Flytande, gränslös

Men hon har aldrig svikit
Fast det kanske sett så ut
Hon har bara inte funnit den man
som inte har något slut

—

Jag har svårt för det där. Med att sätta gränser. Att säga ”nej” så att folk lyssnar och respekterar mig.

När en människa är mig nära.

Resultatet blir, lite för ofta… just att jag inte blir respekterad. Värdesatt.

—

Jag har verkligen ingen aning om hur nära Mannen upplever att jag är honom. Att han tillåter sig att visa sårbarhet inför mig säger egentligen inget alls om vad han känner för mig. Det säger möjligen något om hur mycket han litar på mig, hur trygg han känner sig med mig – och i värsta fall säger det bara något om hur ”duktig” han är på att manipulera mig.

Vem vet. Verkligen inte jag, längre. Jag har tappat förtroendet för min förmåga att bedöma människor och deras avsikter, helt enkelt för att jag äntligen efter alla år har förstått att den människan egentligen inte finns som har ”rena” avsikter med sina kontakter med andra människor. Jag har bara inte lärt mig, och kommer nog aldrig att göra, vad det är jag ska titta efter för att förstå på vilka sätt jag blir lurad den här gången.

Jag undrar om jag någonsin kommer att lära mig att säga ”nej” när något känns fel.

Och att driva igenom det nejet, om jag klarar av att säga det.

—

Idag var det en av körmedlemmarna som hade svårt att välja vilken stämma h*n skulle sjunga i. En annan medlem frågade: ”är du Fisk, eller?”, och det var personen i fråga… jag sa inget, men jag är lika ombytlig i körstämmor, och lika mycket Fisk.

Det är Mannen också.

Vi är flexibla, anpassningsbara, vi Fiskar. Ja, i alla fall enligt de astrologiska teorierna. Och inte så väldigt sällan händer det att jag kan ana de där egenskaperna hos andra… säkert är det rena slumpen. Men det är ändå ett sätt att kategorisera, beskriva eller se, andra människor.

Det verkar som om Mannen har en väldig förmåga att bli riktigt varmt och nära vän med andra människor. Av båda könen. Hans vänner, och familj, hör ofta av sig till honom, vill berätta, visa, fråga eller förmedla sina liv till honom… och jag kan inte riktigt bedöma i vilken utsträckning det är ömsesidigt. Inte desto mindre förundras jag över att han har vänner som han har samma slags nära och vardagliga kontakt med som jag hade när jag var ung. Jag har inga andra jämnåriga vänner som har kvar den sortens vänskap… och jag vet inte om det säger något om mig.

Och på samma gång.

Igår kommenterade Mannen att han uppfattade det som om jag hade fått många kommentarer på ett litet oviktigt inlägg jag hade gjort på den sociala webbplatsen. Jag viftade bara bort det, tyckte inte att det var särskilt många, bagatelliserade… men kanske handlar min självbild just nu bara om att jag av olika skäl inte tar till mig att människor söker mitt sällskap.

Kanske är han bara bättre än jag på att ta till sig andras vilja till vänskap än jag är.

Jag har verkligen bilden av mig själv att jag inte har några människor som söker min vänskap längre. Eller mitt sällskap. Längre än så går inte tanken, men den kommer dit. Och kanske är den… hårdare mot mig själv än vad som är befogat. Jag vet inte.

—

Igår, när han låg på mitt bröst och halvslumrade, frågade jag honom om han trodde att han ville älska mig.

”Om jag vill…?”, sa han.

Ja?, sa jag.

Han nickade i min armhåla.

Sedan kände jag att han tänkte. Jag frågade vad. Och han sa:

”Jag funderade på om jag inte redan gör det…”

Vilket, som vanligt, inte var ett ”ja”. Men kanske ändå menat så…

Det är klart att vi inte känner varann särskilt mycket ännu. Och att vi inte riktigt vet vad vi känner för varandra. Eller hur mycket vi ska lita på vad vi än känner.

