När jag blir stor ska jag nog lära mig att berätta saker enligt ”storytellers” alla regler.
Kanske.
Men tills jag blir stor tänker jag fortsätta att prata och skriva och berätta om saker i den ordning som de kommer ur mig.
Ni kommer att märka när jag blivit stor.
Det är då som jag skriver så att ni faller för det… ![]()
—
Men faktiskt, det är inte helt enkelt att hålla fast vid att både tro och veta att man inte bara har rätt, utan någonstans också faktiskt en skyldighet, att vara
den man är.
När man (jag menar kvinna) är i 20-årsåldern är man charmig och intressant bara för att man är ung. Det kan nog hålla i sig tills man fyllt 40, typ.
Eftersom det är Mannen som är Människan i dagens värld.
—
Jag har haft utvecklingssamtal med min chef. Precis som under vårt senaste utvecklingssamtal för ca ett år sedan, så tyckte h*n, men även jag, att jag befinner mig på den högsta nivån för alla de kriterier som finns i mallen som vi ska bedöma oss enligt. Det känns väl inte som en jätteviktig faktor, för mig. Jag får inga lönehöjningar som motsvarar mina förmågor och min kompetens för det; utrymmet finns inte. Och jag bryr mig inte mycket om det heller. Jag får tillräckligt mycket lön för att med råge ha råd att leva som jag önskar. Jag saknar alldeles den konsumistiska genen, får inga kickar av att shoppa, så när jag handlar de saker jag faktiskt vill ha behöver jag aldrig fundera på om jag har råd eller inte.
En del svenskspråkiga människor skulle läsa ovanstående som koketteri och skrytsamhet.
Jante rules us Swedes…
Men det är inte er som jag skriver för. Jag skriver för er som… fattar.
Jag vet att ni finns.
Min chef sa en sak, när vi pratade om ett av kriterierna som handlar om… hur andra upplever en. För det är den punkten där jag tycker att det är svårast att ”betygssätta” mig själv. Visst får jag uppskattande ord från människorna som jag samarbetar med. Men jag vet av erfarenhet att de som inte gillar den man är eller det man gör, de berättar sällan det. Så med det som bas räknar jag med att fler människor inte gillar mig, den jag är eller det jag gör, än det finns de som gillar det. Därför blir det väldigt svårt för mig att värdera mig själv när det handlar om hur andra uppfattar mig.
Min chef sa, i år som tidigare år, att h*n uppfattar mig som en bra lyssnare. Som ”lyhörd”.
Själv vet jag inte längre. Jag vet att jag tveklöst har varit en sådan. Men hur andra uppfattar mig nu har jag faktiskt helt tappat greppet om.
Jag har fått så jävla mycket stryk av ”närstående”. Utan minsta lilla förvarning har jag fått veta att jag är fullständigt värdelös på alla sätt som överhuvudtaget finns. Så jag har tappat förtroendet för mitt eget omdöme. Rättså totalt, faktiskt.
Det sa jag förstås inte till min chef. Det är saker som är personliga på ett sätt som jag inte kan komma på något skäl till att jag skulle berätta för min chef om.
Men min chef sa så här: att h*n trodde att man märker om man är bra eller dålig på de där sociala interaktionerna på hur ens sociala liv ser ut.
Och h*n vet förstås inte att jag inte har något socialt liv. Att jag inte har några människor som hör av sig och vill vara med mig.
H*n förutsatte att jag har sociala relationer. Det behöver jag inte betvivla. Det framgick glasklart.
Och eftersom h*n känner mig i jobbet, var det enda jag kunde referera till just det: jobbet.
Och det går faktiskt inte en dag utan att jag får något litet il av lycka över saker som händer i mitt jobb.
Det är faktiskt den enda delen av mitt liv som ger mig lyckokänslor på regelbunden, stabil och pålitlig basis.
Det sa jag inte heller till min chef. Inte heller det kan jag se något skäl till att jag skulle säga till min chef.
Däremot sa jag att jag tror… att den där sociala feedbacken beror ganska mycket på i vilket sammanhang man befinner sig. Och att jag tror att jag har haft turen att hamna på en arbetsplats som… passar mig oerhört väl, på alla de viktiga välmående-sätten.
På min arbetsplats… finns människor som ryms på hela skalan över drivkrafter för varför man arbetar. Från ”tjäna pengar” via ”göra gott för mänskligheten” till ”få utlopp för sina egna känslomässiga behov”. Men det som förenar de allra flesta som finns på min arbetsplats, är ett slags… grundtrygghet i sin roll. Som gör att de med känsliga tår faktiskt går att prata med tills man har nått tillbaka dit där alla verkligen VET att vi inte ville varandra något illa.
