Ljus och dröm

Jag jobbar som en skållad iller just nu. Har alldeles för mycket som ska vara klart typ igår. Roliga saker, absolut. Bara lite för mycket.

Sov dåligt i natt. Hade någon slags ont i högersidan, från höften till nacken. Vete tusan varför. Men tror att det var det som väckte mig igen och igen.

Under en av sovperioderna drömde jag en riktigt skum dröm. Tänker inte berätta allt den innehöll, men i alla fall att den utspelade sig i Londons Camden Town och att exet var med i den. Händelseförloppet var verkligen riktigt ordentligt skumt… har följt mig under dagen.

Antagligen var drömmen en del av den bearbetning som jag borde ha gått igenom för länge sedan. Men hjärnan och kroppen, de gör ju ibland som de vill, inte som ”man själv” skulle önska.

När jag jobbar ryms inte resten av livet i min hjärna. Jag tror att det är bra, faktiskt. Våra nutidshjärnor tvingas hantera så väldigt mycket mer information samtidigt som inga människohjärnor behövt tidigare.

Men vad som händer och ryms i min hjärna och mina känslor under resten av tiden… det kan variera en hel del.

Och i min kropp och hjärna är saker lite mer stabila, lite mer konsekventa, än de varit tidigare. Och när det där ”tidigare” inföll senast orkar jag inte ens försöka reda ut. Men nevertheless.

Ju längre tid jag lever desto klurigare blir det att försöka förstå vad det är som gör att det känns si eller så. På något vis är det så. Å ena sidan jobbar jag en hel del med tankar (som gör känslor) och ser uppenbara kopplingar till det. Men å andra sidan blir mitt jag och mina gränser tydligare och därmed mer lätthanterliga (för mig) av orsaker som jag inte riktigt kan se…

Jag är faktiskt riktigt stolt över hur jag har hanterat de män jag haft mer och mindre närkontakt med under det senaste året. Det ser ut, om jag tittar på det utifrån, som om jag äntligen har börjat lära mig… något… Frågan är väl återigen vad. Men någonstans så verkar det fungera i alla fall, för mig.

Vad och hur och varför, det är faktiskt vad jag tänker försöka lista ut framöver. För att jag är en människa som vill och behöver förstå, det vet jag i alla fall om mig själv. Det är bara en av de egenskaper eller förmågor som folk har kritiserat mig för under livet.

Lunchade med en kollega härom dagen. Vi pratade bland mycket annat om det där med kritik. Hon sa att kritik, det är väl alltid något som man har svårt att ta… men jag sa att för min del så har jag fått ta så väldigt mycket sådant under livet, så jag tycker faktiskt inte det är särskilt jobbigt. Jag har hunnit lära mig ungefär vilka saker människor kan störa sig på hos mig. Och, faktiskt, också varför de stör sig på just de sakerna. Att förklaringen nästan alltid ligger väldigt mycket mer hos dem än hos mig.

Kanske är det så enkelt att det blir lättare att hantera hela livet när man fattar vad som är mitt och vad som är andras.

Ljuset kommer tillbaka. Mer välkommet för vart år. Mer tydligt för varje år känner jag att med ljuset kommer livet. På en massa olika sätt.

Jag har två oerhört olika och väldigt kära människor som jag ska skriva mejlsvar till. Jag kostar på mig att känna glädje och tacksamhet över att jag faktiskt har ett antal människor som är mer och mindre väldigt olika mig, men som jag delar värme och någon variant av kärlek med. Mest tacksamhet känner jag nog någonstans över att jag, oavsett allt som händer omkring mig, kan behålla känslan av att just de människorna verkligen är viktiga beståndsdelar i mitt liv. Att jag just nu är mindre ett rö för känslovinden.

Människor som hyllar ”känslosamhet” vet tamigtusan inte vad de pratar om. Eller jag menar, de har helt och hållet andra tankar och önskemål om livet än jag har.

Påminns plötsligt om killen jag träffade ute på lokal någonstans, då när jag just träffat exet, som följde med mig hem och spelade på mitt piano. Inget annat. Men glädjen kring det; musiken.

Var är de männen nu? De som faktiskt kunde träffa en tjej ute som kändes intressant. Men som utan tvekan köpte att hon var känslomässigt upptagen. Och som det till trots gärna följde med henne hem och spelade musik på hennes piano, till bådas glädje.

