Känsloinventerar: värme

Häromdagen när jag gick till jobbet cyklade en närstående man förbi mig, och vände sig om sedan han cyklat förbi för att med ett stort leende säga ”hej!” till mig. Hade han inte vänt sig om hade jag aldrig ens fattat att det var han.

Värme.

En annan dag, när jag var och sjöng med kören, var herr U så uppmärksam på mina reaktioner att jag bara knappt hann antyda dem innan han kommenterade eller bemötte vad jag sagt eller gjort. Jag, van att inte höras eller synas, noterade knappt att han inte bara hade sin uppmärksamhet riktad mot mig, utan att han också inför alla andra visade att det var så… Nu är jag ju inte den enda som får hans odelade uppmärksamhet vid ett eller annat tillfälle. Och jag vet att han inte har extra varma känslor för mig, det handlar inte om det.

Men att få en mans uppmärksamhet överhuvudtaget. Det lämnade värme i min själ.

(När jag har försökt tänka lite djupare kring just U, så har det blivit tydligt för mig att jag verkligen inte alls skulle vilja att han känner något varmare än så för mig. Jättemycket på riktigt.)

Härom natten drömde jag om mannen som finns i min dotters omgivning. Han som inte i första hand faller för kvinnor, som är en av de mer narcissistiska och självömkande människorna i våra liv… han som har pratat med och om mig i respekterande, seende termer. Han som, när vi sågs för första gången på jättelänge härom veckan, kramade mig så länge att jag inte riktigt visste hur jag skulle hantera situationen… den där mannen som det är fullständigt omöjligt att boka in gemensamma saker med, för att han absolut inte klarar av att bestämma något.

Den där mannen som utan tvekan berör något i mitt inre som i stort sett ingen annan man gör just nu.

Han som är varm, mänsklig, seende… och som samtidigt har så fullt upp med att tycka synd om sitt eget offerjag att man ofta undrar om han någonsin egentligen ser någon annan än sig själv.

Den där mannen som berättade om sina senaste relationskatastrofer för min dotter med de inledande orden: ”säg inte det här till någon annan – förutom din mamma”. Varpå min dotter sa till honom att hon hade velat att jag hade varit där, för att jag hade förstått och kunnat ge bra reflektioner…

Han, den där killen… som jag når på någon känslomässig nivå, och han når mig. Jag vet att det är ömsesidigt.

Han som är en av de män som, tyvärr, har förmågan att manipulera min dotters känslor med sitt på-och-av-viktiggörande av henne. Vilket enbart i sig gör att jag förhåller mig lite distanserat och rationellt till honom. Det tror jag att han inte har en aning om. (Plötsligt slår det mig att jag nog borde ta en ordentlig night on the town med honom, för att dryfta bland mycket annat just den saken.)

Nåväl. Det är en man med mycket värme i sin själ. Men med fullständig oförmåga att fokusera, att på riktigt fatta hur andra känner och att överhuvudtaget åstadkomma konstruktiva saker för sig själv. En osedvanligt konflikträdd man. Med en självkänsla som kanske i bästa fall ger sig till känna tre gånger om året, eller så.

—

Jag är pissless på ”relationer” på en massa olika sätt och av minst lika många orsaker.

Såpass less att jag på något plan faktiskt ignorerar att mina interaktioner med människor omkring mig handlar om just det: ”relationer”.

Det är ett intressant fenomen som förtjänar att granskas i alla fall litegrann närmare.

—

Idag gick jag och hälsade på min enda riktigt djupt älskade människa på hennes jobb. Ja, min dotter alltså, ifall det inte var uppenbart.

Hon såg inte alls så glad ut som hon brukar, över att jag dök upp. Hon såg faktiskt direkt febrig ut.

Även utöver att hon inte såg frisk ut så verkade hon inte alls vara i sitt esse. Inte ens när hennes pojkvän dök upp, och han och jag surrade en god stund om hans jobb (jag berättade för honom att hans chef hade beskrivit honom och hans insatser i väldigt goda ordalag) såg min rara dotter nämnvärt mycket gladare ut. Snarare tvärtom, eller så. Hon mådde helt enkelt inte särskilt bra alls.

