Vara redo

Ser en ganska kass polisserie där hjältinnan är både hotad, patetiskt ”modig” (dvs dumdristig intill självdestruktivitet) och ett offer.

Så är hon ute på middag med en kollega där vibbarna uppenbarligen är ömsesidiga. Han försöker få henne att vilja inleda en relation, och hon säger:

”OK. Säg att vi går på bio. Säg att vi delar söndagstidningen. När jag går hemifrån kommer du att fråga vart jag ska, och om jag har uppbackning… du skulle oroa dig.”

Han bekräftar allt detta.

Hon säger: ”Jag är inte redo för det. Jag är inte redo för en man som du.”

—

Det är en ganska tänkvärd replik.

—

De flesta människor är inte på riktigt och på djupet redo för en ärlig, öppen, trygg relation med en människa som de litar på. För de flesta människor uppstår passionen bara med en människa som de inte känner sig trygga med. Det är liksom grundvalen för att det alls ska bli någon passion.

Passion kan bara uppstå ur osäkerhet.

Sannolikheten att vi kommer att få ett bra liv tillsammans med en människa som vi blivit passionerat förälskade i, är i princip noll.

Och ändå envisas vi med att tro och tycka att det bara är när vi blir huvudlöst, hjälplöst förälskade i en annan människa som det handlar om ”the real thing”.

De flesta människor vill med stor uppenbarhet inte ens nästan lite grann sitt eget bästa.

—

Och jag har försökt förhålla mig till, acceptera, att de jag kan tänka mig att leva med, tänker och fungerar på det sättet.

Ska man överhuvudtaget lyckas med det så måste man spela ett spel där man absolut inte är sig själv. Man måste faktiskt lura i den andra att man är opålitlig, oförutsägbar och inte går att räkna med överhuvudtaget.

Det är jag skitkass på. Jag vill inte själv bli schackrad med, så jag tror i min enfald att männen inte heller vill det… men det vill de. Självklart inte alla män (eller kvinnor), men alldeles, alldeles för många vill hellre upprepa sina otrygga anknytningsmönster från barndomen, än hitta en människa som de kan bli långvarigt lyckliga med…

—

Jag vet faktiskt inte alls varför. Men av någon anledning så har Eva Rusz bok om hur man dejtar och förhåller sig till en potentiell ny kärlek på ett friskt sätt, dykt upp ganska regelbundet i mitt minne medan jag har inlett relationen med den här mannen.

Friska, trygga anknytningsmönster. Som innebär att man inte flippar ur och får för sig ångestdrivna saker så fort den andra gör något som man inte förstår. Som innebär att man behåller sig själv, att man ställer frågor och behåller krav som stämmer med ens egen personlighet. Att man frågar, och vet i sitt inre att man har rätt att få veta vad den andra faktiskt vill med relationen. Medan man fortsätter att ha sig själv. Inte backar undan från sig själv.

Kontra mer osäkra anknytningsmönster. Som kan innebära att man behöver vara osäker på den andra för att ”förälskelsen” alls ska spira. Att man kräver just passion för att alls vilja satsa på ett förhållande.

Och jag inser att i grund och botten har jag nog egentligen friska anknytningsmönster. Men jag har tappat bort mig på vägen. Låtit starka människor manipulera mig. Värre och värre för vart år har det blivit, eller i alla fall efter att det tog slut med exet. Jädrans vad förvirrad jag har varit…

—

Den här mannen som jag träffat. Han är en snäll kille. Ingen supersexig opålitlig drama queen. (Visserligen jäkligt mycket både snyggare och sexigare än han låter andra få veta, men det är delvis en annan femma.)

—

När jag pratade med barndomsvännen S förra helgen (för första gången på åratal, och det var som alltid som om vi hade pratat igår… det är väl grejen med gammal vänskap) och hon frågade om jag träffade någon, så svarade jag att jag faktiskt inte riktigt vet. Vid det laget hade mannen och jag träffats en gång, och hur bra det än kändes så hade vi inte ens kommit i närheten av att ens riktigt fundera på om vi ville vara nära varandra fysiskt. (Eller, här ska jag väl tala för mig själv… )

Jag beskrev att jag uppfattade honom som en ”snäll människa”. Och sa att jag har blivit så jäkla bränd på ”snälla människor” – oftast är de inte alls snälla, utan har tagit på sig en självutplånande roll som de bara väntar på att få bryta sig ut ur medan de hämnas på hela världen som inte har sett och bekräftat deras superhjältestatus tidigare… ja, min pappa leder ligan på den fronten i mitt liv förstås, men det finns flera. ”Snälla” människor är ofta egentligen skitförbannade över att Världen inte har sett deras Storhet… ofta har de burit på enorma egon i åratal, och bara väntat på att någon ska falla för deras ”snällhet” så att de kan få ta ut all sin bitterhet på den över att inte ha blivit så sedda som de tyckt att de förtjänat.

