… rullar vidare…

Middag med delar av familjen. Trevligt, mysigt, gott. På krogen med en kär vän och hans vän, lär känna en ny trevlig människa på det viset och får ett fint, djupt, varmt samtal med kära vännen. Värme. Träffar bekanta, dansar, dricker lite lagom, har kul.

Tränar, fixar trasiga hemmasaker, handlar och lagar god mat. Vädret är mest härligt somrigt.

Har själv aktivt tagit kontakt med ett par herrar som verkat möjliga som framtida partner. Kommit överens med dejten i förra veckan om att vi gör oss bäst som vänner, ska verkligen försöka hålla liv i den vänskapen för det verkar vara en riktigt intressant människa. Har övergått till mejlstadiet med en av dem jag tagit kontakt med. Vi har många likheter, kanske kan det vara en kontakt som skulle kunna passa mig. En seriös, intelligent, intressant man med humor.

Fick kontakt från en yngre man bara häromdagen. 15 år yngre än jag, tveklöst snygg, finns i stan och skrev ”det var väl det jag trodde, en vacker kvinna!” om mina bilder… och jag undrar förstås vad det kan vara som han vill med mig. Har aldrig dejtat någon så mycket yngre… och även om killen verkar mogen både i sin presentation och sitt skrivande med mig, så misstänker jag ändå starkt att hans intresse handlar om vad han tänker är lättillgängligt sex med utsvulten/desperat äldre kvinna… och kanske har jag verkligen bara fördomar. Så jag dissar honom inte direkt. Men när jag inte kan ses samma kväll… och han vagt säger ”vi kan ses under veckan om du vill”… och sedan inte kommer med några förslag eller svarar på mina utan föreslår att vi ska ses hemma hos mig… då känns det ändå tokigt. Svårt att tro att det är något annat än sex han söker, med mig… Jag skriver och säger hur jag uppfattar saken, men som en fråga som han är fri att säga emot. Är tydlig med att tillfälligt sex inte kommer att vara ett alternativ, lika lite som att ses hemma hos honom eller mig.

Det tar en god stund innan han svarar. Med att han inte vet vad han söker, men att det verkar som om vi har svårt att få till en träff, så vi kanske ska låta det stanna vid en god tanke… jag misstänker att han egentligen vet att det var mest sex, eller spänningen som hänger ihop med sexuella vibbar, som han var ute efter.

Men för all del, det var smickrande att få positiv respons både på min presentation och mina bilder, från en såpass snygg och yngre kille. Kanske väger det upp litegrann de dissanden av mitt utseende på bild som jag fick en vecka innan… förvirrad är jag dock fortfarande. Vet inte vad jag ska tro, hur folk uppfattar min attraktivitet… och kära vännen som jag är på krogen med säger: ”du är en snygg kvinna, du har en fantastisk kropp för att vara i din ålder – hur gör du?? – och när du kommer in i ett rum så strålar det om dig…”

Och även om jag vet att han till stora delar mest vill vara snäll, så är han faktiskt inte den första som säger just det: att jag har ett fantastiskt leende och att det strålar om mig, att folk lägger märke till mig. Bl a Mannen sa samma sak flera gånger, medan vi var tillsammans. Så helt fel är det nog inte. Och det kan jag ju bli glad för…

Det känns konstigt att plötsligt behöva förhålla mig till hur andra tycker att jag ser ut. Jag har inte brytt mig om den saken under hela mitt liv… och det känns förstås en aning ytligt, samtidigt som jag har tvingats inse att för många andra är utseendet hela ”nyckeln” till om en kontakt överhuvudtaget är intressant eller inte.

Livet går vidare. Jag har etablerat ett större antal kontakter med människor under sommaren som skulle kunna innebära att jag får ett större vänskaps-kontaktnät. Kanske var det helt rätt av mig, på de flesta vis, att inte resa iväg denna sommar… för ”fler vänner”, med betoning på nära sådana, är absolut en av mina viktigaste prioriteringar just nu i livet. Och jag tänkte nyss på att jag faktiskt kan komma på en hel hög med människor som jag skulle kunna bjuda hem på kräftskiva nu, utan att det skulle kännas krystat.

