I väntan på avresa

Knappt fyra timmars sömn blev det i natt. Väldigt självförvållat; varken jag eller Mannen ville skiljas åt… Vi pratade, skojade, bråkade lite och kramades en massa.

Bråken handlar mest om hans enorma rädsla för obehagliga känslor och hans självbild som innebär att han verkligen tror att det blir bråk mellan oss på grund av mig. Varvat med att han tycker att jag bara säger att allt är fel med honom… och till slut sa jag att förutom att det är problematiskt för framtiden i vårt förhållande att han tror att det är jag som ”bråkar”, att han inte alls ser någon egen del i det som händer, så är det faktiskt jag som har sagt en hel massa saker som jag tycker om med honom. Medan han har varit oerhört återhållsam med att säga något positivt om mig överhuvudtaget, och när han väl har gjort det så har det varit i så svepande ordalag så att jag faktiskt inte alls vet vad det är som han tycker om hos mig. Så balansen blir att han får både plus och minus från mig, medan jag får mycket mer minus än plus från honom…

Han är helt ovan vid att hamna i diskussioner med andra. Han har inte pratat om så ”nära” saker med… ja, egentligen någon, verkar det som. Inte ens i hans få tidigare förhållanden har de varit så öppna och nära som vi är. Och han fattar inte riktigt att om man ska kunna komma nära med en människa som man har starka känslor för och som man dessutom inte egentligen känner innan man blivit ihop, så är det faktiskt helt normalt att det blir en hel del besvärliga diskussioner.

Men han ger ändå inte upp. Han slänger inte in handduken längre, han pratar om att det känns som om något kanske inte är som det ska när man hamnar i diskussioner i stort sett varje gång man träffas, men han pratar inte längre om att avsluta relationen. När jag förklarade att jag nog inte i längden har orken att tyst bära på hans projicering på mig av hans egna negativa känslor eller sidor, att det i kombination med att han inte är så tydlig med varför han tycker om mig (om han innerst inne gör det) riskerar att leda till att jag får lov att stänga av och dra mig tillbaka för att orka leva bra, så blinkade han som om jag hade viftat med näven framför ansiktet på honom… han har uppenbarligen ungefär lika svårt som min dotter, för separationer. Håller hellre fast i stället för att bryta om relationen blir för dålig eller inte ger något, för att det gör för ont i honom att skiljas… och å ena sidan tycker jag att det är en bra egenskap eftersom det gör att jag känner mig mer säker på att han finns kvar även när det blåser, men å andra sidan gör det mig lite osäker på om han verkligen vill vara med mig för att han verkligen tycker om mig.

Han är som min far, i det avseendet att han har en självbild som handlar om att han alltid är snäll, lättsam, trevlig och aldrig skapar eller bidrar i konflikter. Den självbilden blir ett hinder för oss, tillsammans… och det pratade vi om även igår. Jag tror att han förstår vad jag menar.

Han kan kläcka ur sig väldigt socialt ”felaktiga” saker. Och när jag reagerar och talar om hur det han sagt låter och känns, så tar han inte en gnutta ansvar för sin del i situationen utan ryggmärgsreagerar med ”det var inte mitt fel”. Så kan det inte fortsätta. Det har jag också sagt. Och han förstår. Jag tror det, faktiskt.

Och när vi varit arga klart på varann, och den känslan ebbat undan lite… så kramas vi. Är nära. Och det är ofantligt skönt att vara nära… jag märker att min kropp börjar våga komma ihåg hur mycket den behöver och har saknat den där varma, trygga närheten. Det går inte fort, och det är nog bra att det inte gör det.

Det är nog faktiskt någon slags mening med att vi båda har varit så upptagna även på fritiden under den här tiden tillsammans. Hade vi inte haft något som begränsat, så hade vi förmodligen träffats varje dag – och slitit ut varann, lite… nu hinner man få sakna. Börja längta lite. Och bearbeta det som händer, åtminstone litegrann (med tanke på att det knappt blir någon sömn alls)…

Nu längtar jag massor efter att få komma hem igen, på måndag förmiddag. Och städa, fixa hemma, träna… bara vara jag en stund. Och så få träffa honom på kvällen, kanske blir det gemensam grillmiddag även med dottern och hennes pojkvän eller kompisar, och en sväng till en brasa. Och så få sova tillsammans… det tar tid att lära sig, så det är det inte ens lönt att försöka med när det är veckodag dagen efter. Jag hoppas att vi kommer att kunna vara tillsammans och inte ha något planerat, hela tisdag…