S sa att hon var mer rädd för dem som är för intensiva. Och jag sa att för all del, det är även jag.

Jag är i allmänhet vaksam när det gäller människor som uppenbarligen inte har en realistisk självbild.

—

Den här mannen…

Jag förstår faktiskt inte riktigt varför han inte blir head over heels förälskad i mig. Inte riktigt. Bakgrund till min oförståelse:

Han är jämngammal med mig. Han vill leva med en kvinna, han vill till och med ha egna barn. Han har haft väldigt få relationer i sitt liv. Han själv verkar inte ha vågat ta initiativ till någon av dessa.

Jag är, möjligen med undantag för den första ungdomsförälskelsen (då han också var riktigt djupt förälskad), nog den första kvinnan i hans liv som både respekterar honom och verkligen uppskattar honom som den han är – som inte begär att han ska bli en Spännande Farlig Kille.

Det verkar han varken se eller värdesätta.

Vilket någonstans indikerar både en bristande självinsikt och viss grad av självdestruktivitet.

Ovanpå detta måste jag faktiskt konstatera att han har både sett mig, tänkt på mig, nästan analyserat mig innan jag visste att han fanns… och hans första kommentar till mina bilder, förutom att han kände igen mig, var ”du ser bra ut, helt enkelt”. Jag verkar ha varit en av hans onåbara platoniska förälskelser innan jag hittade honom där på nätet… och det borde innebära att han snarast kunde förväntas känna tacksamhet över att jag vill ha honom.

Jag menar inte att jag tycker att han borde vara tacksam, jag pratar bara om hur han hade kunnat förväntas tänka och känna inför mig.

Men det gör han tydligen inte. Eller… ja, jag vete fan, faktiskt.

Jag tycker inte att det är särskilt sunt att sätta andra människor på piedestal. Jag hade inte velat att han skulle ha sett mig som den skimrande onåbara Prinsessan. Jag konstaterar bara att hans restriktiva sätt att inte vilja säga något mer personligt uppskattande om mig, känns… lite oväntat.

Antingen tror/tycker han att han är en riktigt fantastisk människa som borde ha blivit upptäckt och älskad av betydligt mer märkvärdiga människor än jag (dvs han lider av hybris och en skev självbild), eller så är hans självdestruktivitet djupare än jag riktigt förstår…

—

Det som är bra med att ha Eva Rusz bok i bakhuvudet är att det blir lättare att hålla fast vid mig själv. På ett friskt sätt.

Andras mer eller mindre självdestruktiva eller knepiga anknytningsmönster är inte min huvudvärk. Blir de för knepiga så är det i min fulla rätt att tacka för mig och backa ur. Jag har ingen skyldighet att ta hand om andra människors ovilja att göra sina liv så bra som möjligt… om andra vill ha draman så är det inget som jag behöver spela med i.

—

Det är upp till var och en om man vill tycka sig vara ”redo” för att gå in i en frisk relation eller inte. Ibland är man det verkligen inte, ibland har man helt enkelt ingen koll på sig själv. Men lika ofta är det ett val man gör: att söka den destruktiva passionen, inte tycka att något annat ”duger”, och inte kunna värdesätta det friska och goda som man har framför sig… och i det läget är jag bara tillgänglig fram till en ganska snäv punkt. Andra får spela spel så mycket de vill, jag är inte intresserad.

Vill du vara med mig så får du vara rak, ärlig och visa vad det är du vill.

Mer desperat än så är jag inte efter att hitta nya vänner eller partners.

Det finns så mycket

som man kan fundera kring, här i världen. I att vara människa. Vilken lyx det ändå är, att ha fått denna förmåga som innebär att man kan förstora sin tillvaro med flera hundra procent (om man vill), jämfört med om vi bara hade kunnat föreställa oss det vi ser och upplever exakt där vi är i nuet…

Men så tänker förstås inte alla. En del tycker eller tror att livet blir mycket bättre om man struntar i att utnyttja den där förmågan. Jag är inte en av dessa. Ifall någon nu inte redan har förstått det!

Jag har haft en… vinglig dag, känns det som. Trött på ett sätt som inte känns som ”trött”, utan mer som sjuk eller bakfull… märkligt. Men skönt att inte ha ont i vare sig huvudet eller kroppen ändå.

Jag har varit en bra bit bort från ”alert”. Jag har inte riktigt varit i nuet överhuvudtaget, tror jag. Eller någon annanstans heller för den delen, förutom inne i dimman.

