Någonting lär man sig

Härom dagen var det en yngre herre som hade besökt min dejtsida. När jag kollade hans sida tyckte jag att han skrivit en ganska rolig och lagom kaxig presentation, dock med en första ”punkt” som faktiskt var ologisk. Så mest på lite skoj, jag sökte inte honom och han sökte inte mig, skrev jag ett lättsamt meddelande där jag berömde hans presentation men påpekade den bristande logiken på den där punkten.

Han svarade relativt snabbt, och höll med mig om det ologiska. Och sedan fortsatte han med en cynism som… det tog mig ett tag att riktigt greppa.

Jag är så gott som aldrig redo för att fatta att män som är väldigt ”på” och dominanta, ska ha så totalt omöjligt svårt för att hantera motsvarande bemötande från en kvinna… eller hur djupt de här männens kvinnohat går.

Jag käftade inte emot honom, eftersom jag direkt insåg att här hade jag att göra med en ordentligt aggressiv man. Jag svarade utan att backa, men med lättsam attityd. Det blev snabbt tydligt att han hoppades kunna knäcka mig, få mig att hata mig själv lika mycket som han hatade kvinnor; alla kvinnor. Så jag talade om att män som hatar kvinnor inte biter på mig. Att jag ser igenom det där och inte tar på mig det kvinnohat som sådana som han vill att jag ska. Fast inte riktigt med de orden.

Jag blev lite överrumplad. Över den här killens starka reaktion. Över bristen på självinsikt, självironi, humor och självdistans. Helt ärligt, hans presentation gav faktiskt inga indikationer om att han skulle vara en sådan kille.

Och graden av hans cynism påverkade mig, hur jag tänker och känner. Han lyckades dra ner min tilltro till människor, åtminstone för stunden. Det var väl i kombination med snubben som var här och besökte mig, han som bor massor av mil ifrån där jag bor, som efteråt skrev ett så hjärndött robotartat mejl där han bland annat uttryckte sina sexuella krav på ”kvinnan som ska leva med honom”. Och med flera artiklar jag läste i förra helgens DN. Som också faktiskt handlade om mäns massiva hat mot kvinnor. Bland annat om Sydafrika; att det är mer statistiskt sannolikt att en sydafrikansk kvinna (oavsett färg) ska bli våldtagen än att hon ska få utbildning. Oerhört svårt är det att förstå de sydafrikanska männens våldsamma hat mot kvinnor.

Jag skrev till den här killen att jag faktiskt verkligen inte fattar poängen med mäns hat mot kvinnor. Och det är sant. Jag kan inte relatera vare sig känslomässigt eller logiskt till det behovet hos män. Och det är i sig lite besvärligt; jag brukar faktiskt kunna förstå det mesta av mänskliga känslor, och det hjälper mig att hantera människor. Men kvinnohatet som män bär på kan jag tyvärr inte alls förstå.

Den här killen skrev att män hatar kvinnor för att de (männen) vill ha sex med kvinnorna men får det inte alltid, kan inte kontrollera det till hundra procent så som de vill. Men jag tror att det är bullshit. Det finns ingen logik i det resonemanget. Ingen känslomässig logik heller.

Det verkar mer som om män (och då pratar jag, som vanligt, inte om ALLA) faktiskt är väldigt mycket mer robotlikt konstruerade än kvinnor. Som om män har ungefär fem känslolägen och drivkrafter. Totalt sett alltså, oavsett vad som händer dem under livet.

Jag hoppas djupt och hett att det inte är så… men jag blir allt mer tveksam. Till om det bara är naivt korkat av mig att tro att män är levande, komplexa, intelligenta varelser.

Efter denna korta kontakt var jag ute och fikade med en kvinnlig vän som faller för både män och kvinnor. Fast när jag lyssnar på vad hon säger skulle jag nog hävda att hon är ganska mycket mer lesbisk än bisexuell. Nåväl, nu berättade hon att hon varit på en dejt med en kvinna som… verkade lovande. De hade bokat in en ny dejt. Intresset verkar ömsesidigt. Och just det kan jag ju bara gratulera henne till; att intresset är ömsesidigt händer ju så gott som aldrig.

