Ja, jag lyssnar på Brown eyed girl med Van Morrison.
En inledning så god som någon. Det är vanligtvis inte alls särskilt lätt att veta från början vad ett inlägg ska heta. Man vet helt enkelt inte vad som kommer att få mest fokus i inlägget, när man börjar. Även om det är en större tanke som tagit upp ens hjärna ett tag och man vill sätta ord på den, så kan inlägget mycket väl spåra iväg och mest handla om något annat.
Som t ex ”Hippare hoppare” med Dogge Doggelito, som är en strålande härlig låt som nu fått ersätta herr Morrison. ”Spela balkan reggaeton”. Och så lite ”Hard rock Halleluja” på det.
Nåja, sånt är livet när man försöker sätta på pränt vad man känner, tänker och vad som händer.
Jag tycker att det för det mesta är rätt svårt att komma på vad som är poängen med att fortsätta leva. Det är lite svårt att prata med andra om. Antingen för att de bryr sig så lite att de inte vill höra så ”djupa” tankar av den anledningen, eller för att de (ytterst få) bryr sig så mycket att den sortens tankar från mig ger dem ångest. Så frågan är var och till vem man ska få vara ärlig och säga att det faktiskt är så det är. Kanske till en vägg, ett träd, en total främling (fast främlingar som sitter kvar i mer än en halv minut efter ett sådant ”avslöjande” finns tyvärr inte längre. De fanns till fram till för kanske 15 år sedan. Men numera står ingen människa ut med att höra en annans djupa och personliga tankar om de inte bara handlar om hur man funnit lyckan och vill undervisa alla andra i hur det går till.) – eller kanske till en blogg? Ni som läser här, gör det ju alldeles frivilligt. Jag har inte på något enda vis tvingat eller på andra sätt försökt påverka er till att konsumera mina tankar.
… ”All you wanna do is ride around Sally – ride, Sally, ride”… nu har vi hamnat i Mustang Sally, i den tunga och sanslöst bra versionen med the Commitments.
Men så är det i alla fall. Och i de nattliga, oskyddade och ocensurerade tankarna, när hjärtat slår som en stånghammare och det kniper till i hjärttrakten emellanåt av okända orsaker, så fattar hjärnan ändå att
min dotter
väldigt troligt skulle uppleva det som om hon förlorade hela sitt ankare till livet, om jag dog just nu.
Och det är min förbannade jävla skyldighet att göra vad jag kan för att finnas i den fysiskt påtagliga världen så länge som min dotter inte har hittat sig ett alldeles eget ankare som håller henne kvar på jorden.
För det är jag som har bestämt att hon ska finnas.
Hon finns inte sådär väldigt mycket i min fysiska verklighet. Både hon och jag jobbar väldigt mycket, och dessutom kämpar hon på så gott hon kan för att försöka skapa sig en alldeles egen plattform i sitt liv som inte är beroende av hennes mamma. Jag applåderar hennes strävan från det djupaste av min själ, eftersom det hon försöker göra är så genomfriskt som det kan bli.
Men när jag för en mikrosekund tittar på hela situationen från mitt håll så blir det nästan skrattretande uppenbart att hennes strävan och behov inte befinner sig i samma galax som mina.
Det finns inget fel i varken det ena eller andra. Det är bara olika. Och såsom varande förälder kan jag inte se det på något annat sätt än att mitt barns behov måste få företräde före mina. För hon har inte valt att bli född till det liv hon fått. Det har däremot jag och hennes far gjort. Att hennes far skulle kunna läsa eller höra dessa ord miljarder gånger utan att i vare sig känsla eller logik begripa ens mellanslagen är en annan sak. Jag är ansvarig ändå. För jag fattar.
Och det man fattar är man skyldig att ta ansvar för, enligt min rätt enkla logik.
… ”you ought to make it stick together”… Bryan Ferry nu. Det finns fler än ett sätt att skapa pauser i det man skriver… 
Häromdagen lunchade jag med min fina dotter. Jag kände mig låg den dagen, för det hade hänt några känslo-makt-saker på mitt jobb som direkt hade med mig att göra. Jag har ingen som helst buffert över numera för att hantera människor (män) som fläker ut hela sitt känsloregister för att försöka utöva makt på de sätt som de är vana att kunna.
Jodåvars, jag har några kvinnor omkring mig också. Som tar i från en bit under tårna för att försöka manipulera mig, och alla människor som är det allra minsta manipulerbara i deras närhet.
Män manipulerar med psykiska våldsutbrott. Kvinnor gör samma sak i lönndom, så att man blir tvungen att skärpa sig som fan och försöka upptäcka det innan man trasslat in sig i deras nät.
Jag tänker inte säga att det ena är bättre eller sämre än det andra. Jag tänker säga att
fan i helvetes jävla skit
för människor som inte pratar klarspråk och är ärliga och försöker spela människospelet på ärliga sätt.