När pojkvännen gått vidare småsurrade jag glatt med henne lite. Men frågade också om det hade hänt något idag eller de senaste dagarna som gjorde att hon inte var glad. Jag vet helt enkelt av erfarenhet att det vanligtvis är just så. Och, som vanligt, sa hon att nää, det trodde hon inte…

Min dotter är utan tvekan en av de klokaste och mest konstruktivt tänkande, och görande, människorna som jag känner. Hon är bara lite drygt 20 år gammal, och hon klarar av att hantera sig själv och situationer i sitt liv som säkert 99,8% av de människorna som borde vara kloka för att de har levt mer än 40 år, inte ens nästan klarar av. Ni tror säkert att jag skryter upp henne bara för att hon är min dotter. Men jag lovar, så objektivt som jag kan (och jag kan vara jävligt objektiv!!): om min dotter hade varit min vän eller släkting medan jag växte upp, så hade mitt liv idag varit väldigt mycket… större.

Hon förtjänar inte bara en, utan ganska många egna rader. Faktiskt minst ett helt inlägg. Eller flera, faktiskt, ut flera olika perspektiv.

Ett av perspektiven handlar om min enorma tacksamhet över att den där ungen som jag verkligen har slitit livet ur mig för att försöka påverka till att bli en människa som ska klara sitt liv när hon blivit en egen vuxen människa, har visat sig besitta sådana enorma resurser, förmågor och medvetna viljor att åstadkomma just det som jag har jobbat för. Dessutom på sitt alldeles egna sätt. Kan det bli bättre än så?? Nej, jag tror inte att det kan det, faktiskt.

Jag önskar att jag kunde beskriva henne som förebild, så att väldigt väldigt många människor kunde se och lära lite av henne. Hon är, med sitt sätt att hantera och leva sitt liv, på väldigt många sätt en mycket bättre ”role model” än jag är. Mycket för att jag verkar ha fått en hel massa förmågor och egenskaper gratis som jag likförbannat inte har förmågan att hantera så att resultatet blir det bästa, medan min dotter inte alls har lika mycket gratis men ändå åstadkommer så ofantliga saker med det hon har – ja, hon förmår faktiskt mer än hon kan och har.

Hur många människor gör det???

Som vanligt halkar jag iväg från ämnet. (Även om det den här gången kändes som ett viktigare och mer värdefullt sidospår än vanligt.)

—

När jag befann mig på min dotters jobb, och när jag hade gjort vad jag kunde för att få hennes pojkvän att ta till sig att han gör ett bra jobb som bland annat hans chef är väldigt nöjd med, så kom en av dotterns chefer och sa ”hej!” sådär glatt som han och jag faktiskt alltid hälsar på varann. Han är… inte världens mest socialt kompetenta man. Vilket nog få skulle tro, utifrån den rollen han har. Men han kan vara jättebra på att prata med sina kunder när han inte jobbar… Och då företrädesvis, eller kanske uteslutande, med män.

Men idag valde han att närapå tvinga sig till att sätta sig bredvid mig.

Jag kände mig gladare och mer socialt intresserad än på ganska länge. Ett faktum som jag redan hade reflekterat lite över. Men visst, i mig finns numera en grundinställning som handlar om att folk kommer att finna mig ointressant. Så det var inte med några högre visioner som jag gick med på att försöka prata med honom.

Och ärligt talat kändes det inte givet att han satte sig bredvid mig för att han faktiskt ville prata med mig.

Men när jag nu i efterhand tänker på saken så gick det faktiskt inte att tolka honom på något annat sätt än att det var precis det som var hans avsikt.

Ibland får man trimma sina egna tankar i efterhand…

Min dotter har jobbat där ganska länge. Jag har pratat litegrann med den här chefens fru, som min dotter uppfattar som mer av en ”chef” än den här mannen. Frun… har sina sidor. Varav en del är sådant som jag kan förstå, ur perspektivet att jag är gammal nog att både ha egna och andras erfarenheter av hur det kan vara att chefa över den slags verksamhet som de gör.

Men den här manliga chefen har kompetensen inom det område som min dotter arbetar. Han ger så gott som ingen feedback alls till min dotter. Vilket (självklart!) frustrerar min dotter en aning…

Människor är som de är.

De flesta av människorna är inte ens i närheten av vad de borde vara, i den roll som de har givits eller (oftare) har tagit på sig.

Han ville uppenbarligen i alla fall prata med mig, när han nu valde att sätta sig bredvid mig. Jag tänker inte beskriva varför det var uppenbart, bara säga att det var det. Så jag surrade på med honom.