Fast det ska bli väldigt mysigt att resa iväg med dottern och träffa mamma och brorsan i helgen också. Jag är trött ända in i dimman, men just nu känns det faktiskt riktigt roligt att åka iväg… det är skönt att det känns så. Det är inte givet att det ska kännas så…

Och på jobbet har det varit… turbulent. En kollega blev pensionär igår, en annan har just meddelat att h*n kommer att byta jobb. Det kommer att ändra en hel del dynamik på jobbet. Och så har jag fått brottas med en kollega som rivit upp himmel och jord lite, över ett arbete jag gjort… det är det där igen, med att några jag jobbar med uppenbarligen inte har förtroende för min kompetens. De kan dessutom inte hantera sina känslor på något konstruktivt sätt… så det blir bara otroligt jobbigt. Men till slut pratade jag och kollegan igenom det hela, och jag förklarade hur jag upplever det när kollegor agerar så som denna gjorde. Jag förstår att jag på något vis upplevs som ett hot eller någon som de inte litar på, men jag förstår faktiskt inte varför… och de kan inte själva sätta ord på det heller. Antagligen handlar det åtminstone en del om att jag fortfarande betraktas som ”ny” hos vissa, som behöver att man har arbetat ihop i minst 10 år innan man kan tro att den ”nya” kan eller vet något. Det handlar nog också om att det finns en ganska osund kultur i ett par av arbetsgrupperna, en kultur som fler än jag far illa av.

Men vi redde ut det så gott det gick idag. Good enough. Och enades om att det kostar alldeles för mycket energi och tid att gå igenom sådana här draman varje gång jag har skapat något som det är mitt jobb att göra… med lite tur finns den uppfattningen kvar hos kollegan även nästa gång en liknande situation uppstår. Men just den här gången kände jag att all sömnbrist och sociala och känslomässiga påverkan i mitt liv gjorde att jag orkade mindre än vanligt med den här destruktiva situationen… nåja, det blir bättre. Det är inte katastrof. Och samtalen leder framåt. Både de mer privata och de jobbmässiga.

Gott så, så länge.

Det är för mycket

På alla fronter är det lite för mycket nu. På jobbet är det inte för många saker, däremot är de som är, otroligt energi- och närvarokrävande… roligt förvisso, men tillsammans med allt som ska hinnas och orkas med på fritiden så blir det faktiskt för mycket sammantaget.

Det är deklarationen, födelsedagsfiranden och familjegrejer, tvätt och packning inför resa i helgen, försöka hinna med att träna så mycket som jag behöver för att må bra… och så är det ju Mannen. Som jag vill hinna vara med…

Men om jag ska försöka göra mig en någorlunda ”sann” bild av alltihop så är det åtminstone så gott som ingenting som är destruktivt eller negativt. Det är bara mer än jag orkar och hinner…

Nu ska jag ta mig igenom den här veckan utan att tappa bort alltför många bollar på vägen, sedan resa iväg och fira mamma som fyllt jämnt. Det blir säkert trevligt att träffa den familjen också, men… jag känner att jag bara längtar tills jag kommer hem igen på måndag, och får vara både ledig ett par dagar och umgås med Mannen i lugn och ro.

Det är nog bra på de allra flesta sätt att både han och jag har ganska fullt upp med sociala sammanhang som vi ingår i var för sig. Det är förmodligen en sund ingång i relationen, att ingen av oss sitter hemma och har tråkigt och väntar på att den andra ska bli tillgänglig… jag tror faktiskt det. Det är absolut också bra att vi bor i samma stad och relativt nära varandra och att vi ganska ofta åtminstone kan se varandra under lunchen.

Snart har vi varit tillsammans i fyra veckor. Det är oerhört kort tid ur ett livsperspektiv… och under den tiden har vi inte haft möjlighet att ses dagligen, ibland inte på flera dagar. Och det är säkert jättebra att det har varit så. Vi hinner inte tröttna på varandras sällskap i alla fall… Och så kanske han hinner bli lite mer trygg, så att det går lättare att prata om sådant som är viktigt som rör oss själva.

Men jag längtar till en känsla av att vara utsövd. Och inte behöva stressa för att hinna med allt som ska hinnas med…

Funderar ibland

på om det verkligen är jag som är överkänslig mot för mycket intryck och mänskliga kontakter åt gången.

