Vi gav upp. Båda två. Vi tappade bort precis alla möjligheter till en fungerande, positiv gemensam framtid… båda två.
Och vi är båda realister. Han är måhända en gnutta mer pessimist än jag. Men jag tror att bådas tankar kring svårigheterna mellan oss, var tämligen realistiska…
När jag pratade med dottern häromdagen om läget den senaste tiden mellan Mannen och mig, frågade vad hon trodde/tänkte… så sa hon två saker: dels att hon uppfattade att jag och Mannen befinner oss i varsin ände av spektrat som handlar om att vara medveten om sig själv, sina känslor och tankar, och att kunna sätta ord på de sakerna. Och så sa hon att hon fick känslan av att jag är i ett liknande läger som jag blev (till slut) med mannen som jag flyttade till den här staden tillsammans med. Och den mannen har min dotter träffat en gång, för ganska många år sedan dessutom då hon var väldigt ung… i övrigt har jag verkligen pratat väldigt lite om honom med dottern.
Men ändå kände jag att hon var inne på ett alldeles rimligt spår… Det finns en risk att jag inte klarar av hans virriga, undfallande och till synes ointelligenta sida. Utan att tappa respekten och bli irriterad. Men framför allt, att jag blir galen på att inte kunna prata med honom om det som händer, känns och är…
Och samtidigt är det så många saker med honom som absolut är värda att tycka riktigt, riktigt mycket om. Då tänker jag inte bara på att attraktionen oss emellan är ömsesidig. Utan mer på saker som att han har en riktigt hjärtevarm sida…
Igår ringde jag honom när jag ändå befann mig i närheten av där han bor. Vi träffades. Han såg… sorgsen ut. Och sa att han var väldigt bestämd om att han inte ville att vi skulle fortsätta tillsammans.
Jag uppfattade honom som om han redan hade gått vidare, i sina känslor. Verkligen inte skulle lida av att vara utan mig i sommar… och det var en massa minnesbilder med tillhörande känslor som dök upp i mig, och fick mig att gråta. Både sådant som har med honom att göra och sådant som ligger längre tillbaka i tiden.
Han var varm, varlig, omtänksam och förstående. På ett sätt som absolut kändes äkta. Men inte… nära. Känslomässigt. Mer som om han verkligen hade förlorat alla varmare, mer förälskade känslor, för mig. Vilket han också sa var fallet.
Jag fick tonvis med flashbacks från exet. Sorg… sorg som jag inte kunde bearbeta då, när det tog slut med exet, för att känslorna då överväldigade mig så fullständigt att det enda jag förmådde fokusera på var att försöka överleva.
Så jag pratade med Mannen. Berättade vad som kändes och hur jag tänkte. Ärligt, säkert dum-ärligt, skulle många tycka. Jag är som sagt världens sämsta på att spela den sortens spel som relationer vanligtvis ”kräver”…
Det kändes verkligen outhärdligt smärtsamt att tänka mig sommaren utan Mannen. Precis sådär som han sa att han inte stod ut med, för någon vecka sedan – men som han sedan tydligen har omvärderat fullständigt… Det gjorde ont att tänka på alla fina situationer vi haft. Platser där vi varit, där vi haft det fint tillsammans… allt som har varit fint gjorde ont att tänka på. Och jag kände att… jag behöver honom. Sådär som:
”Well I… I don´t need much, but I need a friend…”
Till slut sa jag det till honom. Att jag behöver honom. Som min vän, men inte som kompis utan mycket närmare än så…
Gråten handlade också mycket om en känsla av att han och jag faktiskt inte alls verkligen har försökt att få det här att fungera. Att vi inte egentligen har slappnat av tillsammans, kommit dithän att vi är oss själva… att vi inte på riktigt har försökt lita på varandra. Och en sorg över att det kändes som om ”nu får vi inte chansen att försöka göra det”…
Han var bjuden på middag och skulle dessutom lämna en bil till en kompis. Och jag var, som vanligt och som alltid, beredd att packa ihop mig och mina känslor och behov och bara kliva undan, för andras behov… och så kände jag att jag orkar inte det mer. Att alltid sätta mig och mina behov sist på alla listor över människors behov… jag behövde verkligen, verkligen en människa som kunde finnas för mig den kvällen. Och den enda jag kunde komma på som finns i mitt liv och som skulle kunna tänkas bry sig tillräckligt mycket om mig för det… var just Mannen.
Jag bad honom inte. Jag sa bara som jag tänkte och kände. För hur det än är, samtidigt så hatar jag att försöka tvinga folk att bry sig om mig…
Det var väldigt länge sedan jag grät så mycket och smärtsamt. Kanske inte sedan exet? Men inte med samma själsförintande smärta som då… att gråta då, var verkligen inte ”befriande”. Tvärtom, ju mer jag grät desto sämre mådde jag. Men igår var gråten faktiskt mer som ett rensande sommarregn…
Mannen skjutsade hem mig och for iväg för att lämna bilen. Vi bestämde inget definitivt, han skulle höra av sig och komma till mig senare om han kände att han orkade.
