ringde gamla vännen A och undrade om jag ville luncha ihop. Det ville jag.
Vi har inte setts på… länge, mer än ett halvår. För att han varit sjukskriven för allvarlig cancersjukdom. Nu är han antagligen frisk igen. Men det får tiden utvisa. Han tror själv att han ska bli och är frisk, och det tror jag gör mycket till.
Hans naturligt överkänsliga och blödiga förhållningssätt till åldrande och sjukdom har han för en gångs skull satt åt sidan, när det gäller denna sjukdom. Den enda gången under vårt samtal då han blev tårögd var när han sa att det han tänkt under behandlingstiden var att han inte ville att hans föräldrar skulle behöva begrava honom… och det kan ju låta fint tänkt. Men han har någon slags väldigt märklig överbeskyddande och faktiskt inte alls empatisk inställning till sina föräldrar. Den där klassiska inställningen som barn som har försummats alldeles för mycket av sina föräldrar brukar ha…
Han är den sortens människa som kan bli oerhört känslomässigt berörd av sådant som antingen direkt berör honom själv eller som han kan identifiera sig med från sitt liv. Men som samtidigt inte alls klarar av att andra människor på riktigt har det jobbigt… så han är faktiskt helt värdelös att prata med om man har det svårt på något sätt. Då sätter han antingen rätt negativa etiketter på en, eller byter samtalsämne.
Alldeles just som min mamma. Och som C. Och som kollegan som har lagt beslag på mig när det passar henne.
Helt tydligtvis så har jag svårt för att hålla ifrån mig narcissistiska människor. Alldeles uppenbart så har jag präglats på min mammas narcissism i högre grad än jag riktigt har förstått.
—
Och samtidigt. Finns det några friska människor?
—
Jag har lämnat John Lennon (det var faktiskt en riktigt bra skriven bok!) och gått vidare till nästa självupptagna, besvärliga man: Ulf Lundell.
Under några år för länge sedan var jag helt såld på ett par av Lundells böcker. Jag vet inte riktigt vad det var som fick mig att läsa om Vinter i paradiset och Sömnen flera gånger; det var något i känslan, stämningen i böckerna… men sedan tappade jag det helt, och när jag försökt mig på senare Lundell-böcker har jag bara blivit irriterad och äcklad av hans gubbsjuka, bittra, sexfixerade sätt att sätta (vissa, och verkligen inte andra!) kvinnor på en ouppnåelig och omänsklig piedestal. Hans människohat och känslo-kickjagande. Hans brist på egen bas i kombination med det där eviga (och helt distanslösa) glorifierandet av ”någon annanstans”.
Men härom veckan när jag var på biblioteket råkade jag hamna framför hans böcker i hyllan. Och insåg att oj så många av hans böcker jag inte har läst… och att jag kanske skulle ge honom en chans till.
Så jag lånade en. Inte jättegammal, mindre än tio år gammal.
Jag har sett och läst intervjuer med den gamla feministhataren under åren som gått. Och bara känt att usch fy och kräks, så gammal och cynisk han är… människoföraktande i kubik.
Och ändå vet jag att det har funnits inslag i hans författande som jag har… berörts av. Tidigare. När jag var yngre – och så har jag tänkt att det var för att jag var en ung, naiv kvinna med den unga kvinnans obligatoriska behov av att Tillfredsställa Mannen och behov av bekräftelse från män, som jag hittade något i hans böcker som berörde mig.
Så jag började på den här boken med… en vilja att ge den en chans, absolut. Men också med en radda förutfattade meningar. Som i bokens början föll på plats, en efter en. Jag var beredd att ge upp, efter tiotalet sidor av meningar som aldrig tar slut och ”mej” och ”sej” och andra bara irriterande moderniseringar av stavningar. För att inte tala om Piedestalsättandet Av Den Mystiska Kvinnan. Suck och pust och fy så gammalt och förstelnat… men sedan.
Så dök han upp igen. Den där Lundell som faktiskt ser och analyserar sig själv, sina medmän och sin samtid. Visst, kvinnorna är fortfarande bara antingen Mystiska och Hulda där uppe på piedestalen, eller Egensinniga och därmed Hatobjekt.