Min vän ville å ena sidan mena att… ja, ungefär att alla män är skitstövlar. Men å andra sidan ville hon inte riktigt höra hur inihelvete bränd jag är när det gäller skälen att lita på män. Det blev ett… lite konstigt samtal. Jag mådde inte jättebra (fysiskt) innan, och efteråt mådde jag riktigt uselt, både fysiskt och psykiskt. Drömmarna och natten efter blev… inte roligt.

Jag är förbaskat långsam med att fatta vilka människor jag ska hålla mig ifrån. De där som får mig att må dåligt. Vid det här laget har jag blivit något bättre när det gäller män, men när det gäller kvinnor är jag fortfarande seg som en förbaskad sengångare…

Och så stör det mig infernaliskt att kroppen, hormonerna och hjärnan lever så mycket egna liv att jag varken förstår eller kan styra över hur jag mår, alla gånger…

Förra veckan hade jag en dag då jag kände mig lycklig, faktiskt hela dagen. Orsakerna till det var en bra bit ifrån uppenbara. Liksom orsakerna till att jag mådde som skit dagen efter den här fikadejten… jag kan se samverkande faktorer, men ändå kan jag inte fullt ut hitta förklaringar till att jag mår som jag gör. Det stör mig.

En nära vän (äldre än jag) har nyligen förlorat sin mor. Hen är förkrossad. Jag läser hens ord, kan känna det hen känner, men ändå inte själv sätta mig in i hens situation; i min familj har mina far- och morföräldrar dött, men av ”naturliga” orsaker och i ”naturlig” ålder.

Så jag tänker att det förmodligen skulle vara, kommer att bli, inihelvete jobbigt när båda mina föräldrar dör.

Men om min egen död, så småningom, känner och tänker jag mest… gud så skönt det ska bli att slippa ifrån det här jobbiga jävla livet.

Jag fattar att allt mellan människor handlar om spel. Allt handlar om maktspel, vem som ska ha högre status än den andra.

Jag fattar att det är så.

Men tamigfan inte varför.

Jag fortsätter att leta, med allt ljus och alla lyktor jag kan uppbringa, efter de goda människorna. De som har både intelligens, medvetande om sig själva i världssammanhanget, och trygghet och självtillit nog att kunna älska andra människor.

Jag vet inte var de finns. Jag ser dem inte i mitt liv, vart jag än tittar. Men jag gör vad jag kan för att försöka fortsätta tro att de finns.

Någonstans.

Sådär mitt i allt

Irritationen och besvikelsen över den senaste killen jag provade att dejta, har börjat ge med sig.

Det kändes bara så onödigt. Att han gjorde som han gjorde. Men det är hans val, att vara sådan. För hans skull önskar jag att han lärde sig något konstruktivt av vår kontakt. Att han tar tag i sig själv, ser sig själv i vitögat och gör sig till en mer äkta bra människa.

Jag har fått prata (och skriva) om alltihop i alla fall. Med vänner. Jag är tacksam. När man blir upprörd av något så behöver man nog få ”älta” det några varv, för att få syn på vad som är vad och hur man ska förhålla sig till det skedda, innan man kan släppa och gå vidare.

Det är vackra dagar. Strålande sol, en lugn känsla. Inte slö utan ganska aktiv, men mer ljus och lugn än negativ och upprörd. Jag känner att jag lär mig saker på de försök jag gör. Saker som jag har användning för. Så det är inte bara bortkastad energi, att fortsätta försöka dejta. Inte just nu i alla fall.

Pratar jobb med en kompis, och inser (igen) att det finns väldigt mycket som jag är glad för när det gäller mitt nuvarande jobb. Mycket mer som är bra, friskt, roligt och utvecklande, än dåligt. Är tacksam, även för det.

Tränar, och hjärnan får vila lite. Sjunger med kören. Det är som meditation. Bra för själen.

Behöver sova bättre. Men annars är livet rättså bra, just nu. Det går framåt, och framför allt går jag framåt. Glad för det.

Den där jävla maktkampen

Idag har jag gett bort en årstidsrelaterad bild till mitt jobb, som jag tog för många år sedan. Det är ingen som vet var den kommer ifrån, mer än jag och min chef. Men jag hoppas att de som får se den blir glada i alla fall. Det var ju det som var min avsikt.