Jag såg en gammal filmgoding på TV och funderade och kände efter under reklampauserna. Trodde nog inte att Mannen skulle komma… orkade inte känna efter ifall jag verkligen älskar honom på djupet, jag orkade inte gå dit och ta ställning för att sedan med största sannolikhet bli besviken. Inte bara för att han ändå skulle välja bort mig, utan precis lika mycket för att jag kände att jag själv inte skulle kunna leva upp till hur jag önskar att jag skulle vara för att han och jag ska fungera tillsammans…
I stället provade jag känslorna ute i kanterna av båda alternativen: att vi skulle fortsätta tillsammans, och att vi inte skulle det. Ingendera kändes enkelt, självklart eller som något ”bästa alternativ”…
Timmarna gick. Och med mina erfarenheter av hur män beter sig när de har tappat intresset… så trodde jag allt mer att Mannen inte skulle höra av sig överhuvudtaget. Till slut skickade jag honom ett sms och skrev att jag trott att han skulle höra av sig och meddela om han skulle komma eller inte i alla fall… och just då var han tydligen på väg till mig, för det svarade han. Och så kom han.
Vi småpratade lite om helgen och dagen. Han fick lite käk. Vi var… varsamma, med varandra. Inte så att det kändes krystat eller fejkat, utan på riktigt.
Vi höll om varandra, men kysstes inte. Var inte nära på det sättet som innan… men han såg mer och mer ut som om hans känslor nog ändå kom tillbaka. Han sa lite förundrad att ”jag ville ju verkligen träffa dig igen nu i kväll…” Vi masserade varandras ryggar, såg film på TV, solen hade vänt och gått upp igen när jag till slut sa att jag måste sova. Han sa att han ville åka hem och sova, och jag blev besviken… men kände fortfarande att vad som än händer mellan oss nu, så ligger det inte i mina händer att styra över. Jag sa att jag hade velat äta frukost med honom på balkongen morgonen efter, och han sa att han gärna hade velat det… jag sa att jag hör av mig när jag vaknar, och vill du komma då så gör du det.
Och så höll han om mig en lång, lång stund medan jag somnade… och så for han hem.
När jag vaknat skickade jag honom ett sms. Det tog till efter min frukost innan han svarade, han hade helt enkelt sovit så djupt att han inte hade hört mitt sms… och det förstod jag ju redan innan. Men han kom så fort han kunde.
Hans telefon ringde, det visade sig att han skulle få besök av föräldrarna och att han blivit bjuden på middag på kvällen… när han nu signalerat att det är struligt mellan honom och mig, så är hans kompisar ”på” igen. Det känns förmodligen skönt för honom och det är jag glad för, men det gör lite ont i mig när det ser ut som om han redan har gått vidare…
Vi pratade om hur det kändes. Han såg på mig direkt när jag reagerade över något han sa… och han ville verkligen, verkligen inte att det skulle bli fel igen. Han ville veta vad jag kände och han gjorde sitt bästa för att vara ärlig med vad han kände.
Jag… vågar inte räkna med honom nu. Inte på något sätt alls. Och det sa jag. Han frågade om det kändes jobbigt, och jag sa att det känns väl mer… kaotiskt, kanske.
Han vill mig väl. Han vill verkligen det. Det blir väldigt tydligt. Och jag vill inte fråga vad han känner för mig nu, jag försöker lyssna efter hans känslor utan ord… för att han ändå inte vet riktigt, och för att jag kanske ändå inte riktigt orkar höra, just nu.
Men när vi till slut älskade och han var mer nära och närvarande och öppen än någonsin, så kände jag ändå till slut att… jo, han vill igen. Han vill försöka. Vi vill båda försöka få det här att fungera. För att vi har känt förälskelse, för att vi bryr oss om varandra på riktigt, för att vi är vänner som är på väg att bli ännu närmare vänner…
En stor del av mina sorgkänslor denna helg har berört det faktum att jag inte fick någon andra chans med exet. Det lämnade mig med en känsla av total maktlöshet som jag fortfarande bär på, som smittar av sig på det mesta i mitt liv. Jag har känt det som om det inte finns någon chans alls till att jag ska få en andra chans med Mannen heller, och det har gjort så överjävligt ont…
Men när han åkte hem för att ta emot föräldrarna, och varje liten skiftning från mig gjorde honom rädd att något skulle bli fel mellan oss igen, så kändes det som om det nog kanske kan vara så ändå. Att jag får en andra chans med Mannen.
Vi är lika lite en perfect match nu som vi varit hela tiden. Kanske ännu mindre än innan, för att vi vet ännu mer om varann och våra olikheter. Men kanske, kanske… kan vi bygga en relation tillsammans där vi är bättre på att värna om varandra och mindre rädda för att bli lurade eller svikna… kanske. Vi är de vi är, och kanske kommer det att fortsätta krocka. Men kanske är det nu som åtminstone jag får chansen att prova andra, mer tillitsfulla mönster i en relation…
