Ångesten har kommit över mig då och då under hela den här veckan. Även om nätterna, när jag vaknat till eller i halvsovande tillstånd.
Ångesten som kommer av… situationen med Mannen. Ovissheten om vad han tänker och känner, om var vi står.
Vi har båda hållit låg profil. Skickat varsitt sms per dag, ungefär. Han har ”småpratat” lite mer om vad som händer kring honom än jag gjort motsvarande. Men det känns… stelt, är nog ordet. Han känns arg på mig, och jag har tyvärr förlorat förmågan att inte söka felen hos mig själv när de tankarna kommer.
Åtminstone för stunden.
Det är verkligen läskigt hur nära total uppgivenhet jag kan komma numera. Och tydligt varför jag fortfarande kanske egentligen behöver vara bara jag… så lite som möjligt med andra människor, åtminstone nära andra människor.
Jag tror att han tycker att jag är en otrevlig bitch. Det gör jag faktiskt. Jag tror att i hans värld, som för så många andra, så säger man helt enkelt inte till en annan människa att man upplever den som ofokuserad, onärvarande – åtminstone får man inte fråga om det finns någon förklaring till bristen på fokus. Det innebär tydligen att man diskvalificerar den andra. Inte att man faktiskt verkligen vill veta för att kunna förhålla sig till det. Som jag trodde att det var, för mig i alla fall.
Jag har tydligtvis en enorm förmåga att göra män riktigt, riktigt arga på mig. Direkt hatiska. (Ja, nu vet jag förstås inte om det är riktigt så illa för Mannens del, men min känsla är att det nog kan vara det.)
Min känsla den här veckan har varit dels att jag inte vill att vi ska prata eller träffas därför att han har haft en sjukt fullspäckad vecka då han har behövt all sin energi och närvaro för att klara av den, och dels att jag inte själv har orkat ta emot och hantera hans ilska.
Den gör mig bara ledsen och uppgiven. Jag orkar inte bråka, inte förklara, inte ens hålla ifrån mig hans genomnegativa bild av mig…
Och så har jag känt mig ensam intill stumhet. Jag har inte ens orkat tänka tanken till slut att jag skulle ringa någon vän för att prata… när jag har nuddat vid tanken har jag direkt känt att jag faktiskt inte orkar berätta, förklara. Jag blir trött bara av att tänka tanken att jag ska sätta igång och berätta för någon om vad som hänt, vad jag känner och tänker… det är märkligt att man kan bli så trött på att prata, när man egentligen är en riktig pratmänniska.
Att man kan bli en så… stum människa. Bara av att ha människor omkring sig under en lång tid som varken frågar, lyssnar eller bryr sig. Ja, i kombination med en och annan som är direkt otrevlig eller elak.
Jag kan tänka ibland: hur blev jag en så tråkig människa? Hur blev jag en som inte har något intressant att säga? Tja… kanske mest genom att själv tycka att jag inte har något att komma med. Så även när jag försöker berätta något så blir det… halvhjärtat.
Under denna vecka har ångesten över vetskapen om hur ofattbart ensam jag är, vällt över mig mellan varven. Riktigt sådär så att den nästan tippat mig över det mentala stupet… Och jag vet att det finns två huvudorsaker till ensamhetskänslan: dels att jag snabbt har vant mig vid att Mannen finns i mitt liv, och dels att jag jämför mitt liv med hans.
Han har vänner som söker hans sällskap. Ofta. Jag har vänner som emellanåt söker mitt sällskap… men det går väldigt långt mellan gångerna. I och för sig så känner jag oftast, när jag väl pratar med vänner, att de verkligen tycker om mig. Som jag tycker om dem. Och de är faktiskt inte så få som mitt vardagsjag upplever det.
Värst har nog ändå varit att jag har insett att det inte finns någonting som skulle hjälpa mot den här ångesten, just nu. Inte att vara med Mannen, inte att umgås med vänner eller att göra ”roliga” saker.