Kanske har mina ansträngningar ändå varit värda något… kanske, kanske har stenen inte bara rullat längre ner, denna sommar. Kanske har jag skäl att känna mig nöjd med vad jag åstadkommit…

Roller coaster

Snart har min semester för det här året passerat.

Jag har inte lyckats ta mig iväg någonstans. I år igen. Funderar, i år igen, på om jag ska ta en snabb tur och hälsa på mamma. Bara för att i alla fall ha sett något annat en stund… inte för att jag känner för det.

Att det ska vara så svårt. Att inte påverkas  av hur ”alla andra” spenderar sina semestrar, på lyckliga resor och med sina nära och kära… rent logiskt vet ju jag lika väl som alla andra att de där ”lyckliga semestrarna” många gånger innehåller bitar som är betydligt mer energikrävande eller direkt smärtsamma, än det ganska stillsamma semestrandet som jag ägnar mig åt.

Jag rör på mig. Tränar som vanligt. Far runt i stan, träffar folk och fikar, dejtar till och med… men tycker själv att jag inte får tummen ur, inte får något ”vettigt” gjort.

Mitt sinne ligger hela tiden ett snäpp framför där jag själv befinner mig. Jag stressar mig själv med krav eller förväntningar på ”annat”, utan att riktigt egentligen definiera vad det är jag tycker att jag borde göra… jag är helt enkelt såpass ur balans just nu att jag mest trycker ner mig själv.

Men jag kämpar, mellan ångeststunderna. Talar bestämt till mig själv, sätter ord på allt det som jag faktiskt gör och som faktiskt är bra. Ser verkligen till att aktivera mig, ha trevligt, både ensam och med andra. Ärligt talat har jag varit mer social denna sommar än jag varit på länge… och det faktum att jag kanske inte har haft så mycket umgänge av ett slag som verkligen skulle ge mig energi, ger jag tyvärr lite för mycket plats i mina känslor.

Exet och hans fru har varit här och hälsat på. Vi hade en riktigt trevlig kväll tillsammans. Hans fru (som jag inte träffat tidigare) verkade vara en huvudsakligen väldigt trevlig tjej.

Men både jag och dottern dippade ändå mer eller mindre efteråt… lite av samma skäl, fast ändå inte helt lika; men för att exet betedde sig… lite mer distanserat, lite mer som om han aldrig hade hört ihop med oss, än vad som var vare sig motiverat (hans fru var helt okej med situationen) eller som kändes respektfullt mot mig och dottern.

Jag reagerade mest på att jag tyckte att han verkade lite stel och mer negativ som person än jag tyckte att han var när vi levde tillsammans. Möjligen har han egentligen alltid varit negativ på det sättet, men han skärpte sig när han levde med oss… så kan det nog vara, för han har sagt tidigare att han kände det som om han ansträngde sig väldigt mycket hela tiden för att jag skulle vara nöjd och lycklig. Det var inget som jag krävde, men det stämde väl med hans bild av hur man ska vara i ett förhållande… och sedan dess tappade han nog orken att försöka vara så förträfflig, så med nuvarande frun är han mer… sig själv. Lite mer trumpen, inte så kul kanske. Och hon sa några gånger saker i stil med att ”jag skulle bli tokig om jag inte fick slippa honom emellanåt”… kanske var det för att han gjort sig till en tristare människa, eller så har hon helt enkelt ett väldigt stort behov av distans till honom. Jag vet inte.

Och så har jag fikat med fler gamla kompisar. Och faktiskt också med en ny man… en trevlig kille med mycket innanför pannbenet, jag tror att det kan bli spännande att lära känna honom. Däremot inser jag att vi inte kommer att ha ett förhållande, delvis för att jag inte riktigt hittar attraktionen men först och främst för att han lider av ett syndrom som innebär att han blir väldigt, väldigt trött väldigt ofta… han har fått en skada på hjärnan för en massa år sedan som inte riktigt har läkt. Det är faktiskt riktigt tråkigt att han har det där syndromet, för han är den första människan på länge som jag inser tänker både bredare och djupare kring saker än jag. Det skulle vara otroligt stimulerande för mig att få umgås mer med honom, och tyvärr måste umgänget helt styras av hans ork…

Så räcker det att jag hittar en man som ser bra ut och verkar stämma med mig på flera områden, skickar honom ett kort meddelande och inkluderar mina bilder – och får en positiv respons på hela min presentation… för att litegrann av min gamla känsla av att ”jag duger, jag är nog hyfsat intressant och attraktiv ändå”, ska komma tillbaka. Så lite kan det behövas för att mitt hopp ska stiga igen… och det stör mig ofantligt att jag just nu är så lättpåverkad av vad andra tycker om mig (eller rättare sagt, vad jag tror, tolkar eller ibland inbillar mig att andra tycker).