Men jag ser att han faktiskt verkligen försöker beskriva, utifrån, sitt inte-så-sunda sätt att jaga efter Känslan. Att aldrig någonsin vara tillfreds i nuet, utom möjligen när han Älskar Med En Kvinna. Trots att Kvinnan mest bara handlar om en kropp som han tillskriver egenskaper som kvinnan i fråga är klok (eller korkad) nog att inte få honom att upptäcka bara finns i hans fantasi genom att inte öppna käften och låta honom veta något om vem hon verkligen är, så är han inte så vulgär att han hemfaller åt att prata om ”kåthet” och ”knullande”, trots att det är vad det handlar om. Och jag är snäll nog att tycka att det någonstans hedrar honom, att han inte vulgariserar.
Kanske är det bara den åldrande mannens allt oftare sviktande potens som får honom att försöka beskriva knullandet som ”kärlek”. Kanske hade han varit lika desperat aggressivt självisk i sitt nutida skrivande, om kroppen bara hade lytt honom. Jag kan bli djupt irriterad på män som, med ålderns minskande testosteronhalter, sentimentalt och plötsligt blödigt börjar prata om hur de skulle ha gjort allt helt annorlunda och varit mer närvarande under sina barns småbarnsår om de fått en andra chans… för det är ju rent skitsnack. De allra, allra flesta av de männen skulle ha gjort exakt likadant om de fick en ny chans att vara unga – med testosteronet som en jäkla raket i arschlet.
Jag pratade faktiskt med min dotter om det idag. Att väldigt många kvinnor misstar mäns förmåga att gråta – över sig själva – och tror att de männen är känsliga och därmed bra partners. Jo visst kan de vara känsliga – men bara när det gäller sådant som direkt berör dem själva… men som ung kvinna kan man mycket väl bli så överväldigad av att för första gången i livet se en man som uttrycker känslor (eftersom rejäla, verklighetsbaserade pappor sällan gör det) att man tror att man har funnit en Skatt när man sitter med en självömkande, sentimentalt gråtande man i sin famn.
Jodå, jag kan vara minst lika jävla cynisk som herr Lundell… 
Och det är inte snyggt. Man blir inte glad av läsa eller höra det. Jag vet.
Jag ska också säga att jag håller med både Lundell och andra män i deras beskrivningar av hur en del kvinnor idag påstår sig vilja ha jämställda män men samtidigt rent ut säger att de tycker att killarna som tar hand om och på riktigt bryr sig om sina barn är osexiga. Det gör även mig förbannad. Läste en artikel i tidningen härom veckan där en yngre kvinna faktiskt sa det rent ut. Att omhändertagande män är osexiga. Det skaver illa i min själ att läsa sådant. Inte för att jag tycker synd om männen som inte vet vilken fot de ska stå på för att göra sina kvinnor nöjda – så har ju kvinnor haft det under en massa århundranden, och det är faktiskt mäns fel att kvinnor idag har lärt sig att vara som män i sin karriärism. Men för att det inte på något sätt är mer okej att kvinnor beter sig som hänsynslösa svin, än att män gör det.
Kvinnor som tjatar sig till en jämställd make medan de i mer eller mindre hemlighet skulle önska sig en natt med en Farlig Man är rätt upp och ner patetiska. Jag förväntar mig konsekvens hos kvinnor såväl som hos män; att man tar ansvar för sina val och sina krav på omvärlden.
Jo, det är rätt mycket i herr Lundells skrivande som… direkt äcklar mig. Manscentrismen. Rädslan för kvinnor som är Människor, som yttrar sig i mer eller mindre uttalade föraktfulla trakasserier av dessa kvinnor. Upphöjande av Kvinnan som egentligen bara fungerar så länge som kvinnan aldrig någonsin behöver något för egen del. Självständiga kvinnor ska det vara, men bara i den meningen att kvinnorna ska ta hand om allt i sina liv själva medan de samtidigt ger mannen allt han önskar och behöver utan att han behöver uttala det. Män som bara kan ”älska” på spädbarnsstadiet är långt ifrån intressanta.