När jag tog mig till affären för att köpa de resterande ingredienserna som behövdes för lammsteksmarinaden, stötte jag på min släkting som jag gick utbildning hos härom året. Han var på strålande humör och helt slut, hade kört ett stenhårt träningspass. Vi pratade en stund, och när han frågade hur det var med mig och jag svarat ”bra men trött”, kände jag att jag nog borde förtydliga det lite… så jag sa att jag väldigt nyss har träffat en pojke. Som jag hållit mig vaken med hela natten. Släktingen drog nog lite fel slutsatser (förståeligt) för han kommenterade med ”lite som att gå tillbaka till tonåren då?”, så jag svarade att jo visst, på ett sätt, men vi tar det väääldigt mycket lugnare än i tonåren… ”Något har man väl lärt sig av sina erfarenheter, som till exempel att det ofta blir väldigt mycket bättre om man tar det lugnt”. Jag vet inte om han förstod riktigt hur det faktiskt varit denna natt, och jag kände inte riktigt att jag ville gå in på detaljer. Så jag bytte samtalsämne, vilket han gärna hakade på. Det är skönt på något vis att vi faktiskt vill kommunicera med varandra såpass att vi också lyckas med det…

Min fina lilla stora dotter är sjuk. Fortfarande jätteskruttig. Jag önskar, ja det gör man väl alltid när det gäller ens barn, att jag kunde trolla bort det onda… Det är osäkert om vi kommer att kunna ses under påsken. Men det är som det är, och det visar sig hur det blir.

Och så har jag marinerat en lammstek. Spännande. Kött är inte min starka sida inom matlagningen (jag tillagar helt enkelt väldigt sällan kött), men nu ville jag göra en lammstek eftersom jag vet att min dotter tycker om det och det vore roligt att prova. I morgon lär jag få veta resultatet… Det doftade i alla fall ganska ljuvligt av vitlök när jag kom hem från stunden på lokal med vännen A.

Jag är verkligen glad över att vännen A har hållit fast vid mig genom åren. Jag har inte varit strålande på att själv hålla kontakten på länge, jag har varit så skadad så länge och inte orkat räkna med människor… så jag är tacksam över att min vän A är lik barndomsvännen K i det avseendet att de håller fast vid sina vänner.

Jag har faktiskt vänner som är mig lika nära och lika lojala som den familjegemenskap som bland andra Mannen har med sina biologiska rötter.

Det är förunderligt.

Vi är både lika och alldeles olika, jag och A. Det vi har gemensamt är nog att vi faktiskt verkligen lyssnar på dem vi pratar med, för det allra mesta. Vi ser vilka andra människor är, tar dem inte bara för reflektioner av sidor hos oss själva. Jag är verkligen tacksam över att ha A som är lik mig i det avseendet.

Vi hade en stillsam stunds prat idag. Först över en fika hemma hos mig, sedan en stund på lokal. A är inte den som ber om ursäkt för sina sämre eller svagare sidor. Ibland har jag känt att jag tycker att hon borde jobba mer med sina svagare sidor… och ibland tycker jag att det bara är bra att hon i alla fall inte försöker förtränga dem och därmed bli en krokig människa som inte alls lever som den lär.

Vi pratade lite om en kompis till henne. Som är… ja, kanske psykiskt skör, kanske med en psykisk eller neuropsykiatrisk diagnos egentligen. En väldigt, väldigt speciell människa. Och jag känner både respekt och beundran inför A:s självklara förmåga att se människan bakom allt det socialt trassliga.

Som jag försökte förklara för Mannen i natt: jag är nog ovanligt lite beroende av andras… gillande. Eller bekräftelse, är mer rätt ord. Jag bekräftar mig själv när jag tycker att jag förtjänar det, och om andra gillar det jag är eller gör så är det trevligt men inte alla gånger särskilt viktigt för mig. Det gör mig på ett sätt lite hotfull för en del människor. Man kan inte manipulera mig med social acceptans och tillhörighet. Det gör mig å andra sidan mer trygg med vem jag är och vad jag står för, och därmed mer tydlig och pålitlig för andra.

Samtidigt uppskattar jag alldeles oerhört ett gott, öppet och ärligt samtal med en vän. Som med A idag. Jag förmår kanske inte alltid säga det, men det berikar mig på bredden och djupet i själen att ha dessa gamla, nära vänner… ingen människa är en ö. Inte heller jag. Får jag höra till och räknas hos andra människor så gör det mig förstås lite mer lycklig än när jag tvingas vara utan det.

Try not to get worried
Try not to turn on to
Problems that upset you
Oh

Don´t you know
Everything’s alright, yes everything’s fine
—
If we try
We´ll get by
So forget all about us tonight