… ”and I never was smart with love… I let the bad ones in and let the good ones go”… Robyn. En av vår tids mest intelligenta låtskrivare.
Jag berättade för min dotter om min dröm. Att jag i drömmen hade försökt överväga om jag borde backa upp henne i hennes känsla, eller hennes far i hans försök till föräldraskap. Att jag insåg att hennes far har ett slags ryggmärgs-jaktreflex som gör honom fullständigt känslomässigt blind för andras ord och känslor. En egenskap som han delar med alldeles, alldeles för många män i dagens samhälle.
Här, just här, skulle jag gärna vilja veta om det finns en enda av er som läser detta som förstår vad jag menar med just det – och som håller med mig?
Jag upplever nämligen att jag är ofattbart ensam om att se och beskriva mänskligheten så som jag gör. (Se detta som i-stället-för-låt-tänkpaus.)
Mannen som just denna vecka fått ett helt oresonligt och hundraprocentigt känslomässigt utbrott utan minsta andetag av logiskt tänkande, har gjort mig road, beklämd och så småningom ledsen.
För min chef, och andra människor omkring oss, har visat att i situationer då det är upp till dem att visa var de står – så är jag den sista jävla människan som de är beredda att backa upp.
Det har gjort mig ledsen till en nivå där det känns meningslöst att finnas.
Det är ju inte som att jag har en armada, eller ens någon enstaka, som tycker att mitt människovärde är högt nog för att man ska vara beredd att stå på min sida.
Jag har en kollega som befinner sig i en väldigt turbulent situation, med en chef som plötsligt har abdikerat med ganska omedelbar verkan. Denna kollega har ett tvångsmässigt behov av att alltid utan undantag själv utgöra hela centrum av all uppmärksamhet. Så när jag försöker berätta för denna kollega att jag har varit med om värre saker än kollegan och att jag, tack vare kollegan, har hamnat i en situation nu där min chef misstror mig och behandlar mig som värre skit än det som katten av misstag kan råka åstadkomma på golvet, så avbryter kollegan mig efter 10 sekunder.
För det mesta tittar jag lite roat på denna enligt min uppfattning hyfsat dysfunktionella kollega och skiter i dennes tvångsmässiga behov av att byta fokus eller samtalsämne så fort som jag börjar berätta något som påverkar mitt liv rätt mycket för stunden.
Och konstaterar att det finns enorma likheter mellan kollegan och min mor.
Idag berättade jag dock för kollegan att jag tack vare dennas beteende har hamnat i en väldigt obekväm situation med min chef. Som jag visserligen, till min sorg, har tvingats förlora både respekten och förtroendet för. Men som inte desto mindre i realiteten har rätt mycket inflytande över mitt varande eller inte varande i det jobb jag har just nu.
Och faktiskt så verkade det som om kollegan i alla fall kom i närheten av att ana sig till att h*n hade ett visst ansvar.
Jag borde, jag ska, vara mer rak mot kollegan om hur jag upplever att kollegan beter sig mot mig. Men inte just idag. Idag fick det räcka med att jag sa, när kollegan ville att jag skulle ”rentvå” denne inför vår chef, med eftertryck sa: ”men hur tror du det känns för mig då, det är ju jag som hamnat i dålig dager hos chefen!?”
… ”jag sa till Tony: Tony, tänk på dig själv. Alla andra tänker bara på sig själv.”…
En låt som jag inte lyssnar på. Men som passade väl in i sammanhanget.
När jag besökte min dotter på hennes jobb idag, och hon verkligen på riktigt lyste upp med hela sig själv när hon såg mig, och så småningom sa att hon mådde ganska bra för att hon hade jobbat med sina egna tankar kring sin livssituation enligt vad jag sagt till henne de senaste gångerna vi pratat, sa jag till henne att just nu är jag ganska ledsen över det som varit med jobbet den senaste veckan. Att jag har gjort vad jag kan för att förändra mina tankar kring det, men att det inte hjälpte – jag är så jävla ensam, har inte en enda människa som jag kan lita på backar upp mig, och när viktiga människor gör vad de kan för att smutskasta mig för sina egna syften så orkar jag inte kämpa. Då ger jag upp… och tänker att visst.
Det är väl jag som är fel.
Det beror väl på just mig, ur deras förment objektiva perspektiv, att jag hamnar i situationer med människor där de flippar ut på mig.
Hela jävla världens all jävla skit är väl mitt fel då. För det finns ju inte en enda människa som är beredd att stå bakom mig, eller ens vid min sida. Så då är det väl jag som är fel då. För fan.
När jag är den enda som ser och läser och tolkar situationer som något annat än de till det yttre ser ut att vara, och ingen enda jävel är beredd att se saker utifrån och ge mig rätt, så orkar jag inte. Då blir jag ledsen i själen. Tar på mig deras påtvingade skuld.
Ingen människa är en ö.
Och jag är faktiskt en människa.