På något sätt så… behöver jag å ena sidan faktiskt både vara aktiv och umgås med människor, och å andra sidan bearbeta de senaste månadernas händelser när det gäller relationer på olika sätt.

Hur jag ska lyckas få till både och innan semestern är över vete tusan. Och lite rädd är jag allt att jag ska ramla ner i världens depression när jag väl är tillbaka på jobbet, för att jag inte i praktiken har åstadkommit något för att förändra de delar av mitt liv som jag länge har behövt förändra…

Lite så ser det ut, just nu.

Ja jag vet inte

Jag har lagom gjort mitt bästa för att försöka acceptera att de flesta människor som finns omkring mig tycker att jag är menlös, bråkig eller ointressant. Och att utifrån den insikten försöka göra vad jag kan för att ändå försöka hitta människor som kan tycka om mig som den jag är, och som även ger mig något att umgås med.

Det är inte smärtfritt att ta till sig att man är fel för de flesta människor. Och inte lätt att veta hur man ska bete sig för att bli både mer gränssättande, bestämd, medgörlig och spännande – samtidigt. Men jag jobbar på att försöka.

Och eftersom jag har kommit fram till att jag nu känner mig redo att på riktigt engagera mig i ett förhållande igen, så har jag återupptagit aktiviteterna på dejtsajter.

Där stöter jag på ett antal män med dålig självkänsla som lyser igenom alldeles för mycket, och som har utseenden som inte attraherar mig; det syns även på deras foton att de inte sköter om sig själva och att de inte uppfattar sig själva som potentiellt intressanta för kvinnor. Med dem försöker jag vara vänlig och trevlig men samtidigt visa att jag inte är intresserad på det sättet, utan att säga rent ut att jag inte finner dem attraktiva. De kontakterna stupar oftast ganska snabbt på att jag talar om att jag tycker att man ska försöka ta ansvar för sig själv så gott man kan, inte se sig själv som ett offer som det är alla andras jobb att sköta om så att man själv mår bra, och att jag förväntar mig ett visst intellektuellt utbyte i samtalen.

Sedan dyker det upp en man som är väldigt drivande med frågor om vem jag är och hur jag fungerar. Vi pratar i telefon och det är väldigt trevligt för han är både rolig och lättsamt pratglad. Men han säger också saker om sig själv som handlar om att han förväntar sig att den kvinna som han söker helt ska anpassa sitt liv efter honom och hans behov. Han talar också om (innan han sett bilder på mig) vilket utseende hans ”idealkvinna” ska ha, och jag inser att det är ungefär raka motsatsen till hur jag ser ut. När jag skickar honom mina bilder och han svarar att tyvärr, jag är för smal, lång och korthårig, så blir jag därför inte förvånad… och tar inte heller illa upp. Många kvinnor skulle tycka att hans ord om mitt utseende är världens komplimang… så jag väljer att ta det så, även om just hans preferenser innebär att jag inte är attraktiv för honom.

Kort därefter besöker Mannen min sida. När jag därefter kollar in hans sida tycker jag att han ser rätt trevlig ut på bild och att hans presentation ger intryck av en kille som skulle kunna passa mig, så jag kontaktar honom. Han svarar, tveksamt, efter några dagar… och vi skriver lite med varann efterhand. Han börjar redan där att uttrycka… avvisande, eller bristande intresse. Men hela tiden i kombination med att han uttrycker positiva ord om det han tolkar av mig… och innan vi ens träffats, innan han sett mig på bild, så hinner jag ställa frågan till honom om det är så att han faktiskt inte är så intresserad, för då vill jag veta det och gå vidare. Han svarar med samma ambivalens som sedan genomsyrar hela vår tremånaders relation… jo, han är intresserad, och han är osäker.