Vad ska jag säga om det samtalet…

Han var osäker. Och blev inte mindre osäker efterhand. Men han uppfattade att jag… bjöd till. Ville väl. Han ville prata med mig. Trots att han förmodligen kände sig som den lilla ungen som satt och blev uppstyrd av syokonsulenten, eller något… Jag har börjat förstå att en del människor blir stressade av att man frågar dem om deras tankar, åsikter eller liv. Vissa känner sig tydligen… jag vet inte, angripna, eller något sådant. Det vanligaste är nog att man blir smickrad och känner sig sedd, men det finns alltså den andra varianten (som jag tror är vanligast hos män).

Nåväl, vi pratade på en god stund i alla fall. Tills någon kom och behövde honom för något. Men inte ens när han var på väg att gå därifrån så ”klippte” han bara, utan han tog sig tid att prata klart.

När han gått vidare, var min dotter, som jobbade strax intill, jätteglad igen… Över att hennes chef hade pratat med mig. Hon sa att sådär många ord som han sa till mig under den stunden sa han knappt på en vecka till henne… Han går visst ganska mycket i sina egna tankar när han jobbar. Hon sa att hon var glad över att det var mig som han hade valt att prata mer med av hennes familj, hon trodde att det hade blivit pinsamt om det varit hennes far i stället för mig… Det spelar mindre roll. Men jag förstår att hon blir glad när hennes jobbarkompisar, och kanske särskilt chefer, visar intresse och positiva vibbar för hennes närstående.

Och själv blir jag också väldigt glad. Jag tycker att jag är… tja, lite annars jämfört med många andra i min ålder och roll, och när jag är med dottern så är jag mig själv och då kan det ibland kännas som om de omkring henne uppfattar mig som lite udda. Så därför blir jag verkligen glad att de verkar gilla mig, verkar vilja lära känna mig.

Värme, helt enkelt.

Det har varit mycket jobb med enskilda personer under veckan. Mycket ”relationer” blir det ju då. En del lite mer dynamiska situationer. Och när jag var på väg hem från jobbet igår stannade en annan kollega som också var på väg hem, och pratade på som bara den med mig. Det är en människa som jag respekterar och gillar lite mer än många andra. Men jag tror att det faktum att jag ändå verkligen noterade att det gjorde mig glad att kollegan valde att stanna och prata med mig, är något lite… nytt.

Jag är på sätt och vis en ganska kräsen människa. Jag blir inte tacksam över att vem som helst vill prata eller umgås med mig, jag har inte det bekräftelsebehovet. Samtidigt har jag under största delen av mitt liv haft väldigt lätt för att gilla människor, nästan hur de än är (utom om de är våldsamma eller elaka). Mitt hjärta är alltid öppet, som utgångsläge… fast numera innebär inte det att jag tar folk ända in i hjärtat för det. Jag har en reservation, en beredskap för att bli besviken, för det blir jag nästan alltid…

Det finns en del mänskliga sidor som jag har extra svårt för. Bland dessa finns det där narcissistiska, självcentrerade och bekräftelsesökande beteendet… jag har svårt att förstå människor som är så. När jag tänker djupare på saken så förstår jag att det kanske kan vara så att min bakgrund ändå har varit såpass trygg att jag inte har behövt få ett så stort underskott på bekräftelse och uppmärksamhet att jag har behövt den där sidan… jag vet inte. Men under ett ganska långt tag nu så har jag verkligen känt direkt irritation mot det där bekräftelsesökandet som nästan alla människor har i dagens samhälle. Att den irriterar mig beror förstås på att jag inser att en människa som hela tiden söker bekräftelse för egen del, egentligen aldrig ser någon annan. Så handlar det om en människa som jag gillar och skulle vilja komma närmare, så tar det ju tvärstopp när jag märker att människan är sådär narcissistisk lagd; jag förstår ju då att jag aldrig kommer att kunna bli viktig eller intressant för att jag är just jag, för den människan… det blir lite som en sorg för mig. En förlorad möjlighet i form av en relation, som jag inte kan påverka eftersom hindret sitter hos den andra.

Den allra senaste tiden har jag dock fått tillbaka mer av fördragsamheten med den där sidan. Det har varit lättare att bara acceptera att jag får ta det lilla jag kan få i relationer med sådana människor, att det är sorgligt att det inte går att komma närmare men att jag ändå inte kan påverka det.