Och relationer mellan människor handlar i så väldigt hög grad om manipulation och statusmarkerande. Och jag är så väldigt, väldigt värdelös på det där spelet… jag kommer alltid till korta i slutänden. För jag spelar inte svåråtkomlig på rätt sätt. Jag är antingen individualist, kantig, övertydlig med vem jag är – eller alldeles utan stopp eller gränser… och det fungerar inte. Det blir inte bra.

Det blir aldrig bra.

Jag vill bli älskad som den jag är. Men sånt händer ju inte. I alla fall inte mig.

Elden brinner fortfarande

På väg till jobbet passerade jag stället där valborgsbrasan vi besökte i måndags finns. Såg att det fortfarande brinner lite i den… så den får symbolisera dagens inlägg.

Helgen har varit fin. Dottern och jag hade det urmysigt under resan och medan vi väntade på nästa transporter. Satt en stund på en pub på Arlanda och drack lite öl, åt lite snacks och spelade kort. Dottern sa: ”det här var ju så mysigt så vi kunde ha rest hit bara för det här”…

Men det var trevligt att träffa mamma också. Det gick bra, i stort sett hela tiden. Mamma hade några knepigheter för sig som hon brukar, men inte värre/större än att det gick att hantera. Vi for på lite utflykter, träffade hennes ex-sambo en stund och åt middag tillsammans med hennes nuvarande karl och min bror. Det var väldigt trevligt.

Både jag och dottern kände att det var skönt att komma hemifrån en stund. Det är ju den tiden på året, man blir mer expansiv på något vis, har mer energi och vill göra saker… Dottern sa att hon behövde lite mamma-dotter-tid, och jag kände också att det var ganska välbehövligt att vi fick tid att både vara och prata med varann i lugn och ro. Vi har det roligt tillsammans, min dotter och jag. Och kanske särskilt när vi är ute på äventyr.

Och det var på ett sätt lite frustrerande för tidigt att komma hem igen efter några dagar, och på ett annat sätt skönt. Jag hade största delen av måndagen på mig att… fixa. Träna, handla mat, städa… och så mycket mer hann jag inte, innan dottern och hennes pojkvän kom vid femsnåret och de var gulliga nog att fixa det som var kvar av grillarrangemangen. Det var för en gångs skull tillräckligt varmt för att vara skönt att stå ute och grilla…

Mannen kom en liten stund senare. När han skulle hälsa på dottern gav han henne en spontan kram i stället för att skaka hand… och jag sa inget alls, hon verkade tycka att det kändes okej och det var ju faktiskt en fin gest från hans sida. Även om det kanske var lite oväntat, med tanke på att det var första gången de träffades…

Sedan funkade det helt okej att umgås. Mannen var kanske lite försiktig även nu, men inte värre än att han stack in med saker när han hade något han ville säga. Vi åt, skojade, pratade avslappnat och spelade lite spel efteråt. Som vi brukar, ungefär, och väldigt mysigt var det, som det också brukar vara.