När den senaste mannen som jag försökt dejta, i manligt övermod försökte pracka på mig sina sexuella krav, i kombination med att han kämpade halvt livet ur sig på andra sätt för att åstadkomma ett känslomässigt övertag över mig, så la jag min tid på att förklara för honom varför det inte var okej på en enda punkt. Och varför jag inte föll till föga för hans krav, utan i stället backade ur med stor hastighet.

Det fixade han inte ens nästan. Det blev Stora Dramatiska Utspel på olika sätt som jag inte tänker beskriva här (för att inte göra vare sig mig eller honom identifierbara i sammanhanget). Medan jag tvingas hantera att K också fortfarande svallar runt med liknande utspel.

Det blev till slut tydligt (för mig) att han hade tagit sig vatten långt över sitt huvud.

Han trodde att han hade fått tag på en vanlig, lättmanipulerad tjej med så dålig självkänsla att hon inte alls skulle fatta vad han höll på med utan i stället gå med på hans krav för att slippa bli avvisad.

Och så har jag gjort, i mitt liv. Det har funnits situationer då en mans överdramatiska utspel har fått mig att inordna mig i den plan som han lagt upp.

Och nu ska jag genast säga som jag tror att det är: de här männen vet på ett funktionellt plan vad de gör och vad de tänkt sig åstadkomma med det, men de vet det inte på ett medvetet plan. De har helt enkelt lärt sig under sina uppväxten att: den här taktiken funkar.

Så när jag beskriver vad det är de gör och vilket syftet med det är, så anar de någonstans att det ligger något i det jag säger. Men de fattar det inte riktigt. Det är inte som om de har satt sig ner och tänkt ut den här taktiken. De har fått den med sig i sitt manlighetsblivande…

Det är den där jävla könsmaktkampen. Igen. Sånt jävla skit som det gamla patriarkatet har hittat på. Den skadar oss bara. Män och kvinnor, på olika sätt far vi bara illa av den där jävla skiten.

Som kvinna far jag illa av att behöva ta emot beteenden och ord från män som är ryggmärgspräglade till att försöka skaffa sig så mycket utrymme som möjligt för sina egna behov.

Och i relation till just mig så far just de männen illa av att jag berättar att jag både ser och förstår vad det är de håller på med, och inte på någon punkt accepterar eller anpassar mig efter det.

Det jobbiga är att många av de männen beter sig så – men de fattar inte att de gör det. För de har fått lära sig att det är helt normala beteenden från en man. Mannen ska inte bara erövra utan också kontrollera kvinnan. Så uppfostrar vi tyvärr fortfarande männen i den här världen.

Så när jag träffar på män som agerar enligt det här ryggmärgspräglade beteendemönstret, som försöker ta kontrollen över både mina känslor och min kropp, och som är milsvitt underlägsna mig när det gäller förmåga att överblicka, se mönster och sätta ord på dem, så blir de rent förtvivlat förvirrade.

Jag ska inte säga att jag tycker direkt synd om dem – de är trots allt lika ansvariga för sina beteenden som jag är för mina – men jag kan förbanna att de är fostrade till det där jävla mansrollsmönstret.

Om de i stället bara kunde köpa att de inte kommer att kunna kontrollera mig med känslor eller ord, så skulle vi kunna ha det riktigt trevligt tillsammans.

Flera av dem har försökt. Både länge och väl, vissa av dem. Att ta tillbaka kontrollen, inte bara över situationen utan kanske framför allt över mig.

Men det resulterar bara i att jag på lite håll får se dem ta patetiska krumsprång åt alla möjliga håll, men utan att lyckas hitta den där basen som de skulle behöva ha för att bli riktiga människor som det faktiskt går att ha en relation med.

Det finns de som menar att män får sin kraft ur kvinnor. Att män liksom inte har någon kompass i livet om det inte finns en kvinna som pekar ut riktningen åt dem. Och det stämmer kanske med en del män. Men tyvärr tycker jag att det verkar som om… även om de männen anpassar sig efter sin kvinnas kompass, så är det ändå på villkor att kvinnan ger dem det som de prioriterar i livet.

Sex, typ. Ja, och så makten förstås, bara för att.

C och jag har pratat en hel del genom åren om hur mycket vi inte vill att män ska vara så destruktivt programmerade och samtidigt utan egna ryggrader. Det är mest hon som har pratat om saken. Jag har nog inte riktigt sett problemet tidigare. Hon har en pappa som… tyvärr lever upp till de flesta av de värsta avarterna. Hon har haft goda skäl att vara riktigt djupt besviken på män.