Och visst, det är okej att det kan vara så när det är lite skarpt läge, som nu. Det går att acceptera och hantera på det viset.
Men jag har också insett att herregud vad jag har blivit bra på att acceptera att mitt liv inte alls innehåller de människor eller händelser som jag skulle vilja… och hur länge jag redan har levt ”i väntan på”… ja, på vad då? Inte på något alls, faktiskt. Bara på en känsla av att livet inte är så trångt, kvävande, krävande, arbetsamt, slitigt, som jag känner att det oftast är…
Och jag är helt medveten om att även det är en lyxkänsla. Att jag har det fruktansvärt bra, jämfört med hur majoriteten av människor i världen har det.
—
Idag lunchade jag med en gammal kollega. Jag trodde att hon befann sig i en känsla av att ha koll på livet. Det visade sig att det inte alls stämde.
Och det var faktiskt riktigt skönt att prata med någon som på många sätt speglade den känslan som jag bär på. Den av att vara ensam, lite luttrad och besviken på relationer, lite satt på svältdiet av livet… Inte så att jag inte skulle ha önskat henne känslan av att vara på topp i sitt liv. Men det var skönt att få prata med någon som i alla fall i vissa avseenden har en tillvaro som liknar den jag har… för jag har så väldigt få som alls kan relatera till den sortens saker som är viktiga i mitt liv just nu.
Vi kom fram till att vi ska försöka ses och luncha en gång i veckan, eller i alla fall varannan vecka. Att vi båda har stumnat i våra liv, i allt vårt umgänge… att vi båda blivit sådana som mest sitter och lyssnar och inte kommer med egna berättelser i samtalen med andra. Och ingen av oss är egentligen sådana människor… livet har pressat ihop oss till att bli sådana, just nu i livet.
—
Jag vaknade vid två i natt, och kunde inte somna om. Kanske en halvtimme innan det var dags att gå upp, somnade jag igen. Så det blev inte många sovtimmar i natt.
En orsak var mensvärk, en annan var nog ändå oron och stressen kring relationen med Mannen.
Han verkar ha lagt sig senare än jag den här veckan, för när jag har startat mobilen på morgonen så har han oftast skickat ett ”god natt”. Så jag har skickat ett ”god morgon” i stället. I morse skrev jag och frågade när vi kan ses… för nu känner jag att det börjar vara dags. Jag vet att han ska jobba i kväll och i morgon också, men inte hur länge. Vi måste ses och prata… men helst inte när någon av oss är helt utslut, eller behöver använda den kraft vi har för att ladda för mer jobb eller annat. Vi behöver båda samla våra krafter nu, tror jag… och jag har gjort vad jag kan den här veckan för att göra det. Det vet jag dock inte om han har.
Jag hade en lös tanke om att bjuda hem dotterns kollega, som jag hade en härlig prat- och skrattkväll hos för någon månad sedan. Det skulle i så fall bli i morgon kväll… och så trodde jag att det var på måndag som jag skulle resa iväg i jobbet, men så upptäckte jag att jag hade tappat bort en hel vecka i kalendern så det var faktiskt veckan därpå. Det innebär att jag inte måste träna på söndag för att kunna hålla igång träningen, det kan vänta till måndag… så.
När han svarade, vid lunch, att vi kunde ses på lördag eller söndag, så fick jag tänka till lite. Och kom till slut fram till att just nu är det viktigare att träffa Mannen och reda ut vår relation, än att ha en trevlig kväll med dotterns kollega. (Som jag förresten alltmer undrar över om han inte ändå någonstans är intresserad av mig… trots att han numera har sitt huvudfokus på män…)
Nåväl, jag skrev till Mannen och frågade hur länge han behöver jobba i morgon. Blir det till sent så känner jag att det inte är optimalt att vi träffas i morgon kväll, då behöver han nog sova ut och hinna landa lite i sig själv om vi ska kunna ha ett någorlunda bra samtal om hur vi ska ha det med oss. Och i så fall kan jag lika gärna träffa dotterns kollega i morgon, ifall inte han också jobbar vill säga.