Igår kväll chattade jag under några timmar med en tidigare kollega. Vi pratade mest musik, och hann komma in litegrann på relationer när det var dags att avrunda för att sova. Det är en man som… är väldigt skärpt, på alla vis, ser bra ut, är trevlig. (Och lycklig sambo förstås, bara för att göra den saken klar! )

Jag behövde verkligen ett samtal av det slaget, med en man. Jag har fått lite överdoser de senaste åren av män som tycker sig ha rätt att prata sex med mig utan att känna mig, och som inte alls vill prata känslor i övrigt eller om hur livet ser ut. Män som vill prata (eller utöva) sex med en, som tycker sig ha rätt att invadera en med sina sexuella fantasier, har ofta samtidigt en attityd till det mesta i livet som handlar om att deras livssyn är Sanning. Säger man till en sådan man att man inte vill prata sex med honom eftersom man inte har en nära relation, så får man ofta höra, med ett förvånat tonfall: vad då, är du pryd eller… Sådana män förutsätter att de har rätt till allt de försöker skaffa sig eller har fått i livet. De blir lätt ganska kränkande i mötet med andra.

Så det var fint att prata med den här mannen som… är som männen jag träffade när jag var yngre var. Människor i första hand, inte ”könsvarelser” från den ena planeten som tror att kvinnor kommer från en annan planet. Samtal där det finns integritet och en självklar inställning att den andra vill behandlas med lika mycket respekt som de själva vill.

Värme.

Och jag tror att… jo, det är bra för mig när människor, och kanske i synnerhet män, tar kontakt med mig, vill prata eller umgås. Jag behöver den värmen som det ger. Samtidigt är det nog ungefär vad jag klarar av… när jag tänker mig in i en situation med ett förhållande med en man, så känner jag att den graden av närhet blir mer än jag orkar med. Jag anpassar mig för lätt efter andras känslor eller (oftast) outtalade förväntningar, och tappar lätt bort mina egna behov i det… och människor är nu en gång för alla skapade så att all interaktion handlar om att ta för sig, att försöka skaffa sig det man vill ha ur situationen eller relationen.

Så jag behöver den där lagoma värmen i kortare möten med människor (ja, när det handlar om personliga möten förstås, i jobbsituationer är det inga som helst problem med mycket umgänge). Jag är tacksam över de där små pustarna av värme som andra ger mig. Jag tror att de hjälper mitt hjärta att tina, i lagom takt…

Hej på er

ni som faktiskt fortfarande orkar surfa förbi här fast jag verkar ha glömt bort att jag har en blogg… Kram på er.

Jo, jag har faktiskt nästan glömt att jag har en blogg.

Jag har bloggat i nästan sju år.

Under största delen av den tiden har bloggen betytt… nästan lika mycket, ibland mer, än det där fysiskt närvarande livet som ganska många fortfarande tycker är det som man borde befinna sig i för att få räknas in bland de ”riktiga” människorna.

Igår när jag gick hem från jobbet slog det mig att bloggen inte längre är en självklar del av mitt vardagsliv. Och att det är… lika konstigt som om jag hade glömt bort delar av det liv jag lever i den fysiska vardagen.

—

Vi är alla olika.

Jo – vi är alla olika.

Glöm inte det.

Var inte heller rädda för det.

—

En nära vän har cancer. Har opererats för tredje gången på 1½ år nu. Vi pratade i telefon strax innan jul, samtalet bröts av nättäckningsskäl, men jag hann få veta att han skulle opereras här i januari.

Ursprungscancern är inte så dödlig, men den har spridit sig och blivit av ett slag som det är rätt hög dödlighet för. Han har inte desto mindre, och lite till min förvåning faktiskt, hållit fast vid en positiv inställning till sin överlevnad. Jag är inte alls säker på att inställningen gör varken till eller från när det gäller på riktigt dödliga sjukdomar. Men jag är glad, och hoppas in i själen, för var dag han lever vidare.

På Alla hjärtans dag skickade han ett sms med kramar och ”du är en kanontjej!”, från en sjuk vän… det var just inför nästa operation. ”Nu är jag trött på att må dåligt, nu vill jag bli frisk!”, och jag svarade att jaa, nu är det verkligen dags att du blir frisk…

Jag har, precis som han, inte riktigt tagit till mig hur det skulle vara om han faktiskt inte överlever detta.

Vi ses inte så ofta sedan både han och jag bytte jobb. Någon gång per år har det väl varit, kanske några. Men värmen mellan oss är stabil.