Medan jag städade fick jag flashbacks från det året då jag kort-dejtade en man som hade sex med mig på första dejten, firade valborg med mig, mina vänner och min dotter på andra dejten och som dumpade mig dagen efter. Det, tillsammans med osäkerheten som Mannen har uttryckt tidigare och att vi inte träffats eller pratats vid sedan i förra veckan, gjorde att jag hann bli nästan säker på att Mannen skulle ha kommit fram till under helgen att han inte känner rätt för mig. Under helgen har vi sms:at lite, och jag har skrivit att jag saknar honom och andra varma saker, och han… har varit otroligt återhållsam med varma ord. På söndagskvällen blev jag faktiskt riktigt irriterad över hans reserverade responser… och när jag nämnde det för mamma så sa hon ”tänk inte på det, sådär är B (mannen hon dejtar) också, han säger nästan aldrig något om vad han känner för mig”. Och jag förstår att hon nog ville väl, eller i alla fall inte illa, men jag kände att hon mest av allt ville få bonda med mig i osäkerheten på den andras känslor, så jag svarade bara att ”för mig finns det inget lockande i att vara osäker på den andras känslor, jag blir inte mer intresserad för att han är sval”, vilket hon tog som en pik (och vilket det nog också litegrann var), så hon sa bara ”nej nej, det gör ju inte jag heller”… men jag tror att det är precis så det är. Hennes nya man är i vissa avseenden lika ”dryg” som den förra, men medan hon tog fighter med den förra så fort hon bara kunde så tindrar hon nu beundrande med ögonen mot den nuvarande. För samma slags beteenden från männens sida. Skillnaden ligger nog i alla fall delvis i att den nya mannen markerar sitt oberoende gentemot henne. Hon har också trasiga anknytningsmönster, förutom den narcissistiska ådran…

När Mannen kom så hade jag i vilket fall en viss beredskap på att han kanske skulle ha… tröttnat. Och jag tänkte, medan jag städade, att om han hade kommit fram till att han nog inte kände rätt för mig så hoppades jag att han hade vett nog att i så fall skulle höra av sig i förväg och backa ur firandet med min dotter…

Och så var det inte. Han hade saknat mig. Det märktes. Han var varmare än jag, just då.

Vi gick tillsammans till brasan sedan. Mannen och jag hand i hand. Och dottern och hennes pojkvän… de tyckte nog att det kändes lite… ovant. De är inte vana att se mig tillsammans med någon. Det har ju hänt några gånger de senaste åren, men glest emellan. Och det har alltid slutat med att jag har fått ont i hjärtat… så de har skäl att vara lite… avvaktande.

Men det kändes fint och naturligt att vara vid brasan och visa att vi hörde ihop. Trots att jag visste att där skulle vara många jag kände. Nu var vi inte där särskilt länge, och jag hann bara träffa någon enstaka bekant. Det kändes skönt.

Sedan for ungarna iväg på egna äventyr och Mannen och jag tog bussen hem. Satte oss i köket och tog varsitt glas vin och pratade. Jag berättade om mina farhågor innan, och tidigare erfarenhet. Han förstod. Och sa att han hade sett fram emot att komma, att träffa mig igen. Att han tyckte om mig, jättemycket.

Så skulle vi sova tillsammans, var tanken. Vi la oss faktiskt i helt hyfsad tid, men om det var den långa tiden ifrån varann eller om det var vinet som gjorde sitt till, han var i vilket fall väldigt inriktad på sex… Och det tog sin lilla tid, så det blev sent ändå innan vi försökte sova på riktigt. Jag fick några timmars sömn, han tyckte att han inte sovit alls… och sedan var han nog faktiskt lite bakis på morgonkvisten. Ont i huvudet hade han i alla fall, och var väldigt trött och en antydan till lite grinig. Vi fortsatte ändå med gosandet, och kom oss upp för frukost bortåt tiosnåret. Jag var inte så dödens trött och mådde bra i övrigt också.

Jag pysslade om honom på alla möjliga vis. Till slut kände jag själv att det är värst vad jag skämmer bort honom… Och det är ju mysigt att få göra det, men även det får bli i lagom doser; det är fort gjort att det blir ensidigt… och alla vanor blir bökiga att ändra på.