Eller om det ändå kanske inte är så att det händer lite ovanligt mycket i mitt liv, för det mesta… mina vänner brukar ju säga det. Att ”runt dig händer det ju alltid en massa mellan gångerna man pratar med dig”…

Jag tror att jag är en sådan där HSP-personlighetstyp. Den extra känsliga sorten. Som å ena sidan är överanpassningsbar, och som å andra sidan inte mår sådär riktigt bra av för mycket intryck…

Och någonstans tror jag att det faktiskt ofta händer mer, både kring och i mig. Än det gör för många människor…

—

Det har blivit fredag kväll.  Jag lyssnar på David Shutrick (just nu), dricker lite cider och äter jordnötsringar medan snön yrblåser ute. Dagen har inneburit ett knepigt slags skapande under förmiddagen, som till slut blev rätt okej och jag kunde skicka ut för en sista kontroll till de berörda människorna (varav de flesta är människor som jag aldrig träffat eller ens sett på bild). Lunch med A, hann med en del prat, och ett varmt ”hej” med Mannen som åt på samma ställe. Eftermiddagen två väldigt olika slags möten, med ett litet tårtkalas emellan. Efter det sista mötet reflektioner över min egen attraktivitet i mäns ögon…

Och sedan jag slutfört de sista uppgifterna övermannade mig en slags fri, gränslös känsla… verkligen improvisation, utan kontroll. Vilket vissa skulle applådera… Och inte var det nu hela världen, för att uttrycka mig så som jag tror att en finländsk vän kanske kunde ha gjort. Men så jäkla rogivande är det då inte när hela överblicken släpper… nåja.

Jag satte mig på cykeln och lät den föra mig till stan, där cidern och en tvåportioners (det var vad som fanns kvar) sushi blev inhandlade. Sedan gick jag till dottern på jobbet för att kolla om det blivit något bestämt med farmorsbesöket under helgen. Hon blev glad som en solstråle över hela ansiktet när hon såg mig… Och jag fick vara lite personlig support till henne, och veta att jodå, den där aktiviteten som jag föreslagit med farmor och hela gänget i morgon blir av.

Så då… nä, nu måste jag nog börja i andra änden. Långt där borta i början av den här veckan…

Där det rådde radiotystnad mellan mig och Mannen. Från söndag till torsdag… då vi inte kunde undvika att nästan krocka på stället där vi båda äter lunch mellan varven.

Och på måndagen tränade jag. Och chattade med den där andra herren, som inte på något vis är någon dumskalle. Men som har en intensitet och framför allt en hårdhet som… jag tror att jag ska akta mig lite från. Men han hjälpte mig helt klart med att få syn på saker kring Mannen som jag behövde se…

Sedan har jag känt mig lite svajig och till och från orolig och lite olycklig under dagarna som gått. Förutom att de har varit rättså fyllda med människor och aktiviteter.

Och så sprang jag alltså så gott som ihop med Mannen igår. Jag hade dottern med mig, och jag hade förvarnat henne om att det fanns en möjlighet att han skulle finnas där… och i stort sett lovat henne att vi i så fall inte skulle stanna och prata.

Men när han och jag nu så gott som sprang ihop… så kunde jag ju faktiskt inte låtsas som ingenting och bara segla vidare. En del människor kan säkert göra så. Men jag är i så fall inte en av  dem. Jag lät dottern segla förbi, men stannade själv och sa hej… och han såg glad och varm ut och småpratade om trivialiteter. Själv kände jag mig stel, spänd och väldigt obekväm… men när jag nu ändå träffade honom kunde jag ju inte låta bli att fråga om han började vara redo att höra av sig, som vi bestämt… Han svarade att han hade tänkt komma förbi hos mig. Jag sa att i kväll skulle jag vara upptagen, och det skulle han också som det visade sig. Så mer än så blev inte bestämt… och jag frågade om han hade tänkt åka ”hem” i helgen, och det trodde han att han inte tänkte göra.

Jag kände att det enda jag ville var att få veta svaret på min fråga, och sedan komma vidare. Vart ”vidare” än skulle vara…

Och jag kände att jag signalerade distans och obekvämhet.

Sedan var det inte mer med det. Dottern och jag åt vår lunch…

Men när jag satt och såg på den väldigt berörande dokumentären om Utöya och den obegripliga Breivik, så ringde Mannen. Och jag var så inne i det jag såg på, så det var vad vi pratade om… så vi hamnade på en mänsklig, varm nivå på något vis.

