Mannen har varit bortrest under helgen.
När vi sågs i slutet av förra veckan, så kände jag mig just då lite matt av att vi får kämpa så himla mycket för att kunna klämma in tid då vi kan ses… och att det leder till att vi sover alldeles för lite, men ändå inte riktigt hinner göra saker tillsammans som kan bidra till lära-kännandet. Jag sa något om att man ibland nästan kan känna: ”är det värt så mycket möda, kanske var livet enklare innan…”
Jag vet inte riktigt om det var det som liksom fick igång honom… men han sa då, igen, att han kände sig osäker på vad han ville med mig. Att han inte ”riktigt är där du är, det känns frustrerande för jag skulle vilja vara där du är, men så är det inte riktigt…”
Och jag kände bara… aj. I hjärtat. Och att luften liksom gick ur mig…
Till slut spelar det liksom ingen roll vad det beror på, att han inte ”är där (han tror att) jag är”. Det som spelar roll är att han uppenbarligen inte riktigt vill…
Så jag blev faktiskt ledsen. På riktigt. Kände mig uppgiven, som om det här nog ändå var slutet för oss…
Men han blev i stället, som tidigare, extra mycket varm och go och också ledsen när han tänkte på allt han ville göra tillsammans med mig, att han ville att jag skulle sova över hos honom men att det nu kanske blev sista gången jag alls var hemma hos honom… så det slutade med att han grät ännu mer än jag, och jag försökte trösta honom. Inte jättebra kanske.
Plötsligt prioriterade han bara mig. Struntade i alla saker som han faktiskt måste fixa, och ville bara ligga på sängen och vara världens mysigaste mot mig… men vid det laget kände jag att jag inte litade på honom. Det sa jag också. ”Först säger du att du är osäker på vad du känner för mig, uttrycker dig med jordens distans, och sedan är du så varm och kärleksfull så det är inte klokt… det slår för mycket fram och tillbaka, jag vet inte vilket av det du säger och gör som jag ska tro på…”
Han ville egentligen inte att jag skulle gå hem. Han ville ha mig kvar över natten, men jag sa att det funkar inte, jag har inget med mig så att jag kan sova över, och det är vardag i morgon… och så kände jag att jag behövde en paus från honom. Mina känslor orkade helt enkelt inte med, det hjälpte inte hur gullig han var, mina känslor slog av… och de var inte alls att resonera med, så det var lika bra att jag for hem. Men innan jag for sa han att han tänkte komma hem igen redan till söndag kväll, och då ville han att jag skulle sova hos honom. Jag sa okej… men kände mig tveksam.
På fredagkvällen skulle jag fara och hälsa på en (jämnårig) kille som känner min dotter. Vi har pratat om att ses jättelänge, men han har inte kunnat komma till skott med att föreslå eller säga ja till en tid och plats… men i förra veckan mejlade jag honom och föreslog, och den här gången sa han ja.
Så jag fick se hans (ganska) nya hem. Han hade städat så fint, golvet var fortfarande fuktigt, och han själv också (efter dusch)… 
Det märktes att han var mer nervös än jag. Jag kände mig faktiskt hedrad när han berättade om hur han sagt till dem på jobbet, att han måste skynda sig hem och städa eftersom han skulle ha en dejt med mig…
Han betedde sig faktiskt som om det var en ”riktig” dejt. Fast det var det inte, det visste vi båda, av lite olika skäl varav det faktum att jag är tillsammans med Mannen är ett. Men vi hade väldigt trevligt… mycket vin, en del chips och massor av prat och skratt.
Vi pratade en hel del om min situation med Mannen just nu. Han förstod precis vad jag menade med mina känslor när Mannen säger att han är osäker… det var skönt att han fattade. Att man behöver, och har rätt att, känna sig trygg med att den andra faktiskt vill. Vi löste förstås inte precis något, men det var ändå värdefullt för mig att få hans reflektioner på olika saker.
Och så pratade vi om annat som handlar om hans och mitt liv. Det mesta av de saker han pratade om har han redan berättat för mig, och det kom väl inte direkt några nya reflektioner där, men det märktes ändå att han mår mycket bättre nu än han gjorde i höstas då i stort sett allt var helt omöjligt att göra något konstruktivt åt…
Så småningom dök killen som bor hemma hos honom upp. De två har uppenbarligen ganska olika bild av huruvida de har ett förhållande eller ej… 
Det var intressant att se och höra, det också. Och så fick jag prata ganska mycket med den killen, det var också givande på en massa olika sätt.