Och sedan min pappa fladdrade bort som en elak, riktigt illvillig geting i sin frus manipulerande garn borde även jag ha haft väldigt goda skäl att vara besviken på män. Jag har bara inte riktigt sett det som ett generellt mönster… tidigare. Nu har även jag tvingats behöva se att mönstret finns där.

Det enda vi som kvinnor kan göra för att slippa vara hjälplösa rön för vinden (mannen), är att inte falla för de här männen. Inte släppa den känslomässiga kontrollen.

Och hur jävla sorgligt är inte det!?

Vad är det för jävla skitvärld vi har skapat? Där männen alltid hela tiden har Makten på sin agenda, vare sig de själva fattar det eller inte, och kvinnorna måste använda sin energi åt att göra sig osårbara för de här männens spel?

Hur kul är det? Egentligen? På en skala?

Jag vet inte. Det verkar fortfarande finnas ganska många både män och kvinnor som faktiskt tycker att det är kul. Att det är det som skapar spänning och kittling i tillvaron.

Men för mig är det så himla uppenbart att vi alla, män som kvinnor, skulle vinna så fantastiskt mycket på att acceptera att kvinnor är starkare än män på de flesta sätt. Inte det fysiska, men de flesta andra. Då skulle vi inte behöva slåss om saken. Då skulle vi kunna slappna av tillsammans och ha det trevligt. I stället fokusera på sådant som är härligt, trevligt, roligt, livgivande.

De män jag har träffat de senaste åren har ganska snabbt blivit väldigt genomskinliga. Och väldigt destruktiva. De har lagt allt sitt krut på att försöka vinna över en människa som på alla vis har visat och förklarat hur hon inte går att manipulera med maktmedel… men de har inte varit intelligenta nog för att låta bli att försöka.

Och så har de fallit snett och vint och skevt i sina trasiga falska självbilder. På olika sätt har de försökt ta tillbaka kontrollen; på de sätt som de har lärt sig ska fungera på kvinnor. Och så har det inte ens nästan fungerat på mig.

Jag har svarat med att berätta att jag ser vad de gör. Och att jag inte accepterar när de beter sig ociviliserat eller otrevligt. Eftersom de saknat förmågan att både analysera och att sätta ord på viktiga saker, så har de inte ens kunnat svara… och jag skulle tro att åtminstone flera av dem har slagit sig väldigt illa när de till slut tvingats inse att de inte kan påverka mina känslor med sina utspel på något annat vis än att jag tappar intresset.

Jag är ljusår ifrån grym eller känslokall.

Jag har bara insett att det inte är min uppgift i livet att stå ut med skit från män (eller människor, för all del; det är inte bara män som beter sig så) som vägrar ta ansvar för och förändra sina egna beteenden.

Eftersom alla under hela mitt liv sedan jag föddes har krävt att jag ska ta ansvar för både den jag är, det jag gör och hur andra eventuellt reagerar på mig, så har mitt tålamod för att ta hand om andras känslor och beteenden vid det här laget tagit alldeles helt slut.

Jag tycker inte att det är roligt på en enda punkt att bli tvungen att förklara varför ännu en mans beteende är alldeles socialt och empatiskt oacceptabelt.

Jag vill att de ska fatta det själva – innan de väljer att bete sig så, så att de kan låta bli…

Det är skönt att inte längre fara så illa av hur de här männen försöker manipulera mig med oschyssta metoder. Numera blir jag bara besviken, inte sårad. Det är absolut skönt. Det ger mitt liv bättre stabilitet.

Men någon berusande känsla av makt ger det mig tamigtusan inte.

Nej. Jag drömmer…

Jag drömmer om mannen som har egen personlig mognad. Som är trygg med sig själv och vet vem han är, men som aldrig någonsin får någon lust att använda den makten för att styra över andra. Inte heller på en omedveten nivå.

Han som på riktigt är stabil och pålitlig och totalt ödmjuk inför vetskapen att han aldrig någonsin kan räkna med eller försöka tvinga fram att en annan människa ska ens gilla honom.

Han som är min själsliga spegelbild på det området.

Jag har bestämt mig för att han finns. Och jag ser varmt fram emot dagen då jag får möta honom…