Han säger att han tycker att jag är snygg. Han visar väldigt påtagligt att han är starkt attraherad av mig, och att han gillar min kropp just som den är. Men han vågar inte ta ställning, vill inte välja mig, inte entydigt tala om att jag betyder mycket för honom… och jag frågar och frågar, kommer med förslag när han inte ger svar, men får aldrig veta vad det är han är osäker på; om det är ifall han känner rätt för mig eller om han är osäker på om han vill, eller vågar, ge sig in i ett förhållande överhuvudtaget.

Min genomgående känsla är att hans knepiga ambivalens och återkommande avvisande mot mig, handlar om något som finns i honom. Att det inte handlar om mig överhuvudtaget.

Men inte är det särskilt befrämjande för självförtroendet som kvinna, att tvingas hantera hans återkommande osäkerhet och direkta oförskämdheter…

Till slut tvingas jag inse att han inte tänker göra något för att ta reda på varför han behandlar mig som han gör, och därmed alltså inte heller förändra det beteendet. Så jag väljer att avsluta relationen.

Det… känns. Självklart gör det det. Inte bara en sorg över något som till stora delar var fint och som jag förlorat, utan också smärtan i att återigen sakna någon att kramas med, göra saker tillsammans med, ha en härlig semester med…

Men efter kanske en vecka tänker jag att nu har jag använt så förbannat mycket av min tid och mitt liv åt att bearbeta, sörja och komma över relationer som tagit slut på sätt som gjort ont… jag har inte tid, inte råd att låta största delen av mitt liv försvinna medan jag inte har det som jag önskar mig.

Så jag ger mig på dejtsajterna igen. Ungefär samma utfall som före Mannen, när det gäller männen som inte passar mig…

Men så dyker det upp en herre som uttrycker sig på sätt som passar mig. Ganska trevlig, respektfull, rolig. Han ser helt okej ut på bilden han lagt upp; ingen tiopoängare, men ser helt okej ut, som mannen tidigare i våras (som ville ha en kort, långhårig och kraftig tjej) uttryckte sig om både sitt och mitt utseende. Vi skriver med varandra någon dag, och han verkar ganska lika intresserad som jag. Han frågar inte om hur jag ser ut och nämner inget om att få se bilder, men ganska snabbt tänker jag att om han inte skulle gilla mitt utseende så är det lika bra att vi båda får veta det innan vi byggt upp förväntningar…

Så han får mina bilder. Och svarar direkt med ”tack, men nej tack”…

Jag blir… överraskad. Förvånad. Lite chockad, faktiskt. Har aldrig tidigare under livet behövt fundera på om mitt utseende duger eller inte… i princip alla, både män och kvinnor, har behandlat mig som om jag ser helt okej ut.

Bara några dagar efter den herren dyker det upp ännu en belevad, artig, rolig och trevlig herre och vill lära känna mig. Den här killen anstränger sig såpass mycket för att försöka få mig att gilla honom så att det nästan känns som lite för mycket… jag får känslan av att han har ganska dåligt självförtroende som man, och tänker nog därför att han förmodligen inte ser så bra ut. Han har ingen bild på sig själv, så jag vet inte hur han ser ut. Vi skriver med varann någon dag, han visar också intresse och engagemang… och så tänker jag likadant med honom: att det är lika bra att vi båda vet hur den andra ser ut på bild, så att vi inte bygger upp för mycket förhoppningar som sedan grusas om det visar sig att vi inte kan bli attraherade av varandra. Så jag ber honom skicka en bild… och innan han gjort det hinner vi ha en liten ”diskussion” om vem som ska visa bilder först; han är rädd att jag ska tycka att han är ful…

Så får jag hans bild. Tycker att han ser trevlig ut, på ett sätt som gör att jag åtminstone inte redan från början vet att det inte kan bli något från min sida. Och så får han mina bilder…

Och skickar ett svar där han tackar så mycket, ”jättefina bilder!”, skriver att han känner att han attraheras av mitt sätt att uttrycka mig och att han känner starkt intresse av det… och att han utifrån mina bilder är osäker på om vi passar för varann.

Han skriver det med sådan entusiasm och så mycket positiva uttryck att jag inte riktigt fattar om han menar att han inte attraheras av mig på bild… jag får skriva och fråga igen vad han menar.

Han svarar med att han tror att vi skulle ha mycket att bygga på som vänner. Och att han tycker att jag är en vacker kvinna.