Jag hade inte tid att svara på hans lunch-sms förrän vid halvsexsnåret, då det äntligen började lugna ner sig på jobbet… och han har inte svarat än. Det kan lika gärna bero på att han, precis som jag, behöver lite tid att fundera över vad man egentligen vill och behöver, som att han helt enkelt är och har varit så upptagen med jobbet att han inte haft möjlighet att svara. Det spelar mindre roll, han kommer att svara till i morgon bitti, det är jag rätt säker på. Och då hinner jag kolla med dotterns kollega om han är tillgänglig eller inte.
—
Det som spelar roll… är hur det faktiskt är emellan oss.
Och det undrar jag om någon av oss riktigt vet egentligen. Eller, det är klart att vi inte gör, vi har ju inte pratat sedan i söndags, idag är det fredag… men jag menar: jag undrar om någon av oss har lyckats få ihop… någon slags summering av ”bra och dåligt med att vara ett vi”, under den här veckan.
Han skrev i tisdags att han pratat med en av sina närmaste vänner om mig. Vad han sagt fick jag inte veta. Jag har ingen anledning att tro att han sa något som… var positivt, om mig. Det får mig förstås att känna mig lite utsatt: han pratar med sina närmaste vänner, varav några är sådana som jag springer på ibland men som egentligen inte alls känner mig, om vad det nu är han känner för eller tycker om mig. Visst, jag känner dem inte, så jag lär knappast tvingas konfronteras med vad-de-än-tycker om mig.
Eller vad vet jag. Jag har råkat ut för några stycken människor som känner någon jag känner (men inte känner mig) och som plötsligt drabbats av ett starkt behov av att visa eller tala om vilken vidrig människa de tycker att jag är.
När man är en människa som saknar alla former av skyddsnät… när man saknar en familj som vill ta hand om eller värna om en… så blir man tydligtvis ett lätt villebråd, i denna värld av rovdjur som kallas människor.
Det är förstås delvis självförvållat: jag har ”alltid” (från sexårsåldern i alla fall) varit min egen försvarsadvokat, inte riktigt accepterat att andra försöker gå in och skydda mig som om jag vore en maktlös människa.
Men även den drivkraften har uppstått ur att mina närstående inte kunnat eller velat försvara mig på något fungerande eller framgångsrikt sätt.
Jag kan aldrig, aldrig, aldrig räkna med att någon enda människa kommer att riskera något för egen del för att skydda mig.
Jag är helt enkelt inte en tillräckligt ”hjälplös” typ.
Vilket jag tror att Mannen är.
Han har förmågan att vara en snäll ”stackars”.
Vilket i sin tur är ett skäl så gott som något för mig att undvika att bli alltför involverad med honom.
—
Men det finns i realiteten flera skäl till att han och jag inte borde försöka vara tillsammans.
Nummer ett till åtminstone fem, är väl att vi verkligen inte alls förmår kommunicera med varandra.
Han säger: ”jag tycker bra om dig”, ”jag vill gärna fortsätta träffa dig och se hur det går”, han minns bråkdelar av de ganska djupt personliga saker jag berättar för honom, han ger sig in och förklarar varför min pappa valde att bli ett elakt svin mot mig och talar om för mig att jag borde förstå och förlåta det… och han har inte ens sett min pappa på bild.
Han tycker att jag har vackra ögon. Och så tycker han att det är bra att jag inte har för stora bröst, för stora bröst är ”mest i vägen”. Någon gång har han sagt att han tycker att jag är snygg.
Sedan visar han med sitt kroppsspråk att han tänder på mig. Och det är ju trevligt, för all del, när man som jag mest har fått responser från män under rätt lång tid som snarast antyder att jag inte syns överhuvudtaget. I alla fall i den här änden av landet; när jag landar i Mälardalen eller söder därom så visar män spontant att de finner mig attraktiv på något vis. Men om det finns män här där jag bor som tycker att jag är attraktiv så är de förbannat bra på att inte visa det.
