän känsla av att jag och mitt liv klarar oss helt okej i ensamstående-livet.
(Med det sagt och som en brasklapp, baserat på självkännedom: det kan lika gärna slå tillbaka vilken dag som helst… men jag hoppas att det ska hålla i sig.)
Bidragande till den känslan är garanterat det faktum att jag byggde isär mitt gamla skrivbord och ihop mitt nya, tekniskt betydligt mer avancerade, häromdagen. Det tog sin tid, jag bröt mig halvt fördärvad och det blev inte alldeles helt perfekt. Tungt som attan var det också. Och involverade både borrmaskin och hammare. Men jag fick till det, tillräckligt bra.
Det är ju inte som att jag inte vet att jag är både teknisk, uthållig och rättså händig. Men med en man som tar hand om sådana saker, eller med ingen man alls, så har jag lyckats intala mig att jag är en dum blondin med minst en hel drös tummar mitt i händerna… eller något åt det hållet.
Det är avigsidan, för mig, med att låta mig bli beroende av en man. Det försökte jag också förklara för K. Han har levt med en annan vuxen i trettiotalet år och har aldrig behövt reflektera över saken, så jag tror inte att han någonsin riktigt förstod vad jag menade. Vilket inte innebär att han inte hade full koll på hur man manipulerar människor så att de tror att de inte klarar sig utan honom.
En förmåga som jag aldrig ens kommit i närheten av att besitta… min styrka är ärlighet, att se och säga att kejsaren är naken när han är det, och den styrkan håller man inte kvar människor med. Däremot skrämmer man en och annan. Men manipulation är jag varken kunnig inom eller intresserad av. Fast det är den viktigaste förmågan man kan ha om man vill knyta människor till sig. Men jag tror på frivillighet… jag vill inte ha en människa nära eller i mitt liv för att jag har lyckats lura eller hota den till det.
Den enda kärleken som är värdefull är den som är frivillig.
Och den har jag inte ramlat på i så väldigt hög grad ännu, i mitt liv.
Men jag tror att Universum har den på lur åt mig…
Idag önskar jag kärlek åt alla människor. Vad de än håller på med, och varför.