Till slut frågade jag i alla fall vad han har kommit fram till. Varför han reagerade som han gjorde i söndags, och sa som han gjorde… och han hade (förstås) inte precis kommit fram till något. Han hade försökt att inte tänka på mig sa han, fast det hade inte gått så bra för han hade saknat mig…

Jag klargjorde ändå att det som hände i söndags, och vad det handlar om, är något som vi måste prata om. På riktigt. Att det inte är en bagatell. Att det fick mig att förlora förtroendet för honom… och den där naivt glada känslan för honom. Det förstod han.

Jag sa att jag har förstått att han har rätt ordentligt skadade anknytningsmönster. Han sa att det nog stämde… och att han visste varför. Jag kände att jag inte ville ta det då, i telefon, så jag sa att det ska vi prata om när vi träffas. Men blev någonstans ändå glad att höra att han visste om att, och särskilt varför, det är så…

Fast han tyckte att det kändes som om han hamnade i underläge när jag konstaterade det. Trots att jag var jättetydlig med att hans trasiga anknytningsmönster absolut innebär problem, men att det inte definierar vem han är som människa och inte minskar hans människovärde. Att jag tycker om honom ändå.

Men han gillade verkligen inte situationen. Så han  vände myntet mot mig, direkt… började med att fråga om jag själv hade klart för mig hur jag har det men anknytningsmönstren. Så jag svarade att visst har jag trasigheter med mig från barndomen, men dem har jag sett och har rätt bra koll på. Sedan har jag fått nya skador av relationer som vuxen, och dem har jag inte lärt mig att hantera riktigt ännu… men han var inte ute efter ärlighet. Han ville utjämna balansen eftersom han kände sig i underläge. Vilket innebar att han ville trycka till mig…

Men han var ärlig nog att säga att han kände det som om han alltid hamnar i underläge i diskussioner med mig. Vilket jag uppskattade. För då kunde jag säga att det inte är min avsikt att han ska känna det så. Och efter att jag pressat honom några gånger kunde jag få honom att säga att han hörde och tog in att det verkligen inte är min avsikt… för han var lite taggad och ville gärna fortsätta försöka bevisa för sig själv att jag inte är så ödmjuk som han tycker att jag borde vara, eller: att han hade fog för att försöka kriga med mig…

Jag såg igenom det direkt. Jag har varit där alldeles för många gånger för att inte se det… och han sa själv att kanske är han en sådan där man som jag har pratat om, som blir provocerad och inte står ut med att jag faktiskt på riktigt är så förbannat bra på att argumentera för min sak… och jag sa att nä. Det tror jag att han är för smart för.

Men idag, i lite twenty-twenty hindsight, så kände jag att… jo, kanske. Kanske kan eller vill han inte släppa den där allt-annat-än-konstruktiva driften efter att bara trycka till mig… med lite otur kommer vi att fastna i hans behov, men fullständiga oförmåga, att ”vinna” över mig. Risken finns nog faktiskt. Och jag vet, av erfarenhet, att försöker han för många gånger att ”få rätt” utan att ha minsta lilla fakta att komma med, så… kommer jag att tappa respekten för honom.

Kanske. Men där är vi inte nu. Nu finns det fortfarande… öppningar. Och jag kan välja att redan nu acceptera att det kommer att bli drygt och segt och irriterande och energikrävande meningslöst. Men… jag väljer att inte göra det.

Visst, det oskuldsfulla och fina försvinner. Men det finns åtminstone viss potential för att det skulle kunna ersättas med… annat.

Vi pratar lugnt. Mjukt. Även när vi bråkar. Typ. Och jag gör det mest för att jag har förstått att han inte ”tål” annat, men även för att det stämmer bättre med min egen självrespekt.

Och någonstans känns det som ett fall framåt att han står kvar även när samtalet blir på sätt som han egentligen inte står ut med. Och att han väljer att möta mig. Även om det är på ett mer destruktivt än konstruktivt sätt.

Igår ville han inte alls förstå mig. Han ville bara vinna. Men han lyssnade också… jag hörde, kände, att mina ord om att man måste ta reda på vad det är man vill åstadkomma med att ta en fight: vill man trycka ner den andra för att slippa känna sig nedtryckt själv, eller vill man faktiskt mötas och förstå varandra… de orden nådde faktiskt fram till honom. Åtminstone den här gången. Risken är nog mer än 90% att han kommer att falla i ”jag vet fanimig inte vad jag pratar om men jag ser att jag bara förstör och fattar inte varför”-fällan… men i nuläget har jag i alla fall en viss beredskap för att ge honom chansen.

