Under nyårsaftonens firande var det två situationer där min dotters pojkvän och jag inte kom överens om hur saker skulle gå till.
Till saken hör absolut att min dotters pojkvän och jag har väldigt lika personlighetsdrag. Vilket oftast gör att åtminstone jag kan förstå och förklara hans beteenden för min älskade dotter. Han är ju ung, och dessutom man, och ovanpå det känner han sig fortfarande tydligtvis i underläge gentemot mig eftersom han fortfarande gör svartsjuka krumsprång när min dotter väljer att umgås med mig. Så han ”förklarar” förmodligen inte mina beteenden särskilt ofta för min dotter. Men det gör inget, hon är så förbannat klok så hon fattar så gott som allt mänskligt ändå. Och jag vet att han inte hatar mig längre. Som han gjorde under den där perioden då min dotter trodde att hon skulle förlora honom om hon inte gjorde exakt allt så som han ville, vilket automatiskt samtidigt innebar tvärtemot vad jag sa.
Hur som helst så kände jag mig beklämd efter nyårsafton. Det kändes som om jag hade förstört allt genom att stå på mig i de rättvisefrågor som vi tvistade om.
Sedan hade jag och min dotter en afton tillsammans då vi bland annat var på bio. Jag dryftade, bland andra dystra tankar, de ovan nämnda. Dagen efter kände jag mig som en skit som förstörde min fina dotters goda humör. Inte för att hon inte har förstört mitt humör dag efter dag och månad efter månad under rätt lång tonårstid, men det spelar ingen roll: jag är mamma, hon var tonåring. Barn har rätt att vara de de är och bli älskade precis som de är. Den rätten har inte föräldrar, eller vuxna.
Så när jag ändå var igång passade jag på att racka ner på mig själv och min bristande sociala förmåga, ja alla mina mänskliga brister som jag kunde hitta på som kunde förklara att jag lever i en situation som inte är så som jag skulle önska. Inte inför min dotter, bara inför mig själv. Jag tror och tycker rätt ofta att jag är en belastning för andra stackars människor som blir tvungna att stå ut med min konstighet. Inga bevis har jag för tron att jag är så himla konstig, men när jag är ur balans verkar det inte spela någon större roll hur jag resonerar med mig själv om sanningshalten i hammarslagen som jag drämmer i min egen skalle…
Jag har för få omkring mig som säger vare sig bu eller bä om de där tankarna. Jag pratar inte längre med människor om vad jag tänker eller känner.
Men nu föll det sig så att jag besökte min dotter på hennes jobb efter det. Jag gick dit för att jag behövde svar på några praktiska frågor. Och min dotter, som jag faktiskt ofta tycker är ett riktigt mirakel på alla sociala fronter (till skillnad inte bara från mig, utan framför allt från majoriteten av de människor som finns i vår omgivning), blev jätteglad att se mig, och berättade ganska omgående om sin och pojkvännens fight under dagen… och det jag fick ut av det hon berättade var framför allt två saker: att hon är ofattbart konstruktiv i sitt förhållningssätt till exakt alla människor och deras känslor. Och…
Hon berättade att när hon och pojkvännen lämnade mig för firande med kompisar på nyårsafton, så hade hennes pojkvän, alldeles opåkallat, sagt att hans mamma alltid är fel. Alltid gör fel. Hon kan göra rätt, men sedan gör hon så totalt jättefel stunden efter så det förstör allt rätt hon gjort… min dotter undrade förstås varifrån hans tanke om just det hade kommit, just då.
Vi hamnade som sagt i ett par ställningskrig, men när de gick så kramade jag både dottern och hennes pojkvän och önskade dem en fin kväll och bad dem vara rädda om sig. Jag vet inte om det var det, på något sätt… att när jag kände att jag hade förstört hela kvällen, så kände kanske han att jämfört med hans mamma så var jag… ja, jag vet inte. Mer rätt, kanske.
Jag vet verkligen inte. Men jag tror att min dotter drog någon liknande slutsats, när hon sa att både hon och pojkvännen hade tyckt att det hade varit alldeles underbart hemma hos mig…
Det är stora slag, fortfarande. Ena sekunden är man superviktig och allt man gör spelar all roll i världen för ungarna. Andra sekunden är man faktiskt bara i vägen. Det dröjer visst ett tag till innan de slagen slutar flaxa så våldsamt… och när man, som jag, inte har någon vuxen att dryfta tankar och känslor med, så blir det svårt att lyckas synka känslorna med det som händer omkring en.
Jag tror att jag är jättesuperfel. För precis varenda människa i universum. Och de jag har i min närhet kanske inte ens nästan bedömer mig med så hårda ord som jag gör själv… och andra gånger är det förstås precis tvärtom: att det jag inte ens märker, leder till att andra totalt bara hatar mig.
Med ingen vid sin sida blir man lätt lite sårbar då…