Och den kulturen finns faktiskt inte på så väldigt många av arbetsplatserna som finns i vår närhet.
Vi är stabila, helt enkelt.
And I absolutely love that.
Det sa jag till min chef. Fast kanske inte med riktigt så känslomässiga uttryck…
Men min chef blir glad över att få höra att h*n driver en arbetsplats som har en god kultur. Och h*n är tillräckligt medveten och skärpt för att vid det här laget veta i alla fall ganska säkert att i mig har h*n en sanningssägare som hellre är jävligt obekväm än smörar för att vinna något.
Jag är tamigfan inte bekväm. Jag är inte socialt smidig; jag är ärlig. Det innebär att eftersom jag för det mesta tycker väldigt mycket om människor så är jag jävligt smidig i sammanhang där jag trivs, ryms, mår bra.
Och de flesta sammanhang som finns i och runt mitt liv är verkligen inte på det sättet.
Så jag har haft turen att hamna i en kultur där det som är jag faktiskt både uppskattas, accepteras och tolereras.
Det betyder inte att det är den miljö som jag upplever som mest stimulerande eller utvecklande.
Men jag har antagligen skador på mitt känsloliv som jag inte ser eller fattar. Eller så har jag bara haft oturen att behöva fara jävligt illa av människor, utan någon anledning överhuvudtaget.
Jag är oavsett skälet ödmjukt tacksam över att få arbeta på ett ställe där människor faktiskt uppskattar och ser värdet av de förmågor, egenskaper, kunskaper och drivkrafter som jag har.
Just det sa jag väl inte i klartext till min chef heller…
Men ändå, indirekt eller på annat sätt. Jag kommer aldrig att bli tacksam på det sättet att jag gärna ställer upp på vad skit som helst för att få finnas kvar i den här gemenskapen. Det är verkligen inte jag. Dessutom tappar jag snart (pga ännu en omorganisation) en del av gemenskapen som betyder massor för mig.
Men på min alldeles privata kammare är jag ödmjukt tacksam över att få arbeta på ett ställe där jag kan få… må bra.
Det är verkligen inte alla förunnat. Jag vet det.
Å andra sidan har de flesta familj eller andra närstående som täcker upp för att de inte riktigt är på rätt plats rent jobbmässigt. Och det har inte jag. Jag är så jävla oälskad som man kan bli. Varför vet jag inte riktigt; jag har några teorier som handlar om att jag är människa på ett sätt som det är okej att vara om man är man, men inte som kvinna. Eller att jag oavsett kön är ljusårsvis för stark och egen och drivande för att det ska gå att tycka om mig.
Visst sänker det mig. När jag blir påmind. Riktigt jävla hårt sänker det mig. Att min familj faktiskt hatar mig.
Att den som jag är, som de gjorde mig till och som jag blev, är innerligt illvilligt hatad av dem som satte mig till världen. Mest av allt av min far förstås. Men absolut inte det allra minsta älskad av någon av dem.
Och att de män jag träffar på är några hundra år ifrån att på något vis alls kunna förstå… något alls, tror jag, av vad ”att vara MÄNNISKA” handlar om. Jag träffar på stereotypt tänkande och inte så jävla intelligenta MÄN. Som faktiskt inte har en susning om vad ”mänskligt” handlar om.
Så i mitt liv är ”fritid” och ”privatliv” de riktigt dåliga delarna. Medan det allra mesta som hänger ihop med ”jobb” råkar vara de delar som ger mig någon mening med att alls fortsätta leva.
Och det är saker som min chef inte behöver veta något alls om. För mig, och för min chef, räcker det nog ganska långt att vi gillar, värdesätter och uppskattar varandra tillräckligt mycket för att känna mer glädje än irritation och frustration över att behöva umgås i den utsträckning som vi gör.
—
Jag är en ”old cow”. För att använda ett begrepp från en i övrigt värdelös bok och film; värdelös, för att den i slutklämmen totalt överger hela sitt budskap.
För gamla kossor som jag är tydligtvis intressanta bara för yngre killar.
Och deras intresse handlar endast och enbart om sex.
Män i min ålder, nej jag menar män i alla åldrar, har tydligtvis inget annat intresse för kvinnor än:
1. sex
2. någon som sköter markservicen
3. slippa vara ensam.
Män tycker inte om kvinnor. Jo, några få män gör det. Några få män uppfattar även kvinnor som människor. Men de är så beklämmande få, de männen… så självklart blir de upptagna innan de ens hunnit komma på att de skulle vilja leva med en kvinna. För att de är just så sällsynta…
Och även om de flesta kvinnor i världen uppenbarligen nöjer sig med vilken jävla idiot till snubbe som helst som lyckas spela på något i deras känsloliv, så finns det tillräckligt många kvinnor som har fattat. Och man får väl anta att de snyggaste/sexigaste/sötaste vinner matchen… vi andra, vi som bara är normalsnygga eller kanske inte ens det, vi får leva med att antingen bli helt utan riktig kärlek, eller välja någon av dumskallarna.
