Snubblade över en artikel på nätet om hur man ska bete sig för att lyckas med dejting. Även om utgångspunkten var väldigt amerikansk, så fick den mig ändå att fundera, och inse åtminstone några saker som jag rätt ofta har gjort helt fel… 
Mitt största fel är nog att jag inte fattar att man som kvinna absolut inte får bete sig likadant som mannen gör i samma skede av kontakten. Mannen får visa sin osäkerhet i början, det får inte kvinnan. Hon ska vara cool. Förresten ska man tydligen som kvinna vara cool en bra bit in i själva relationen också, om det blir en sådan… och ska man sedan visa osäkerhet så får det inte handla om att man är osäker på hans intresse. Som kvinna ska man hela tiden ha attityden att man vet att man är åtråvärd, närmast onåbar… det triggar mannens jaktinstinkter. Och särskilt i början när man dejtar är det tydligen det viktigaste för mannen, i allmänhet: att han känner att han hela tiden måste jaga lite. Eller mycket, i vissa fall.
Det leder, för mig, till att killarna som jag faktiskt inte är intresserad av, tror att jag försöker spela svårfångad. Så deras jaktinstinkter går igång ordentligt och jag får försöka hålla dem ifrån mig så gott det går (medan jag ibland får jobba hårt för att försöka undvika att bli otrevlig). Medan de som jag faktiskt är intresserad av tycker att jag verkar… ja, jag vet inte exakt vad, men eftersom jag inte försöker låtsas att jag är ointresserad när jag är intresserad, så tappar de jaktinstinkten och intresset för mig.
Jag beter mig helt enkelt som jag känner det. Och när man dejtar ska man uppenbarligen göra precis tvärtom…
Det är det där med att spela spel som jag tycker är så… jobbigt, energikrävande, ociviliserat. Bara det i sig kan få mig att tappa orken och lusten att fortsätta kontakten, när jag märker att den andra spelar spel. Även om jag egentligen tycker att personen själv verkar intressant.
Jag har lärt mig ganska bra att inte visa när jag blir ledsen eller arg för att människor beter sig elakt eller otrevligt. Är numera hyfsat bra på att hålla god min när andra spelar elakt, eftersom det ofta då är så tydligt att det den andra vill är att jag ska bryta ihop på något sätt och visa att jag känner mig svag. Det känns inte alls trevligt, och får jag för många sådana situationer att hantera på kort tid så är det en stor anledning till att jag ser till att umgås så lite jag kan med människor.
Men det där dejtingspelet… där man ska låtsas ointresserad fast man är intresserad. Det är jag helkass på.
Jag inser att, och hur, jag borde ha gjort annorlunda med den här killen jag nyss fick kontakt med. För att behålla hans intresse. Kanske har jag lärt mig något tills nästa chans kommer med någon som faktiskt på riktigt känns intressant. Det händer bara så sällan, så litegrann grämer jag mig över att jag inte insåg de här sakerna igår redan… Men men, man kan inte backa bandet när det gäller livet.
Det är bara att lära och gå vidare.
