Det slutade med att jag bestämde mig för att ringa honom i måndags. Och vi pratade om i stort sett allt det jag skrev om i föregående inlägg. Och det blev faktiskt riktigt bra till slut… han taggade ner, förstod nog faktiskt att hans reaktion när jag inte ”gav honom rätt” i söndags, inte var riktigt relevant. Det handlade inte om att jag inte tillät honom att ha sina åsikter. Det handlade om att han klampade in och försökte göra sig till enväldig expert på mitt känslomässiga/själsliga område. Och efter att jag visat att jag förstod varför han reagerade som han gjorde, så lät det som om han förstod mig också.
När jag frågade hur det kändes så här långt, så sa han ungefär att jo, det kändes bra… men… och så kom ord om att vi inte känner varandra än, att man inte kan veta om vi faktiskt kommer att vilja ha ett förhållande med varann, och liknande. Och så småningom förstod jag att det han menade nog var ganska exakt likadant som jag kände.
Och så sågs vi igår. Åt middag tillsammans. Han hade en… såpass tillbakalutad attityd mot mig när jag kom, att det nästan kändes som om… jag inte alls var viktig för honom. Som om han förlorat intresset, och kanske också respekten, för mig. Men det hämtade upp sig lite under kvällen, han ändrade attityd.
Så satt vi till slut i hans soffa. Närmare och närmare. Rörde vid varandra. Länge och väl.
Och jag sa saker om att det är fascinerande att vara i den situationen, att inse hur mycket man påverkas av den där närheten, i hela sitt mående. Hur lätt det också är att bli beroende av närheten till den andra.
Han sa saker… som att ”ja, det är skönt med närhet” och andra förvisso positiva saker om situationen som vi var i. Men inte mycket om att det var just mig han tyckte om… Jag kände att han stenhårt höll tillbaka alla slags varmare känslor för mig. När han väl uttryckte sig om känslor, så handlade de mer om just fysisk närhet, attraktion, lust… och frustration kopplad till det.
Det kändes verkligen som om han hade hela sitt fokus på lustaspekten. Och när han sa något om ”förhållande” eller ”framtid tillsammans”, så var det varje gång med en ganska snabbt inskjuten brasklapp: ”men, vi får väl se hur det går…” Flera gånger sa han också att ”om det här inte fungerar, om det inte blir vi i slutänden, så vill jag verkligen att vi ändå ska kunna mötas och bli glada när vi ser varann, kunna heja glatt, utan sårade eller hårda känslor”.
Han sa absolut inget om den eventuella möjligheten att det skulle kunna bli vi till slut…
Och efter timmar gosande (och kyssande – lika skönt och mysigt som den övriga beröringen) så visade han allt mer att det han kände var lust. När jag försökte nå honom på ett mer känslomässigt plan så svarade han undvikande, och vek undan med blicken…
Så till slut… kändes det helt enkelt inte bra. I mig. Jag kände att han tog för sig av min kropp utan att bry sig om människan i den kroppen. Till slut kändes det… nästan som ett övergrepp.
Och steget mellan att jag kände att han var så fin, att jag tyckte om honom, värmen som jag kände hade potential för att växa till förälskelse… till att jag bara stängde igen om alla känslorna, kom ganska plötsligt. Det var som om jag tvärt fick slut på ork att försöka… som om jag fick försöka bända ur honom en närhetsvilja, medan han stretade emot. Och hann vann den kampen… han fick som han ville. Jag gav upp, på något sätt. Ja, inte så att vi hade sex med varann, vi tog inte av oss ett enda klädesplagg, utan på den känslomässiga nivån.
Det kändes till slut som om… han har inte ens viljan att inleda ett förhållande med mig. Han är attraherad och skulle vilja prova hur det är att ha sex med mig. Men han vill inte ha mig i sitt liv, framöver… så kändes det.
Men jag sa inget. Jag orkade inte det, just då. Dels för att det var mitt i natten och jag måste hem och sova, dels för att kontrasten blev för stor mellan det mjuka varma som vi haft och det jag till slut kände och dels för att det gjorde lite för ont att prata om det, just då…
Så jag betedde mig nog ungefär som om inget hade hänt. Fast jag skulle tro att det lyste igenom att något hade hänt, att jag backat och inte ville vara nära mer…
Och han följde mig till dörren. Knäppte knapparna i min kofta. Betedde sig som om han brydde sig om… och jag var inte riktigt mottaglig mer, just då. Jag ville inte prata om saken och han frågade inte heller. Jag ville bara komma hem… och försöka hantera känslan jag fått av alltihop.
Han är kvar här någon dag till, innan han ska iväg över påskhelgen. Men han hade inte riktigt tid att träffas, förstod jag, det skulle komma en kompis som bor långt bort och som han träffar väldigt sällan… och jag förstår ju, det är inte det. Jag tror inte att han ville försöka slippa träffa mig. Det var mer bara att det blev som ännu ett ”bevis” på att han inte riktigt ser mig som någon som han kommer att vilja passa in i sitt liv…
Sedan har jag långvarig sömnbrist i kroppen, och vet inte exakt vilka känslor som beror på vad. Jag vet att han inte släppte in mig i sina känslor och att han inte heller gav några indikationer alls på att han kommer att vilja göra det. Men i övrigt vet jag inte riktigt vad jag ska tro, tänka eller känna…
När jag kommit hem skickade han ett sms för att kolla att jag kommit hem som jag skulle. Jag svarade att jodå, jag kom hem som jag skulle, och med en del funderingar… Han svarade att han tyckte att jag skulle sova, och fundera nästa dag. Och så kram… jag svarade att jodå, så fick det bli, och kram tillbaks. Jag kände att jag var… tillbakadragen. Jag vet inte om han uppfattade det och hur han i så fall reagerade på det. Vi sågs idag på stället där vi ibland möts, och jag såg kanske inte supermunter ut, jag vet inte. Han frågade hur jag sovit, jag svarade ”sådär”… ”Vi får höras”, sa han, och såg ut som om han menade det.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga till honom om han frågar. Jag kommer inte att ringa honom, så det hänger på honom om det ska bli någon fortsättning nu… och jag vet inte ens vad jag vill. Eller, jo – jag skulle vilja att vi gav det en chans, men då med bådas uttalat tydliga positiva inställning och känsla för varandra och en eventuell gemensam framtid. Men jag orkar inte ”slåss” mer för att få honom med på den banan nu… det känns som om jag har varit ”här” förut. Man kan inte tvinga någon att vilja tycka om en. Och jag kan inte tvinga mig till att ”nöja mig” med att han är sexuellt intresserad, men inte känslomässigt. En del av mig vill faktiskt bara ge upp, rätt av. Och enklast vore kanske om jag skrev till honom och sa hur jag uppfattar hans intresse för mig, och bad honom vara ärlig med hur väl den bilden stämmer eller ej; då skulle jag kanske snabbast få klart för mig om jag bör lägga det här på hyllan redan nu. Det är uttröttande nog att försöka lära känna en ny människa och inkorporera den i sitt liv – att dessutom ”tvingas” hantera hans… känslomässiga avstängdhet, utan att få ont i själen av det, känns som lite mer än jag orkar.
Tiden lär visa vart jag tar vägen med detta. Kanske är hela situationen väldigt annorlunda på sätt som jag inte ens kan gissa idag, när vi ses nästa gång – kanske har jag och mitt inre tagit ställning åt något håll. Det visar sig.