Jag vill prata med honom, helst träffas, och få höra hur det är. Men det är han som är sjuk, så det är han som får styra utifrån vad han orkar och vill. Han skulle höra av sig nästa vecka, skrev han… vi får väl se hur han mår då.

Rätt vad det är så står jag förmodligen inte ut med att passivt vänta vid sidan av. Jag tror inte att jag står ut med, om han bara blir sämre, att låta bli att gå in och finnas där, fast han kanske tycker att det är obekvämt att visa upp sig så utan kontroll och trasig som man faktiskt blir i hans situation. Jag är fantastiskt bra på att anpassa mig till hur människor mår och vad de förmår när läget är riktigt, riktigt illa, har jag lärt mig om mig själv.

Men jag ska försöka fortsätta att inte ta ut någon sorg i förskott. Ringer han inte nästa vecka så ska jag skicka ett sms, och i värsta fall kräva att få våldgästa.

Han är inte ensam, det är inte det. Och vi är på oerhört många sätt väldigt olika som människor. Han är av den sorten som tror att alla andra fungerar som han själv, så det är bara när det råkar vara så som han förstår andra. Men trots att vi faktiskt ganska sällan når varandra i våra samtal, så delar vi en förmåga att känna värme för andra som är ganska ovanlig hos människor idag.

—

De undersökningar och faktiskt fysiska komplikationer som jag har varit med om den senaste tiden har… väckt saker i mig.

Ganska länge har jag omedvetet tagit till mig att framför allt män i alla åldrar i olika sammanhang har behandlat mig som av den passé sorten. Inte bara när jag är tillsammans med min (unga) dotter och hennes kompisar. Män som vet lite om vem jag är och hur jag fungerar känner sig för det mesta hotade av att jag inte är sådär kvinnligt undfallande, servande och inställsam mot män som man måste vara för att räknas. Män som inte känner mig… ja, jag vet inte om de faktiskt tycker att jag är gammal och ful, eller om jag omedvetet ändå signalerar att jag inte lever för att tillfredsställa Mannen. Jag är faktiskt inte ens femtio, och det finns kvinnor som är bra mycket äldre än så som hittar nya förhållanden eller blir betraktade som attraktiva av män. Men där jag lever behandlar nästan alla män mig som… en osynlig möbel.

Och det påverkar till slut ens självbild.

Jag tycker att det är ganska skönt att slippa bli ”uppvaktad” av överkänslostyrda män som har helt andra agendor än respekt, medmänsklighet, värme. Mänsklighet.

Men det är klart, när man i stort sett alltid bemöts som ”totalt ointressant som kvinna” så gör det inte att man försöker extra, precis.

Jag blir lite ledsen när män behandlar mig som om jag vore deras döda mormorsmor. Det blir jag. Fast i grund och botten påverkar det inte min bild av vem jag är och vad mitt liv handlar om. Det gör bara att jag helt släpper fokus på ”att hitta någon att leva med”.

Det som känns lite mer sorgligt är att det stärker min bild av… att de flesta människor är ganska ointelligenta. Ganska… djuriska. I ordets negativa bemärkelse.

Men samtidigt har allt detta med min egen kropps åldersdefekter, och framför allt hur ”vården” har förhållit sig längs den vägen, gett mig en starkare känsla av att: jag är JAG. Och jag bestämmer över vad som ska hända med mig, så länge som jag inte lider av någon dödsallvarlig sjukdom som gör att jag blir tvungen att överlämna mig i vårdens händer.

Jag menar inte alls att jag misstror vården eller tycker att de som jobbar där inte är att lita på. Verkligen inte alls. Snarare tvärtom faktiskt, det känns lite besvärande att de så väldigt gärna vill ”åtgärda” mina (för mig) knappt märkbara bekymmer, när jag vet hur många det är som inte blir tagna på allvar och inte får de behandlingar de behöver. Jag vet inte om det är min initierade frågvishet som på något vis appellerar till något hos doktorerna… flera erfarenheter säger mig att ”akademiker” får bättre vård än icke-akademiker, helt enkelt för att vi pratar doktorernas både verbala och sociala språk. Det stör mig, faktiskt. Jag är av den där sorten som på riktigt tycker att människor har exakt lika värde och ska behandlas därefter.

(Det kanske kan låta paradoxalt för den som har stört sig på mitt sätt att beskriva människor i kategoriska termer. Men kategoriserar gör jag bara när jag försöker förstå hur ”människor” fungerar, som kollektiv betraktat, och särskilt när det gäller sådant som jag inte känner igen mig i och därför vill försöka förstå.)