Det blir jag inte mer klok av. Så jag frågar igen…

Och han svarar, igen, att han tycker att jag är en vacker kvinna. Men, kanske ändå på ett sätt som får hans hjärta att slå snabbare… jo, precis så, utan ordet ”inte”, som ändå tydligtvis nog skulle ha varit med där…

Jag blir bara mer förvirrad. Jag svarar med att fråga om han menar att han inte känner att han skulle kunna bli attraherad av mig, utifrån fotona… och då, till slut, svarar han att, jo, någonting åt det hållet menade han.

Såvitt jag förstår har han alltså ratat mig fullständigt som möjlig partner, baserat på någon minuts tittande på några foton som visar mig…

Och för mig innebär ett direkt ratande, utifrån en bild, att man tycker att den andra personen är direkt oattraktiv.

Den här gången gör alltihop mig så förvirrad att jag faktiskt skriver och frågar. Vad det är han baserar sin känsla på… om det handlar om att jag inte verkar vara rätt typ, ha rätt stil, eller om det är något specifikt som hårfärg eller liknande, som inte stämmer med hans idealbild.

Under tiden som jag skriver det svaret skriver han ett meddelande till mig som han avslutar med ”tack för trevlig konversation, du får ha det så bra”, vilket jag tolkar som om han säger tack och hej då…

Jag ger upp där. Sticker iväg ut för att fixa några ärenden. Känslan av förvåning, och frustration, vill inte lämna mig… jag tar en snabb sväng förbi dottern för att berätta om detta och kanske få hennes tankar om vad det här handlar om. Hon är dock upptagen och kan inte riktigt ge svar, men tycker att den här killens sätt att hantera det hela är konstigt, obegripligt och otrevligt… ytligt, tror hon. Att han förmodligen är en sådan kille som ser sig själv som att han ska ha en betydligt snyggare tjej, eller en tjej med annan stil än den ganska jordnära som jag har.

Några timmar senare svarar killen. Inte på om han söker en tjej med något särskilt utseende eller stil. Utan bara med: ”du är inte alls oattraktiv, tvärtom!”

Och jag fattar fortfarande verkligen inte. Hur jag ska uppfatta hans budskap… är jag ful, fast jag inte vetat om det förrän nu? Har jag levt i närmare 50 år i tron att jag ser helt okej ut, fast det har varit min missuppfattning hela tiden? Har alla män (och de är många, faktiskt, fler än jag kan räkna) som jag haft flirtar och relationer med under livet, ljugit för mig, inte tyckt att jag varit attraktiv egentligen… och i så fall varför då!? Har jag alltid varit en ful, korkad och dessutom otrevlig, menlös och tråkig tjej som killar trott eller tyckt att det varit lätt att lura??

Det här är otroligt ledsamt. Och tröttsamt.

Jag som trodde att jag ”bara” inte dög som människa. Nu visar det sig att jag är ful dessutom… hela min självbild ska tydligen rivas upp och byggas om till något som handlar om att jag är betydligt mindre värd på precis alla sätt än jag själv har trott och tyckt hela mitt liv…

Det är som om någon har lagt en förbannelse över mig. Jag har tänkt det tidigare faktiskt. Av någon anledning verkar det som om det är meningen att jag inte ska få något riktigt fint och gott mer i mitt liv… utan bara motsatsen. I många år har jag känt det som om jag kämpar och kämpar med att tänka positivt, jobba med mig själv på alla sätt jag kan komma på för att må bra och trivas med livet och dessutom bli en bättre människa för andra… som om jag rullar stenen uppför berget… och den rullar ner igen. Inte ens till samma ställe, utan längre ner för varje gång… det kommer nya negativa erfarenheter, det verkar inte räcka med att jag ska få samma onda om och om igen utan det tillkommer sådant som jag inte hade kunnat tänka ut i förväg.

Varför? Har jag gjort något verkligt ont, i min ungdom eller barndom, för att travestera låten ur Sound of music? I så fall vad?

Och vad mer kan jag göra för att vända det onda till att bli gott? Vad har jag inte provat redan, vad är det jag inte ser, finns det något som skulle kunna göra mitt liv till något pålitligt och stabilt gott? Hur ska jag i så fall göra för att komma dit, finna det?

Jag vet inte. Den som vet vinner första pris, och får själv komma fram och landa…