En dumskalle är en kille som efter en hel helg tillsammans och efter att han sagt sig vara ”förälskad”, ändå kläcker ur sig ett hjärndött ”kvinnan som ska leva med mig bör vara hyfsat intresserad av sex”. Eller en kille som har så svag självkänsla i kombination med överdimensionerat ego att han inte fattar att det viktigaste han kan göra i sitt liv inte är att ta strid med en kvinna som kommer att ”vinna” över honom på alla sätt som går att tänka ut. Eller en kille som har så fullt upp med sina egna känslomässiga hjärnspöken att han inte fattar att alla de goda tågen (kvinnorna) stannar till och kör vidare medan han brottas med sina oväsentligheter.
En dumskalle är en man som inte ser och förstår vad som är viktigt i livet.
Men visst. Är man man så har man alla skäl att förutsätta att man förr eller senare kommer att få en kvinna som (minst) lever upp till ens önskemål.
För det är Mannen som är normen, och kvinnan som är rävbenet. Jag menar rivjärnet. Eller hur var det nu… revbenet, så var det ju. Som några män hittade på att skriva i den där boken som majoriteten av vår västerländska värld har valt att tro innehåller någon slags sanning.
Mannen är den som Gud skapade till sin avbild. Kvinnan gjorde samma patriark till Gud, av ett av mannens revben… så det är klart, varför skulle jag som kvinna tro att jag hade lika värde som Mannen?
Vad då? Bitter? Jag?!?
Nämen bortsett från ironin, så gör det mig på riktigt trött och less att hälften av mänskligheten faktiskt på alldeles riktigt betraktas som komplementet till mannen.
Det är inte en tillfällighet att det här landet till allt högre andel består av singelmänniskor.
Vi brudar som har både egna hjärnor och liv orkar inte vänta på att grabbarna ska fatta. Att de verkligen inte har tolkningsföreträde. Vi klarar oss själva ekonomiskt, och många av oss har andra relationer som ger oss mer livskvalitet än det dryga tjafsandet med män gör.
Men vi vill inte leva utan män. Vi vill leva med män.
Fast med män som utan att ens behöva tänka efter vet, i djupet av sina själar, att kvinnor är människor med exakt lika värde och intresse som andra män.
Och nu vet jag att jag talar med sprängrevolutionärens tunga.
Helt ofattbart är det. Men inte desto mindre.
—
Så. Jag är en människa som befinner sig utanför samhället. Mitt inre består av självklarheter som inte kommer att vara moderna eller ens accepterade förrän om minst hundra år.
—
Jag minns den amerikaniserade svenskan på 50+ som under en period gjorde sitt bästa för att försöka tvinga in mig i en kvinnosyn som handlade om att kvinnan i grunden faktiskt bara var Adams revben. Hon skrev bland annat att jag borde skynda mig att skaffa mig en karl innan jag var för gammal och ful… och man kan förstås tycka att det var ett komiskt uttalande.
Och ”ful” är jag tydligtvis inte, i någon mening. För killarna under fyrtio kräks inte när de ser mig, utan mer tvärtom. Fast jag tror att det enda de egentligen ser är ”kvinna med (förmodade) sexuella erfarenheter, som skulle kunna ge mig spännande erfarenheter och sexuell njutning”. Hur hon (jag) ser ut spelar egentligen ingen roll. Det faktum att jag är över fyrtio gör tydligen att hela jag ser ut som ”sex”.
”Kom ge mig kroppen, kom ge mig allt som du har, och jag ska stanna kvar”… Som den numera självdödade och uppenbarligen inte så väldigt lycklige Ted Gärdestad skaldade.
Även psykiskt inte alldeles friska killar tänker tydligtvis så. Att allt som en kvinna har, är kroppen.
Och då pratar vi om samma kille som skrev ”kom ge mig kärlek och livsmotiv”.
Inte ens en kille som tydligen inte kan hitta skäl till att leva i sig själv, förmår kliva ur uppfattningen att allt som en kvinna egentligen kan bidra med i en mans liv, är sin kropp.
—
Jag drömmer om en man som ser en kvinna som en människa.
De killarna fanns i mitt liv när jag var ung, alltså före 40.
Nu är de tydligen inget annat än en dröm… men om hundratals år. Då ska jag födas igen, och leva i en tillvaro där sådana som jag faktiskt passar in.