Jag saknar människorna som sökte det mänskligt gemensamma.

Det känns som om vi har blivit så enkelspårigt ytliga. Vi nutidsmänniskor.

Jag hoppas att det ska gå över. Eller att jag bara ändå ska ha turen att hitta de där som är mer än korkad yta.

Gärna snart, tack, universum…

Sådär mitt i allt

Irritationen och besvikelsen över den senaste killen jag provade att dejta, har börjat ge med sig.

Det kändes bara så onödigt. Att han gjorde som han gjorde. Men det är hans val, att vara sådan. För hans skull önskar jag att han lärde sig något konstruktivt av vår kontakt. Att han tar tag i sig själv, ser sig själv i vitögat och gör sig till en mer äkta bra människa.

Jag har fått prata (och skriva) om alltihop i alla fall. Med vänner. Jag är tacksam. När man blir upprörd av något så behöver man nog få ”älta” det några varv, för att få syn på vad som är vad och hur man ska förhålla sig till det skedda, innan man kan släppa och gå vidare.

Det är vackra dagar. Strålande sol, en lugn känsla. Inte slö utan ganska aktiv, men mer ljus och lugn än negativ och upprörd. Jag känner att jag lär mig saker på de försök jag gör. Saker som jag har användning för. Så det är inte bara bortkastad energi, att fortsätta försöka dejta. Inte just nu i alla fall.

Pratar jobb med en kompis, och inser (igen) att det finns väldigt mycket som jag är glad för när det gäller mitt nuvarande jobb. Mycket mer som är bra, friskt, roligt och utvecklande, än dåligt. Är tacksam, även för det.

Tränar, och hjärnan får vila lite. Sjunger med kören. Det är som meditation. Bra för själen.

Behöver sova bättre. Men annars är livet rättså bra, just nu. Det går framåt, och framför allt går jag framåt. Glad för det.

Kära vännen C

ringde igår eftermiddag. Hon var i stan, och ville gärna ses. Vi kom fram till att hon skulle övernatta.

Det var väldigt trevligt, ja rentav givande. Vilket borde ha varit helt självklart för mig; det är ju inte precis något nytt eller annorlunda, att det är så när vi träffas.

Men jag har gått in i någon fas som innebär att jag liksom… hellre är själv, än med andra, på min lediga tid. Och det känns inte alls som om det handlar om något deppigt. Alls, faktiskt. Utan som om jag samlar ihop mig till något… fantastiskt.

Ja, jag låter bli att dissekera det mer än så, just nu…

Men på söndag kommer T, och stannar till tisdag eller så. Även hon en kär vän. Vi ses kanske en gång om året, om ens det…

Och det blir säkert jättebra. Det också. Någonstans märker jag ju att trots att jag mest blir trött och stressad just nu av att behöva ha människor riktigt nära inpå mig, så får jag också någon slags energi av det. Kanske en energi som är något som jag behöver.

Men jag har aldrig känt tydligare än just nu att oj oj oj vad jag inte vill umgås med människor på min fritid…

Och förutom det så känner jag mig just nu lite starkare och gladare än jag gjort på ett tag. Det handlar delvis om att ljuset är på väg tillbaka, men också ganska mycket om att jag medvetet jobbar med tankarna nu. Ser på dem utifrån, ser på känslorna. Med kritisk blick. Allt som känns ska man faktiskt inte tro på.

Och jag är inte så dum som jag ibland får för mig. Och väldigt mycket mindre dum än vissa som läst eller läser min blogg har gjort vad de kan för att försöka få mig att tro.

Jag har mina fantastiska förmågor och egenskaper. Vissa av dem tycker inte vissa andra är ett enda dugg fantastiska. Och det är ju tråkigt. Men faktiskt inte riktigt mitt problem. Om det alls är ett problem så handlar det mest om att det är sorgligt att människor söker saker att försöka göra sig provocerade av.

Jag duger jättebra som jag är. Det gör de allra flesta människor, faktiskt. Låt oss luta oss tillbaka och slå oss litegrann till ro med det, gott folk.

Vi är människor. Vi är levande varelser, just nu. Låt oss glädjas, om inte annat för bara just det.

Låt oss ha en riktigt god, glad, mysig, trevlig och avslappnad afton, denna kväll mitt i mars i nådens år 2013. Må friden sprida sig i ditt inre, medmänniska. Åtminstone för en stund.