En del

människor… liksom bara är. De vräker sin personlighet, eller sina känslor, över sin omgivning, utan minsta tanke på hur andra kan tänkas reagera av det. Och lite för ofta tycker jag nog att den sortens människor… kommer undan med det. Är man tillräckligt självklar i sin oförskämdhet eller direkta otrevlighet, så kommer man undan kritik.

En av mina tidigare chefer, som trakasserade mig hårt under en period, var en sådan. På arbetsplatsmötena kunde grodorna välla ut ur hans mun, och de flesta i personalen satt och var antingen chockade eller generade över hans övertydligt exponerade okunskap och fullständiga avsaknad av farstu. Men när det kom till kritan, när han gick över alla gränser i sin hemskhet mot mig (eller andra), så hade han en styvnackat uppbackande kör bakom sig, av framför allt män. Den arbetsplatsen och det området hade en tradition av ”grabbighet”, som ”grabbarna” tydligen tyckte var viktigare att bevaka och bevara än att själva framstå som om de besatt minsta gnutta intelligens…

Den chefen var väldigt extrem. Men det finns varianter av den oförskämdheten eller otrevligheten hos människor lite här och var. Och när man ser dem komma undan med en otrevlighet som vi andra vanliga dödliga inte kan komma i närheten av innan vi blir dömda av samma kollegor som accepterar den otrevligas beteende, så blir det svårt att inte tänka att… otrevlighet är tydligen lika med makt. Och status. För oss människor.

I mitt nuvarande jobb är det ytterst sällsynt med sådana otrevliga människor. Det finns några stycken som är socialt kantiga, men väldigt få som är direkt otrevliga, och kommer undan med det. En av dessa få var inne på mitt rum häromdagen och kläckte ur sig att han förväntade sig av mig, som inte jobbar inom hans område, att jag skulle ha bättre koll på detaljer inom hans område som han uttryckligen inte förväntade sig av en av hans egna anställda. Han insåg tydligtvis inte vad hans attityd mot mig och min kompetens sa om kompetensen hos hans egna anställda, eller om hans egen kompetens när det gäller att anställa ”rätt” människor.

Men det är en sådan människa som exploderar fem tusen gånger om dagen. Hans vanligaste uttryck, vad det än gäller kring jobbet, är att andra människor är ”idioter”. Sannolikheten att han kommer att få en hjärtinfarkt inom en relativt snar framtid bedömer jag som ganska hög. Är man sådär frustrerad exakt hela tiden så brukar inte hjärtat palla med det… Jag kan bli lite småförbannad över hans attityd, som han sprider till sina anställda, bara för att hans jobb är ett servicejobb. Man kan inte ha en sådan inställning som han har till andra människor, att ”alla är idioter”, när hela ens jobb och arbetsplats handlar om att ge andra människor service… och det är vi runtomkring som blir lidande av att han odlar den attityden, dels för att omgivningen tror att vi alla är lika otrevliga och dels för att vi får mer jobb – för att folk såklart undviker denna chef och hans anställda så långt som de bara kan…

Nåväl. När jag jämför mig och min attityd mot människor, med sådana där som kommer undan med att vara otrevliga, så inser jag mellan varven hur enormt mycket jag anpassar hela mig efter andras behov. För mycket.

Det blir också tydligt för mig, när jag kommer på mig själv med att tycka att det vore enormt skönt om man kunde avskaffa alla födelsedagsfiranden och helgfiranden överhuvudtaget – för att jag tycker att det är så otroligt jobbigt att försöka hinna och orka tänka på och planera och genomföra en massa firanden av andra, medan hela livet är överfullt av jobb och inget annat bidrar med någon glädje eller energi till mig… och inte ens det är sant – folk gör saker för mig, och jag tycker att det är otroligt jobbigt, för att min känsla är att varje gåva eller generös handling som jag får, egentligen är ett pantkvitto på en mycket större tjänst eller ”kärleksinsats” som jag förväntas ge tillbaka… jag kan inte riktigt bli glad över saker jag får, de överskuggas av vetskapen om att inget ges gratis.

Det är huvudskälet till att jag föredrar människor som är… lite själviska. För att jag kan slappna av med dem, och oftast veta att de inte förväntar sig att jag ska ge dem en massa saker, handlingar och ord, som motsvarar det som de ger mig. Själviska människor har fullt upp med sig själva, så de märker oftast inte om omgivningen gullegullar med dem eller inte. Det tycker jag är väldigt skönt…

Min korridorgranne, han som tar i mig så fort han bara får chansen och som strösslar komplimanger och varma blickar på mig, kommer också med små gåvor till mig. Hämtar kaffe åt mig som jag inte bett om, kommer med en frukt eller en godis då och då, kommer in bara för att höra hur det är med mig… och om hans uppvaktning inte var så romantiskt (eller sexuellt?) färgad, om han inte visade så tydligt att han ser ett rosa skimmer där jag borde befinna mig, så skulle jag kanske orka låta bli att bry mig. Men det här är en människa som jag har mycket att förlora på om han slutar gilla mig… och jag hatar att behöva smickra människor bara för att de inte ska börja hata mig. För med ‘känslomänniskor’ finns det oftast bara två lägen – i endera änden av spektrat… de älskar en, tills de hatar en. Och eftersom jag varken kan, vill eller orkar lägga massor av energi på att ge folk det som de ger mig utan att jag bett om det, så slutar det vanligtvis med att det blir djupt besvikna på mig och börjar avsky mig. Inte sällan jävlas med mig också. Jag har egentligen inte gjort vare sig bu eller bä – jag har varit trevlig, vänlig och respektfull, men det är inget som duger åt en passionerad människa som valt att sätta en på en piedestal… som de så småningom puttar ner en ifrån, när man inte lever upp till deras förväntningar.