—

Jag lever ganska mycket i ett mentalt tillstånd där andra människor inte finns mer än resten av den fysiska världen. Ibland får det mig att undra om jag håller på att bli senil eller något annat mindre önskvärt tillstånd. Kanske mest för att jag inte känner igen mig.

Men ibland, när jag försöker vara en schysst kompis till mig själv, tänker jag att jag är en kanske lite mer känslig människosort än snittet. Och att jag har fått några kok stryk av andra människor som är lite för hårda för att sådana som jag ska orka hålla dörren öppen och låta människor komma mig nära.

Att det helt enkelt är en ganska naturlig effekt av hur mitt liv har råkat gestalta sig.

Samtidigt vet jag att det har inneburit att jag har blivit en mer försiktig människa. Mer rädd, faktiskt.

—

”I´ve put my trust in you
Pushed as far as I can go
For all this, there´s only one thing you should know…

I tried so hard, and got so far
But in the end, it doesn´t even matter
I had to fall, to loose it all
But in the end, it doesn´t even matter…”

—

Jag har vänner som säger saker som att ”det är inte sakerna man gjort som man ångrar, utan det man inte gjort”, och ”baksidan av myntet med att känna sig stark, framgångsrik och oövervinnerlig, är ångesten och självtvivlet när allt inte går som man trott eller tänkt”. Fast poängen är att man ska leva med att må skit mellan varven för att det är så himla viktigt och rätt att känna sig som Världens Frälsare under annan tid.

Och jag säger: nä.

Klyschor hit och klyschor dit, ”folk som vill kontrollera sina känslor är bara rädda för att Leva” och blaha blaha… jo visst. Vi som inte tror på ett känslostyrt liv utan en fot i verkligheten, vi är nog många gånger rädda för det som vi har erfarenhet av att livet kan drämma oss i ansiktet med om vi förlitar oss på den så kallade ”magkänslan”. Men vi kan lika gärna vara födda med en icke-rädsla för att se och sätta ord på även de mindre snygga sidorna av livet, hellre än att ljuga oss själva blå för att få stanna kvar på ett rosa moln där verkligheten inte ryms.

Men det är verkligen inte populärt på en enda punkt.

Idag var jag på en sammankomst där de som pratade var väldigt ”roliga”. De sålde in sig själva (och sina tjänster) på det typiskt amerikanska, publikfriande sättet som för mig alltid blir så uppenbart bekräftelsehorande och ångestdrivet när det kommer ur svenska munnar. Jag tappar snabbt förtroendet för människor som så uppenbart fiskar efter ”publikens gillande” och, när de tycker sig ha fått den, vanligtvis inte kan hejda sig utan går över gränsen i sitt privata bekräftelsefiskande.

Jag trodde att de flesta såg igenom sånt.

Men bredvid mig satt en kollega med liknande bakgrund som min. Kollegan skrattade inte, enligt traditionell svensk återhållsam roll, på de ”rätta” ställena, visade inte att h*n föll för tricken. Jag skrattade när jag tyckte att det var roligt, men såg igenom alltihop samtidigt. Och efter en stund sa kollegan: ”de verkar ju vara bra”.

Så det svenska sättet är att aldrig visa att man uppskattar det man ser. Men att i stället gå rakt i alla försäljarfällor… jag blir så trött.

Det finns säkert ganska många som uppfattar mig som lite naiv, lite ”underlägsen”. Eftersom jag skrattar när jag tycker att något är kul, och visar medkänsla även med dem som jag vet spelar för att få sympati. Det är nog bara vissa som har jobbat med eller på annat sätt befunnit sig närmare mig som inser att jag inte spelar svårfångad – men är ytterst vaksam och analyserande medveten om vad det är som händer. När det kommer till kritan är jag så svårflörtad att man nog nästan kan säga att jag inte är flörtbar överhuvudtaget. Det är så man blir när man inte primärt är känslostyrd.

Jag är så himla tvärtom mot hur man ”ska” vara.

Så jag kan lika gärna fortsätta att befinna mig i en mentalt ganska frånvarande position, i relation till människor.

—

”Men säg mig
hur ska
du och jag
kunna veta

Om vi funnit våra rätta?
När ska man sluta leta?”

sjunger David Shutrick i låten ”Finland”.