Sent blev det innan jag kom mig hem. Och en hel del vin hade det hunnit bli… så dagen efter mådde jag rättså risigt, halva dagen. Sov ganska mycket i och för sig, det behövdes ju…
Jag skickade ett sms till Mannen innan jag la mig. Lite rivigt formulerat, med budskapet att jag saknade honom men inte var helt säker på om han förtjänade att få höra det, och att jag verkligen känner att nu måste han tala om för mig vad det är han är osäker över och vad det innebär. När han inte hade svarat morgonen efter, läste jag igenom vad jag skrivit igen och insåg att jag nog behövde förtydliga att det jag skrivit var varmt menat… så jag skrev det, och det svarade han på. Jo, han hade känt det ganska hårt, det förra sms:et… men samtidigt så saknade han mig också, längtade efter mig och önskade att han hade kunnat vara på två ställen samtidigt…
Jag har inte tänkt så mycket aktivt under helgen. Mest känt att… jag orkar inte få höra, igen och igen, att han är osäker och inte alls i fas med mig när det gäller vår relation. Det gör för ont, till slut känner jag mig helt värdelös i hans ögon, kan inte vara mig själv och blir inte trygg… och så kan jag inte ha det i längden. Det får mig att må dåligt, och det är inte meningen att en kärleksrelation ska få en att må dåligt.
Jag tog det rätt lugnt under helgen. Tvättade lite, for en sväng och handlade, tränade på söndagen. Dottern kom och åt middag med mig på söndagen, och just när hon kommit fick jag ett sms från Mannen där han skrev att han redan var hemma, flera timmar tidigare än jag räknat med…
När jag och dottern ätit, och pratat så mycket som vi behövde, gjorde vi sällskap iväg. Hon hem till sig, jag till Mannen, med översovningssaker med. Jag mådde… inte alls bra, då. Konstig i magen, kände mig konstig i hela kroppen, lite illamående… men tänkte att det kanske var efterdyningar efter allt vin i fredags. När jag kom till Mannen kände jag dock att jag inte riktigt var i form att bara slappna av i situationen… men det fick gå ändå.
Vi närmade oss lite trevande varandra. Jag ställde en massa obekväma frågor som han försökte väja från. Men han insåg nog ändå att jag menade allvar, nu måste han säga vad det här handlar om… så han försökte verkligen. Men vet tydligen fortfarande inte… och jag kom med en massa förslag, alternativa förklaringar till hans känsla. Han var mest inte så sugen att alls tänka på att han har känt osäkerhet, eftersom han inte gjorde det nu…
Ja, det är inte enkelt. Jag är inte lika öppen, inte lika varm i känslorna mot honom som jag varit. Men vi gick och la oss, skulle sova, men inte gick ju det… det blev en del älskog innan vi till slut försökte sova, sent som bara den. Jag vaknade efter några minuter och höll på att dö av värmeslag… men efter lite trixande så kunde jag ändå somna. Sov väl några timmar. Han sov inte mycket alls. Och idag är det arbetsdag…
Vi flexade, båda två. Tog en lång morgon. Mer prat, mer älskog…
När vi väl gick upp kände jag att min mage verkligen mådde väldigt risigt. Det körde runt i den men inget kom ut, det gjorde lite ont och den var som en spärrballong… kanske var det maten igår kväll som av någon anledning fick magen att må dåligt.
Vi åt ändå frukost, och donade på lite till innan vi gick mot jobbet. Jag kände mig… svimfärdig, när jag kom till jobbet. Helt matt, som bakis… inte alls kul. Jobbade en stund, och när jag gick för att äta lunch stod Mannen i kön. Vi småpratade lite med varann, vem som ville kunde enkelt fatta att vi hade något ihop… och jag var så slut att jag hade svårt att stå upp. Hemskt.
Jag åt min lunch med kollegor, Mannen åt med sin kompis och jag såg att de satt kvar och pratade länge.
Till slut lyckades magen tömma ur sig några gånger, och innan jag gick på dagens möte mådde jag ganska okej.
Nu blir det jobbresa för min del några dagar. Jag hoppas vid gud att jag kan sova bra i natt och att magen lugnar ner sig, för jag avskyr verkligen att resa när jag inte mår bra i magen… ja, får sikta på att packa i kväll, och sova tidigt. Och hålla tummarna för att jag mår okej i morgon bitti…
Vi vill ju umgås. Jag och mannen. Han vill mer än jag just nu… och vi småplanerar för gemensamma aktiviteter när jag kommit hem igen.
Vi tycker om varandra. Månar om varandra, vill höra ihop. Samtidigt som det också känns som om det här kan ta slut när som helst…