Det är nog faktiskt hela repertoaren av känslouttryck som han har gett mig.
När jag pressade honom lite, och i stort sett inga positiva känslor för mig kommer ur honom om jag inte gör det, så fick jag veta att han inte riktigt har beskrivit sina halvhaltande (men ack så passionerat förälskade, enligt honom – till skillnad från det han känner för mig, som är idel tveksamhet??) relationsförsök som han har haft mellan mig och tjejen han var tillsammans med i tre år när han var i tjugoårsåldern, som ”förhållanden”. Inför familjen. Han har tydligen sagt till dem att han och jag verkligen har ett förhållande. Beskrivit det som om han och jag är på riktigt.
Men Gud, och då menar jag verkligen GUD, förbjude att han skulle låta mig få veta att jag är en viktig människa i hans liv… och samma jäkla Gud kanske fattar varför det är så förbannat viktigt att jag inte får veta att jag betyder något för honom. (För Mannen alltså, inte Gud! 
)
Och så lyssnar han provocerande dåligt på det jag säger. Till den grad att han ofta frågar mig, som om jag inte just hade sagt hur det är, om det som jag sekunden innan talat om hur det förhåller sig med. Jag tror verkligen alldeles på riktigt att han inte gör det för att jävlas. Jag tror att han gör så för att han antingen inte förmår fokusera särskilt länge på något som någon säger överhuvudtaget (inklusive det han själv säger), eller att han är så övermottaglig för mänskliga intryck att han reagerar utan att själv märka eller förstå när det händer. En hypersensitiv personlighetstyp, helt enkelt. Precis som jag, men med helt andra erfarenheter och därmed helt andra förutsättningar för att hantera sig själv.
Inte helt omöjligt besitter han samma slags självdestruktiva förmåga som Ma gjorde. Han som, likt en målsökande robot, fastnade vid ett samtalsämne eller en åsikt som han snabbt anade (men inte förstod) skulle vara så fel som det bara var möjligt – för mig.
—
Mitt ”jobb” är att försöka hålla fast vid den som jag faktiskt är.
Det där som jag har varit så bra på att det suttit som en ryggmärgsreflex.
Men som jag har tappat bort i stort sett helt under årens misshandel från andra människor (när jag inte har klarat av den).
Att hitta igen min egen kärna.
Som i det här sammanhanget handlar om: handlar mina känslor för Mannen bara om fysisk attraktion? Finns det alls några förutsättningar för honom och mig att få en i längden stimulerande och utvecklande relation?
—
Det pratade jag och exkollegan om idag.
Att de där människorna som fort som ett skott hittar en ny partner… nog är de som blivit bortvalda. De som inte själva kände att det var något med relationen som de lämnade som de hade önskat något annat av. De som var nöjda med vad de hade.
För dem går det bra att ersätta den förra med ganska precis vilken kropp som helst.
Men för oss…
Vi lämnade det vi hade för att vi kände, starkt, att vi ville ha och förtjänade något bättre.
Vilket i sig inte på minsta lilla vis innebär någon garanti för att det är vad vi kommer att finna innan vår tid är till ände.
Men någonstans
så har vi högre förväntningar på riktigt nära relationer
än att det ska vara en människa
som står ut med att ha oss i sin närhet.
Gud eller karma eller universum eller vad-det-nu-är-som-gör-att-vi-människor-är-de-vi-är…
Några av oss tror, vet, att livet och människor är
större än den futtighet som vi åstadkommer i vår vardag.
Och vi slutar inte söka… inte ens när vi förtvivlar väldigt djupt i våra existenser.
—
Mannen vet inget om något sådant. Det är inget som sänker min respekt för honom; vi har alla våra egna erfarenheter, dessa kan vi komplettera med andras erfarenheter (något som jag tror att jag har gjort från födseln), men inte desto mindre så är vi de vi är.
Många av oss människor gör så gott vi kan med det vi förmår och det vi vet.
—
Nu ska jag sluta surra och försöka klura ut resten på egen hand.
Fred och kärlek, människor.