Vi pratade lite. Inget direkt jobbigt. Tog en promenad i solen, mysigt även om det var kallt. Åt lite rester från grillmiddagen dagen innan. Vilade i soffan… han var helt otroligt trött, det gick faktiskt inte över på hela dagen. Så vi hade en slapp och skön dag tillsammans, just som jag hade önskat mig…

När vi älskade igen på eftermiddagen så hade han en helt annan attityd än han hade på natten. Från att han var väldigt ”på” och det kändes lite som om jag inte var med i matchen på natten, så var han sedan… sårbar, på något vis. Nästan som om han kände sig osäker på mina känslor… så jag sa att jag upplevde det så. Han sa att jo, det blev så mycket känslor… och jag frågade vilka. Och han är ju inte så bra på att sätta ord på sina känslor… men på något vis så tror jag att det ändå handlade om att han var rädd att bli utnyttjad, osäker på vad jag kände. Det var fint att prata om det, och jag kom på att den sårbarheten som han vågar visa mot mig ibland, den vågar jag inte riktigt visa honom. Och att det nog beror på att han har fått märka att jag kan hantera hans sårbarhet, medan jag har märkt att han inte riktigt kan hantera min… han kan reagera helt fel när jag visar eller säger att jag är sårbar. Han sa lite bekymrat att ”hur ska jag lära mig att reagera rätt då, jag vill ju att du också ska kunna slappna av och lita på mig”… och jag vet väl inte riktigt vad han kan göra. Det handlar om att göra sig medveten om både situationen, den andras känsloläge och sina egna beteenden… och det är han ju helt ovan vid. Kanske är det inget man lär sig lätt sedan man blivit vuxen… vi får väl se hur det går.

På kvällen skulle han hämta en tjejkompis som kom med bussen. När han sms:ade med henne såg jag att han utan att ens tänka på det skrev ”kram” till henne, och jag kommenterade det… att han har så lätt för att vara spontant varm mot andra, men inte alls mot mig. ”Ja men det är ju bara dig som jag kramar på riktigt” sa han… fast inte ens det är ju riktigt sant, även om jag förstår vad han menar. Jag är inte svartsjuk, tror inte att han har känslor för andra, men jag undrar varför han har så svårt för att uttrycka känslor för mig när han har så lätt för att göra det mot andra. Jag tänker mig att det kan handla om någon av två saker: antingen att han är mer sårbar inför mig än inför alla andra och därför blir rädd att göra sig mer sårbar genom vad han säger till och visar mig, eller – att han helt enkelt inte har riktigt de rätta känslorna för mig…

Jag kommer att märka med tiden vad som är orsaken. Och riskera att få ont i hjärtat… men det finns nog inga andra sätt. Han säger att han tycker om mig, han visar det också på olika sätt, men om han egentligen inte har de rätta känslorna för mig men vill behålla möjligheten till fysisk närhet med mig, så är det inget jag kan få honom att ”erkänna” förrän den dagen då han vill fortsätta utan mig.

Om inte jag innan dess har kommit fram till att jag utsätter mig för en för stor risk genom att fortsätta med honom…

Men just nu har vi det ändå bra. Vi mår mest bra av varandra och tycker om varann.

Och de närmaste veckorna kommer vi inte att kunna ses mycket, igen. Det blir någon enstaka kväll här och där. Just precis nu känns det mest skönt, men det kommer nog att leda till att osäkerheten kommer tillbaka eftersom han är så fruktansvärt dålig på att kommunicera sina känslor via skriven text (och även delvis via telefon)…

Men en sak i taget. Idag har jag körsång, i morgon träning, sedan reser han iväg över helgen. Vi hinner nog ses en stund på torsdag kväll, sedan inte förrän i slutet av nästa vecka. Det får vara som det är. Jag känner mig mest trygg och glad; det är bara när jag tänker efter hur det faktiskt ser ut som jag blir lite fundersam… och det behövs nog det också, att tänka efter. Så att jag inte åker på ännu en smäll som jag inte har hunnit uppmärksamma innan den kommer…

Jag tror att vi verkligen vill hålla ihop. Han pratade igår om ”hur gamla vi är om sex år”, som en referens till att jag och exet var tillsammans så länge… han vill uppenbarligen hålla ihop med mig. Han tänker nog mer på praktiska framtidssaker nu än han gjort tidigare. Det här blir nog ett förhållande som håller… om inget oförutsett händer.