Jag tänker att på sätt och vis kan man nog faktiskt dela in män i två kategorier: de som är känslosamma, dramatiska Konstnärssjälar (men bara kring sig själva och sina känslor) och de som bara är verklighetsbaserat rationella (och oempatiska på det sättet i stället). Och det finns en hel del kvinnor som går att stoppa in i de kategorierna också. Fast på kvinnosidan finns det fler som är på skalan däremellan… och förmodligen flest i mellanläget. Det finns fler kvinnor än män som har förmågan att kliva ur sig själva och sina liv och sätta sig helt in i hur något är och känns för någon annan.
När jag fikade med min dotter idag spekulerade vi kring om det här är biologiskt nedärvda skillnader, eller socialt frambringade. Säkert är det lite både – och, men jag tror faktiskt att det mest är en uppfostransfråga. För männen förändras faktiskt mellan generationerna. Inte jättemycket, men det händer ändå.
Jag läser den här boken med ganska mycket distans. Dels för att inte irritera ihjäl mig på de mer patetiska manscentrerade delarna, men dels för att jag faktiskt vill försöka förstå hur sådana män som de som finns i Lundells böcker fungerar. För de är inte alls ovanliga.
Min kloka dotter konstaterade att den där ”farligheten” som kvinnor idag tydligen smyglängtar efter hos män, inte riktigt motsvaras åt andra hållet. Män verkar inte i riktigt samma utsträckning falla för kvinnor som är känslomässigt (eller fysiskt) farliga att ge sig i lag med. Kanske beror det bara på att könsmaktordningen är så hårt etablerad i oss alla att män inte ens kommer på tanken att en kvinna skulle kunna vara farlig på riktigt. Kanske handlar det om att kvinnor inte lika ofta är farliga, livsfarligt destruktiva, som män.
För män verkar det snarare handla om att en kvinna inte får vara för känslomässigt och/eller praktiskt självständig om de ska fatta intresse för henne. Självständiga kvinnor kan skrämma skiten ur män. Det är självständiga och intelligenta kvinnor som följer sina egna livsagendor, som får etiketter som ”ful”, ”subba”, ”rugguggla”… som män blir äcklade av. En kvinna ska vara känslomässigt manipulerbar för att vara intressant för en man.
En kvinna som kräver att bli lyssnad på och förstådd i samma utsträckning som hon lyssnar på och förstår mannen, hon blir ganska snabbt ointressant för dagens män. Åtminstone bland männen som passerat fyrtioårsåldern.
Jag tror att det är ganska få av dagens män som har förstått vad det är som kvinnor önskar sig av dem. De flesta av dem har inte heller fått förklarat för sig vad det är deras kvinnor vill ha. Mycket för att de kvinnorna saknar förmåga att sätta ord på sina känslor och behov. Och att de kvinnorna förväntar sig att mannen på egen hand ska lista ut vad det är de önskar sig… vilket inte är särskilt schysst.
Vi nutidsmänniskor är helt enkelt i lite för hög grad präglade av gamla stereotypa roller av ”manligt och kvinnligt” och i lite för låg grad insiktsfulla om att vi behöver jobba lite med våra enkelspåriga, rätt ointelligenta förväntningar på oss själva och varandra för att vi ska få äkta, nära och sexiga relationer.
Kanske, kanske kommer generationerna efter oss att bli lite klokare. Fast det ser inte jätteljust ut; min dotter berättade idag att när hon sagt till sin kompis att kompisen kanske faller för ”farliga” och faktiskt omöjliga killar för att hon vuxit upp med en riktigt dålig mansförebild i sin närmaste familj, så hade kompisen verkligen tappat hakan över den helt nya insikten… och därifrån till att faktiskt både vilja och kunna göra något åt sitt destruktiva mönster verkar det som om kompisens väg är lång.
Men jag blir ändå nästan lite glad när jag läser Lundell och inser att han åtminstone försöker göra upp litegrann med desperadon i sig som alltid söker det där ”andra”… Jag förstår att det nog inte är så lätt eller härligt att vara den alltid kicksökande människotypen. Men inser också, tyvärr, att det nog mest är människor som inte är tillfreds och accepterar livet som det är, som är de som syns och hörs och tar plats… så att bilden av vad det är att vara människa, blir ganska skev för de flesta av oss.
