Han är verkligen slank. Med verkligen lagom mycket, vackra muskler på sina axlar, armar och rumpa. Alldeles lagom mycket hår här och där. Och faktiskt alldeles på riktigt perfekt skapt och fungerande… ja. Där.
Han… gillar tydligtvis det jag ger honom när det kommer till sex.
Han tycker att jag är snygg. Som de andra (få) tjejer han varit tillsammans med. Fast ”finare” än de andra tjejerna. Har han sagt.
Han har vackra ögon, ett vackert ansikte. Han är alldeles ljuvligt underbar att röra vid, och bli berörd av…
… och det är kanske det som är hela grejen.
Hur vet man det?
Vad är det för skillnad mellan attraktion, förälskelse och kärlek?
Ja, det är klart att jag vet vad kärlek är. Det är klart att jag vet att kärlek inte är något som man på riktigt skapar eller upplever efter bara några månaders bekantskap.
Numera vet jag det. Med, och innan, exet, visste jag nog inte det. Jag tänkte inte ens på saken. Det behövdes inte, jag trodde att jag visste hur allt det där med relationer fungerade.
Men sedan dess har jag blivit pissad i ansiktet och på de flesta sätt mentalt och psykiskt misshandlad av min far. Ni vet, den där mannen som lyckades låtsas att han verkligen älskade mig, tills jag var i trettioårsåldern då det visade sig att jag hade varit hans värsta pain in the ass under hela mitt liv.
Jag läser en väldigt skum bok, skriven av en rättså usel relativt ung svensk medelklassförfattarinna utan självkritik eller självinsikt, där det finns en äldre kvinna som riktigt hånfnyser åt en yngre kvinnas önskan om att kunna lita på sin man. Eller på en man överhuvudtaget. ”Män är av en annan sort, de har behov och drifter som vi kvinnor inte kan förstå”… menar den äldre kvinnan.
Själv vet jag faktiskt inte riktigt på vems ”sida” jag ska ställa mig.
Jag har, möjligen har haft, en relation med… ja. Hur i helvete ska jag beskriva detta.
Han är vacker. Han är… snäll? Eller bara självgynnande och extremt konflikträdd? Och i grunden omedveten om och ointresserad av hur andra människor fungerar?
Finns det någorlunda intelligenta män som samtidigt besitter en äkta empatisk förmåga?
—
En dag bryter han samman verkligen totalt över insikten om att det jag säger nog innebär att han kommer att få spendera ännu en sommar utan kärlek och (därför) i stor olycklighet.
Fyra dagar senare gör han klart för mig att han inte på minsta vis har tänkt sig att planera någon semestertid tillsammans med mig…
Och när jag reagerar över dessa totalt motstridiga budskap förstår han överhuvudtaget inte vad jag menar.
Jag får svårt att dra någon annan slutsats än att i hans liv finns han, han själv och ingen annan levande varelse.
—
Och så bestämmer han sig tydligen för att det nog är en bra idé att göra sig så osäker på mig som han bara kan hitta på. Så att han kan bete sig som… ja. Extremt irriterande virrig, undfallande, menlös, verkligen märklig i sin totala o-fokusering. Allt för att försöka tvinga fram en reaktion hos mig, tydligen.
Och när det inte lyckas vimsar han runt och försöker hitta något fotfäste i sin egenskapade värld, där han är alldeles ensam…
Men herregud. När har jag någonsin gått med på att spela med i andra människors teatrar där alla andra är statister?
Men det vet förstås inte han. Han har inte känt mig länge nog för att veta att jag är en sådan människa som man bara måste hata, för att jag inte låter andra dirigera vad jag ska känna eller göra.
—
När jag till slut samlar ihop alla mina krafter och berättar hur mycket skada han åstadkom med den totala vändningen (som bara var den senaste i en lång rad)… så ger han inga som helst reaktioner ifrån sig. Såvitt jag kan förstå så var vilken reaktion som helst från min sida, precis vad han behövde för att bringa balans i sitt eget kaos.
—
Till slut lämnar jag honom där vi är, och går hem. Han säger att han vill stanna en stund. När jag sms:ar honom någon timme senare, efter att ha hängt tvätten och förberett inför morgondagens oerhört intensiva arbete, svarar han att han är kvar där han är och nog kommer att bli det ett tag. Att han tänker destruktiva tankar som han inte gjort på länge, men att det nog kommer att ordna sig… och jag är absolut inte den som ”faller” för uppmärksamhetssökande ”självmordstankar”, så jag ber honom bara vara rädd om sig och svarar med god natt.
Dagen efter står hans bil kvar utanför mitt hus.
Då blir jag förstås lite mer orolig… så när jag kommit till jobbet sms:ar jag honom och ber honom svara om han är OK.
Det är han, visar det sig relativt snabbt. Fast han har inte sovit på hela natten, har nackspärr och… ja, det är allmänt väldigt synd om honom tydligen.
Jag svarar inte på det.
Jag har tröttnat på att vad-det-nu-är-för-slags-relation som vi har, enbart ska handla om att tillfredsställa hans behov.
—
Snart är det midsommar.
Min naiva, glada och lättsamma sida hade räknat med att den skulle firas under trevliga former tillsammans med honom, och kanske med min dotter och hennes pojkvän.
Som det verkar just nu så kommer den att firas alldeles ensam med bara mig själv.
Men skitsamma. Sådant har jag gjort förut.
Så kallad kärlek verkar faktiskt vara något som gör mig mer olycklig än lycklig.
Eller kanske handlar det mer om att just den här killen lider av något komplicerat och för mig faktiskt obegripligt som gör att han bara måste nedgradera mitt värde om och om igen. Ja, alltså, varvat med att jag betyder så jävla mycket så att inget jag någonsin upplevt någonsin kommer i närheten… suck.
Men vem vet.
Kanske är det just så att män har känsloliv som inte ens nästan går att jämföra eller jämställa med kvinnors. Kanske är män verkligen en annan slags art… som faktiskt alldeles på riktigt inte någonsin förmår känna och vara det som vi kvinnor kallar för ”kärlek”.
Vem vet?