Han är en man med många flykt- och manipulationsbeteenden. Han inser att jag har börjat genomskåda dem. Och det verkar som om han någonstans mest tycker att det är lite skönt… att det blir mer down to business.

(Värst så full jag var av englesiska uttryck idag då, ursäkta ursäkta… )

Jag tror att hans jätteusla anknytningsmönster har en bas i något som handlar om: se mig, se vem jag är,  genomskåda mig och finns kvar ändå…

Och åtminstone till någon nivå är jag beredd att göra det.

Trots att han inte ens kunde hålla med mig om att det blir direkt korkat om jag ska sitta och hålla med honom när han kritiserar mig utan att han ger ett enda exempel på vad det är han kritiserar.

Han är en man utan tydlig bas. Jag tror att han är en i grunden ganska schysst kille, men som så oerhört många andra människor är basen i honom väldigt flytande… den flyttar sig, beroende på var han uppfattar att jag befinner mig.

Jag frågade honom om han inte har känt oro under de  här dagarna för att jag ska ha tappat intresset. Det sa han att han hade. Men jag gissar att hans förträngningsmekanismer inte riktigt tillät honom att tänka den tanken ända ut…

Hur som helst så ville han väldigt tydligt ha mig ännu mer än tidigare. Han ville möta mig, han hade släppt både tankar och ord om att han är osäker eller inte vågar säga något mer bestämt om vad han vill… och jag vet inte riktigt hur jag ska tänka. Han är en kille som känner sig ensam ganska ofta… en kille med många kompisar och förmodligen några vänner också, men en kille som inte egentligen släpper någon annan nära på riktigt. Eventuellt har han aldrig gjort det tidigare… så nu får jag ta hela hans livs frustrationer, önskemål och behov. Det vimlar trots allt inte av människor som (som jag) verkligen vill se och vara äkta med andra… det verkligen anti-vimlar av dem, nuförtiden. De finns faktiskt egentligen inte alls. Men bara för att jag finns och är som jag är, så finns det ändå en gräns för hur mycket jag är beredd att bära andras bördor i stället för att de tar hand om dem själva…

Men än så länge vill och orkar jag. Innan vi la på var vi mer ärliga och nära än vi varit tidigare… och det känns ändå någonstans… friskt. Jag kände en ansats i magen av… förälskelse. Den där som finns på riktigt. Kanske beror den enbart på att vi har varit nära och hunnit vänja oss lite vid varann. Ganska troligt beror den i alla fall till ganska stor del på just det. Men… kanske är det vad kärlek är? Att vänja sig, och därmed bli mer trygg?

Idag lunchade jag med A, och Mannen var där. Vi hejade på varann. Det fanns värme mellan oss. Jag kände att han var nära att ta i mig när han gick förbi… och han var fin. Mer korthårig, och minst lika fin som tidigare.

Den här mannen innebär problem. Precis som alla män jag någonsin kommit nära, och de flesta av dem jag haft på lite håll också. Män tror att relationen till kvinnor måste handla om en kamp på något vis. För de flesta män är ”kampen” liktydig med den sexuella attraktionen… och det är den sexuella attraktionen som är hela basen för en eventuell relation med en kvinna.

För mig är det en så patetiskt simpel bild av relationen mellan könen så att jag oftast inte ens orkar tänka på det. Vilket är huvudskälet till att män har känts totalt ointressanta under väldigt lång tid… jag orkar inte hantera deras skeva och mer eller mindre destruktiva behov och bild. Kanske kommer jag inte att orka med det med Mannen heller.

Men just nu… än så länge… så frågade jag honom om han ville att jag skulle hälsa på på vägen hem idag. Det ville han väldigt väldigt mycket, men han skulle få besök av ett gäng kompisar och de skulle parta ihop i kväll… helst ville han komma till mig när de gått, fast det nog skulle bli sent… men jag svarade att det var helt okej. Det var nog faktiskt vad jag ville, behövde… men nu hade jag i alla fall… tagit någon slags flickvänsansvar… Utan tvekan vill han träffa mig. Kanske handlar det framför allt om sex… men där vi är nu så stör inte heller det mig. Det är faktiskt helt okej. Jag förstår att han är någon slags förälskad i mig, han är ”fast” för mig på något vis, och med den tryggheten är det rätt okej för mig att utveckla både sexbiten och andra delar som innebär att vi blir bredare, vidare människor för varandra.