Det har varit en vecka med rätt tung bottenkänsla. Av flera orsaker, både fysiska, hormonella, känslomässiga, relationella och praktiska. På de flesta plan, helt enkelt.
Men jag har överlevt.
Vet inte var jag kommer att landa till slut. Men jag lever i alla fall. Och det är ändå… något.
En av strategierna jag har använt för att orka med denna vecka är att be mina vänner att spela ett mobilbaserat spel med mig. När inte tillräckligt många nappade direkt så skickade jag ut en inbjudan till vem som helst att spela med mig.
Jag har spelat med kanske ett tiotal människor som jag inte har känt. De flesta har jag vunnit brutalt över, och vi har inte kommunicerat under spelet.
Men den okända som nappade på att spela med okända jag härom dagen, visade sig vara lika snabb och lika “skärpt” i spelet som jag. Vi var helt enkelt väldigt jämna. När jag vunnit första omgången med liten marginal så skickade jag en kommentar om det. Vi spelade en omgång till, och han vann med samma marginal som jag vann första gången.
Vi konstaterade båda att… det kändes kul. Att vi var så jämna. Att vi ville spela igen, senare.
Och så skickade vi en och annan liten kommentar till varann under arbetstiden, medan vi väntade på att ha tid att spela igen.
Han signalerade… intresse. Förmodligen i ungefär samma grad som jag gjorde tillbaka.
Och så blev det fredag kväll, och båda laddade för att spela igen.
Och det gjorde vi. Men framför allt skickade vi meddelanden till varann… tills jag kände att “det här tar för mycket kraft”, så jag föreslog att vi skulle chatta via datorn i stället.
Så då gjorde vi det.
Inledningsvis bad han om ursäkt för sig själv mer än jag kände var rimligt eller befogat. Så jag sa ifrån om det: sluta förringa dig själv.
Sedan pratade vi… på ett sätt som jag inte tror att jag gjort sedan jag “träffade” exet.
Jag trodde att han var mycket yngre än jag. Men när han vågade fråga om min ålder, visade det sig att vi var i princip jämnåriga…
Överhuvudtaget verkade det som om vi var i samma “läge”. Båda singlar, båda intresserade av att hitta den där som vi vill leva med…
Hur otippat är inte det?
Jag “träffade” exet på en chattsida som ganska få ens visste om att den fanns, då för snart 14 år sedan. Ingen vet förstås vad som händer eller hur det blir med den här killen, men han känns ovanligt rätt… och jag är numera fruktansvärt kräsen. Jag avfärdar allt och alla på ett oerhört tidigt stadium. Den här killen har klarat sig förbi en hel drös av mina varningsskyltar och barriärer…
Självklart är jag inte förälskad. Jag har nyss blivit bekant med killen, vet bara knappt hur han ser ut och har inte pratat med honom och hört hans röst. Det kan gå precis hur som helst. Det mest troliga är väl att det rinner ut i sanden, som det brukar bli…
Men man vet inte. Det kan också bli så att han hälsar på mig. Och att vi fattar mer tycke för varann.
Han skulle kunna bli den där som jag hittar, i en blå container…