Själv har man ingen talan alls i den processen. Det spelar ingen roll alls vem, vad eller hur jag är – spelet är deras eget, och jag får leva med att först bli hyllad och sedan hatad, utan att ha gjort något alls.

Men det är när jag inser att jag inte vill ha någon människa som ska hålla på och göra saker för mig (för att allt som andra gör för mig är en ”förbetalning” för något som jag förväntas göra tillbaka), eller när jag inser att jag tycker att allt slags firande som innebär en massa förberedelser, arbete och ”extra tanke” känns som något som jag skulle önska att jag kunde få slippa helt (utan repressalier i form av att bli avskydd eller utesluten), som jag får tanken att… jag håller kanske på att bli lika känslokall som min mor.

En riktig kvinna och mor älskar ju att använda all sin tid, ork, kraft och energi åt att ta hand om andra… att bara älska andra, det duger inget till alls. Man måste ge, och göra, och pyssla om och sätta alla sina egna behov av sömn eller vila åt sidan… man måste älska att göra det dessutom. För annars är man en känslokall människa. Det är så jag har förstått det. Och kanske ser jag det så för att jag har varit en sådan… jag känner inte igen mig riktigt, i önskan om att bara få slippa gullegulla med andra.

Kanske är jag bara helt vanligt utbränd. Kanske är det en effekt av att jag gjort för mycket för andra och hanterat för många ”känslosamma” människor som kräver acceptans för sina tolkningar av allt som är och händer… jag känner inget behov alls av att själv ta lika mycket plats som andra, utan i stället önskar jag bara få slippa ställa upp på det som verkligen känns som ”gullegullande” med andra… just nu känns det så i alla fall. Kanske är jag bara utsliten och behöver få vara i fred… samtidigt tycker jag att jag ju är väldigt mycket i fred, på min lediga tid. Och det känns lite sorgligt att känna det som om jag inte tror att jag skulle orka med att ta hand om en mans behov… för det är ju så det är, med könsrollerna. Det är kvinnors roll att ge män bekräftelse. Inte tvärtom, särskilt ofta…

När jag kommer hem och sitter och äter ringer telefonen. Eftersom det nästan bara är ”försäljare” av något slag som ringer på vardagkvällar, och jag bara inte orkar prata med en sådan mitt i min middag, så struntar jag i telefonen. Och lite för sent inser jag sedan att min mobil ringer… jag hinner inte svara, och på displayen står att ”dolt nummer” har ringt. Sedan visar det sig att någon lämnat ett meddelande på svararen.

Det är min vårdcentralsdoktor. Han ringer nästan alltid efter arbetstid… jag vet inte hur hans arbetstider ser ut egentligen, och om han brukar ringa sina patienter efter arbetstid eller om det bara gäller mig. Och han säger på svararen att han fått… ”något”… från sjukhuset, om vidare utredningar av mitt hjärta… han låter undrande och nästan lite lurad för att han inte fått veta något från mig, och säger att han visst inte lyckas nå mig men vill att jag ska kontakta honom.

Och jag sitter där, i min soffa på min fritid, och inser att jag får skuldkänslor för att jag inte svarat i telefonen när min doktor ringt… och den insikten gör det ännu tydligare för mig hur överdrivet mycket jag förväntar mig av mig själv att jag ska ställa upp på andras behov. Jag har brottats med frågan ett tag nu, försökt att låta bli att lägga på mig fler krav, men ändå inte riktigt sett hur mycket jag ändå tar på mig, hela tiden… jag står alltid till tjänst och är alltid tillgänglig och flexibel för andras känslor eller behov. Och när jag får, från andra, så känns det bara som en extra börda… jag har lärt mig att alla människor förväntar sig något tillbaka, när de gör saker för mig (eller för andra). Lite extra vänlighet, om inte annat. Inga gester från andra människor, är gratis. Ingen gör som jag, dvs tar det fulla ansvaret själv för valet att ge eller göra, totalt utan några förväntningar på återgäldande… och jag har kanske inte ork eller tid att ge den där extra vänligheten, just då… men det måste jag göra, för annars tar ”givarna” illa upp och tror att jag inte tycker om dem.

Det är sånt som gör att jag vill slippa ha närmare relationer än nödvändigt, med människor.

Och det är där som jag inte heller känner igen den människan jag är nu, jämfört med den som jag har varit i hela mitt liv tidigare.

Det känns sorgligt. Jag inser att jag nog inte kommer att kunna ha ett förhållande. För min bild av alla slags nära relationer, numera, är helt genomdränkt av krav… som jag varken kan, vill eller har orken att leva upp till. Man blir inte älskad ”gratis”. Man måste börja med att ge, om man ska få… i alla fall som kvinna. Man får inte vara grinig, trött, besvärlig eller ogenerös – då blir man varken älskad eller accepterad. Tvärtom, då blir man ganska sannolikt motarbetad, och så blir livet bara ännu jobbigare… så jag måste ge av det som jag inte har, för annars blir livet outhärdligt jobbigt…

Just nu känns det som om ett skönt alternativ vore att gå i kloster. Fast det är tveksamt om inte ett sådant liv också handlar mest om att offra sig själv, sitt liv, sin ork, sitt liv, för att andra ska känna sig sedda och accepterade och älskade…