Och jag tänker att… hur länge sedan är det som jag var med i klubben för dem som faktiskt letar?

—

Jag har konstaterat att det både är ganska skönt och lite sorgligt att jag helt har släppt jakten. Det är inte omöjligt, snarare ganska troligt faktiskt, att jag inte kommer att leva i ett förhållande mer under det här livet. Jag har insett att de grundläggande egenskaperna och drivkrafterna som jag behöver att en man har för att han ska bli intressant för mig, är så sällsynta att det är väldigt troligt att jag inte kommer att hitta någon som har dem. Män i min ålder har numera så fullt upp med sitt privata balanserande av den gamla mansrollen, den där som innebar att en man blir firad och uppburen för inte-särskilt-märkvärdiga insatser eller egenskaper om man bara råkar vara född till Man, med den nya mansrollen som innebär att en man bör försöka vara jämställd med kvinnor på all de där sätten som de männen inte har lärt sig eller förstår, att de faktiskt inte riktigt går att nå. De känner sig konstant underlägsna och som om de slår knut på sig för kvinnor utan att få den bekräftelse som de tycker att deras krumbuktande förtjänar (fast de inte gör mer än kvinnorna), så de pendlar friskt mellan att visa sin osäkerhet på ett överdrivet sätt och att förnärmat kompensera för det genom att hata alla kvinnor som inte underordnar sig deras underordnande. Jesus, hur lite värda måste vi bli, vi människor, för att kunna interagera med varandra utan krig… tröttsamt blir det. Destruktivt och ointressant.

Det jag önskar mig i samspelet med människor, oavsett kön, vet jag ingen annan som förstår och håller med om än min dotter.

Visserligen är hon en ganska lättpåverkad människa, med två väldigt dominanta föräldrar och andra vuxna omkring sig, men jag tror faktiskt att hennes analyser, beskrivningar och uttryckta värderingar när det gäller samspelet med andra människor kommer inifrån henne själv.

Det är en stor tur och lycka för mig att just min dotter har blivit en människa som vill ha ärliga, äkta relationer med andra. Att det är just min dotter som är den där enda människan.

Visst hade både hon och och jag önskat oss att vi hade fler omkring oss som delade den känslan och bilden. Det hade förstås varit en ännu större lycka. Men med tanke på åt vilka håll min dotter tidigare har försökt styra sin utveckling, så är jag faktiskt på djupet tacksam över att det är som det är.

Jag kunde ha varit helt ensam. Det kunde ha varit så att den enda människan som jag älskar förbehållslöst, dvs min dotter, var lika fejkad och ytlighetssträvande som t ex min mamma. Eller så gott som alla andra människor som finns omkring oss.

—

Under väldigt lång tid har jag känt att det liv jag lever misstämmer så kraftigt med min bild av hur mitt liv ”ska” vara, att jag bara har känt mig vilsen, bortglömd, i väntan på att något eller någon ska hända så att jag halkar tillbaka på det rätta spåret igen. Jag har känt mig ganska… hjälplös. Verkligen i väntan på vad då.

Det gör jag fortfarande, i ganska hög grad. Men allt det här med kroppen som inte fungerat som den borde har på något sätt fått mig att… komma närmare att acceptera att det här är det liv jag har nu. Och det är inte nödvändigtvis fel eller sorgligt. Det mest bara är.

Och det innebär att jag måste låta bli att lyssna på hur de jag har omkring mig tror och tycker att man ska forma sitt liv för att vara en lyckad människa. De flesta vill ha något helt annat än jag vill, det är lätt för mig att se, men eftersom jag vill träffa både vänner och en man så har jag försökt förhålla mig till hur andra uppenbarligen fungerar.

Nu går jag ännu längre ifrån att anpassa mig efter den förväntade rollen. Det är kanske dumt. Och kanske det enda rätta. Vi har ju, var och en av oss, såvitt vi vet bara ett enda liv att leva. Det livet vill vi leva i relation till andra människor. Men kanske inte så att vi försöker göra oss så lika andra människor att vi förlorar oss själva, i strävan efter att få höra till.

Vill verkligen

skriva. Vill.

Har en hög funderingar som jag skulle vilja och behöva sätta ord på.

Men orkar inte ens starta datorn. Skriver det här i mobilen, och man skriver helst inte mycket med mobilen eftersom tangentbordet är minimalt och det blir fel bokstäver hela tiden.

Kanske i morgon.